"Fascism" är namnet som modernisterna använder för att beskriva den sortens organiserad, ledarorienterad regim som dominerade i forntiden, och som alla hälsosamma samhällen går tillbaka till, i vetskapen om att det bästa bland de olika sätt att hantera mänsklig svaghet, är ett system som väljer det minst svaga och tvingar det framåt; alternativet, som finnes i modern liberal demokrati, är ett system som accepterar mänskliga felanden men sedan tvingar på dem en "god" livsstil.

När vi går ihop och formerar en agrikulturell eller annan orörlig civilisation, vet vi att någon form av ledarskap måste uppstå för att framtvinga oss till att fullända den myriad av uppgifter för att bibehålla en organiserad, storskalig mänsklig koloni. Från början är detta en krigshövding, som säger till människor två ögon emellan vad som måste bli gjort och patrullerar väggarna själv, svärd i hand, men efterhand som civilisationen växer i storlek, behövs lager av mellanhänder, och därmed blir frågan om politisk teori mycket verklig.

Vid denna tidpunkt växer generella typer av samhällen fram: staten med en ensam ledare; staten med en junta; staten med en ledare och parlament av mellanhänder; och till sist, de oorganiserade typerna: staten som lokalt sköts av mellanhänder, och den demokratiska staten. Den demokratiska staten ter sig i två former; republikansk demokrati låter människorna välja sina allianser till politiker som sedan bestämmer hur man ska applicera de preferenserna, medan direkt demokrati låter befolkningen rösta direkt på föreslagna idéer. (Där finns även demokratier av eliten, men dessa är av den fundamentala typen där en stat lokalt styrs genom mellanhänder, och dessa ledare använder sig av demokrati som metod för att komma överens om kollektiva frågor.)

Denna typ av stat omformar människorna, för den förnekar vad som är förväntat av dem och vad de kan förvänta sig, och det senare används som incitament för att bli uppdelad i grader enligt, till exempel, en medborgares status eller röst. I ledarskapsorienterade stater tenderar detta att bli bestämt utifrån hur en medborgare stiger i hierarkin av specialiserade hierarkier enligt förmåga; i demokratiska stater ges detta till alla medborgare, en minimal konkurrenskraftig aspekt (t.ex. pengar eller doktrin) skapas så att endast en hierarki kan existera. Denna klyvning uppstår eftersom ledarskap har ett kollektivt mål, medan demokratier existerar för medborgarna och förutsätter att deras individuella val, även kollektiviserad som en röst, motsvarar arbetet av en ledare.

Ett annat sätt att se på detta, är att ledarskapsstater hyllar specialisering, medan demokratiska stater centrerar sig kring individuell personlighet. När starkt ledarskap existerar, formar regeringsplaner eliten bland medborgarna, och tenderar därför naturligt efter att finna differentierad elit för specialiserade arbetsuppgifter. Demokratier har mer intern dialog, och därför blir staten fokus för aktivitet, inklusive debatt om hur regeringen borde bli applicerad. Det är på grund av detta som demokratier reagerar långsammare, och mer simpelt, än en ledare som har specialiserat sig i bekantskap med frågorna om dennes civilisation och de unika arbetsuppgifterna av att styra.

Medborgare som formats av dessa stater reagerar annorlunda, och följaktligen, utvecklar sig själva och avlar till slut annorlunda. En "fascistisk" stat har ett klart mål och en fortgående process att uppnå det, och förser därmed medborgarnas liv med minimal statlig interaktion, men i en demokrati måste alla bli involverade och slåss för deras egna "intresse", vilket oundvikligen uppstår på den stigning av belöning som till exempel penning rikedom, vilket är demokratins motsvarighet till naturlig konkurrens. Medan medborgarna i en "fascistisk" stat utmärker sig i sina specialiserade hierarkier (till exempel hantverkare, artister eller bönder) och lämnar staten till en annan specialiserad struktur, ledarskap, förutsätts i demokratier att alla har gjort sig förtjänta av rätten till ledarskap genom födsel, och från detta härstammar grundproblemet med demokratier.

I det enskilda livet kan saker gå fel; detta är hur inlärning och förändring uppstår. När påståendet från en individ om hur en idé kan fungera i verkligheten sker på ett helt annat sätt än planerat, blir det erkänt som ett misslyckande och därefter omvärderat. Liknande, i regeringar, kräver stora fel någon form av förändring. I en ledarskapsstat kan detta resultera i att statsöverhuvudet inser felet och ändrar sin policy, eller ersätts om detta är ännu en incident av misslyckanden i följd. Demokratier, som konstant är aktiva inom beslutsfattning, debattering, teorisering och andra något neurotiska sysselsättningar, har redan förutsatt att alla medborgare är kapabla till att göra de rätta valen -- och på grund av detta, måste finna någon att skylla på.

