Carl Larsson
Han var den svenske målaren med de familjeintima akvarellerna. Carl Larsson återskapade ett personligt tolkat svenskt ideal ur sitt eget hem och en heroisk och nationalistisk filosofi, som var allt annat än krystad och onaturlig; den var en levande, otvungen och hjärtlig åskådning, som önskade det föränderliga, inte det statiska. Han lät hela svenska folket bevittna hans egen familj som modeller, med hans eget hem som medvetet inredd miljö. Optimismen i hans tavlor är ovärderlig, men tillkom inte utan ett helt livs lärdom; i hans memoarer, brev och böcker kan vi uttyda hur han utvecklas, vilket är en berättelse, som är nog så inspirerande som hans tavlor.
Carl Larsson föddes i Stockholm 1853, och började sin konstnärsbana som studerande vid Konstakademiens "Principskola", vilket av honom själv ansågs vara fem års slöseri med hans talang. En tid efter detta följer en resa till Paris med övriga svenskar. Han upplever här för första gången i sitt liv "landets frid och lycka" där han njöt "ensamhetens ljuvlighet". Sakta med säkert börjar han här finna sig själv som målare, vilket Konstakademien däremot inte gör; man finner sig inte i hans målningar, som på denna tid framstod som allt för moderna.
"Jag har haft rysliga ögonblick, som gjort min förr glada natur kall och allvarlig", skriver han i ett brev rörande stipendier. "Att Akademien icke ser sin uppgift i att upprycka dessa svampar – dilettanterna – som växa på konstens kungsväg [...]!" Han förstår sin talang, och ilskan gentemot allt vad konservatismen i Sverige heter, ökar allt eftersom fler av hans stipendieansökningar avslås.
Åter i Stockholm finner han gemenskap med August Strindberg, som gör ett djupt intryck i Carl Larssons liv. En vänskap uppstår och Larsson sysselsätter sig med diverse illustrationsuppdrag, vilka han finner omåttligt tråkiga, men som åtminstone ger en inkomst. När han 1882 gör ännu en resa till Frankrike hänger han sig fullständigt åt studiet av naturen, och kastar "bisarrerierna på sophögen" och sina "märkvärdiga idékombinationer i sjön".
Samma år träffar han sin blivande hustru, Karin, och inför henne skildrar han sin syn på världen: "Vad vi två skola älska naturen tillsamman! Och naturen belönar människors kärlek till henne: hon ger åter hälsa och förlängt liv. Vi skola öppna våra lungor på vid gavel, vi skola låta floden hålla våra porer öppna och rena, vi skola rulla oss i gräset och rusa oss druckna av dess starka ångor. Säg, Tös! Åh, vi skola leva ett kraftigt naturliv och bli starka och lyckliga."
1884 föds paret Larssons första barn, dottern Suzanne, som redan fyra dagar gammal blir modell för Carl Larssons estetiska verksamhet, och inleder därmed de populära barnbilderna. Efter vad han upplevt som inkompetens från Konstakademiens sida, börjar han dock känna ett förakt för människorna i allmänhet. Till Strindberg skriver han: "Fy hin, vad man börjar bli led vid människor! [...] Men vi skola väl leka med dem i alla fall. Vi äro för övrigt så illa tvungna. Tro för övrigt ej att svenskarne äro de värsta; fransmännen äro just ej att hålla på. Men vi ha naturen, den stora, sköna, rika och goda naturen, på vilken vi sitta som vanprydande och tärande bladlöss."
Hemma i Sverige sitter han med familj och tyr sig till att skildra hemmiljön i sin konst. Han finner nu sedan en tid socialismen – med inledande anarki – tilltalande. Men när han väl är utomhus lägger han märke till något, och han skriver åter till sin vän August, som nu befann sig i Köpenhamn: "För ett par dagar sedan gjorde jag en fotvandring – tre mil – inåt landet här. Höjder, berg, dalar, bäckar. Rara, kraftiga blonda människor med i regeln hederliga, oskuldsfulla ansikten. Vet du, jag blev så glad, så fri, jag kände mig så bland de mina, ’tjocka släkten’, som dom säger: det var en enkel ren ras, icke denna städernas hopjoxning av alla möjliga människoslarvor. Och vad dom ’gick in i naturen’, som vi målare säga. [...] Och hela min vandring skulle jag önska Dig! Jag svor högt [...] att Strix [d.v.s. Strindberg] skulle ta mej sjutusan djävlar vara och leva i Sverige, med dess kraftiga, delvis så ilskna, delvis så djupt vemodiga natur – och så omväxlande natur."
