om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2009
Med upphovsrätt

Integralism

Nattens himmel tynger våra hjärtan, låter regnet piska våra ansikten rena, sköljer månens ljus över ängens vida nejder. Vi står ensamma i den kalla skogsdungen och försöker finna en väg ut ur mörkret, ut ur våra förträngda sinnen och upplevelser. Det vi minns kommer vi aldrig att glömma, men det vi önskar vore lögn och illusion, hoppas vi att en dag se bortom, blicka förbi - fortsätta vandra vår ensliga väg bland berg och dalar, vid bäckar och älvar, under bryggor och skogsgläntor där djuren lever. Vad är vår ledstjärna? Vad är vårt hopp? Vad följer vi när vi står ensamma mot världen, ensamma mot det främmande och orädda? Hur bemöter vi vår delaktighet i ett större system, vars lagar och viljor är vida mäktiga och okontrollerbara? När människan är liten känner hon sig vilsen och bortjagad. Hon tappar sin inre kompass och anar det som komma skall. Nattens moder sluter sina armar omkring oss och vädjar till våra inre drömmar: vi föds och vi dör. Blommor slår ut och blommor vissnar. Djur finner mat och djur svälter. Solen går upp och solen går ner. Men livet, Livet som helhet, dör aldrig ut. Det är vårt hopp, vår ledstjärna, vårt ljus i nattens dunkla beskydd. Vi kan aldrig gå vilse.

Uppenbarelse

Integralism är en holistisk världsåskådning som vill få människan att se till, förstå, studera, sträva efter och kämpa för helheten. Den integralistiska definitionen av "helhet" är det absolut största systemet som vi människor kan tänkas känna till: universum. Med universum inräknas samtliga galaxer, solsystem, vintergator, planeter, naturområden, kulturer, folkgrupper, bysamhällen och familjer. Att se till helheten är att få en övergripande bild av den värld vi lever i och vad vi kan göra för att tillsammans skapa en bättre värld att leva i för alla involverade parter, inklusive djur och natur.

Till skillnad från de moderna ideologierna och uppfattningarna om hur vi som människor bör leva och se på oss själva, hävdar integralismen att det är helheten som slutligen är värd att bevara. Därmed blir de inräknade delarna av den övergripande bilden (individ, djur, natur) endast sätt att bevara och, på ett icke-moraliskt plan, fortsätta Livet som helhet, oavsett om vissa delar av Det, lider eller dör.

Integralism är därmed den totala motsatsen till ideologier och världsåskådningar som humanism, individualism och kollektivism. Humanism hävdar att varje människoliv är heligt och besitter ett inre moraliskt egenvärde som aldrig får kränkas. Integralism tar inte hänsyn till individuella liv, utan befattar sig endast med Livet i stort. Individualism placerar fokus på individen och individens fria vilja att göra som han eller hon vill. Integralism hävdar att helhetsbilden är mycket viktigare och att det är den enda "fria vilja" som bör och kan existera i enlighet med universums lagar och system. Kollektivism vill bevara ett kollektiv av människor, oavsett konsekvenser på natur och omgivning. Integralism bryter ner fokus på människan och placerar den i stället i en fixerad position inom ett större schema där människor föds och dör varje dag.

Likt många andra världsåskådningar, får integralism olika konsekvenser beroende på vilket perspektiv den sätts i och vem som för fram den. Grundstommen kvarstår dock: det absolut viktigaste för samtliga delar av universum, är att tjäna och bevara Livet som helhet. Medan delar av vår verklighet, exempelvis naturen, automatiskt tjänar detta syfte då det som kretslopp och livsprocess saknar både moralisk och etisk vilja bakom sina verkningar, har människan olika val som leder till varierade slutresultat. Vi kan välja att konsumera upp våra oljeresurser eller migrera till alternativa bränslen. Vi kan välja att reglera världsbefolkningen eller fritt låta den reproducera sig själv. Vi kan ta vara på det rena dricksvattnet eller förgifta det med industriella fabriker. Kort sagt, människan har möjligheten att göra vissa val, om än inom ett begränsat spektrum av verkningar, och dessa val kan grundas på olika personliga eller kollektiva övertygelser om vad som anses vara moraliskt rätt eller fel. Ur denna grundläggande insikt, stöter vi på vissa konflikter mellan den morallösa integralismen och människans sätt att hantera och behandla verkligheten utifrån ett moraliskt, etiskt eller värdeladdat perspektiv.

