Svenska Nihilistsällskapet

Media hycklar över "avslöjandet" av etniska grupper

Wed, 03 Dec 2008 03:38:00 -0800

Media 'avslöjar' existensen av etniska grupper, men i sin rädsla över att rasismen ska växa, argumenterar man själv rasistiskt.Ibland undrar jag om redaktörerna på DN och SvD sover middag medan de publicerar artiklar. Det senaste rönet är en professor i virologi, Erling Norrby, som "avslöjar" det vi redan har känt till i flera decennier, d.v.s. att det existerar olika etniska grupper och att skillnaderna är biologiska:

Vetenskapens ökade möjligheter att upptäcka genetiska skillnader mellan etniska grupper kan ge ny näring åt rasistiska argument. Den nu framstormande vetenskapliga kunskapen om vår arvsmassa gör det möjligt att upptäcka större skillnader mellan etniska grupper än vi tidigare visste om. Ny forskning visar att skillnaden mellan två människor till 85 procent är slumpmässig och till 15 procent beroende på genetiska egenskaper hos etniska grupper. Dessutom har vi nu vetenskapliga belägg för att skillnaden i arvsmassan mellan två slumpmässigt utvalda personer är minst 15 gånger större än man tidigare trott. Det vore illa om upptäckten av sådana genetiska skillnader skulle ge ny näring åt rasistiska argument.

Svenskarna är inte som andra folk; när man t.ex. i Amerika debatterar ras och rasrelaterade brott i direktsänd television, diskuterar man i Sverige huruvida det svenska folket verkligen har lyckats uppbringa en egen kultur, om hur det bara finns en ras - "människorasen", och om hur vi kan övervinna naturlagarna genom att upprepa religiösa mantran som "Det finns inget 'Vi' och 'Dom'" och "We shall overcome". Kort sagt, svensken är inte så rationell trots allt, i alla fall inte när det gäller ämnen som kan skapa konflikter. Då blir blir vi så diplomatiska att vi glömmer bort verkligheten, till förmån för att framstå som moraliskt korrekta. Detta hyckleri leder till ofattbara uttalanden. Lyssna t.ex. på det här:

De ökade möjligheterna att upptäcka skillnader mellan grupper av individer kan beklagansvärt ge ny näring åt diskussionen om vi och dom. De har dock även positiva konsekvenser. Det visar sig att vissa gendefekter som ger en ökad disposition för hjärt-kärlsjukdomar hos grupper av europeiskt ursprung inte har samma negativa återverkan hos den afro-amerikanska befolkningen.

Ni kan vara lugna, gott folk, för även om rasister (alla onda sverigedemokrater, se upp!) skulle bekräfta en biologisk verklighet som kränker hela vår samhällsbild, så lider européerna i högre grad av ökad disposition för hjärt-kärlsjukdomar. Phu! Vad lättad och glad man blir! Jag som var rädd för att artikelförfattaren själv skulle använda rasistiska argument.

Ifall det är någon som fortfarande känner sig kränkt, sårad eller diskriminerad av verkligheten bakom etniska skillnader, räds ej, vi har medel som botar! WE - SHALL - OVERCOME!

Brev: Vilja till makt och altruism

Tue, 02 Dec 2008 11:44:00 -0800

Alexis svarar på insändarbrev om Platons och Nietzsches filosofiska ställningstaganden till gruppdynamik.Dagens insändarbrev kommer från Carl Johan och handlar om gruppdynamik, utifrån Platons och Nietzsches filosofiska teorier:

Hej!

Jag har en fråga angående ett av era politiska ställningstaganden, nämligen diktaturen. Platons verk staten verkar vara en stor inspirationskälla i denna fråga, trots att Plarons argument, lagda i Sokrates mun, lyser med sina bristfälligheter.

Emellertid uppstår en viss problematik, som jag utifrån ett antal postulat utgår ifrån.

1, Viljan till makt är en fundamental del av alla organismer, i synnerhet människan.

2, Även om altruism är en biologiskt förankrad vilja (instinkt) är människan i generella drag ett mycket själviskt djur som i första hand strävar efter sitt eget och sin avkommas bästa.

Att dessa två instinkter ger upphov till vissa problem förefaller mig vara ett faktum. Om man utför ett tankeexperiment och föreställer sig en stat där oerhört mycket makt tillfallit en eller en grupp människor, som visserligen tycks vara lämpade, så borde väl dessa individer nyttja makten för sitt eget bästa och inte för allmänheten? Rent empiriskt kan vi dra denna slutsats utifrån många olika praktiska exempel - något som leder fram till ordstävens verifierande; "Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut".

Med vänliga hälsningar,
Carl Johan Erixon

Hej Carl Johan!

Tack för en intressant fråga.

Till att börja med vill jag klargöra två saker:

1) Teorin om vilja till makt förutsätter inte att makten enkom är egoistisk; en sak som skilde Nietzsche från sin föregångare Schopenhauer är att viljan kan förekomma kollektivt. Det är alltså möjligt för en grupp individer att sträva efter kollektiva mål genom vilja till makt.

2) Individers behov av vilja till makt kan tillfredsställas, utan att gruppens kollektiva bästa nödvändigtvis sätts ur spel.

Alla människor får på ett eller annat sätt uttryck för sitt behov av makt. Vänsteraktivister och militanta nationalister tillfredsställer sitt behov av makt när de råkar i luven på varandra under demonstrationer. Humanister tillfredsställer samma behov när de agerar moraliskt överlägsna i debatter där motståndarna stigmatiseras som "omänskliga". Många kristna tillfredsställer behovet genom masochism och medlidande. Det är uttrycket som varierar.

Platon ansåg att samhällen genomgick cykler och att demokratin befann sig i slutet av varje samhällscykel, följt av tyranni. Demokrati förespråkar en individualistisk attityd till samhällsengagemang; rösta på valfri god symbol och du är med i gänget. I fascistiska samhällen ställer man krav på människor: Om du inte bidrar med någonting meningsfullt till kollektivet, är du en parasit. Djur agerar precis likadant (min favorit: pirayor) och anledningen till detta är att gruppens kollektiva välmående ska gå före enskilda medlemmars behov och önskemål. I små bysamhällen finns oftast en naturlig altruism, därför varje samhällsmedlem inser att han eller hon är en funktion av en helhet; om någon t.ex. skulle tömma byns mack på bensin, skulle ingen kunna köra bil till jobbet. Beroenderelationen människor emellan är uppenbar.

I en modern, centraliserad civilisation är detta inte lika uppenart. Därför har människor konstruerat dogmatiska koncept, kring vilka vi förankrar altruism. Socialism är ett sådant exempel; tanken är att varje samhällsmedlem ska leva efter idén om social solidaritet och jämlikhet, oavsett om det i praktiken ofta kan verka avlägset (jämför att t.ex. betala skatt). Om man är smart, förknippar man dessa koncept med någonting naturligt, t.ex. kultur, för att ytterligare stärka de social principerna i samhället. Så uppstod t.ex. nationalsocialism: Du är både en del av en socialistisk stat och en nationell kultur, och detta tillsammans gör att du känner en samhörighet och ett individuellt ansvar gentemot kollektivet.

När vi ersätter dessa sociala principer med individualistiska (liberala) principer, som t.ex: "Sköt dig själv och skit i andra", "Vem bryr sig?", "Det rör inte mig här och just nu" eller "Jag behöver ingen annan", löser vi upp det altruistiska ramverket och samhället förvandlas plötsligt till ett system, där alla försöker parasitera på varandra medan de kan. Det är så Sverige fungerar i dag. Lägg märke till att ett system som ursprungligen var konstruerat för att gynna kollektivets medlemmar, plötsligt blir en börda och ett sätt för medlemmarna att utnyttja varandra. Därför klagar vi t.ex. över hög skatt: "Ja, jag drar mitt strå till stacken, men vad får jag tillbaka i gengäld?" Om du tillsammans med tio andra personer investerar en liten summa varje månad för att kunna hålla ett stort plantage igång, gynnar det alla personer involverade endast om varje individ får sin rättmätiga del av kakan tillbaka i form av avkast; skulle tre personer roffa åt sig allting och sedan springa hem, skulle plantaget för resterande individer innebära en personlig förlust. Därför älskar media att blossa upp stämningen genom att påpeka när högt uppsatta politiker myglar med skatt eller betalar svart för hembiträde; de roffar åt sig mycket av kakan, samtidigt som de utnyttjar systemet för att slippa bidra med någonting tillbaka.

Det intressanta med altruism är att evolutionen verkar ha skapat ett visst beteendemönster hos mänskligheten; det är t.ex. sedan länge känt att hjärnan stimuleras positivt när vi agerar efter vad vi uppfattar vara en altruistisk handling. Vi blir med andra ord glada av att hjälpa andra. Det är på så sätt fenomen som medlidande kan motiveras av helt själviska anledningar. Utan att gå in på hårklyverierna kring hur vi ska skilja mellan vad som är "sann" och "falsk" altruism, kan vi konstatera att människors vilja till makt (här tolkad som: självuppfyllelse, självuttryck) kan uppfyllas, utan att det nödvändigtvis skapar problem för ett kollektiv att utöva altruism. Nyckeln ligger i att synkronisera människors värderingar och ideal; om du undrar varför mångkultur inte fungerar i Sverige, beror det just på att människor från olika kulturer har olika uppfattningar och inställningar till sin omvärld. Vi kommer helt enkelt inte överens, varken socialt eller kulturellt, utan att kompromissa med vår identitet.

