Misstro mot svenska politiker - nu och då

Demokrati bygger i grunden på ett internt samspel mellan politiska ledare och det folk de förväntas fatta beslut för. Detta innebär att relationen bör vara ömsesidig för att så goda resultat som möjligt ska kunna uppnås på det rent samhälleliga planet. Om en misstro eller övervägande negativ syn på de styrande politikerna uppstår, skapas automatiskt en intern obalans i det demokratiska systemet, och som på sikt kan utmynna i en mängd olika former av protester, revolutioner och omvälvningar.

Det paradoxala i den svenska demokratin är just den fanatiska tron på att demokratin som samhällssystem är överlägset alla andra sätt att organisera ledarskap på, fastän det interna förtroendet för svenska politiker aldrig har varit särskilt stor:

Förtroende för svenska politiker? ¹

År	Ja	Nej
1988	44	55
1991	38	61
1994	36	63
1998	31	68
2002	41	58

Något som är ännu mer intressant är svenskarnas tro på demokrati som statsskick, trots en stadigt övervägande misstro mot de svenska politikerna. SCB kunde år 2004 klargöra att medan "hela 76 procent är nöjda med hur den svenska demokratin fungerar och 97 procent uppger att de ställer sig bakom demokrati som styrelseskick", så visar fortfarande statistiken på svenskens brist på förtroende för politikerna vid makten: ²

Det är bevisligen så att man måste skilja på ideologi och person, men den vacklande relationen mellan de båda - vilket den långa historiken över svenskars missnöje med sina politiker ^{3 4} och vad de har åstadkommit uppenbarligen bekräftar - säger en hel del om hur bra den svenska demokratin egentligen har lyckats ur folkets eget perspektiv. Om våra politiker ständigt misslyckas med sina uppgifter och en klar majoritet av det svenska folket aldrig har haft förtroende för de olika regeringarna och dess makthavare som styrt Sverige, kanske man i stället ska ställa sig frågan: kan det vara så att demokrati i sig, inte är den mest geniala lösning som uppfunnits?