Home Det ogripbara

Vi är nog alla trötta på den gamla klyschan. Någon gammal person, med ett slitet utseende, muttrar: ”Det blir bara värre och värre, år efter år.” Automatiskt ignorerar vi den här personen, i stort på samma sätt som vi kastar ifrån oss varje form av aktivism som översvämmas av idioter. Men hur skulle det vara om de här personerna, trots att de faktiskt agerar klichéartat, faktiskt skulle ha rätt? Tänk om alla de som har muttrat fram samma klyscha den senaste tiden, också har rätt? Är det möjligt att deras muttrande inte är ett resultat av en sliten klyscha, utan av att den officiella historieskrivningen, vilket det går emot, är en illusion?

Den officiella historieskrivningen säger att, tack vare progressivt tänkande, är mänskligheten nu på väg ut ur de mörka tidsåldrarna, och in i en ny och djupsinnig teknologisk era. Vi har mer rättigheter och friheter och någonsin tidigare, sex idkas före äktenskapet, droger är lagliga i en del områden, det finns inga restriktioner baserade på klass, ras eller kön, och en mångfald av arbeten att välja mellan. Dock är de som har levt länge nog för att ha sett det som vårt paradis nu ersätter, inte så säkra på att de gillar det nya sättet att göra saker på. För att utrycka det enkelt har våra nya friheter haft ett pris, och när nu notan kommer, börjar många av oss att undra om vi faktiskt bryr oss om de här friheterna.

Låt oss se på det på det här viset: för 99 procent av oss, är alla de här nya ”friheterna” fullkomligt irrelevanta. Vi drivs inte i så hög grad av sex, överdrivet intagande av mat eller drogmissbruk, att det har någon betydelse ifall de här sakerna är lagliga. I de få fall då de nu skulle kunna vara nödvändiga, kan vi försöka ändå och komma undan med det, eftersom det inte är något hot då en liten och kompetent del av befolkningen gör sådana saker. Det är när en större och mindre kompetent del av befolkningen börjar med detta, som det hela blir ett problem. Vi behöver inte ”friheter” för en sådan världsordning, vi behöver frihet från en regering som ständigt försöker att” ta hand” om oss ”för vårt eget bästa”.

Om vi ser på historien som de tioåriga trendcyklar som nyhetsunderhållningsmedia begagnar, ser vi hur ”utvecklingen” har gjort saker och ting bättre. Nuförtiden hamnar man inte i fängelse lika länge om man röker hasch, eller kanske inte alls. Nuförtiden kan homosexuella gifta sig inför miljoner åskådare. Nuförtiden är det lättare att köpa statliga dokument med ett kreditkort. Och så vidare och så vidare… Men precis som alla andra lyckade bedrägerier, fungerar också detta genom att distrahera oss och få oss at fokusera på obetydliga detaljer, istället för helhetsbilden. Sådan är ”friheten”. Skulle ni behöva frihet om det inte sågs som OK att ha en vansinnig statsmakt, vilken försöker att pålägga oss dess vilja?

Låt oss vrida tillbaka klockan en minut eller två. Den största klyftan någonsin i den moderna världen, det kalla kriget, överbryggades till sist någonstans runt 1991 då östblocket kollapsade. Då, var det ett helt nytt spel som skulle ta sin början, fast det snarare var föga mer än en ny variant av det tidigare, för den som ser historien som en helhet (och inte en serie med politiska händelser). Sedan dess, tror vi, har vi äntligen varit på rätt väg. Alla de fula typerna, Stalin, Hitler, är ur vägen nu, eftersom ingen egentligen luras att tro att Hussein, oavsett hur ”ond” han nu var, har samma betydelse som en Stalin eller Hitler. Enligt det här resonemanget borde det alltså bara vara att ro skutan i hamn.

Trots allt har vår teknologi aldrig varit bättre. Våra friheter har aldrig varit så omfattande. Vi sammankopplade hela världen via Internet, och tämjde till sist de värsta av våra epidemier. En ny våg av raslig försoning har brett ut sig över Europa och Amerika. Ändå finns det ett antal mindre lovande tecken. Till att börja med, är alla de problem, vilka de här reformerna är tänkta att lösa, fortfarande närvarande, om nu inte på väg att bli starkare.