Därför yrkar Platon och Nietzsche på ledarskap, som organiserar människors viljor för att fungera tillsammans, och på konsensus, eller samstämmighet mellan samhällsmedlemmar. I Sverige har våra ledare beslutat sig för att det räcker att äga ett speciellt papper för att kunna vara en del av samhället. Man reducerar då kraven på vad det innebär att vara en del av kollektivet ner till någonting byråkratiskt, som kommer att vara jättesvårt att använda för att samtidigt hålla hela skutan samman. Istället använder man hot (om du inte tror på pluralism, är du rasist), propaganda (alla människor kan leva tillsammans i harmoni) och lögner (utan pluralism hade Sverige inte varit "rikt"). Platon och Nietzsche säger istället att vi måste sträva efter enighet, helst på en etno-kulturell grund, och vi behöver ett tydligt ledarskap som skapar riktning för samhället. I pluralistiska demokratier i Väst i dag saknar vi detta och därför håller vi på att gå in i nästa civilisationscykel, tyranni. Totalitarism är statens sätt att påtvinga fram ett konsensus, som inte existerar naturligt bland människor som saknar gemensam kultur och historia.

Sidnotis: "Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut" - detta är en klyscha alla människor häver ur sig i debatter, utan att kunna ge ett enda exempel på att det stämmer överens med verkligheten. Problemet är inte makt, utan hanteringen av makt. Det klasslösa, hierarkilösa och 100 % fria och jämlika samhället är måhända en ljuv dröm, men inte mycket mer.

Moljebka Pvlse x 2

Sun, 30 Nov 2008 18:05:00 -0800

Vi fortsätter artikelserien om svensk elektronisk musik med att denna gång titta närmare på ambientprojektet Moljebka Pvlse.Vi fortsätter artikelserien om svensk elektronisk musik med att denna gång titta närmare på ett projekt, som kallar sig Moljebka Pvlse. Mannen bakom projektet heter Mathias Josefson och har gjort sig något av ett namn inom den elektroniska scenen på senare år. Genreområdet är drone, d.v.s. den undergenre inom ambient där man bygger upp musik genom att bibehålla kadens på toner eller ackord. Moljebka Pvlse specialiserar sig på att skapa industriellt brus, strukturerat i flera lager, som löper cykliskt över längre tidsperioder. Ibland mixar man in ljudupptagningar från naturen, men det mer intressanta inslaget i musiken är de akustiska instrumenten.

Tangerine Dream / "Electronic Meditation" / Genesis

Historiken bakom drone är parallell utvecklingen av ambient som helhetsfenomen. Framavlad av bland andra Kraftwerk, Tangerine Dream, Klaus Schulze och Robert Fripp, växte det fram en ny musikstil, som kom att utvecklas från extrem punkmusik till någonting som senare skulle påminna mycket om klassisk musik. Den som någon gång satt tänderna i Tangerine Dreams första album (när Klaus Schulze var med i bandet), "Electronic Meditation", blev säkert förvånad över hur musiken skiljer sig från deras senare material. Det låter som punk uppblandat med experimentell elektronisk musik, och det är precis vad det är. Kanske påminns vissa om det brittiska punkbandet Discharge, som blev pionjärer genom att låta ackorden löpa i cykliska mönster över en kontinuerlig och bibehållen rytm. Resultatet blev en svårtuggad, monoton musik, där charmen var att rytmiken inte längre styrde melodierna. Gitarristen fick fritt spelrum, ungefär som i jazz, med skillnaden att taktbyten sällan eller aldrig förekom och att det inte finns någon form av improvisation utöver gitarrsolon. Parallellerna till ambientmusik är uppenbara: Rytmiken "uppstår" i slutet och början av varje cykel av kadenser, som ett återkommande mönster. Fokus ställs istället in på att kommunicera en stämning eller atmosfär, och det är de topografiska förändringarna i musiken som avgör hur vi uppfattar stämningen. Lyssna t.ex. på den här gamla låten från Discharge. Lägg märke till vilken funktion trummisen fyller och hur ledgitarristen bygger upp ett huvudmotiv, som endast temporärt kommenteras genom en angränsande serie fraser, för att sedan återuppta huvudmotivet:

Discharge / "Hear Nothing See Nothing Say Nothing" / The Possibility Of Life's Destruction

Drone ambient tar det monotona i den här kompositionsmodellen till det absolut extrema, genom att i princip endast fokusera på långa kadensfraser. Det kanske mest betydande bandet inom genren är tyska Maeror Tri, som även dem först började som ett band nära postpunken och den extrema elektroniska experimentalismen. Det påminner om tidiga Tangerine Dream; man experimenterar med ljudeffekter, ny teknisk utrustning, och digital förvrängning av akustiska ljud. Detta destillerade man senare ner till en sorts minimalism, som kom att känneteckna hela dronegenren. I takt med att teknologin utvecklades kunde man utvinna nya sorters ljud. I dag sysslar många artister enbart med datorer och detta har i sin tur gett upphov till nya undergenrer, som noise ambient, där man försöker uppnå en sorts poetik genom att strukturera digitalt oljud. Det är nu vi är framme vid 2008 och Moljebka Pvlse.

Kotra & Moljebka Pvlse - Live in Dnipropetrovs'k

Ett svagt pip surrar i bakgrunden och tynar sedan bort i ett digitalt buller. Fram växer ett starkt metalljud som huvudmotiv. Koncentrerar man sig på musiken, uppfattar man tonala förändringar i oväsendet, och ett mystiskt berättarmönster framträder i lyssnarens medvetande. Musiken blir mer och mer komplex; oljuden utvidgas till en hel periferi av förvrängda ljudeffekter och det blir svårt att bearbeta all information. Efterhand vänjer man sig vid ljuden och börjar istället omedvetet att tolka förändringarna som känslotillstånd och inre mentala bilder. Efter c:a tio minuter stabiliseras musiken genom en tryckande kadens i bakgrunden, varpå musikerna bygger upp en sorts trans med återkommande rytmiska fraser. Ukrainska Kotra (Dmytro Fedorenko) och svenska Moljebka Pvlse (Mathias Josefson) släpper lös onda andar i industrilokalen.

Till sist kollapsar symfonin och det digitala myllret tar över; musiken expanderar åter och man angränsar mot en ny serie ljudeffekter, som förankras rytmiskt genom att återkomma inom vissa strukturella intervall. Ibland verkar det hela dö ut, innan allting väcks till liv igen och man kör igång ännu ett industriell bakgrundstema. Det finns ingen melodi här att tala om, men däremot uppstår en sorts polyfoni när de olika komponenterna i musiken kolliderar. Själva effekten av musiken ligger i metamorfosen av tillstånd; man rör sig hela tiden mellan olika rymder av ljud genom mer eller mindre tydliga ledmotiv. Det hela blir ytterst esoteriskt och det går inte att följa utvecklingen utan att sitta helspänd och bearbeta allting som händer.

Få människor skulle kalla det här för "musik". Kanske är det inte det. Poängen verkar ligga i artisternas intentioner; om det går att utvinna en sorts poetik här, finns den ytterst i strukturen. Estetiken är på en gång simplistisk och komplex, därför medan de enskilda fraserna är lätta att ta in, är det svårare att uppfatta vad kombinationen av dessa ljud leder fram till. Det är för improvisativt för att kvalificera som konceptkonst, men det finns för mycket genomtanke och bearbetning i produktionen för att det helt ska sakna ramverk. Det finns en tydlig ryggrad i musiken. Om man tycker om extrem industriell musik är det här intressant territorium, men det är tveksamt om det ens kvalar in som nattlyssning. Jag uppskattar noise/drone ambient när oljudet når en poetisk nivå (Claustrum, Traut Zot), genom att bättre kontextualiseras och tydligare framhäva konturerna i harmoni och struktur. Här blir vi fullmatade med över 40 minuter av digitalt buller och mycket litet av det förankras i kadenser för att skapa stämning. Istället flyter idéerna hos dessa musiker för fritt för att de ska utgöra någonting koherent, och kanske är det just bristen på konstnärlig koherens som gör att det här endast är intressant på en experimentell nivå.

Moljebka Pvlse - Live in Krakow

På den här live-inspelningen ifrån Krakow finner vi material, som lättare faller under kategorin drone. Efter en kortare sekvens av ljudinspelningar av kvittrande fåglar i utemiljö, börjar Mathias Josefson och Karin Jacobson att framföra en ihållande stråkkadens, som verkar spelas akustiskt i bakgrunden. Sedan tillkommer ännu en kadens några tonarter över den första, och tillsammans med industriella ljud börjar det hela påminna om österländsk, spirituell musik. Riktigt intressant blir det när ännu en kadens läggs på och man börjar spela på akustiska stränginstrument. Mycket effektfullt, hänförande och i sann drone-anda, sjunker lyssnaren in i en djup, sufistisk trans. De gungande tilläggsljuden möter bakgrundsstämmorna stilfullt, medan musiken sakta kontraherar och övergår i en ny fas ljud, mörkare och mer mystiska i karaktären, medan en ensam stämma fortsätter bibehålla sin kadens.

Till sist utgör endast ett stillsamt periferi av ljudsekvenser den enda kontrasten mot en mäktig tystnad. Musiken dör vackert ut i samma tystnad och lämnar lyssnaren i ett harmoniskt, zennihilistiskt medvetandetillstånd. Det ljusa, jordnära partiet och det mörka, kosmiska partiet har tillsammans bildat en organisk syntes. Jag anmärker detta därför att vi finner en koherent tanke bakom musiken, någonting som är bristen hos live-inspelningen i Ukraina. Vad som gör den här musiken speciellt intressant är valet av instrumentation: Digital utrustning och akustiska instrument. Detta bekräftar både den moderna elektroniska musikens rötter och pekar samtidigt framåt mot ett modernt uttryckssätt genom traditionell instrumentation och teknik. Kanske kommer vissa att tänka på Hedningarna, som kombinerar svensk folkmusik med elektronisk instrumentation.