Etik

Individens roll och dess moraliska syfte

Individens roll är att tjäna helheten och sträva mot dess fortsatta existens på globalt, såväl som på lokalt plan. Eftersom Livet i sig saknar en inre moralisk mening, är det upp till individen själv att skapa sin egna personliga mening med sitt liv, så länge den inräknar och tjänar den holistiska världsprocess som omsluter både individen och dess direkta, såväl som indirekta omgivning. I en situation där valet står mellan individ och en sak större än individen själv (by/folk/natur/planet), bör individen enligt integralismens grundtes, sträva mot en självuppoffring för det som är större och viktigare än enskilda människoliv.

Betydelse och syfte hos moral, etik och värde

Värden är sätt att omvandla rena idéer till mänsklig förståelse och kommunikativ existens med omvärlden. Genom att tillämpa en viss abstrakt idéstruktur ett fixerat värde, får den en inre betydelse och innebörd utifrån ett mänskligt perspektiv. Detta värde kan komma att förändras, avskalas eller omformas för att kunna tjäna helheten, vilken är ett absolut och övergripligt värde. Moral och etik är sätt att på mänsklig väg omvandla abstrakta värden till pragmatisk handling utefter ett regelsystem för vad som är "rätt" eller "fel". Dessa regelsystem är utifrån ett integralistiskt perspektiv förgängliga, mänskligt konstruerade, och föremål för ständigt omvärdering och omformning. Om situationen kräver ett åsidosättande av en moralisk eller social konstruktion, för att individen ska kunna göra ett val baserat på vad som är bäst för helheten, bör den utifrån ett integralistiskt perspektiv göra det. Hur individen skapar eller själv konstruerar moral och värdesystem står henne fritt så länge moral, etik och värde används som dynamiska och icke-konstanta medel för att tjäna helheten.

Altruismens dilemma

Integralism skiljer sig från den typ av konventionell altruism, där individen rättfärdigar sin handling eller sitt beteende, på att han eller hon "behövs" av andra människor. Altruism är en egocentrisk förklädnad, vars egentliga syfte är att uppnå ett tillstånd av överlägsenhet i relation till de passiva "offer", vars liv hänger på den altruistiska individen. Således skapas automatiskt ett maktbaserat förhållande där mottagare blir beroende av den självgoda givaren. Under en sådan relation mellan individer, kan vilka syften som helst rättfärdigas, vilket gör hela processen ytterst suspekt. Medan integralisten är beredd att ständigt göra självuppoffringar, är motivet bakom detta handlande inte ett egocentriskt eller maktmotiverat sådant, utan strikt idealistiskt och holistiskt. Altruistens sanna natur är den fördolda egoismen, som genom att dra nytta av de svaga och dekadenta i vårt samhälle, lyckas skapa en gloria kring sina insatser för "välgörande ändamål". Vem som helst kan rättfärdiga sitt beteende genom att på moraliska vägar hävda att "andra människor behöver min hjälp", men endast en sann idealist är beredd att uppoffra sitt eget liv för att tjäna det som är betydligt viktigare än både individ och människor som kollektiv.