I Bingsjön norr om Falun under året 1890 blir han betagen i det nordiskt traditionsbundna, och under ett par år framåt utvecklas den stil, som är mest förknippad med Carl Larsson: kraftigt dragna linjer och mörka konturer, men som fylls ut med ljus akvarell, där skuggor får allt mindre utrymme. 1894 skriver han till Strindberg och vill ha hem honom, men denne nekar. Carl Larsson har nu utvecklat en filosofi om både kulturens och de enskilda geniernas betydelse, ty han svarar: "Sverige är ditt bo, gosse, och du kan ej låta bli att vara svensk. Kunde Dante vara eller bli något annat än italienare, Goethe bli annat än tysk, Shakespeare annat än engelsman? [...] Jag tycker svenskarna, de fullfjädrade, äro ena taskigheter. Men kärnan ini dem, den jag delar med dig och några andra och kanske alla svenskar, det är nog den jag tror på. [...] Tror du ej, att ’dom’ stjäl av mig och kniper utmärkelse för mina fynd, och att jag se, hur just dessa lägga balkar i min väg och avundas mig av fullaste hjärta? Men jag skiter i dem du. – Jag är landets mest dugande och begåvade konstnär och därmed basta! Sen får de andra tro det eller ej. Jag ger fan i båda meningarna och tänker endast på mitt mål att väcka konstglädje hos mitt svenska folk."
Han börjar kring samma år på allvar måla av sina barn, och skapar bl.a. den militäriska "Ulf och Pontus". Här träder Carl Larssons mer heroiskt lagda sida fram: "Huruvida dessa gossar besitta någon militärisk pli lär väl visa sig om ’någon kommer våra fjäll för nära’. Vad jag hoppas är att de tappert skola gå in i och igenom livet, och en gång när tiden kommer, se döden lugnt i ögonen. Jag påminner dem om vad våra s.k. hedniska förfäder sade: Det gives endast en olycka och det är vanäran." Han beslutar sig också för att göra allvar av idén att "rita minnesbilder" från sitt hem, och sålunda skapa ett slags "familjedokument", med ett hus inrett med inspiration från den svenska traditionens mest utpräglade drag, långt bortom den moderna industrialismen. "Det franska i min själ är nu totalt borta." Boken "De mina" publiceras 1895.
Året är nu 1899. Carl Larsson söker en allt mer dekorativ stil, och inspireras av gamla bondmålningar. "Det är hos dessa svenska bondmålare från slutet av förra seklet, jag sedan några år går i skola; detta erkänner jag öppet. [...] Sådan djup, allvarlig känsla vid sidan av sådan drastisk men sund humor." Nästa år flyttar han definitivt till Dalarna och "skrattar som ett fån av rena naturvällusten". Han beskriver hur dalmålningarna visar "hur en ofördärvad svensk ser och känner. Denna klarhet i linjerna och dessa enkla, rena färger, för att icke tala om detta hurtiga och muntra humör! Är icke detta svenskens karaktär? Tillgjorda och hyperestetiska fasoner äro oss i grunden främmande."
1902 målar han den elva meter långa tavlan "Ute blåser sommarvind", föreställande en vanlig solig landsväg (åtminstone efter den tidens mått mätt), varpå en rad ungdomar kommer "dragande åt samma håll, med nöjda, glada eller viktiga miner", bärande på blommor och blad. Den målades för Latinläroverket i Göteborg, och Carl Larssons ursprungliga idé var ett tema på Sankt Göran och Draken, men den målning som nu blev i stället, menade han "också duger för gossarna i ett högre läroverk. Här se de dagligen för sina ögon folkets barn, vilkas lärare, läkare och ledare de skola bliva. De skola från början fatta kärlek och intresse för dem. Och det gröna landskapet med det blåa vattnet, mot vilka blomstren stå som smycken, skola behålla deras sinne glatt och ljust mitt i skoldammet."
