Gustaf Fröding

Gustaf Fröding. Blott hans namn väcker blandade känslor hos olika människor. För vissa var han en olycklig själ, som aldrig riktigt fick grepp om sitt liv. Andra ser honom som ett poetiskt geni och hyllar honom än i dag som en våra absolut största skalder genom tiderna. Oavsett vilken inställning man har till denne man, är han av absolut största prioritet att nämna, när man tar upp ämnet storslagna svenskar.

Gustaf Fröding föddes år 1860 på Alsters herrgård i Värmland, som efterkommande ättling till bruksägar- och ämbetsmannasläkter. Hans uppväxt genomsyrades av instabilitet, då hans syster dog vid tidig ålder och hans far insjuknade i psykiska åkommor, något som låg i släkten. Familjen var ofta på resande fot och hann bland annat bosätta sig i Lund, Karlstad och Kristinehamn. Det var just i Karlstad som Fröding år 1880 tog sin studentexamen, eller mogenhetsexamen, som det på den tiden kallades. Där ska han ha varit en mer eller mindre olydig student, som enligt rektorn på skolan "spelade kort och söp med likasinnade".

När Fröding kom till Uppsala för att studera vidare, uteblev examen helt, och ersattes i stället av ett mycket stort arv efter sin nu avlidne far. Efter att ha gått med i studentföreningen Verdandi, började Fröding spendera sin nytillkomna rikedom på fester, kvinnor och alkohol. Det sägs att han lagt sin rikedom, som i dag hade motsvarat en miljon kronor, i en liten plåtask, och sänt denna med tåget som gods. Därefter ska denna ask ha legat framme i Gustafs rum, där alla kunde förse sig med vad de behövde. Även om Fröding aldrig lyckades ta examen, ledde hans studier av språk och litteratur till hans ökade intresse av romantiska poeter som Byron, Shelley och Burns. Två år senare reste han tillbaka hem till Värmland – utfattig, deprimerad och utan någon vidare utbildning.

År 1885, då Fröding var 21 år gammal, fick han fast anställning på Karlstadstidningen efter att ha publicerat och skickat in dikter. Hans insats utgjordes till största del av recensioner, dikter och kåserier. Det dröjde dock inte mer än två år innan hans psykiska hälsa försämrades avsevärt. Då han nyligen fått ett nytt arv i ägo, drog han sig tillbaka till en tysk ort där han lades in på en nervkuranstalt. Det var här som han till sist sammanställde diktsamlingen "Gitarr och dragharmonika", vilken utkom i maj 1891. Fyra år senare hade hans psykiska hälsa ytterligare försämrats, vilket ledde till att han tvingades lämna Karlstadstidningen. Det är oklart vad som vid denna tid plågade Fröding, men möjligtvis kan han ha drabbats av schizofreni. I samband med detta insjuknande lyckades han dock år 1893 färdigställa "Nya Dikter".

Resten av Frödings liv bestod av olika vårdhem, anstalter och mentalsjukhus, där han vårdades för sin alkoholism och psykiska sjukdom. Bland annat spenderade han tid på anstalten Stuttestad i Norge, där han även hann sammanställa diktsamlingen "Stänk och Flikar". År 1896 flyttade Fröding tillbaka till sitt Sverige, och tillbringade där en lång tid på ett mentalsjukhus i Uppsala. Nio år senare befann han sig i villan Gröndal på Djurgården i Stockholm, där han vårdades fram till sin död år 1911. I dag ligger han begravd på Uppsalas gamla kyrkogård.

Gustaf Fröding var en enormt dynamisk och mångsidig skald, som använde sig av olika tekniker och presentationer för att framföra olika tankegångar och idéer. Hans poesi folkliggjorde och bearbetade på ett konstnärligt sätt existentiella och filosofiska frågor. Eviga diskussioner kring ämnen som liv och död, sanning och lögn, mod och feghet, verklighet och illusion, behandlades på ett ytterst högt plan av Fröding. Många av hans dikter innehöll en form av Übermensch-insikt som placerar honom bland filosofiska tänkare som Nietzsche. I likhet med sistnämnde, insåg Fröding att livets värde, eller mening, slutligen var ett utmynnande i död, som utgjorde en del av det eviga kretsloppet.

Fröding använde ofta historiska, episka eller religiösa motiv och teman, som metafor för de tankar han ämnade uttrycka. Samma val av upplägg har även andra författare som t.ex. Edgar Allan Poe använt sig av, där händelseförlopp övergår i inre symbolik, som uttryck för en tankeprocess eller idé. Denna metod skänkte Frödings poesi en onekligen färgrik och mångfacetterad presentation, som sällan går att skåda hos även de mest genialiska författare vi känner till i dag.

Fröding var även mycket kär för naturromantisk poesi och framställde sina dikter på klassiskt romantiskt vis, där människans känsloväxlingar försattes i direkt verkan med hur naturens liv och atmosfär växlade. Hans verk innehåller en ansenlig mängd dikter, där han förklarar sin kärlek och beundran för naturens krafter, skönhet och trygghet. Likt John Bauer, var skogen och naturen för Fröding magisk och näst intill helig. Detta märks väldigt tydligt i dikter som "Viken", där känslor och tankar lever ut sina uttryck genom naturens olika förgreningar.

Då Fröding i grunden var en inneboende romantiker utan dess like, behandlade han även ämnen som individualism och humanism. Samtidigt som han hade en naturlig förståelse för de mest utsatta i dåtidens svenska samhälle, var han en radikal realist, och till skillnad från populär åsikt, motsatte sig humanismens värdegrund. Fröding var i grund och botten en poet som ständigt såg till helhetsperspektivet, och förde ofta genom sin poesi fram ideal som självuppoffring, heroism och naturalism.