Problemet med drone ambient är att det ställer höga krav på hur artisten behandlar formatet; det går endast att göra så mycket med lager av kadenser ovanpå varandra. I det här fallet synliggörs inte en rytmisk struktur som hos noise ambient, utan man vill åstadkomma en stämning eller ett visst medvetandetillstånd hos lyssnaren. Därmed kommer man in på programmusik och det är inte mycket att hänga i julgranen, om man vill göra mer än att endast komponera ljudlandskap som Peter Andersson, eller skapa filmmusik som Igor Stravinskij (ta det senare med en nypa salt, men "Våroffer" skulle lika gärna kunna bli ett soundtrack till en skräckfilm). Det är utan tvekan också en sorts ljudmatta, men den har poetiska kvalitetet och valet av instrumentation är intressant. Men som med mycket av dagens drone ambient är det svårt att finna mening i den här musiken utöver ritualsyfte; den existerar för att kommunicera en stämning, och sedan tynar den bort. Kräver vi för mycket om vi vill se en mer genomtänkt och djuplodad drone genre, som närmar sig den klassiska musikens språk?

Ambient är en intressant genre, därför den löser upp den rytmiska syntaxen, som gjorde rock, pop och jazz så irriterande. Det melodiska och harmoniska innehållet blir det primära i musiken för att genom fraser bilda berättarmönster, precis som i klassisk musik, och när rytmik väl framträder, gör den det antingen i form av strukturella intervall eller ljudeffekter. Men att lösa upp syntaxen i ett språk innebär samtidigt att man riskerar att sakna enhetliga ramar, som kontextualiserar det man vill uttrycka. Föreställ dig att du ta bort alla skiljetecken i en sida text; plötsligt kan du skriva jättelånga meningar utan att någonsin behöva poängtera explicit var läsaren bör stanna upp läsa snabbt eller långsamt följa en viss rytm en sådan läsning kommer att tvinga läsaren till att själv finna skiljetecknen och "rekonstruera" vad han eller hon uppfattar som återkommande mönster i skrivandet låter det vansinnigt? Modernistisk litteratur har experimenterat med detta i över hundra år.

Moljebka Pvlse ställer också en annan konvention på ända: Vad är musik? När till och med vad vi klassar som "oljud" verkar få melodiska kvaliteter, kan vi då prata om en meta-musik? Eller är egentligen allting runtomkring oss musik, det är bara det att vi medvetet sållar ut det vi tycker låter hemskt och obehagligt? Live-inspelningen i Ukraina tvingar oss att koncentrera oss på ljud, som vi vanligtvis hade tyckt vara störande. I Moljebka Pvlses värld blir oljud vackert. Det är en nihilistisk, provokativ tanke. Den konstnärliga frågan blir hur väl man lyckas binda samman dessa oljud för att åstadkomma någonting, som vi lyssnare kan utvinna en estetisk kvalitet ur. I det här fallet verkar vi hamna i ett för experimentellt område; det krävs kreativitet, genialitet och karaktär för att det här ska stå ut från mängden av alla andra tusen industriband. Kanske är live-inspelningen i Polen mer intressant, där man väljer ett mer konventionellt framförande, som ändå väcker känslor och tankar, monotonin till trots. Jag kan inte låta bli att jämföra det här med innovatörerna inom ambientgenren och tyvärr räcker inte den här musiken ända fram för att bli mer än en vägvisare. Jakten på den elektroniska musikens framtid fortsätter.

Del 1: Peter Andersson

Hur vi firar 30:e november i Lund

Sun, 30 Nov 2008 13:42:00 -0800

Serieparodi på de nationalistiska demonstrationerna i Lund, 30:e november, 2008.

Riksmedia: Svd, Hd[1], Hd[2], SydSv[1], SydSv[2], SydSv[3], SydSv[4], SydSv[5], SydSv[6]

Forum: Flashback, Nordisk

Bakom sossestaten gömmer sig hydrans tusen ansikten

Thu, 27 Nov 2008 14:34:00 -0800

Den socialdemokratiska visionen gjorde Sverige modernt och rikt, men tog i samma veva död på sina medborgare.I ett samhälle som Sverige där staten i modern tid mer och mer har tagit över domäner, som i traditionella samhällen är sociala eller kulturella, börjar människor blint förlita sig på att institut, regeringar och domstolar ska lösa alla problem. Ett sådant exempel är äldrevården; bara begreppet "äldrevård" signalerar att vi svenskar hellre låter okända män och kvinnor vårda våra äldre i kollektiva boenden, än att familjer tar ett socialt ansvar för de medlemmar, som inte längre kan ta hand om sig själva. Det är vi vana vid i Sverige och vår socialistiska syn på alltifrån ekonomi, miljö och utbildning genomsyras av den här tillförlitligheten till statens ansvar. Som Fredrik Lindström snillrikt har påpekat, berör det till och med synen på vårt eget språk, där vi inbillar oss att en akademi bestämmer över vad man får säga eller inte säga. Att det är folket som skapar och utvecklar språket, är det ingen som har tänkt på. "Vilken institution sköter det där, måntro?" undrar vi förläget.

Den svenska synen på relationen mellan stat och individ gör att vi alltid ser oss blinda på effekt istället för att se till orsakerna bakom våra samhällsproblem. När den svenska skolan underpresterar jämfört med våra nordiska grannar, skriker vi efter mer betyg och tydligare skolplan. När sexhandeln ökar, vill vi att svenska lagar ska bli internationellt gångbara. När våldet och kriminaliteten i samhället ökar, ber människor om fler poliser och mer lagar. När vi går in i en lågkonjunktur, vill vi att staten och Riksbanken ska reglera vår ekonomi mer. När vi plötsligt får nys om globla uppvärmning, vill vi införa trängselavgifter. Mönstret är tydligt: Står det fel till i samhället, oavsett var orsaken ligger, litar vi på att staten tar hand om problemen. Våra lösningar är inriktade på att stoppa effekter av problem, inte att reda ut orsakerna bakom problemen.

För byråkrater och vanligt folk existerar inte kausalitetsbegreppet. De förstår inte orsak-verkan, därför det kräver att vi ser till designen bakom ett fenomen; en design som inte går att förklara genom byråkratins linjära logik eller demokratins mediala verklighet, där allting måste simplifieras ner till symboler, slogans och livsstilar. Vad gör den genomsnittlige datoranvändaren när operativsystemet blir långsamt eller drabbas av virus? - ominstallerar Windows. En person insatt i operativsystem hade undersökt orsakerna bakom varför det inte fungerar som det ska och istället gått den vägen. Vi kan dra samma parallell till samhället. Ökad kriminalitet? Fler poliser, skriker massan, utan att ställa sig frågan varför och hur våldet kan ha ökat.

Om någon vågar yppa sanningen, exempelvis om det ovan nämnda problemet (ökad immigration, fler destruktiva familjer i närområdet, social isolation, brist på kulturell samstämmighet, ett samhälle utan mål och riktning, rotlöshet), stigmatiseras den personen av både media och massa. Sanningen är alltid obekväm och därför omöjlig att sälja som marknadsprodukt till väljarna. Så fortsätter problemen att växa och staten ökar sin makt. När FRA-lagar plötsligt går igenom som om de vora självklara av våra ledare, börjar folk revoltera och hetsa över hur de lever i en totalitär stat. De har inte lyckats se igenom sin egen naivitet över Fabror Staten, som i princip styr alla samhällsområden (media styr resten, alltid i samklang med statens intressen). Återigen saknas förståelsen för kausalitet. Om vi synar problem i form av orsak-verkan, ser vi också att de flesta av våra samhällsproblem inte alls hanteras på djupet. Vi förklarar byråkratiskt krig mot effekterna av våra problem - till vilken nytta då? Högre skatter, mer statlig kontroll, och misstro till oss själva och vår omgivning (tänk efter: Om vi verkligen vill att staten ska säga åt oss hur vi ska äta, ha sex, uppfostra våra barn, sköta våra jobb och bygga upp kultur, vilket ansvar har då individen? Hur impotent och obetydlig blir inte människan i det stora hela?).

De gamla grekerna var betydligt klokare. De skapade myten om hydran; för varje huvud man högg av på monstret, växte två nya fram. Det mittersta huvudet var odödligt. Myten beskriver problemlösning; vi kan hålla på att attackera effekter hela dagen lång, för det är ungefär lika effektivt som att försöka släcka en brand i köket genom att skruva ner värmen på elementen. Eftersom vi inte har gått till botten med orsakerna, kommer problemen att fortsätta växa över tid. Hydrans mittersta huvud är odödligt, därför principen bakom att hugga huvuden som ett sätt att ta död på monstret, gör att det oskadd kommer undan varenda gång. Herakles och Iolaos lyckades dräpa hydran genom att bränna såren med eld så att fler huvuden inte kunde växa fram. De förstod att problemlösning handlar om att arbeta med förutsättningar.

Förutsättningarna för att det svenska samhället ska bli pragmatiskt igen är att vi bryter med den socialdemokratiska traditionen och bygger upp lokala kulturer, som ersätter de flesta områden staten i dag styr över. Familj, sexliv/relationer, mat, och livsstil är inte statens uppgift - det är kulturens. Statens otroliga makt över hur vi lever har gjort att svensken lider av dåligt självförtroende och blind auktoritetstro. Vi har förlorat perspektivet på människan. Både liberalerna och socialisterna i dag vill att vi ska beskatta medelklassen ännu mer och tvinga in den under internationella lagar, backade av EU och amerikansk utrikespolitik. Sverige som nation betyder ingenting längre, ännu mindre så gör svenskarna. Var det den här utvecklingen Per Albin Hansson och Tage Erlander utsåg åt Sverige en gång i tiden? Knappast, de var bara naiva över hur Sverige skulle förändras efter andra världskriget, då internationalismen ersatte nationalismen och förvandlade hela Europa till ett marknadscenter.

Vi behöver mindre centralstat och mer lokalstyre. Makten måste decentraliseras ner till regional och lokal nivå, där beslutsfattare lever i samma verklighet som den de fattar beslut om. Kulturen måste återupprättas och bli normgivande för hur vi lever. Det är inte konstigt att rödvinsvänstern i dag figurerar i tv-debatter med repliker som "Ja, men vad är svenskt?" och "Det finns väl ingen svensk kultur?" - vi har ingen tilltro till vår egen kultur och våra traditioner. Mer än hälften av de traditioner dina far- och morföräldrar firade som självklarheter har vi slängt på tippen - nej, inte ens det, vi har helt enkelt ignorerat dem. Vad ska vi med traditioner till, när media och politiker kan fastställa med tydliga lagar vad som är okej och inte okej? Vi stöter på intressanta problem när människor från andra kulturer plötsligt vägrar skaka hand, insisterar på att arbeta med slöja och turban, vill få plats med hela släkten i trerumslägenheter, och inte förstår vad yttrandefrihet och köbildning är bra till. Eftersom vi inte har några kulturella ramar att peka på, hänvisar vi till politikerna: Tvinga dem till integration!

