Home Radikal traditionalism och nihilism

En lektion som vi alla borde lära oss tidigt i livet är att om det du gör inte fungerar, ja då är det kanske dags att byta metod. Det här betyder inte att vi vid första tecken på ett negativt resultat, ska ge upp och byta strategi, det betyder att du ska byta strategi om det du gör, under lång tid, misslyckas med att ge de önskade resultaten. En fyrkantig plugg passar i ett runt hål? Du kanske då måste försöka att tänka utanför den omedelbara uppgiften (att pressa en fyrkantig plugg i ett runt hål) och fokusera på den större uppgiften (vilka pluggar ska i vilket hål?). Detta låter så simpelt och fundamentalt, likväl glöms det bort av de flesta.

Inget tydligare exempel på detta finns än politiken. Vänsterextremister predikar och skriker offentligt, för att sedan spendera mycket av sin privata tid på att klaga på att få är involverade, och att undra hur man nu ska förmå folk att bli involverade. Miljöaktivister är kända för att vara sentimentala fyllon som brister i gråt vid minsta tanke på de flesta inte bryr sig det minsta om miljön. Beviset för detta antagande är bristen på engagemang från huvuddelen av samhället i deras kraftlösa och radikaliserade grupper. På samma sätt ägnar sig det som återstår av konservatismen, och det är banne mig inte mycket, sig åt att vrida sina händer och förfäras över det fullkomliga ointresse ungdomen har för den konservativa agendan.

Ett annat tydligt exempel inom politiken är vit nationalism. Den ”vita nationalist” hopen samlar sig kring elden, deklarerar högt sina dogmer, och väntar sedan på att folk ska ordna in sig i leden bakom dem för det sista och storslagna raskriget. Och varför är de fortfarande ensamma, våra modiga vita nationalister? Svaret är ganska enkelt, på samma sätt som liberaler är de ett enfrågeparti, och medan de förstår sina dogmer vet de ej hur de ska tillämpa dessa. Resultatet är en radikaliserad och paranoid samling människor utan en praktiskt plan, de kan inte ens ordna upp sina egna sinnen för att sedan organisera sina politiska aktioner. (Det finns tre riktiga undantag: Overthrow.com, Vanguard New och LNSGP, detta utav tusentals vita nationalist/NS grupper.)

Enligt min mening, är det en patetisk situation att både de som ska upprätthålla våra traditioner, och de som önskar att skydda miljön, är drabbade av samma mentala åkomma. När man ser på idealen hos vita nationalister och miljöaktivister, ser man tydligt att de är de två mest likartade ideologierna som finns där ute idag. Både är ute efter att skydda och bevara det som hotas av det moderna samhällets själviska agenda, och önskar att ersätta denna inte med byråkrati, nej, utan ett värdesystem, ett värdesystem som vi alla delar, till skillnad mot de pluralistiska system där den enda delade åsikten är tron på pluralism. Båda de här formerna av politik skulle med lätthet kunna räddas ifrån sitt totala misslyckande om de var villiga att erkänna det de saknar.

Som jag skrev ovan, är det enkelt: man måste bara organisera en tydlig politisk plattform som inkluderar alla aspekter av det politiska systemet, och sedan organisera sin agenda så att man bidrar till samhället samtidigt som man omformar det till något bättre. Detta innebär att man inte endast kan stå för en grön agenda, eller för bevarandet av etnisk mångfald (av vilket vit nationalism endast är en del), istället måste man finna en utförlig väg till att göra om samhället till något vettigare. En sådan metod är att infoga både vit nationalism och miljöaktivism in i det av tiden mest beprövade ”statsskick” som vi har, vilket bäst kan beskrivas som traditionen eftersom det inte finns något annat ord för det. Det är en ståndpunkt som ligger bortom den moderna världsbilden, men eftersom den här moderna ståndpunkten bäst kan summeras som att forcera i fyrkantiga pluggar i runda hål, kan vi se traditionen som en bredare sinnesstämning där man kan identifiera och beakta vilken plugg som ska i vilket hål.

Traditionen refererar till de förhållanden, under vilka våra samhällen (i det här fallet, indoeuropeiska, författaren är indoeuropé) har existerat i årtusenden, och är en allomfattande ståndpunkt. Det handlar inte bara om politik, filosofi, ekonomi eller religion, utan allt detta. Dess uppståndelse består av en uppmärksamhet i förhållande till mänsklighetens position, inte i en fysisk och ekonomisk ordning, utan i en kosmisk ordning, eller i de livets samband vi finner både i naturen och i vårt medvetande. I filosofiska termer är traditionalismen en form av kosmisk idealism, vilket betyder att det är ett tankesystem där förändringar i den yttre världen (att vinna en strid, skapa en idé, komponera en symfoni) är av större vikt än personligt välbefinnande eller överlevnad, kosmisk idealism står i stark kontrast mot judisk moralism, vilket återfinns i kristendomen och liberalismen, i vilka personligt välbefinnande och överlevnad är viktigare än allt annat (det enda undantaget förstås, när man slåss för ”rätten” att leva enligt judisk moral, då helt plötsligt självmord och hämnd hyllas som positiva dygder).