Det är på grund av denna tendens som demokratier, mer än någon annan form av regering, är moralisk: de har ett behov av interna ondskor att skylla misslyckandena av en schizofren och självrefererande världssyn på. Eftersom ingen enskild person leder, och "alla" gör varje val så att "ingen" någonsin är ansvarig för mängden av val ("ledare" i demokratier är delegat av folket, och är därmed ansvariga för att finna populär åsikt och genomföra den, annars blir de inte omvalda), måste någon eller någonting i demokratier bli beskyllt. Dessa stater väljer sällan att beskylla "systemet" av demokrati som helhet, eftersom det är svårt att hitta fel med en "positiv" form av regering som teoretiskt sett maktförser sina medborgare, därmed söker de internt efter de som har kontroversiella eller till synes "negativa" synpunkter, speciellt de som går emot den fundamentala idén bakom demokrati, d.v.s. att alla medborgare är lika skapta för att härska som ledare.

Essensen av fascism är positiv: vi är styrda för att gynna vad vi älskar och önskar att växa och göra starkare hos vårt folk. Det är enbart i detta tankesätt som man kan igenkänna hot för vad de är, eftersom man har någonting att värdera och önska att växa ("samstämmighet" i den långvarigaste betydelsen). Demokratier, å andra sidan, är baserade på rädsla för styrka och utmaning som kan punktera den politiska dugligheten hos individen, och på grund av detta är deras primära sätt att tänka, att undvika hot och leta fram ondskor att övervinna och normalisera. Folk i demokratier är inte "dåliga" människor, men de är i klorna på en dysfunktionell filosofi.

Den demokratiska filosofin är baserad på rädsla och förnekelse av vad som skulle kunna vara; de är inte "fånga dagen", i det dynamiska ledarskapet av "fascistiska" civilisationer, mer än "bevara individen". Detta tvingar dem till att isolera individer från alla former av storskalig förändring, och gynnar den ökade fascinationen med staten i sig och dess system. Sådana övertygelser förnekar att smärta och ovisshet är grunden till förändring, och kommer alltid att förekomma; det enda valet påtvingat oss, är om de existerar för någonting meningsfullt eller inte. Och för att det ska finnas mening måste det finnas samstämmighet, en stat som med grupper av individer, vars högsta mål är att bevara de individerna från utmaning, inte kommer uppnå.

Det är för denna anledning som våra förfäder i forna tider valde "fascistiska" stater när deras riken var som mest välmående och inte redan i dekadens: de ville skapa samstämmighet, konstant förändring, välja det goda och låta det mindre passande passera förbi. I motsats till populär debatt, var inte "fascistiska" stater en förlängning av krigshövdingen, men uppkom antagligen som ett naturligt svar till demokratiernas misslyckanden (vem som helst som har suttit i en kommitté och försökt fatta beslut, inser värdet i starkt ledarskap, medan kommittéer är inkapabla till att fatta val långt från försummelsen "men det är så vi gör här").

Signikativt har demokratier, som Platon bland Grekerna noterade starkast, och som hos Västerlänningarna först dokumenterade deras experiment och debatt över statens natur, en tendens till att jaga ondskor tills de sänker sig till ett linjärt och binärt tankesätt av "godhet" kontra "ondska", då de mördar alla icke-konformister och utser den största konformisten till kejsare. Från detta får man till slut hybrid system som Sovjet Ryssland, där "folket" sporras av välbetalda dekadenta akademiker, reser sig och mördar de högre kasterna, skapar sedan ett samhälle där alla är jämlika och styrda av en stark, oifrågasatt tyrann.

Intressant är, att en population av friska och starkt mentala individer som får en röst, för det mesta kommer att välja en stark ledare; de förstår specialisering och inser att frambringa staten i varje individs liv kommer tvinga den individen till att spendera mer tid på staten, utan att nödvändigtvis ha tiden eller förmågan att utveckla fallenhet för det. Detta är ett friskt gensvar. För de som har växt upp i en modern tid, är det som livet i det gamla grannskapet. Få människor flyttar in eller ut, och familjer lever bland det i generationer, tackar nej till hus och roller. Där finns slaktare, bagare, specerihandlare, reparatörer och många andra specialiserade roller, inklusive den av ledaren. Detta låter varje individ få sitt dagsarbete utfört vilket, även om det inte är perfekt, är en fungerande modell som sedan kan bli fulländad, och sedan gå hem till sina familjer och vänner, fri från bry omkring staten; dessa är de saker som trots allt utgör våra liv som individer.!

Grannskapet är både hårt och förlåtande. Du som individ är känd för dina handlingar, och eftersom alla känner dig, kommer där att finnas få hemligheter som varar länge. Om vi vänder på steken så kommer dina positiva attribut också bli ihågkomna och lovordade, och kommer att användas som summeringen av din karaktär, inte en enskild incident eller ondska. Mänsklig svaghet är accepterad och de som i grund och botten gör konstruktiva ting flyttas upp, och där finns inget riktigt behov av att leta efter ondskor eftersom hot är uppenbara. Grannskapet har uppnått en grundläggande samstämmighet om sin funktion. Medan vissa grannskap, speciellt i de där familjer lever mindre än en generation, är okända som korrupta, tenderar de friska att ha starka ledare som undviker byråkratiskt pappersarbete för att kunna ta hand om sitt folk. Och är det inte det som staten är till för?