Grundproblemet är inte invandrare. Egentligen är inte ens problemet mångkultur, som många tror, även om det är en vansinnig historia för sig. Problemet är designen bakom det svenska samhället. Svenskarna måste sluta spela progressiva socialister och istället börja värna om sina förutsättningar, både historiska, kulturella och rent mänskliga. Det senare kan tyckas bisarrt, men om vi tänker på att många svenskar t.ex. slänger mjölkpaket där bäst före-datumet har gått ut, utan att ens smaka på varan och övertyga sig om att den är oätlig, ser vi samma tankegång genomsyra det mest grundläggande i mänskligt beteende: Vi betvivlar våra mänskliga förmågor och tror att byråkrati är en bättre verklighetskälla - en verklighetsfrånvänd åsikt om någonting. Hur ofta kramar vi om vänner, hjälper äldre över vägen, spenderar tid med barnen, njuter av naturen, tillagar vår egen mat, bildar oss egna uppfattningar om samhället, engagerar oss i lokal kultur, eller arbetar fysiskt med kroppen? Är vi människor eller är vi...svenskar?

För att vara rättvis har den socialdemokratiska regimen gjort mycket gott för Sverige. Anledningen till att både liberaler och socialister följer samma politiska linje är att Sverige, som det moderna samhälle vi i dag känner det, en gång byggdes upp genom samma politik. Problemet uppstod när vi överlät allt ansvar på staten. Vi ersatte en tusenårig kulturell sammanhållning och en naturlig livsstil med en superurban statsapparat. Vi måste våga sätta stopp för hur långt vi vill att statsmakten ska inskränka på våra liv, men vi kommer ingenvart så länge vi inte först är beredda att förändra förutsättningarna för hur vi lever. Det handlar inte så mycket om telefonsamtal och internetsurfande, utan om självklara saker som rätten till att kunna stanna hemma med barnen under deras uppväxt och uppfostra dem som vi själva vill, att i så stor utsträckning som möjligt odla och tillaga vår egen föda, att vara kreativ och delaktig i det kulturella samhällslivet, att medverka till social stabilitet och minskad brottslighet (medborgargarden och lokalsammanhållning skrämmer brottslingar mer än vad ett par polisbilar i centrum gör), att kunna behålla ett jobb på ett företag utan rädsla för att bli sparkad p.g.a. nedskärningar och utförsäljningar, att kunna försörja sin familj på en heltidslön (Låter det otroligt? För inte så länge sedan var det självklart) - och att bättre ta hand om våra äldre, och se till att relationen mellan generationer hålls vid liv. Hur ska vi annars kunna föra vidare kunskap till framtida svenskar?

Avslutningsvis: Jag är inte liberal, anarkist, libertarian, primitivist eller syndikalist. Jag är realist. Jag tror att lösningen på våra samhällsproblem ligger i att skapa nya förutsättningar för hur vi lever. Jag tror inte på mer lagar, mer byråkrati, mer demokrati, mer massmedia, mer individualism, och mer internationell överstatlighet. Globaliseringen, världsekonomin och den svenska staten har bevisat att de är totalt impotenta - och i värsta fall fullständigt självdestruktiva. Oavsett hur mycket skatt och arbete vi pumpar in till våra myndigheter, försämras våra samhällstjänster och skapar depression, ångest och stress bland människor. Vi köpte produkten av ett svenskt paradis utav ren lathet. Jobba, skatta, och slappa, var parollen för att resten av samhället skulle lösa sig självt. I dag inser vi att saker inte fungerar på det viset. Utan människor som är aktivt delaktiga tillsammans, kulturellt och socialt, förlorar vi kontrollen över både samhället och våra egna liv. Oligarkerna, företagsledarna, politikerna och byråkraterna blir rika och mäktiga på vår bekostnad, men vad blir vi? Utsugda, utnyttjade och exploaterade. Endast idioter röstar fram sitt eget fängelse och kallar det frihet. Låt det vara nog - avliva sossestaten!

Brev: Vad är värdenihilism?

Tue, 25 Nov 2008 08:57:00 -0800

Alexis svarar på insändarbrev om värdebegrepps existens.Dagens insändarbrev kommer från Emma H. och berör den filosofiska frågan om värdeexistens:

Hej!

Anser ni att värde existerar?

Tack på förhand.

Hej!

För att kunna svara mer precist på din fråga, skulle jag vilja tillägga: "Anser ni att värde existerar, och i såfall hur?" En värdenihilist förnekar att det existerar värdebegrepp inneboende i verkligheten, t.ex. att det skulle finnas färdiga begrepp som godhet eller ondska i någon sorts platonsk värld, och att det är dessa begrepp som vi människor refererar till när vi pratar om vad som är gott och ont. Därmed skiljer nihilism sig från begreppsrealister och vissa större religioner, som hävdar att värde är någonting konkret och absolut i verkligheten. Detta innebär dock inte att nihilisten förnekar värdes existens över huvud taget. Hur existerar då värde?

Värde kräver en skapare och tolkare för att existera, och det är vi människor som skapar och tolkar dessa värden. Vad deras exakta natur är, är svårt att säga; en känsla, en nervimpuls, eller någonting annat i medvetandet? Kanske är det lättare att se värden som omdömen; medan de antagligen endast existerar i medvetandet, kan de motiveras av olika faktorer. Men det är alltid vår begreppsskala och dessutom hävdar nihilisten att våra värden inte är universella. Nihilisten intar en instrumentell syn på värde, som innebär att man är kritisk till idén om egenvärde och istället vill se värde i relation till ett ideal eller ett mål. Personligen tror jag att mycket av vårt värdeskapande kan härledas tillbaka till känsloimpulser, intuitioner och evolutionärt styrda tankemönster.

Vi behöver inte svensk-kontrakt, vi behöver kultur

Mon, 24 Nov 2008 08:53:00 -0800

Moderaterna föreslår ett svensk-kontrakt för att få invandrare till lydig arbetskraft.Moderaterna tycker att svenskarna är för snälla – så pass snälla, menar riksdagsledamot Elisabeth Svantesson, att vi underminerar invandrares initiativkraft i vår iver att "ta hand om" dem. Därför föreslås individuella kontrakt mellan svenska staten och invandrare:

Jag menar att behovet är stort att införa ett tydligt och individuellt kontrakt för varje person som kommer till Sverige. Här ska det framgå vilka skyldigheter staten har i form av att erbjuda språkutbildning, validering mm, men också vad som förväntas av den nyanlände.

Visst, vi är för snälla, det har hon rätt i. Men moderaterna säger detta i egenskap av arbetsgivare, inte som människor som inser att ett land måste byggas på mer än arbete och pengar. Moderaternas liberala linje har alltid varit inriktad på individens möjligheter, på dess förmåga att bilda sig en egen framtid, och för statens del är det ett utmärkt sätt att producera arbetande människor. Kontraktet är ett slags rekrytering av arbetskraft.

Det kan aldrig vara accepterat att någon bryter mot svensk lag genom att ursäkta sig med hänvisningar till utländska sedvänjor eller någon religion.

Översatt lyder detta: Kulturella detaljer får inte sätta käppar i hjulet på industrin. Man bryr sig helt enkelt inte om kultur, bara "mångkultur" som ett sätt att klä oss alla i assimilationens uniform och ställa oss i kö till fabrikerna som skall ge moderaterna ett slags bevis på att de bör stanna vid makten ännu ett tag: "Titta – arbete, produktion, bra vad?" Detta har alltid varit den mångkulturella paradoxen – som egentligen inte är en paradox om man ser till hur makteliten tillfredsställer både naiva väljare och sina plånböcker.

Svensk-kontraktet kommer nog inte många tycka är realistiskt – kultur fungerar inte så. Men just därför skulle jag säga att det där kontraktet är mångkulturens rätta ansikte: det är resultatet av vad som händer när människor som förstår att utnyttja mångkulturhysterin inser att olika kulturer inte frivilligt kompromissar utan vidare, varför man måste tvinga fram resultat på juridisk väg.

Sverige har blivit ett rovdjur som lockar intet ont anande invandrare som hoppas på något bättre, lite som i sagan Hans och Greta där vilsna människor lockas av pepparkakshus, men som kommer att få sina själar sönderbakta i stormarknadernas ugnar om de inte flyr med huvudet före. De kommer kanske få högre materiell levnadsstandard här, men till ett högt pris. De inbillar sig nog att de kan få behålla sina kulturella grunder – och vi tror att vi kan behålla våra. Men i längden kommer kompromisserna att göra Mammon, girighetens demon, till vår gemensamma gud. Och det är detta som vi skriver under på om vi formulerar ett svensk-kontrakt.

Stockholmssjukdomen

Wed, 19 Nov 2008 15:13:00 -0800

Stockholmssjukdomen invaderar Sverige och signalerar död för vår civilisation.Stockholmssjukdomen invaderar:

I Stockholm har en unik livsstil utvecklats. Den präglas av hög konsumtion och en ständig strävan efter mer. Ju närmare stadens kärna människor bor, desto mer anammas dessa urbana värderingar, visar en ny rapport från RTK. Urbana stockholmare uppfattar sig som toleranta och kreativa. De spontan-shoppar mer, besöker nattklubbar och restauranger oftare, är mer förändringsbenägna, modemedvetna och positiva till mångfald än medelsvensson.