Radikal traditionalism är en syn på traditionen, med den moderna tiden i åtanke. Den inser att, för att kunna undfly den moderna krisen, måste vi först undfly den moderna sinnesstämningen, detta är den radikala delen, vilket innebär en total avskiljning från de värden och förväntningar som den moderna världen har att erbjuda. Radikal, behöver inte (nödvändigtvis) i det här sammanhanget innebära extremistiska aktioner, istället betyder det ett tänkande som ligger extremt långt ifrån normen. För de flesta människor, vilka lever i en modern tid, är traditionen inte något som förstås vid den första läsningen, eller för den delen den andra, utan snarare någon gång under de dagar som följer efter dessa. Detta är den barriär som radikalismen är tänkt att gå bortom. Som en naturligt följd av detta, kan radikal traditionalism verka ”radikal” för dem som lever i en modern tidsålder, eftersom den ligger bortom det de är tränade för att förstå.

Den radikala traditionalismen är en bra lösning eftersom den, till skillnad från andra politiska plattformar, vilka hoppas på att åstadkomma ett par förändring för att sedan tillkännage sin seger och gå hem, erkänner behovet av att börja tänka på helt nytt sätt angående hur vi gör saker. Den skulle ta den moderna världen som en helhet, för att sedan omskapa den till något mer vettigt, utan att överge vår teknologi (även om den garanterat skulle begränsa dess användning). Vidare kommer inte radikal traditionalism inte heller att begränsa sig till rasen, även om rasen är en oskiljbar del av ideologin. Den begränsar sig inte heller till miljöaktivism, även om engagemang för och vård av vår miljö är en essentiell del av den radikala traditionalismen. Det är en holistisk filosofi, i det att den riktar sig till alla mänskliga bemödanden, och gör detta inte från individens perspektiv, eller kollektivets, utan från det helas perspektiv. Den placerar in mänskliga individer, kollektiv, till och med vår planet i en större kosmisk ordning.

Den här kosmiska ordningen baseras, till skillnad från mänsklighetens dito, på redan existerande samband, vilka återfinns i naturen. Den är inte godtycklig, som kommunismen, inte heller enkelspårig, som kapitalismen eller alla andra tillstånd baserade på ekonomisk tävlan. Den har inte heller sitt ursprung i tron på jagets herravälde över naturen, inte heller sätter den människan mot den naturliga världen. Och, till skillnad från vit nationalism, är dess syn på rasen flexibel, radikala traditionalister anser att raserna borde bevaras, eftersom skillnaderna emellan dem är ett utryck för en kosmisk ordning, kallad ”karma” av vissa, vilket är en andlig approximation av det som vi kallar för evolutionen. Till skillnad från de moderna människorna, ser traditionalister evolutionen som en väg som kan gå åt två håll, man kan utvecklas mot något högre, eller förfalla till något mer grundläggande och mindre nobelt. Naturligtvis ser de den moderna tiden som ett exempel på det senare, och majoriteten av alla trovärdiga bevis ger dem rätt.

Dock har den radikala traditionalismen i slutändan, trots sitt fokus på kosmiska ideal, ett stort försprång över moderniteten eftersom den fokuserar på verkligheten. Inte bara den fysiska verkligheten, vilket innebär berörbara ting framför oss, utan hur den fysiska verkligheten och vårt universum faktiskt fungerar. Den ersätter inte kunskap med flummig ”ideologi”, och den förlorar sig inte på sidospår genom att slåss för likhet bland folk med olikartad förmåga. Moderna tankesystem har en tendens att ta sig till uttryck som ”Vi borde göra (aktion) eftersom (ideal)”, men i traditionen, är livet självt idealt, och det som borde göras är det som är effektivt med tanke på hur livets ordning själv fungerar.

I detta är radikal traditionalism likt en form av nihilism. Eftersom ordet nihilism har olika innebörd för olika personer, är det viktigt att definiera den här typen av nihilism som en åskådning och ett hjälpmedel för uppfattningsförmågan, inte som en slutsats eller ett ideal. De som upprätt håller tron på inget som ett ideal, och en värdering av livet självt, refereras troligen bättre till som ”fatalister” eftersom de inte tror att något värde kan finnas, och därför tror att deras val är irrelevanta (en snyggare sätt att utrycka ”att ge upp”). Åskådningsnihilister tror att nihilismen är en metod för att göra sig av med illusionen, och se på verkligheten själv, från vilken vi är skiljda från av våra brister i (a) vår uppfattningsförmåga och (b) felen i vår tolkning av den yttre verkligheten. Där slutsatsnihilisterna tar upp nihilismen som ett medel för att göra slut på all vidare analys av deras existens, använder åskådningsnihilister det som en metod för att se djupare in i vår existens.

