Viktor Rydberg

Den 18:e december år 1828 föddes en pojke vid namn Abraham Victor Rydberg. Han var son till fängelseföreståndaren och fanjunkaren Johan Rydberg och barnmorskan Hedvig Christina Düker, som var av ansedd lantmätarsläkt. Fastän hans tidiga barndom, enligt honom själv, var lycklig, kom detta att få ett abrupt slut, då hans mor och yngsta syster, föll offer för den då härjande koleraepidemin. Fadern sörjde sin hustrus död till den grad, att han till sist blev alkoholist och möjligtvis även psykiskt sjuk. Hemmet upplöstes och Victor blev utackorderad som fosterbarn genom fattigvården, varav den längsta tiden spenderades hos änkan Sara Ottergren.

Han påbörjade sina studier på Lancasterskolan, men kom sedan att studera vidare på Jönköpings lärdoms- och apologistskola, där han beskrevs som en intelligent elev, vilket bland annat reflekterades av hans goda betyg, samt hans tidiga litterära engagemang i pjäser, dikter och skoltidningar. Tack vare knappa bidrag från allmänna läroverket, kunde hans talang vidareutvecklas på gymnasiet i Växjö. Men kamraters trakasserier och ekonomiska svårigheter, gjorde till sist att Victor efter två år avbröt sina studier och flyttade hem till Jönköping igen. Någon examen fick han aldrig.

Hans fortsatta skrivande mynnade så småningom ut i ett jobb som journalist på Jönköpingsbladet, samtidigt som han arbetade på en skräckromantisk följetongsroman vid namn Wampyren. Efter en osäker tid på bland annat Handelstidningen i Göteborg, tog Rydberg studentexamen i Lund, där han läste juridik. Efter att ha lämnat Lunds universitet skuldsatt, hittade han till sist en plats på Göteborgs handels- och sjöfartstidning, där han kom att stanna i 21 år.

Efter detta tog hans litterära karriär fart på allvar; "Fribrytaren på Östersjön" och "Singoalla" gavs ut, samtidigt som han genom en hätsk presskampanj, kritiserade kyrkan och prästerskapet. Detta kulminerade bland annat i hans avhandling "Bibelns lära om Kristus", där han förnekade Kristi gudom och treenigheten, vilket i sin tur ledde till en teologisk strid med den svenska kyrkan.

Arv från kaos Flög kanske genom moder Kaos' dunkla själ, då hon i födselvåndor låg med denna värld, en plötslig hägring av en värld, ur stånd att här i himmelsk renhet få sin form och verklighet? Har då, i häpnad över synens majestät, hon genombävats av en trånad, som är kvar i mänskolängtan till en mänsklig mönsterbild? Har då, i aning om sitt fosters låga art, hon i sin anings smärta givit oss ett arv i känslan av en knappt försonbar uselhet? Ur "Dikter"

Kritiken mot den kristna moralen fortsatte i verk som "Medeltidens magi", där han attackerade den dualistiska världsbilden, och i stället föreslog en världssyn där människa och natur samverkade. Efter en misslyckad förlovning med Hilma Gibson och en depression, som ledde till skrivproblem, blev Rydberg delegat vid första Allmänna kyrkomötet, där han försökte att sluta fred med sina teologiska motståndare.

Senare i sitt liv kom han att påbörja ännu en debatt, denna gång om det tyska inflytandet på det svenska språket, vilket han starkt kritiserade. Det var även under denna tid som han ändrade stavningen i sitt namn till Viktor. I samma veva slutförde han sin översättning av Goethes klassiska verk "Faust", vilket på denna tid var en enorm kulturgärning. Vidare började Rydberg föreläsa vid Göteborgs undervisningsfond i filosofi och kulturhistoria. Han blev senare utnämnd till hedersdoktor vid Uppsala universitet, samt invald i Svenska Akademien.

Resten av sitt liv, bortsett från ett äktenskap med Susen Hasselblad, som aldrig fullbordades, och en utmärkelse som professor i kulturhistoria vid Stockholms högskola, ägnade Rydberg sig åt studier i germansk mytologi. Denna djupdykning i teologiska studier, gav bland annat upphov till hans välkända roman vid namn "Vapensmeden", samt den fjärde omarbetade utgåvan av "Singoalla", som berikades med illustrationer av Carl Larsson. Han kom att ge ut två delar, som tog upp den germanska mytologin, och dess likheter med indoiranska myter. Dessa utvecklade han sedan till ett litterärt epos under titeln "Fädernas gudasaga". Den 21:e september år 1895, avled Viktor Rydberg i sin bostad Villa Ekeliden på Djursholm, i diabetes och arterioskleros. Vid begravningen, tog man inte hänsyn till den avlidnes önskemål, fastän dessa än i dag kvarstår som okända. Efter sin död var Viktor Rydberg Sveriges mest beundrade kulturperson.