Så blir man en härlig stockholmare

Stockholmslivsstilen representerar fenomen, som i större skala historiskt sett har lett till civilisationers undergång:

Tolerans: Vi börjar tolerera destruktiva människor och destruktivt beteende. Alltifrån apatiska flyktingbarn, människosmugglare, kroniska bidragstagare, missbrukare, översociala glamkändisar och korrupta politiker håller på att ta över vårt samhälle - och i vår dogmatiska tolerans accepterar vi skiten som om det vore OK.
Kreativitet: Det här är en överspelad klyscha. Vad vi klassar som "kreativt" i dag innebär att ställa ut toaletter i glasmontrar, svassa omkring i exklusiva kläder, gå på hippa nattklubbar, omformulera gamla filosofiska och politiska teorier i nya paket, eller blogga om sitt svenssonliv på Facebook. Hur många använder sin kreativitet intelligent för att skapa någonting, som uttrycker mer än bara ego?
Narcissism: Trots att vi lever i hypermoderna samhällen, så har vi ingenting bättre för oss än att konsumera varor och tjänster. Istället för att utveckla våra naturliga talanger och göra någonting vettigt av dem, uttrycker vi vår brist på självkänsla och riktning i livet genom att handla kläder, bilar, datorer, tv-apparater, mobiler, iPods etc. Blev vi lyckade på köpet? Det verkar inte så.
Trendkultur: I demokratier värderar vi det socialt populära över vad som är realistiskt, vilket gör att marknadshajar förslavar oss genom sina produkter, symboler och slogans. Som resultat blir vi neurotiska trendhoror: Vi röstar på det parti vars representanter stryker oss mest medhårs, vi väljer datorn vars låda glänser i aluminium (finns det verkligen någonting i den?), vi blir förälskade i ytliga personer utan personlighet, vi köper den färdigpackade trendmaten istället för att laga vår egen mat, och vi spelar domare framför idolprogrammen på tv istället för att erkänna att det hela egentligen bara är kommers, och att vi inte vet vad vi pratar om.
Mångfald: Utan gemensamma värderingar och ideal, splittras människor i ett samhälle och följer jag-håller-med-i-att-vi-inte-håller-med-kulturen som utvecklas i alla demokratier. Mångfald, vare sig den är etnisk, ideologisk, religiös eller kulturell, fungerar inte. Alla civilisationer som blivit pluralistiska har kvickt sjunkit ner i tredje världstillstånd och sedan blivit jämnade med marken av fiender. Ingen röstade fram mångkulturprojektet i Sverige, men eftersom vi nu har över en miljon invandrare här och vi inte vågar erkänna att projektet har misslyckats fatalt, fortsätter vi hålla god min för att inte väcka konflikter. Om vi vågar, smygröstar vi på sverigedemokraterna i ren protest.

Stockholmslivstilen är inte "unik". Den utgör ett globalt fenomen och är norm i alla urbana storstäder. Stockholm är på många sätt en fantastisk stad, men eftersom dess moderna identitet utgörs av kosmopolitisk kultur, är den också dömd till att degenerera. "[Kerstin Ekman] sa att hon värderar högst de läsare som inte bara plöjer igenom böcker, utan som läser dem noga och ofta omigen. De orden har etsat sig fast. Först för att jag blev provocerad av dem: vem är hon att döma? Senare kände jag också en viss skamkänsla på något sätt." Först reagerar vi känslomässigt på kritiken av vår livsstil och känner oss kränkta. Sedan kryper skamkänslorna fram, när vi vågar vara ärliga med oss själva om hur vi mår och hur vårt samhälle egentligen ser ut. Stockholmssjukdomen är en civilisationspest och vi hade gjort god sak i att göra oss av med den så fort som möjligt, innan den sprider sig till resten av landet.

Brev: Yttrandefrihet

Tue, 18 Nov 2008 12:49:00 -0800

Alexis intervjuas om Svenska Nihilistsällskapets syn på yttrandefrihet och relationen mellan stat och individ.Jag blev nyligen intervjuad av en skolelev på ett svenskt gymnasium om ämnet yttrandefrihet. Här kan ni läsa hela intervjun:

Vad är yttrandefrihet för dig och ert sällskap? Hur definerar och tolkar
ni den? Har du tidigare varit av en annan uppfattning, eller ifrågsatt
din befintliga?

Yttrandefrihet för mig är att kunna uttrycka sin ståndpunkt offentligt,
utan att bli censurerad eller hotad med straff av staten. Svenska
Nihilistsällskapet följer en platonistisk tradition, som anser att
konsensus över åsikter är viktigare än friheten att uttrycka dissidens.
Däremot anser vi att det är sunt att låta dissidenta åsikter komma till
tals, men stödjer inte tanken om att staten är tvungen att erbjuda medel
eller aktivt uppmuntra till pluralistiska idébildningar. Tvärtom leder
pluralism till splittring av konsensus är en av faktorerna på att en
civilisation håller på att förfalla.

Jag har tidigare haft en fascistisk syn på yttrandefrihet och helt
förkastat idén om att alla individer bör komma till tals. Detta hör samman
med Platons idé om det offentliga samhällslivet där människor enas kring
gemensamma värderingar och ideal. På senare tid har jag blivit kritisk
till centraliserade statsbildningar och lutar nu mot en mer lokal,
libertariansk filosofi, även om jag fortfarande ytterst håller ledarskap
och konsensus, som två viktiga grundpelare för att ett samhälle ska
fungera. Min syn på yttrandefrihet är därför i princip densamma, men om en
större grupp människor inte delar konsensus, anser jag att de bör upprätta
ett eget samhälle baserat på sina trosföreställningar, istället för att en
stat går in och pådyvlar dessa människor en viss uppfattning.

Vilka funktioner, sett ur ert men även hela samhällets perspektiv, bör
den utfylla? Och hur - om vi bortser från direkta följder, placerar oss
i en slags ogenomtränglig, laglös bubbla - förhåller ni er till den?

Det finns två grundläggande problem med yttrandefrihet, förutom den
platonistiska invändningen nämnd ovan:

1) De flesta människor har ingen nytta av yttrandefrihet, eftersom de
följer sociala idébildningar och är oförmågna att dra
självständiga slutsatser utanför rådande samhällsparadigm. Søren
Kierkegaard beskrev detta lysande på följande sätt: "Folk kräver
yttrandefrihet som en kompensation för tankefriheten de aldrig använder."
Människor i demokratier håller frihet för att vara ett okränkbart och
moraliskt egenvärde, men få människor använder den friheten för att
uttrycka någonting avvikande - och de som gör det, finner snart att de
inte är så fria, trots allt (nynazister, radikala miljöaktivister,
religiösa extremister, terrorister etc.).

2) Eftersom vi tilldelar yttrandefrihet ett absolut värde, upstår samma
paradox som för demokratin: Tillåter yttrandefrihet även idébildning som
vill avskaffa yttrandefrihet? På samma sätt kan demokrati ge makt åt
grupper som vill avskaffa demokratin. Lösningen ligger ytterst i att
begränsa friheten för vissa grupper, men då förlorar som bekant också
demokratin och yttrandefriheten sina respektive värden.

Yttrandefrihet bör existera som ett sätt för avvikande trosföreställningar
att komma till tals i det offentliga, men det bör aldrig direkt uppmuntras
eller hota rådande konsensus. Yttrandefrihet är viktigt för att ett
samhälle ska fortsätta vara självkritiskt, men går friheten för långt,
upplöser man samhällets grundvalar. Jag ser ingen klar väg att gå här; om
vissa ledare bestämmer sig för att tysta vissa grupper för att
upprätthålla social ordning, kan det vara en klok idé i vissa situationer,
medan det andra gånger kan vara viktigt att en viss röst får komma till
tals. I regel bör dessa röster inte komma från folkmassor, utan från
upplysta människor med hög utbildning och intelligens. Om alla fick komma
med invändningar mot ett samhälle, skulle folkmassorna omedelbart klaga
över ditten och datten, eftersom det ligger i deras natur. Därmed inte
sagt att de har speciellt mycket meningsfullt att säga i en rationell
debatt.

Den hypotetiska situationen om en laglös bubbla är självmotsägande; inom
alla mänskliga grupper uppstår sociala normer, även inom primitiva
grupper. Om vi ändå postulerar en sådan situation, tror jag inte
yttrandefriheten skulle vara speciellt viktig. Vi måste komma ihåg att
idén om yttrandefrihet är ett västerländskt koncept och gäller inte i alla
kulturer. På vissa platser skulle det till och med vara absurt med
yttrandefrihet. Därför är det viktigt att komma ihåg att det är en del av
en västerländsk tradition och intimt bunden med en civilisation, där man
tilldelat den individuella ståndpunkten ett egenvärde. I de flesta sociala
grupper utanför civilisationen är antagligen den här tanken helt
irrelevant och ointressant; man följer ledaren i gruppen, punkt slut.

Du bekräftade min intuition om hur ni måste ha hamnat i konflikt och
oförrätt för era åsikter. Kan du beskriva ett - eller flera - exempel,
och utkristallisera din introspektiva resa samt det faktiska
händelseförloppet, eller andra aspekter av värde? Vad blir
metaperspektivet, när du ställer allt i förhållande?

Svenska Nihilistsällskapet har tidigare skapat rubriker i massmedia, varav
vår intervju med DN om skolmassakern i Jokela kanske är det bästa
exemplet. Medan alla andra medier fördömde Pekka-Eric Auvinen som
sinnesjuk och ville få det till att händelsen var en engångshändelse,
hävdade vi att det var ett samhällsfenomen i västerlandet, som pekar på
inre problem i våra kulturer. För detta blev vi öppet attackerade av
privatpersoner och jag som redaktör fick bland annat ta emot dödshot och
personliga angrepp. Vi tog det hela med en klackspark, eftersom det är en
vanlig reaktion bland de flesta människor att svara med känslor istället
för med logiskt resonemang. För någon vecka sedan gick Pekka-Erics
föräldrar med på en intervju i finsk television, där de i princip
bekräftade vår teori: Pekka-Eric drevs till sitt dåd genom mobbing och
ignorans från samhällets sida. För inte så länge sedan inträffade ännu en
skolmassaker i Finland, vilket också pekar på att skolskjutningar nu
börjar bli en trend i vårt samhälle. Om vi förnekar dessa mönster, lever
vi våra liv i ignorans inför verkligheten.