Som en logisk slutsats av detta, riktade Fröding en stark kritik mot den typ av absolutistiskt tänkande som kristendomen grundar sig på. Han ansåg att tron på ett utopiskt himmelrike var frånskilt den naturliga verkligheten, motsatte sig därför all form av dualistiska tankegångar, och kritiserade dessa på ett flertal plan. Enligt Fröding fanns det ingen anledning att tvinga sitt intellekt till binära valmöjligheter, där en moraliskt god värld påstods vara att föredra framför en moraliskt ond. Han ogillade starkt den passiva hållning som genomsyrade den kristna etiken, och dekonstruerade därför om dualismen till en heroisk livsuppfattning bortom gott och ont.

Dessa logiska resonemang – som han främst behandlade i delar av "Gralstänk" och "Gitarr och dragharmonika" – ledde honom till insikten om att vår värld består av positiva och negativa krafter, och att dessa tillsammans utgör världen som helhet, vilket automatiskt innebär att en form av "meta-godhet" existerar.

Då Fröding själv befunnit sig i en period av utfattighet, kände han en uppriktig förståelse för det hårda liv som många faktiskt levde under denna tid i Sverige. Men hans nobla karaktär ledde till att han slutligen undvek medlidande, som förstått utifrån ett sekulärhumanistiskt perspektiv, och insåg i stället att förbättringen låg i att fokusera på det gynnsamma, konstruktiva och eviga – och inte på att falla tillbaka på maktbegär genom att försöka omvandla människor till att bli beroende av effekterna av den hjälpposition som kristet medlidande skapade.

Frödings tankegångar var således av en ädel och heroisk natur, ännu mer då han trots detta valde att folkliggöra dessa idéer så att allmänheten skulle kunna ta del av dem. Hans primära teman behandlade svenskfolkliga seder och bruk, som han presenterade genom finkänslig och konstnärlig poesi, med en insprängd form av livlig och burlesk humor. Det är här som hans absolut största kulturgärningar uppstod och det är för detta som han främst har hyllats. Ingen tidigare skald har på ett så medvetet, inlevelsefullt och färgrikt sett, uppmålat det svenska samhället och den svenska kulturen i höjd med de dimensioner som Fröding faktiskt befann sig på. Klassiker som "Det var dans bort i vägen" kommer aldrig att gå ur tiden.

Denna onekligen beundransvärda framförhållning som Fröding var i stånd till, gör att han skiljer sig från många andra stora tänkare av samma kaliber, då han valde att folkliggöra sina tankar och därmed presentera dem för en större och bredare läsekrets. Detta måste sättas i sin rätta kontext, där insikten om Frödings variation i presentation direkt kan härledas till detta faktum; olikt många andra skalder, använde han sig av både filosofisk, radikal, känslomässig och närmast intuitiv logik som föremål för hans fulla poetiska uttryck. Medan en komplicerad tankegång oftast var grunden till hans dikter, förenklades och summerades denna fram till sammanhängande poesi, som gemene man och kvinna med lätthet och nöje skulle kunna ta till sig på erfarenhetsplan.

Fröding var samtidigt en otroligt lärd man, bevandrad i såväl biblisk som grekisk mytologi. Han fann trots detta sin primära inspiration från svenskfolkliga seder och bruk, där han ofta spelade på nöjesberikade och fantasifulla teman, ibland på gränsen till det mystiska och bisarra. Grunden till detta kan ha varit hans mentala tillstånds ständiga växlande mellan klarhet och sinnesförvirring. Dessa inre konflikter framställer Fröding i vissa av sina dikter, där han försöker övervinna sitt sinnestillstånd och bryta sig fri från såväl sina sjukdomar, som omvärldens moraliska gränser. Dessa hinder kom han nämligen under sin levnadstid att uppleva, då han vid ett tillfälle blev åtalad för sin dikt "En morgondröm", som vid denna tid ansågs skandalös och övererotisk.

Presentationen av många av sina personliga lidanden genom poesins diktverk, krävde att Fröding uppdiktade metaforiska händelser som mer eller mindre direkt överensstämde med hans egna tankar och upplevelser. I detta finner vi en oklanderlig självdistans, hos en person som led av en mängd olika kval. Hans förmåga att omvandla binärt tänkande till holistiska tankeprocesser, hans höga filosofiska idéer som folkliggjordes och konstnärligt presenterades i rimmande diktform, hans heroiska idealism, som tvingade honom att ta sig igenom censur och moraliska utdömanden, hans kärlek till moder natur och svensk kultur – ja, den makalösa dynamik och världsförståelse som Gustaf Fröding sina verk igenom var i besittning av, framstår som tämligen ofattbara, speciellt med tanke på att hans mentala tillstånd ständigt vacklade av och an. Fastän majoriteten av det svenska folket än i dag ser honom som en av våra absolut största skalder genom tiderna, har de flesta endast skrapat på ytan av vem Gustaf Fröding egentligen var och vad hans verk i grunden verkligen är i stånd till. Ett sällsynt och stortänkande geni döljer sig bakom de diktverk han lämnade kvar efter sin död, med poesi som lär fortsätta att byta läsare från generation till generation. Gustaf Fröding var – och kommer alltid att vara – en av de absolut största filosofiska och folkliga poeter, som Sverige någonsin har upplevt.