Den här typen av nihilism kan utryckas på följande sätt. Efter att ha vaknat upp, insåg jag att inget hade något inneboende värde förutom dess förekomst som en del av verkligheten i sig, så som en stol är användbar för att sitta på, eller mat går att äta, eftersom ätandet förlänger livet, och sålunda även uppfattningsförmågan. Även om jag var frestad att stanna i det här tillståndet, befriat från värden, insåg jag att själva akten i att uppehålla ett tillstånd utan värden i sig var ett värde, därför kan inte ett tillstånd utan värden hålla i längden. Av den här anledningen förkastade jag, istället för verkligheten, de värden som ligger utanför verkligheten, och försöker nu att se ting endast som det de faktiskt är. Detta är en erfaren persons åskådningsnihilism.

Fatalism, eller slutsatsnihilism, är endast till för livets misslyckanden. Folk som inte kan komma till rätta med livet, och som har misslyckats med att finna en plats i det, finner, bildligt talat, en fristad genom att hävda att det inte var vettigt till att börja med, och att de därför inte kan väntas att delta i det, som om någon slags kosmisk förälder vakade över dem, försökandes att tvinga dem in i det. Folk med det här tänkesättet är helt klart förlorade, eftersom de inte har insett att deras liv är deras egna och existerar utan behov av tolkningar, och vidare, har de förlorat förmågan att se den värld som ligger bortom deras egen futtiga existens. Alla av dem kanske inte är dumma, de flesta är bara missledda, och unga, och utan tro på sig själva, om de nu inte är helt otillräckliga. De som inte har växt ifrån sin fatalism när de närmar sig trettio, är troligen intellektuellt efterblivna.

När vi betraktar nihilismen och den radikala traditionalismen, slår det oss att båda är vägar till att negera den moderna världens värden, för att sedan återgå till en kosmisk ordning baserad på verklighetens faktiska funktion. Det finns ingen moral heller, som placerar individen på ett högre plan än en nobel uppgift, i någondera, snarare är det motsatta sant, eftersom en nihilist förstår att moralen inte är en ingående del av verkligheten själv och i grunden önskedrömmar hos dem som fruktar sig bli utsatta för våld. Den radikala traditionalismen lägger, precis som nihilismen, tyngdpunkten vid att tysta den inre dialogen över hur man ska värdera livet, för att ta livet som det är, tingen är helt enkelt endast det de är.

De här sätten att tänka är långt mer avancerade än vad de flesta tror i den här moderna tiden. De flesta av modernitetens byxklädda apor har blivit lärda att, tack vare teknologi och moral, är vi sakta på väg ut ur en mörk tidsålder, och på väg mot ett utopiskt tillstånd. Den här typen av världsbild kallas för en progressiv sådan, eftersom den tror på att en serie ”framsteg” kommer att leda oss från ett dåligt tillstånd till ett bra tillstånd. Radikal traditionalism och nihilism kastar alla sådana bekymmer åt sidan genom att erkänna att livets grundläggande villkor och dimensioner alltid kommer att vara som de har varit, och att inga nya val utanför teknologins referensram har presenterats för oss. Utveckla dig och stig uppåt, eller gå tillbaka. Allt detta är faktorer inom verkligheten, oavsett vilka moraliska ursäkter eller siffror i kalkylblad vi nu skapar för att ge stöd åt våra egna önskemål om hur verkligheten ”borde” vara.

De här typerna av tankesystem, är de som kommer att dominera i framtiden, Mänskligheten har varit ute på en tusenårig resa bort från verkligheten, först i form av en massornas revolt, sedan i form av religiösa villfarelser och judisk-kristenhet, och slutligen i form av vårt ekonomiska system, fri företagsamhet, förorter och rikedom med sitt ursprung i fossila bränslen. Dock, karakteristiskt nog, gav oss detta villfarelsernas system oss också ett par rejäla misstag, och slutresultatet har blivit bortslösandet av våra fossila bränslen och fortsatt degeneration av våra samhällen Därför återgår vi, när illusionen nu ger vika, till sunt förnuft. Om vi vill att det sunda förnuftet ska segra, krävs det holistiska ideologier så som den radikala traditionalismen och nihilismen för att återta den plats som enfrågeideologier som vit nationalism och miljöaktivismen har tagit, då det endast leder till splitting ibland oss.

June 1, 2005

Our gratitude to "Heimdallr" for this translation.


Copyright © 1988-2005 mock Him productions