Yttrandefriheten är av litet värde för enskilda personer i ett
demokratiskt samhälle. Om du saknar finansiella och mediala resurser,
kommer din röst att endast nå ut till ett par tusen personer. Genom
internet har möjligheterna förbättrats, men förutom de neo-stalinistiska
metoder som de europeiska länderna nu vill lobba genom för att åter
begränsa dessa möjligheter, kan vi konstatera att de största och
mäktigaste kanalerna för åsiktsbildning sker antingen via statlig ägda
sajter eller stora företag, som driver igenom samma politiska agenda. Din
insändare i tidningen gör ingen skillnad i det stora hela. Det som styr
opinionsbildning i demokratier är massmedian. Den som styr massmedian,
styr opinionen. Med andra ord är yttrandefriheten i demokratier en sluten
cirkel och styrs ytterst av ett par mäktiga personer, som Platon
identifierar som oligarker. Om du vill nå ut med ett budskap till en stor
massa, kommer du i de flesta fall att behöva väcka uppmärksamhet, som
t.ex. Pekka-Eric Auvinen gjorde. Theodore Kaczynski, känd amerikansk
terrorist, beskriver detta på följande sätt:

If we had never done anything violent and had submitted the present
writings to a publisher, they probably would not have been accepted. If
they had been accepted and published, they probably would not have
attracted many readers, because it's more fun to watch the entertainment
put out by the media than to read a sober essay. Even if these writings
had had many readers, most of these readers would soon have forgotten what
they had read as their minds were flooded by the mass of material to which
the media expose them. In order to get our message before the public with
some chance of making a lasting impression, we've had to kill people.

Slutligen: hur vill du att yttrandefriheten, således relationen mellan
stat och individ, ska se ut?

Jag tror jag har summerat detta ganska väl i samband med beskrivningen av
ett platonistiskt samhällsliv; yttrandefrihet bör förekomma inom reglerade
former för att kritisera och utveckla det rådande statsskicket, men aldrig
hota konsensus och inte uppmana till revolt mot ledarskap. I sådana fall
bör de dissidenta grupperna bilda ett eget samhälle. Relationen mellan
stat och individ bör följa en feodal, aristokratisk tradition: Individen
är underordnad staten och ledarskapet som styr samhället. Kulturen bör i
så stor utsträckning som möjligt reglera människor beteende och statens
byråkratiska funktion bör minimeras så mycket det går, bland annat genom
decentralisering av makt. Samstämmighet värderas som viktigare än den
individuella friheten att yttra sin ståndpunkt och alla idéer värderas
meritokratiskt utefter de rådande kulturella värderingarna. Ingen idé och
ingen åsikt tilldelas ett moraliskt egenvärde.

Apatiska flyktingbarn avslöjar ett totalitärt Sverige

Tue, 18 Nov 2008 06:30:00 -0800

Debatten om apatiska flyktingbarns eventuella simulering vittnar om något ruttet i staten Sverige.Härom veckan skrev Elisabet Höglund en krönika i Expressen om varför hon lämnade Aktuellts redaktion: hon kände att hon inte kunde diskutera fenomenet apatiska flyktingbarn ur ett kritiskt perspektiv. Höglund tar upp ett antal punkter som bidrar till en misstanke om att apatin i fråga är simulerad för att ge flyktingfamiljer skäl till asyl. Av denna kritik fick "någon" eld i baken, och en vecka senare kan man i SvD och DN läsa om Rädda Barnens nya studie, där man hävdar att anledningen till apatin är att barnen blivit vittnen till våld och övergrepp. Vem har rätt?

Vad gäller invandring av alla de slag sällar jag mig nog till den nationalistiska skaran: Det verkar rimligt att man får ta ansvar för sin nation – även ledarna är produkten av ett helt folk. De som inte tänker på det viset ser hellre till individen som ett mer isolerat fenomen, ofta utan de kausala sambanden som binder dåliga beslut till dåliga resultat eller kollektiva besluts påverkan på individen och vice versa. Det är främst dessa människor som försvarar apatiska flyktingbarn, eftersom man tycks se sig själva som läkare vars ända uppgift är att vårda en patient, hellre än att tänka pragmatiskt för samhällets bästa. Höglund skriver:

Katastrofen glömdes snart bort av journalisterna, när deras tårdrypande, okritiska och ensidiga sensationsreportage inte sålde längre. Den tystades ner av de barnläkare, flyktingadvokater och politiker, som tidigt och ryggmärgsmässigt tagit parti för flyktingbarnens föräldrar. Detta trots att fler och fler vittnesbörd började komma fram i utredningar, studier, forskningsrapporter och förundersökningar, som gjorde gällande, att föräldrarna kanske spelade en betydligt aktivare roll än någon anat, när det gällde att framkalla och/eller utnyttja barnens sjukdomstillstånd för att få permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Nu är Höglund säkerligen individualist i sammanhanget och tycks hellre se att man låter alla flyktingar få asyl snarare än motsatsen som lösning på problemet, vilket i min mening vore kortsiktigt och naivt av henne. Men hennes kritik av situationen i sig är insiktsfull: Den rigida, näst intill religiösa synen på sådana här frågor i Sverige i dag gör att ingen, vare sig man är individualist eller nationalist, kan diskutera saken på ett öppet sätt. Hur skall vi ens kunna kommunicera om det språk vi använder av principiella skäl inte får innehålla vissa värdeladdade termer, misstankar och slutsatser? Varken jag eller Höglund vill att de här barnen skall lida i onödan (även om vi har helt olika lösningar), men den allmänna moralistiska tron på att flyktingar inte kan ljuga har bevisligen ett högre värde. Därför letar man nya orsaker till "apatin", orsaker som stämmer överens med vad flyktingarna sagt, vare sig man har någon egentligen grund för ett samband mellan de två.

Både Höglund, jag och många andra svenskar (varav en del skarpsynta bloggare) förstår så mycket som att föräldrarna mycket väl kan misstänkas utnyttja sina (?) barn som medel till överlevnad. Rädda Barnens ny studie hävdar att flyktingbarnen "hade blivit utsatta för hot, våld eller våldtäkter, eller sett släktingar våldtas eller mördas" (DN), och det har kanske en del av dem blivit i någon mån, men när vi läser en äldre SvD-artikel om hur "apatin" fabriceras och utnyttjas, blir det mer uppenbart att apati (eller snarare "aktiv vägran" som en anonym sjuksköterska beskriver det som) inte nödvändigtvis är en effekt av den orsak som vissa krafter i samhället tycker passar bra, utan är kanske snarare ett resultat av desperata föräldrars påtryckningar. Återigen har man svårt för de kausala sammanhangen.

Men i slutändan är inte den stora frågan huruvida flyktingbarnen de facto lider av apati eller om det hela är simulerat. Den totala bristen på äkta öppenhet, som samhället annars skryter om, är huvudanledningen till att det är så skrämmande att leva i ett land som Sverige. Det känns som clownskräcken vissa barn har: Clownerna är stora smilande filurer, men man bara vet att det under sminket döljer sig en djäkligt otäck gammal farbror. De har inte den fysiska kontroll som man av gammal tradition har i diktaturer, men våra sinnen har de förslavat på det mest subtila men också mest effektiva sätt. Den fåraktiga etikfålla som läkare tvingas in i är bara ett symptom på hur psykologin i samhället i stort fungerar: under kosmetikan kan man se ett näst intill totalitärt Sverige.

Brev: Att läsa Nietzsche

Mon, 17 Nov 2008 10:50:00 -0800

Alexis svarar på insändarbrev om Nietzscheläsning.En kortare fråga i dag behandlar Nietzscheläsning:

Hej! Nu skriver jag igen. Dock en mycket kort fråga: i vilket ordning föreslår ni att Nietzsches böcker bör läsas? Jag har redan läst ett par och senare märkt att jag lättare begripit om jag läst dem i en lite annan ordning... Så för att inte göra samma misstag igen vänder jag mig till er lite mer erfarna och belästa
/R

Hej R!

Jag har aldrig riktigt reflekterat över ordningsföljd, men tycker personligen att "Tragedins födelse" är det viktigaste introduktionsverket till Nietzsche. Det inleder med en filologisk studie i grekisk kultur och utmynnar i en schopenhaueriansk idealism med förtecken, som pekar mot en estetisk och romantisk filosofi. Lite av detta skulle Nietzsche senare vända sig emot (t.ex. romantiken), men essensen i verket utgör det typiska för Nietzsches författarskap. Egentligen handlar din fråga om vilket ämne man bör välja som utgångspunkt för Nietzscheläsning; moralkritik, estetik, vilja till makt, nihilism eller övermänniskoidealet.

Jag tror man bör närma sig Nietzsche utifrån hans egen startpunkt, vilket var den grekiska kulturen och hur den utvecklades genom konst och filosofi. Efter att man har greppat hans tankar om varför estetik är viktigt ("Tragedins födelse"), förstår man bättre hans kristendoms- och moralkritik (ex. "Till Moralens Genealogi", "Bortom gott och ont"), och avrundningen blir Nietzsches livsfilosofi (ex. "Så talade Zarathustra"). Börja således med grekerna, fortsätt med hans relation till Wagner och Schopenhauer, djupstudera hans moralpsykologi, och utforska till sist hans existentiella koncept.

Hoppas detta perspektiv hjälper dig att reda ut oredan som utgör Nietzsches filosofiska karriär.