  • Regeringarna är på väg att bli allt mer inkräktande, och kräver allt mer information ifrån oss. För att undvika att framstå som fullkomliga fascister, låter de ofta industrin göra arbetet år dem. I USA, behöver du i praktiken ett kreditkortsnummer, och ett ”personnummer” för att få tillgång till tjänster. Du är med i registret nu, sötnos. Fler saker är illegala att säga nu än i Joe McCarthys era. Det finns mer säkerhetstjänster och polisiära specialstyrkor som bevakar medborgare på basis av deras åsikter. Detta är ”frihet”.

  • Raslig försoning har inte stoppat det etniska våldet, istället verkar det ha försämrat situationen. Medan ”minoriteter” har getts rösträtt och frigetts, vilka egentligen utgör majoriteten i världen, har getts miljarder i stöd, återstår problemen, och medan vi skyller dessa på ingrodd rasism, alienerar vi i praktiken alla etniska grupper ifrån varandra. Detta kommer inte att sluta innan ett raskrig, men ingen bryr sig om att tala om detta i vårt politiska system, image är viktigare än handling.

  • Internet har visat sig vara en stor besvikelse. Efter all upphaussning, med tal om nya inkomster och en ny källa att ösa guld ur, visade det sig att Internet i stort är som telefonen, en vital del av marknaden som skapade ett par specialiserade branscher, men inte mer. Än värre är att denna en gång så prisade informationskälla har sinat, eftersom idag varje idiot, hund och mentalt efterbliven person publicerar felaktiga och partiska trossatser för att övertyga de som ägnar sig åt sökande efter information.

  • Våra epidemier är endast hållna i skack för tillfället. I takt med att vi förstör naturen på alla sätt, kommer de virus som har legat i dvala i våra skogar i åratal, ut och muterar. Vi har inte sett något imponerande än, men vänta tills dessa angriper under en period av ekonomisk tillbakagång, när budgeten för hygien och preventiv medicin har skurits ned.

  • Den mänskliga befolkningen har ökat så okontrollerat mycket, att den idag behöver konsumera mer än vad den producerar, och därför befinner sig i ett ständigt konflikttillstånd, en kamp om de resurser den har. Än mer destruktivt är att i de här konflikterna segrar de som är flest i antal, historiskt sett de med minst investering i respektive individ, därmed de med minst färdighet och intellekt.

    Kanske de där gamla gubbarna som klagar på att de blir värre och värre för varje år har rätt? Gillar verkligen folk att leva på det här viset? I Amerika har respekten för kunderna minskat i så hög grad att företag rutinmässigt gör saker fel, vetandes att få kunder har tid med att ta sig igenom deras ej funktionsdugliga ”problemlösningsprocess”. Varje produkt är ett lurendrejeri, med sinnrikt uttänkta juridiska fraser, vilka ska skydda företaget från kunden. Men har vi inte valet att välja att köpa en annan produkt? Här segrar åter massorna, vad än de väljer att köpa kväver allt annat, så det är bäst att du tycker om det, och köper det, om du inte ska behöva ägna resten av ditt liv åt att kompensera.

    De flesta människor tycks gå till sina jobb eftersom de fruktar fattigdomen. Det finns massor med människor som tycker om vad de gör, det vill säga den grundläggande processen, men hur många tycker faktiskt om sina jobb? Idén om ett ”arbete” motsvarar inte idén om ett ”yrke”; ett arbete innebär att man arbetar åt någon annan, enligt de gällande politiska reglerna. Och de här är dehumaniserande, om någon tar anstöt, har den person som orsakade detta automatiskt fel. Detta eliminerar de starka. Jag talar inte om rasen här, eller andra ”frihetsrelaterade” frågor, folk går helt enkelt till angrepp mot de som inte anpassar sig efter normen.