En blomma Hon spirade upp vid korsets fot på enslig grav, ett brustet hjärta åt hennes rot sin livssaft gav. Hon blickade ljuvligt, hon nickade täckt med tårstänkt kalk för nattlig vind: den bleka purpurn i hennes dräkt har skimrat förr på en flickas kind. Det lästes en gåta i ungmöns blick, som snart var stoft; en yngling vid graven tydningen fick i blommans doft. Ur "Dikter"

I Rydbergs litterära värld utspelas och fulländas människans emotionella konflikt med naturens skoningslösa verklighet. I stil med Goethe framhäver hans poesi den idealistiska del av vår värld, där det rationella tänkandet reflekterar en form av impotent materialism, vars syn är blind för det som formar, värmer och skänker våra liv en djupare mening.

Detta existensbejakande genomsyrar Rydbergs författarskap, både i poetisk och berättande form. Den starka dragningen till religiös tro och mytologisk upptäckt bildar ett brett spektrum av trosuppfattningar, från kristen protestantism, till germansk mytologi. Hans primära vägledning tycks dock ha varit det svenska folket, dess anrika traditioner, samt naturmystik, romantik och magi. Dessa ämnen har Rydberg sedan behandlat utifrån ett kvasifilosofiskt, kvasiteologiskt perspektiv, där gränsen mellan realism och övernaturligheter har suddats ut efterhand, och till sist blivit två oskiljaktiga faktorer i vår värld.

Medan hans religiösa ståndpunkter har gett upphov till kontroverser, verkar ett flertal uppenbara faktum ha förbisetts; för Rydberg var universella livskrafter (Zeus, Gud, Yggdrasil) ett sätt att fylla livets oundvikliga tomhet. Hans livssyn var starkt präglad av naturen, vari han beundrade och tolkade världsordningen som en evig kamp, mellan motsatta poler – glädje och sorg, liv och död, Gud och Intet. Men genom att lyfta fram de saker, som han ansåg gjorde livet värt att leva, bröt han sig fri från konventionell dualism, och anammade istället till slut en naturalistisk och mer human livssyn, där folk, kultur och natur stod i centrum för högre krafter, vars verkande var en naturlig del av universums omlopp.

Fåfäng skönhetssträvan Omätligt är ditt tålamod, Natur, omätligt som det djup du öser ur. Skall dock till slut din hand ej varda trött att efterbilda här på tidens ö, vad i idéens värld ditt öga mött, när allt vad skönt du bildar måste dö? Skall hon ej tveka, denna hand, en dag att över blommans kalk och barnets drag ett himmelskt skimmer strö, då inom kort det skimret dör som aftonrodnan bort? De späde, som du ängelns fägring gav, o, se dem, moder, hunna till sin grav! Har än du skådat under dödens krans på någon fårad pannas valv den glans, den oskuldsglans du göt på henne? Nej, på mannens ej, på kvinnans panna ej. Du alstrar oupphörligt knopp vid knopp, som var och en skall bli ett vissnat hopp. Du väver, jämt din vävnad rives opp, och likväl stannar ej din skyttels lopp. Att icke längesen ditt mod dig svek och du förtvivlad ur din verkstad vek från denna evigt samma grymma lek! Ur "Vapensmeden"

Det är diskutabelt huruvida Rydberg slutligen fann sin livstro besannad. Hans poesi beskrev ofta den oundvikliga kollisionen mellan kristen och hednisk-germansk tro. I dessa stunder fann han tillfälle att kritisera kristendomens naturföraktliga och individualist-materialistiska grundval, varpå tron och uppfattningen om en universell gud, i gäckande och lurande form, gjorde sig till känna. Det är därför föga förvånansvärt att Rydbergs kristna poesi huvudsakligen är panteistiska hyllningar till det okända, mäktiga och livsbejakande. Den inre själskraft, som genomsyrar hans litteratur, naturaliserar det moraliska i kristen livssyn, och finner däri en skaparkraft och vilja att relatera övernaturliga fenomen till naturens kretslopp och inre skönhet.

Men Rydbergs intresse för teologi var knappast begränsat till hebreisk mytologi, utan spann över såväl nordiskgermansk tro, som romersk och grekisk livskunskap och historia. Och medan hans naturromantiska poesigärningar var syskonbarn till realismen, kvarstod hans primära fokus på det känslomässiga, mytologiska och heroiska. Det som de episka äventyren – som t.ex. "Singoalla" och "Vapensmeden" – stod för, bör icke ses som en upplevelse och vilja att överskrida det verkliga och påtagliga, utan snarare som en metaforisk djupdykning i fullaste allvar och sinnesnärvaro. Rydberg valde, precis som Fröding, att behandla livsfrågor utifrån ett mytologiskt perspektiv, som beskrev en aktiv livserfarenhet.

Genom att skänka gårdstomtar, riddare, älvor och skogsrån liv, genom att åter binda människan till naturen och samtidigt få henne att sträva mot idealistiska mål, gjorde Rydberg en beklämmande insikt, som genom hans litterära mästerverk än i dag klingar rent med full styrka: endast genom att levandegöra det vi väljer att tro på, kan våra liv uppleva och samverka med våra innersta drömmar och tankar, och däri fylla det tomrum, som våra själar för alltid kommer att dväljas i.