Hur moral och ideal kan flyta i samma älv

När moraliska eller etiska värden blir slutmål i sig, övergår strävan efter ett ideal till en förväxling av medel och mål. Utifrån ett integralistiskt perspektiv bör moral och etiska värden endast fungera som sätt att nå olika ideal, varav det högsta är att tjäna helheten. Därmed bör moral och värde ses som dynamiska verktyg som ibland måste regleras efter omständigheterna, medan idealen i sig kvarstår. Olika strömningar från kalla och varma källor förändrar vattnets temperatur, vilket i sin tur åberopar en automatisk förändring av kroppstemperatur för att anpassa de mänskliga förhållandena efter de externa påtryckningarna. Idealet, vägen nerför vattenfallet, kvarstår. I vissa fall kan individen delvis tvingas skala av vissa delar av en moral, eller helt utesluta den för att kunna fortsätta följa strömmen vidare mot idealet, mot helheten. Vinden blåser kallt och ve den som ej finner chans att värma sig inför den kommande stormen. Och älven flyter vidare.

Heroism och egoism - vem som räddar vad

En saga beskriver hur två tappra bröder till riddare, får i uppdrag av stadens kung att döda den onda draken som håller prinsessan fången i ett slott. Den yngre brodern antar genast uppdraget, ty hans hjärta suktar efter en ungmö att gifta sig med, och han drömmer modigt om att en dag få ärva kungens tron och bli ägare av oändliga tunnland skog och åkermark. Den äldre brodern har levt längre och vet att materiell lycka är förgängligt: han önskar endast tjäna sitt folk och bilda sig ett namn efter sin död. Båda två ger sig in i skogen, i sökandet efter slottet där draken håller kungens dotter fången. Väl framme hör draken dem utanför slottsporten; han slår upp den med ett fasansfullt vrål. Ur de gapande käftarna sprutar brinnande eld. Den äldre brodern har lånat ut sin bästa brynja till sin yngre broder och överlever därför inte hettan.

Den yngre brodern lyckas borra sitt svärd genom drakens hjärta och ser på medan odjuret vrider sig i ve och vånda. Tunga rökmoln puffar ut genom drakens näsborrar: han faller död till marken. Den yngre brodern räddar prinsessan och tar henne med sig hem på häst till kungens palats. Väl framme mottar han en säck fylld med silver- och guldmynt, samt får både prinsessan och halva kungadömet i belöning för att ha räddat byn och kungens dotter. När han stiger ut ur palatset, möter han en gammal man i fattigdräkt som sitter på trappan och ber om mat. Den yngre brodern slänger ett par silvermynt till gubben, varpå denne vänder sig om och stirrar honom rakt i ögonen:

- Dina pengar kan du behålla!
- Varför denna ilska när jag så tydligt menar väl och vill hjälpa farbror? Jag, som med mitt skarpa svärd har räddat byn från drakens ondska och illdåd.
- Byn må du ha räddat, men dina avsikter kan du inte fly ifrån, ty de är smutsiga och själviska likt trollen i skogen. I dag har du räddat våra liv, men imorgon kan du bli vår ödeläggelse, då du bestämmer dig för att endast göra vad du själv tjänar på. Din broder är död, men han var likväl den som offrade sig för byn och inte för makt eller rikedom.
- Du gamle dåre, min broder hade fått prinsessa, kungamark och rikedom precis som jag. Kanske är även dina dagar räknade och det med rätta.
- Det må så vara, och din broder hade likväl som du haft saker som gynnat honom personligen, men han lyckades se bortom sin egen omedelbara existens, varför han hade fortsatt vara en hjälte i våra ögon, oavsett vinst eller förlust. Du skänker oss endast skam och vanära. Må jag dö snart, så att jag finner mig till ro i detta rike av galenskap och förvirring.

Nästa dag hittas mannen död i sin stuga uppe vid skogen.