    Vi har fler vägar, vilket betyder att mer tid går åt till att vänta i trafiken. Mer tjänster krävs, inklusive Internet, vilket innebär att vi måsta ägna mer tid åt att kämpa om räkningar och käfta med kundtjänstsrepresentanter. Mer folk, vilket innebär mer väntande och mindre personlig service. Mer raser, vilket innebär ännu mindre enighet om vilka våra kulturella värden är, eftersom vi inte har någon dominerande kultur. Allt detta har pågått för en tid, även innan 1991, men nu, i det tidiga tvåtusentalet, ser vi slutligen konsekvenserna.

    Idag är det en pina att leva i Amerika eller Europa.

    Bortom det direkt gripbara, inklusive friheten att bli tvingad in i fattigdomen om du nu råkar stöta någon, eller friheten att köa i timmar, eller friheten att bli lurad eftersom du inte har tid att avvara för att noggrant jämföra varor, tjänster och kontrakt, finns det ogripbara. Mer än något annat, verkar det för mig som om det är detta våra muttrade äldre talar om, förlusten av en viss känsla som höll allting samman. I det förgångna, var vi ett samhälle, med liknande bakgrund och likartade mål. Vad är vi nu? Mat för företag å ena sidan mat för varje fattig/dyfunktionell grupp å andra sidan?

    Det är det ogripbara vi saknar mest. För många i Europa, är det den saknade känslan av en länk till ett gemensamt ursprung och ett gemensamt mål. För många i Amerika är det den förlorade känslan av gemenskap, där vi tillsammans arbetade för att förtjäna vårt uppehälle i våra små gemenskaper. Mer än hälften av oss lever idag i städer, och det är inte tal om något hankade minsann. Man ska ha ett jobb och ett kreditkort, och sedan gå till det här jobbet och inte försöka tänka på hur otrevlig vår dagliga existens är, med dess prutande, köpande, alienering och ständiga fruktan för att stöta andra.

    När vi vidgar vår syn på historien för att inte bara gälla det här decenniet, står detta klart. Vi ser hur för tusen år sedan en populistisk revolt startades, vilket skapade den här kulturen av att ta anstöt eller ej, vilket ledde till seger för de massor utan några förmågor, över dem som var smarta nog att rädda oss ur den här soppan. Våra äldres muttranden har pågått i ett årtusende eller mer, eftersom de noterade hur det för varje generation, sakta smyger sig på oss, gömt bakom ”frihet” och ”rättigheter” en slags likriktning, vilken ger de dysfunktionella rätten att ge sig på de som skulle kunna fatta de svåra beslut som krävs för att vi ska få ha ett hälsosamt samhälle.

    Det brukade vara så att man kunde fatta svåra beslut. Några levde, andra dog, individer råkade ut för tragedier och lidande, men det glömdes bort då människor i stort hade det bättre inom civilisationen. Nu förekommer inget sådant. Du kan inte besluta att vissa ska dö och andra leva, om det inte baseras på opersonliga och ”objektiva” data så som hur mycket pengar de är villiga att tjäna, annars skulle någon kunna ta anstöt. Sålunda kollapsar vår civilisation från insidan. Det kan inte bli enklare än så här, så jag säger det igen: vi har förlorat förmågan att fatta beslut. Vår dyrkan av individen överordnas det gemensammas bästa, och sålunda fattar vi inga beslut. Och sålunda ruttnar vi ifrån insidan.

    Ta en titt på de gamla grekernas och romarnas städer. De var ädla städer, vackra städer. Helt klart hade inte alla ”rättigheten” eller ”friheten” att skaffa sig det värsta idiotarbete de kunde finna, och sålunda ha råd med ett slösaktigt hus i förort där de kunde smida ränker mot dem som råkat förnärma dem, men i slutändan levde folk i en sundare tid. Det handlade så mycket om det konkreta som det ogripbara, vi var alla förenade, kämpade för samma saker, värdesatte samma saker. Det har inte stått klart för nästan ett tusen år, men det är vad vi har förlorat, och alla ”friheter” och TV apparater med bredbild, kan få oss att glömma den tunga känslan av att ha förlorat något.

    June 1, 2005

    Our gratitude to "Heimdallr" for this translation.


  • Copyright © 1988-2005 mock Him productions