Fritiof Nilsson Piraten - Tre terminer

Sat, 15 Nov 2008 08:49:00 -0800

Alexis recenserar Fritiof Nilsson Piratens odödliga 'Tre Terminer', en bibel för alla studenter och sagoälskare.Vi närmar oss juletider, vilket för många av oss också innebär sagotid, och därför kan det vara på sin plats att introducera en svensk litterär klenod, som kvalar in som både en studentbibel och skånsk berättarklassiker. Fritiof Nilsson Piratens "Tre terminer" utgör både och, i en livligt munter lokalskildring av Lund, där novischen Herman Lange en dag anländer med tåget från Gyllevad. Lättad över att fly familjelivet där hemma, med en sjukligt pedantisk och kontrollerande fader, som plågar sin familj som utlopp för personliga problem, upptäcker Herman en ny värld bland studenter, lektorer, hovmästare, överliggare och lätta fruntimmer. Alla trevar de i mörkret och söker sin väg i livet, men famlar omkring i sprit och studier, utan att riktigt hitta rätt. Herman dras långsamt in i en fast bekantskapskrets av likasinnade, däri han finner en varm och humoristisk vänskap, redo att introducera honom till studentlivets höjdpunkter och avigsidor.

Efter hand som Herman stadgar sig i Lund, finner han sig tillrätta och inrättar en livsstil, som flitigt försöker omfamna studiernas krav, men snabbt låter punschen, biljardspelen och lustan ta överhand. Herman inser tidigt att studentlivet inte riktigt blir det han trodde det skulle vara, men lär sig i gengäld genvägar förbi de hinder och problem som tillhör vardagen. Den lättsamma perioden i Lund tar plötsligt en dag en skarp vändning, när han träffar Anne, hustru till Emil Horten, en av hans vänner i bekantskapskretsen. De två börjar träffas utanför Emils hem och blir snart djupt förälskade i varandra; en förälskelse som ständigt drivs framåt av Annes olyckliga äktenskap och Hermans jakt på ung lidelse. Historien tar en mörk vändning när kärleken övergår i sjuklig romantik och självdestruktiv svartsjuka. Världen omkring Herman förändras och livets absurda och tragiska aspekter glimtar fram bakom gränderna i den lummiga studentstaden. Herman är på väg att möta livet i sin nakna klarhet.

Det första som väcker förundran över den här boken är stilen i vilken den är skriven. Piraten följde som bekant en muntlig berättartradition, som bygger på verklighet, men förvränger, illuminerar och förtydligar subjektiva upplevelser, och gör därmed historien på en gång både realistisk och fiktiv. Det poetiska språket är emellanåt mycket framträdande, oftast i form av miljöbeskrivningar, känsloexcesser och psykologiska impulser. Pirarens språk är tydligt och klart som korvspad, men han leker med fraser och anspelar djärvt på sina burleska och livsglada karaktärer, alla stöpta i lokaltypisk anda. Nästan som schabloner, framträder den pedantiske fadern, ödmjuka modern, svårfångade men ljuva, unga kvinnan, överliggande festprissen, och naiva men ständigt sökande studenten i en stor och osäker värld. Många gånger brister man ut i skratt åt grovkorniga utfall och sinnesrika repliker, som böljar genom lundalanskapet i Piratens livliga språk med ständig sinnesnärvaro. Detaljerna hos platser och känslor är mästerligt utmejslade, utan att övergå till en romantisk poetik.

Om jag skulle placera den i ett genrefack, hamnar den antagligen i en sorts modernt realistisk kategori, som starkt påminner om Balzac och Strindbergs socialistiska period. Parallellerna till "Pappa Goriot" och "Röda rummet" är flera: Huvudpersonen är en naiv ung man, som genom möten med samhällslivet förlorar sina illusioner och slutligen lämnar staden, själsligt utblottad, men med klarhet och insikt i verklighetens bistra natur. Piraten väljer att skildra Hermans inre omvandling genom humor; det blir ett sorts lokalt folklivsdrama, nästan som ett skådespel, men utan scenanvisningar eller innötta repliker. Kapitlen flyter in i varandra och bildar en röd ödestråd genom en period i Hermans liv, som väl speglar den personliga utvecklingen hos såväl dåtidens som dagens unga studenter, på drift med sig själva och sin kalla omgivning.

Men bland kylan finns det en berättarglädje och mänsklig värme, som vittnar om ödmjuk insikt i ungdomen natur, lidelsernas krav, och manlig och kvinnlig psykologi. Detta gör att "Tre terminer" suggestivt pekar mot en mogen mans livserfarenheter, där tragedi och komik utgör de grundläggande förutsättningarna för att kvarglömd barndom och kärlek ska framträda, utan illusioner och lekar. I realismens spår fortsätter Piraten skildra samhällets desillusionering och framhäva människans otåliga vilja att nå klarhet. Cigarröken och punschhinkarna i krogrummen vilseleder och skymmer sikten för allvaret, men för vår protagonist rämnar till sist allting och avslöjar den stora, väldiga natthimlens försoning med ödet. Inför den här historien blir man lika ödmjuk som huvudkaraktären inför de okontrollerade krafter inom oss och inneberoende i världen, som ständigt förleder och driver med oss, som om vi alla vore schackpjäser för gudars spel.

Varför jag tar Lidl i försvar

Fri, 14 Nov 2008 06:53:00 -0800

Alexis svarar på de arga reaktionerna från sin tidigare kolumn om hur Lidl blandade gift i sopor för att bli av med hemlösa.Det finns hos de allra flesta människor i vårt samhälle en tendens till att ignorera problem, som inte omedelbart framstår som kritiska eller hotande. "Det som jag inte ser, kan inte skada mig", lyder logiken hos de som endast har en spännvid på högst en vecka när det gäller att planera sina liv. Denna tendens är särskilt vanlig inom den svenska kulturen, där vi lär oss att tänka oss samhällsproblem i termer av brott mot formella sociala regler, inte som fenomen som kan skada vårt samhälle på lång sikt. "Om det inte stör dig, ska du inte klaga", säger vi till de som vill bromsa invandringen, tillsätta kompetenta politiker och förenkla vår livsstil för att ta vara på miljön. Vi ignorerar konsekvenserna i framtiden och ser oss blinda på nuet. Det är lagen hos den breda massan och anledningen till att Sokrates både uppfann demokratin - och därefter förkastade den.

Ett aktuellt exempel på detta var när en Lidlaffär för några dagar sedan blev avslöjad med att hälla ett giftigt rengöringsmedel över matrester för att bli av med hemlösa, som skräpade ner området medan de plockade på sig det de villa ha. Genast börjar människor att reagera känslomässigt, utan att tänka efter på vad konsekvenserna kan bli om vi inte sätter stopp med en gång. Rolf Nilsson, ordförande för föreningen Stockholms hemlösa, utbrister:

- Jag blir helt bestört. Det är ett beteende som är otroligt.

Han fortsätter:

- Så mycket handlar om trygghet i dag: "trygghetsgaranti", trygga hus, trygga områden. Allt handlar om att värna sitt eget. I förlängningen innebär det att vi stänger ute människor. De som står utanför blir ännu mer isolerade.

Detta är inte en logisk lösning på problemet, utan endast en reaktion. Vad föreslår Rolf att Lidl ska göra åt problemet, som antagligen kostar dem dyr arbetstid och extra jobb för de anställda att städa upp på morgonen? Kafferep och tebjudning på personalrummet åt alla hemlösa? Vi ser inte situationen klarsynt, för om vi hade gjort det, hade vi insett att majoriteten av hemlösa befinner sig utanför samhället därför att deras liv är oorganiserade och självdestruktiva. Instinkten hos många är att de då behöver hjälp, tills vi tänker efter och inser att dessa människor kommer att spendera våra pengar på sprit och droger, inte på att ta tag i sina liv och börja söka arbete. Vi lever i en naiv dröm om att alla människor kan och kommer att lyckas, så länge de erbjuds rätt chanser i livet.

Verkligheten: Vissa människor kommer alltid att bränna alla chanser och istället börja supa till, knulla runt, eller skjuta tjack.

Jag jobbar själv på Lidl, och vi hade samma problem som Solna att på morgonen så låg merparten av soporna på marken istället för i containrarna.

De som rotade i våra sopor var allt från hemlösa, till invandrare, zigenare, anarkister, pensionärer… ja, you name it!
Många kom ofta precis efter att vi hade stängt, tog sig en kundvagn (som de sedan behöll) och gick sedan bort till våra fyra containrar där de rotade bland godsakerna.
Jag åkte faktiskt med samma buss som några rumäner en gång (de som brukar spela dragspel i tunnelbanor, lägga ut tiggarlappar m.m) när de precis hade varit och skattletat bland våra avskrivningar. Och de gottade glatt på våra halvruttna bananer, utgångna konserver och hade det så där mysigt som man bara kan få av att äta på andras bekostnad.

Nej, att rota bland andras sopor är faktiskt ett brott, och ger ett jävla äckligt extraarbete för oss som försöker tjäna vårt eget levebröd.
Sedan att de butiksmedarbetare handlade som de gjorde (butikschefen var i detta fallet ovetandes) var ju mindre begåvat.

Vår butik tröttnade efter ett tag och fixade skåp till våra containrar. Vilket har fungerat alldeles utmärkt.
Tills nu på senare tid då soptjuvarna vid några enstaka tillfället har brutit upp skåpdörrarna (!) i sin jakt på gratis föda…

Lidl förgiftar fattiga @ Flashback

När vi analyserar situationen, fri från känsloreaktioner och moraliska dogmer, framträder verkligheten klar som en vårdag: Vi kan inte ta hand om alla människor, som inte ens kan eller vill ta hand om sig själva. Det är omöjlig uppgift. Om vi ändå vill försöka, får vi vara beredda att betala priset, vilket Sverige i dag gör genom höga skatter och tunga sociala problem, som påverkar majoriteten av hederliga medborgare. Det är just dessa sociala problem som föranleder medelklassen att isolera sig från omvärlden för att fly från skiten - och vem kan klandra dem? Det är lätt att leka moralisk hjälte, tills din egen dotter kommer hem och bekänner att hon har blivit gruppvåldtagen på väg hem från en fest, eller din son kommer hem och har blivit misshandlad och rånad för att han råkade ha dyrare kläder än gänget som passerade honom. Vi lever endast i våra naiva luftslott så länge verkligheten inte gör sig till känna.