Individ och omgivning

Enligt integralismens fundament kan, och bör, individen aldrig skiljas eller på något sätt separeras från sin omedelbara omgivning. Integralismen hävdar att ingen individ är en personlig ö, utan är alltid beroende av och sluten till universums livsprocess. Individens avsikter att tjäna helheten kan därför sägas vara både själviska och osjälviska. Utifrån ett holistiskt perspektiv blir därmed denna insikt irrelevant, eftersom en självuppoffring är del av både personlig och övergripande nytta. Det som tjänar helheten tjänar även samtidigt varje byggsten. Denna oskiljaktighet mellan pusselbit och färdig bild omvandlar all form av egoistiskt och individualistiskt tänkande till en naturalistisk form av holism.

När subjektivismen och objektivismen siktar mot stjärnorna

"Vad jag säger, är. Vad som är, bör följa det jag säger. Se upp mot stjärnorna och säg mig om du inte kan kalkylera ett exakt avstånd till vad du ser. Vi har förmåga att tolka verkligheten och objektivt omvandla den i exakta principer. Vad jag säger bör du ta åt dig, för vad jag säger är verklighet och bör därmed åtföljas."

"Där sanningen finns, finns även tomhet. Ingen individ kan helt objektivt tolka vår verklighet så som den verkligen är. Därmed är samtliga individers tolkningar relativa, vilket automatiskt utesluter dina uppmätta avstånd till stjärnorna. Sanning är tomhet - för vad är du, om inte en relativ bild av vad andra tror sig borde se, men ej kan?"

"Ack, vad man får uppleva i sina dagar som gammal odåga och bortjagad främling. Här sitter ni på gräsets sluttning och funderar över livets stora frågor. Till intet. Till helvete, för det säger jag er, att till stjärnorna kommer ni aldrig att nå, varken med mätstav eller med flertalet kompasser. Att ingen människa kan tolka verkligheten exakt så som den verkligen är, säger sig självt, men vad är det som utesluter verkligheten som preferens för vår relativa tolkning av just... verkligheten? Att blanda ihop symbolik och referens i dagar som dessa kan visa sig direkt dödligt, även för en gammal oduglig gubbe som jag själv. Bort, iväg med er. Låt mig nu skåda stjärnorna i lugn och ro. Jag önskar mig dit, fastän jag aldrig bestämt kommer att nå mitt mål. Må bästa kikare och kompass visa vägen, för genom närsynta glasögon ser ingen man bra, oavsett hur smutsiga eller rena de än är."

Kunskapsteori

Hur kunskap förvärvas på ett realistiskt och idealistiskt plan

Idéuppfattningar som grundar sig på individen (liberalism, humanism, demokrati), tenderar ofta att hantera information på ett känslomässigt och moraliskt plan. Detta gör att kunskap som direkt hotar eller kritiserar individen, automatiskt får en stämpel som dualistiskt "ond", och blir därmed ett demoniserad tabu som ingen får beröra i offentliga sammanhang. Således uppstår en social medvetenhet om vad man "får säga" och "inte får säga", för att inte kränka eller diskriminera en annan individ. Integralismen utgår ifrån ett strikt realistiskt sätt att hantera både konkret och empirisk information: inga personliga känslor får styra uppfattningen eller hanteringen av viktig kunskap. Således skalar man av tabu och sociala begränsningar, för att kunna bilda sig en så objektiv tolkning av verkligheten som möjligt.

För att kunna tillgodogöra sig en så fullständig bild av verkligheten som möjligt, använder integralisten sig av idealism: när vår värld ses som uppbyggd av idéer, får vi möjlighet att kommunicera - inte bara med de rent fysiska och materiella sidorna av vår livsexistens - utan även med de abstrakta sidorna av att vara vid liv. Integralism blir därmed slutgiltigen en idealistisk filosofi som både förbiser impotent materialism (tron på att endast det materiella är verkligt i vår värld, vilket i sin tur leder till ett rättfärdigande av materiell komfort utifrån ett personligt plan) och övernaturlig spiritualism (tron på att människan inte är begränsad av fysiska lagar och förordningar, vilket leder till en verklighetsfrämmande bild där subjekt har full kontroll över objekt).