18 år gammal dör Ulf, Carl Larssons äldste son. Men även i sorgen visar Carl Larsson prov på en inbiten realism: "Min gosse Ulf, min präktige och starke äldste son, kom, genom den stackars doktorns misstag, för sent på operationsbordet, och dog såsom en hjälte. Men så gränslös än sorgen var, räckte Karin och jag händerna över den adertonårige gossens bleka kropp och jag sade: – Han var färdig, han hade här intet mer att göra! Och, sannerligen, det var ett ädelt hjärta som här brast." Trots lidanden vad gäller både sonens död och att oenigheten med Strindberg utvecklats till ren fiendskap, så är hans bok "Åt solsidan" mer ljus i ton än någon av hans tidigare samlingar.
Hans "officiella" politik ändras radikalt: "Mitt gamla inrotade frifräseri har denna storstrejkssommar fått en hård knäck. Nu tror jag att de stora och starka bör få rå. Fasen: jag tror att makt bör gå före rätt!! [...] Det skall nämligen alltid bli ett kattrakande om vad som är rätt, medan däremot makt alltid är absolut och påtaglig." Sålunda pekar Carl Larsson på den rättvisefetisch, som med tiden kom att bli en av våra främsta illusioner. Han kopplar dessutom åter till den gamla indoeuropeiska tanken om kasterna – som ett system i vilket människorna finner sina naturliga platser samhället – är samtidigt trött på slavmoralen, och vänder sig till den arbetarklass han var sprungen ur: "Ni har rätt, ni äro slavar. Men därför är det icke nödvändigt att visa trälasinne. Ty hur kunna ni döma och bedöma den stora gudomliga rättvisa, som ni i fåvitsko kalla orättvisa. [...] Ni skola i stället tro att detta är ert förutbestämda öde, och att det är er sak att göra det allra bästa av det. Ni svara: ’Ja, djävlar, det är just det vi hålla på med!’ Gott, men vilka vapen, vilka medel använda ni? Nog förefaller det mig vara hatets och själviskhetens, och detta lär ni själva knappast förneka. Men, ser ni, detta bär åt helvetet!"
Han börjar nu också förstå hur även konsten lider när man drar åt alla olika håll utan att i stället växa på plats: "Vad är det för en olycksalig kraft som för oss bort från oss själva, från vårt eget? De som imitera och importera döda perversa fransmän hyllas av den pigga kritiken såsom epokgöraren, under det de som träget, troget och innerligt sträva sina egna vägar och på egen nationell grund ösa ur sina egna hjärtans källor, förbigås med förnäm likgiltighet eller få sig en spark som allrahastigast."
Carl Larsson såg på konsten som en form av religionsutövning, han var en synnerligen andlig människa, och som var vanligt på denna tid, så vände han sig till kristendomen. Men han tolkade inte kristendomen på konventionellt vis; hans syn på Kristus – "denna kungligt härliga, ädle och modige, helt manlige gestalt" – var annorlunda. Detta märks också i hans tolerans för det nordiskt hedniska; hans stora verk "Midvinterblot" (färdigt 1915) föreställer den förkristne svenske konungen Domalde, i färd att offra sitt liv för folkets välgång. Carl Larsson beskriver idén till denna tavla med att han "vaknade en morgon med att ha haft en inspirerad tanke att återväcka känslan för våra hedniska förfäder och deras kultur".
"Midvinterblot" – enligt Larsson själv hans viktigaste verk – möttes dock inte av någon förståelse, och refuserades av Nationalmuseum. Likväl hade han redan innan verket fullbordats ansett sig som en segrare, oavsett vilket. Några år senare, år 1919, dör Carl Larsson i sitt hem.
Carl Larssons måleri kom under hans mogna tid att karaktäriseras av stiliseringar, där tunna men mörka linjer skapar gränser mellan mycket ljusa akvarellfält. I familjebilderna blir därför helheten viktigare än de individuella delarna, vilket går väl ihop med hans livsfilosofi. Kombinationen konturskarpa linjer och ljusa bakgrunder skapar en klarhet och renhet, och att även skuggorna tycks vara ljuskällor, ger känslan av att även när man har huvudet sänkt i den mörkaste vrå, känns blicken likväl höjd mot den ljusaste sommarhimmel.
Även om själva idén med ett hem som del av ett konstverk inte var unikt i Europa, och även om Carl Larsson naturligtvis fått en del influenser annorstädes ifrån, så var dess helhet – tavlorna, huset, familjen, filosofin – något storartat, som helt kunde stå på egna ben. Han gjorde ett inspirerande exempel av sitt eget liv åt andra människor, och nu mer än någonsin längtar många till en livsstil som är mer trogen den natur vari Carl Larsson ursprungligen hade funnit mycket av sin inspiration.