Samma attityd har mänskligheten haft till samtliga globala problem vi står inför i dag. När filosofer och forskare varnade för en ohämmad industriell utveckling och världsbefolkningstillväxt, var det i princip ingen som lyssnade. Vi formligen skrattade ut Malthus - och gör det fortfarande i dag. Plötsligt står vi inför kritiska miljöproblem, som hotar att lämna miljontals människor världen över utan vatten och näring för att överleva morgondagen. Tusentals arter försvinner, vårt klimat förändras, och regnskogar huggs ner för att kunna tillgodose behovet hos en växande befolkning. Eller hur var det vi reagerade när vår regering började ta emot stora mängder invandrare från östeuropa och tredje världen? "De kan väl inte göra oss någonting ont, vi behöver arbetskraft", gnällde massan. Plötsligt står vi med över en miljon invandrare, integrationen har fullständigt misslyckats och vågor av grov kriminalitet sveper över landet, och sätter skräck i gamla som unga. De små, till synes obetydliga sociala problemen har fått ödesdigra konsekvenser och ingen vågar erkänna att vi ligger illa till, förutom extremister och isolerade experter inom området.

Massan tänker aldrig längre än näsan räcker. Den är fullt upptagen med familj, arbete och underhållning. Den saknar högre intelligens, utbildning, långsiktstänkande, organisativ förmåga och ledarskap för att kunna dra realistiska slutsatser om framtiden. När människor attackerar mig för att vara "hatisk" och "föraktfull" i min kolumn om Lidls agerande, bekräftar dem min teori. De valde att svara med logiska felslut och känslor, istället för att se till innehållet i vad jag ville ha sagt. Lidls agerande var inte jättesmart och heller inte speciellt genomtänkt, men när vi tar en i botten hopplös samhällsgrupp i försvar mot ett företag, som i alla fall bidrar med samhällsnytta och i det här fallet såg en praktisk lösning på ett problem, ser vi återigen bevis på att massan spårar ur och lever fastkedjad till humanistiska dogmer, vars ideal inte korresponderar mot verkligheten.

Jag hyllar inte Lidls agerande, men jag tar dem i försvar mot en grupp i samhället, som jag varken föraktar eller hatar, men heller inte bryr mig speciellt mycket om. Jag är intresserad av att rädda den produktiva medelklassen i Sverige, som faktiskt hållet det här landet uppe, men som just nu är utsatt för exploatering, lögner och korruption. Jag står på deras sida, för det är hos dem jag ser en ödmjuk, flitig och kulturell bärkraft, som kan lyfta det här samhället tillbaka på sina fötter igen. Det kommer dock aldrig att ske så länge de saknar ledarskap och enade värderingar. Om vi fortsätter prioritera moraliska dogmer från ett döende folkhem, kommer vi att förlora kontrollen till element i samhället, som endast ser möjligheter att roffa åt sig sin del av kakan med skrik och våld. Är vi så dumma att vi går på den niten, kan vi redan nu hälsa hem och börja förbereda oss för Amerika redux.

Lidl sorterar ut social ohyra

Thu, 13 Nov 2008 10:40:00 -0800

Lidl serverar gift åt de hemlösa för att bli av med social ohyra och humanisterna gnäller som vanligt över kränkt människosyn.

Lidl i Solna tröttnade på att hemlösa rotade i butikens sopor - och hällde ett giftigt rengöringsmedel över matresterna. Nu polisanmäls butiken.

Vad är problemet? Kanske hade det varit klokare att låsa in maten i ett förråd under natten, men om hemlösa börjar rota och skräpa ner, varför inte ge dem en läxa? Medan i princip alla bloggar just nu är upptagna med att som vanligt fälla en symbolisk krokodiltår över underdogen, i det här fallet människor som i de flesta fall har hamnat på gatan av en anledning, känner jag för att säga det uppenbara: Om de så hostade upp sina egna lungor i morgon, kommer ingen att sakna dem. Varför tar vi hemlösa i försvar, när vi innerst inne vet att vi inte är en av dem, eftersom vi har tillräckligt med koll på vårt eget liv för att inte spendera alla våra pengar på sprit och droger?

Jag brukade cykla förbi A-lagarna i parken när jag var mindre och känna medlidande med dem, trots att de oftast var otrevliga och allmänt otäcka. När jag sedan växte upp och kom i närmare kontakt med människor som hamnat på glid, insåg jag plötsligt att dessa människor inte var hemlösa av en slump. De hade totalt förstört sitt eget liv, bränt alla chanser, men var fortfarande så pass otacksamma att de beskyllde samhället för sin egen skit. De vägrade ta ansvar för sitt eget liv och förutsatte i stället att staten skulle försörja dem, trots att de inte ämnade bidra med någonting, utöver fylla och slagsmål. Ibland kom polisen och hämtade upp dem på vintern, så att de kunde sova ut ruset i fyllecellen utan att frysa ihjäl. I dag är jag fullmogen realist och inser att samhället är fyllt av människor, som är så pass korkade, oorganiserade och självdestruktiva att de aldrig kommer att kunna föra ett normalt liv. De är bittra förlorare, om de ens kommer ihåg hur de hamnade där från första början.

Naiva människor vill skydda dem och till och med ta hand om dem på bekostnad av det övriga samhället, som faktiskt arbetar och i regel sköter sig socialt. Självgoda humanister och socialister lever i en vanartad trosföreställning om att alla människor egentligen är lika och motiveras av en universell, moralisk godhet. Om någon hamnar på glid, beror det främst på samhället, inte på individen. Hemlösa och kriminella är också människor, försäkrar de. Men det är skillnad på människor och människor, oavsett om vi vill erkänna det eller inte (i sådana här sammanhang verkar vetenskapen plötsligt inte vara lika intressant längre...). Ett samhälle som stödjer parasiter kommer till sist att gå under. Så har alla civilisationer tynat bort i tredje världstillstånd, tills de blivit överbemannade av främmande stammar. Sverige, och egentligen hela Europa, lever just nu i en sorts post-socialistisk dröm, som mer och mer börjar rämna i takt med att samhällsproblemen med lågkonjunkturer, kriminalitet, etniska konflikter och systemmygel ökar lavinartat. Om vi fortsätter spendera våra resurser på människor, för vilka vårt samhälles framtid är fullständigt likgiltigt, bestraffar vi hälsosamma, produktiva medlemmar och belönar parasitismen och dekadensen. Sverige, gör ditt val, eller sluta dina dagar som Rom en gång gjorde.

Trygghet ger förtroende - och makt

Wed, 12 Nov 2008 13:25:00 -0800

Svenskar tycks inte gilla utstickare - familjen skall vara samlad."Mitt i krisen är svenska folkets förtroende för samhällsinstitutioner som Ikea, medierna och riksdagen tämligen orubbat", skriver Dagens Nyheter som tagit del av resultaten av den ideella föreningen MedieAkademins förtroendebarometer:

I toppen av förtroendeligan hittar vi Ikea (78), Sveriges Radio (76), Sveriges Television (73), Volvo och universitet/högskolor (båda 62) och Dagens Nyheter (58) [heh…].

Var hittar vi den röda tråden? Jag skulle sätta några slantar på att alla dessa i någon mån representerar makt, framgång och framför allt trygghet. Precis som i vilken familjerelation som helst handlar förtroende inte bara om att den tillbedda talar sanning (som vi får hoppas att DN i det här fallet gör), utan mer på andra faktorer. Har man en arbetslös soffpotatis till far – d.v.s. motsatsen till en framgångsrik, snygg och stenrik hedersknyffel – så är det kanske inte att förvånas över om barn till det där fyllot rymmer hemifrån under tonåren. Men råkar fadern trots allt utgöra en trygghet för barnet, ökar nog chanserna markant för att barnet stannar kvar inom husets väggar. Man visade en gång att schimpansungar tydligen alltid sätter tryggheten framför mat: när ungen ställdes inför ett val sprang han/hon/den/det alltid fram till en docka föreställande en vuxen schimpans hellre än till en skål med mat.

Så om man låter sin institution, sitt företag eller höga person ha samma symboliska dragningskraft som den där dockan hade för schimpansungen, finns tydligen all möjlighet att bygga upp ett gigantiskt förtroende inför den stora massan. Ikea har lyckats utomordentligt väl med att marknadsföra sig som den där stora, fluffiga schimpansmamman; tack vare de vitt spridda Ikea-butikerna kan man som utlandssvensk få tag på köttbullar med brunsås och lingonsylt, Kalles kaviar eller en blänkande dalahäst på alla möjliga och omöjliga ställen i världen – trygghet och mys, allt under den stora blågula Ikea-logotypen. Till råga på allt utmålas Ingvar Kamprad som en framgångssaga och mysgubbe av stora mått, även om en del väljer att se honom som en tråkig snåljåp som dessutom var nazist under sin ungdom.

Sämre går det för exempelvis riksdagspartierna; bara 21 procent av personerna i undersökningen hade stort förtroende för dem. Och jag tror inte att jag heller förknippar moderaterna eller vänsterpartiet eller folkpartiet med "trygghet" direkt. Däremot:

"Partierna" har […] lågt förtroende medan "riksdagen", som ju består av partirepresentanter, har 42 - dubbelt så mycket. Genomgående har företag och institutioner högre förtroende än sina ledare.

Så typiskt svenskt. Vi gillar generellt sett inte delar av helheten (partier ur riksdagen) eller utstickare (sverigedemokraterna). Det som håller oss samman, det kollektiva limmet, är trygghet på burk, vare sig det gäller Ikea som håller oss samman globalt, SVT som är den bekväma standardkanalen som aldrig ljuger eller universitetet som gör att vi alla tillsammans tar oss ut i arbetslösheten-jag-menar-arbetslivet. Det verkar som att om du är det som i någon mån håller människor sammanlänkade, så har du deras förtroende – och framför allt mycket makt.