När mysticismen tränger på

Det idealistiska sättet att tolka vår verklighet, leder oss ofta till ett inre behov av att uppleva de sidor av vår existens som har förmågan att transcendera det fysiska tillståndet. Mysticism är ett sätt att kanalisera dessa behov i antingen personliga eller kollektiva traditioner och ritualer, vars rent konkreta syfte är att knyta an individ och kollektiv till helheten och få dessa parter att uppleva det eviga, mäktiga och världsomspännande som genomsyrar den naturliga verkligheten och universums livsprocess. Således yrkar integralism på en magisk form av realism, vars öppenhet och mod tjänar till att överskrida ateistiska och materialistiska livsåskådningar. När vi som människor vill underlätta tolkningen av och förståelsen för vår omvärld, väljer vi ofta att kollektivt uppfinna ett system av symboler som reflekterar olika poler och delar av verklighetens process. Genom att acceptera de fysiska begränsningarna, men samtidigt se förbi det omedelbart materiella som idéer manifesteras genom, kan vi som integralister undvika att förväxla symbolik med referens.

Abstrakta system satta i sin rätta kontext

Ren idealistisk filosofi tillåter oss att måla fram en pragmatisk symbolik över hur vi hierarkiskt kan mäta abstrakta idéer: genom att skapa en inre (subjektiv) bild av hur vi förväntar oss att verkligheten ska fungera ("om jag spänner bågen ytterligare två centimeter, har jag möjlighet att träffa hjorten som befinner sig 40 meter ifrån mig"), kan vi slutgiltigen bevittna resultaten av denna, genom att helt enkelt manipulera den fysiska verkligheten ("jag missade med fem meter, alltså bör jag reglera spänningen på bågen därefter"). Därmed finner vi grundförutsättningen för förvärvande av kunskap: idealistiskt utbyte mellan olika idéer, samt deras relation till sin respektive manifestation i materia.

Man kan kortfattat sammanfatta det hela som en sorts "trial and error"-metod, där våra subjektiva föreställningar testas en efter en, tills det att vi funnit en idé vars hållbarhet visat sig vara lyckad. Ju närmre man kommer en förening med verklighetens system, desto mer lönsamt är det att sträva mot just den idén. Tillgångar som historia, livserfarenhet, kunskap och ren logisk förmåga, tillgodoser oss ytterligare med information, som kan vägleda oss i våra beslut över hur vi på absolut bästa sätt ska kunna uppnå en naturlig symbios i förenlighet med universums kretslopp.

Motivation

Vilket barn tar död på den livmoder som gav den liv? Vilket djur skräpar ner i sin egen lya? Vilken sol går upp men aldrig ner? Universums livsprocess är en evig skapelse, vars system vi aldrig kan skiljas från. Så fort vi förstår att ingenting i denna värld endast handlar om oss själva och att vi både direkt och indirekt är beroende av vår naturliga omgivning, leder vår insikt om verkligheten slutligen till en integralistisk världstolkning. Förståelsen för vår omvärld kan bildas utifrån logiska, konkreta, vetenskapliga och religiösa tankeprocesser. Hur vi än gör, så länge vi fortsätter utveckla våra utbyten mellan det subjektiva inre och det objektiva yttre, kommer vi till sist fram till att vi endast är en liten del av en större livsprocess, och för att denna livsprocess ska kunna fortgå, måste den balansera mellan absoluta poler som liv och död, smärta och lycka, fysisk och abstrakt form. Efter en sådan insikt förändras vår syn på oss själva och vår omvärld, till en hänsynslös form av heroism, vars slutgiltiga syfte är att tjäna universums eviga livsprocess och inordna oss i det naturliga kretslopp som givit oss liv och mening.

---

Inspirerat av samtal och diskussioner med Hastur och Ensittare.

Kategorier

Community