om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2009
Med upphovsrätt

Filosofi

II: Perspektiv

Solens strålar som letar sig fram över gräs och mellan träd, för att skapa bländande skönhet.
Inledning Perspektiv Personligt Samhälle Slutsats

Nihilism

Den typ av filosofisk nihilism vi förespråkar består av en reduktiv och en organisatorisk process. I den första processen reduceras det transcendenta (översinnlig information bortom mänsklig kunskap) till det immanenta (sinnlig, empirisk information inom gränsen för mänsklig kunskap). Koncept som en transcendent Gud förflyttas till den immanenta sfären; Gud blir ett med naturen. Denna process kan liknas med en systematisk form av skepticism och tjänar till att förkasta kunskap, som bygger på rena antaganden, d.v.s. förkonstruktioner, som inte kan verifieras empiriskt eller som framstår som ologiska och därmed inkonsekventa enligt den immanenta ordningen. I den andra processen omorganiserar vi vår information i syftet att reducera mängden entropi; värden, moraliska uppfattningar och etiska principer genomgår vad Nietzsche kallade "omvärderingen av alla värden". Vår lagrade information genomgår kritisk reflektion och vi sorterar medvetet bort det som hindrar oss från att förverkliga oss själva och våra ideal. Denna process kan liknas med filosoferandet med en hammare: varje värde tvingas utstå slag med hammaren och endast de som kvarstår bör bibehållas.

Fatalism

Nihilism fungerar som ett mentalt verktyg och kan nyttjas ständigt i vardagen, men bär endast pragmatisk effekt så länge den används som just ett verktyg och inte ett slutmål i sig. Förväxlar vi metod med mål, blir nihilism en negativ, destruktiv kraft, som bryter ner och reducerar, men inte tillåter uppbyggandet av nya värden och ideal. Den moderna tidsåldern har utvecklat nihilismen till ett sådant virus och tvingar oss till att leva passiva liv. Detta utmynnar i fatalism, en livsfilosofi som bygger på självbekräftelse och upprätthålls genom en sluten, självreferientiell världsbild; våra värden refererar endast till vårt eget Jag och vår passivitet rättfärdigas genom att peka på vår egen konstruerade maktlöshet. Således blir vi vår egen fiende och all form av kreativitet övergår till att riktas inåt mot oss själva. Denna självdestruktiva filosofi döljer sig bakom dagens modernitet och är orsaken till att den västerländska civilisationen just nu befinner sig i upplösningstillstånd.

Realism

Vägen ut ur fatalism är att bryta den självreferentiella cykeln och åter ansluta oss till verkligheten. Vi söker oss därför, tillsammans med våra värden, mot någonting utanför eller utöver oss själva, som binder vårt medvetande med världen i stort. Realism är en filosofisk uppfattning som postulerar en verklighet ontologiskt skild från subjektet, d.v.s. en gemensam verklighet som förblir på ett visst sätt, oavsett oss människor som tolkar den. Empiriskt upplever vi denna verklighet i form av en fysisk värld, och indirekt de lagar som den innesluter. Realism försöker etablera en relation mellan subjekt (jaget) och objekt (världen). Problemet med denna uppfattning är att vi inte tolkar verkligheten i ren, empirisk form; förutom den inneboende subjektiviteten i våra sinnen och den tolkningsprocess som medföljer, har vårt medvetande förmåga att skapa, förvränga och simplifiera fenomen ur den empiriska världen. Om medvetandet "bidrar" med fenomen till helhetsbilden av våra empiriska tolkningar kvarstår frågan: Vad tillhör verkligheten och vad är en produkt av vårt medvetande?

Transcendental idealism

Transcendental idealism angriper problemet genom att göra en distinktion mellan den fenomenella världen, eller så som verkligheten framträder för oss, och den noumenala världen, eller så som verkligheten är i sig. Detta innebär att medan det existerar en objektiv verklighet, tolkar vi den på ett visst sätt utifrån hur vårt medvetande fungerar. Resultatet blir att den empiriska världen vi refererar till egentligen är en syntes av den noumenala världen och vårt medvetande; produkten är den fenomenella världen - den enda verklighet vi kan erhålla direkt kunskap om. Transcendental idealism förenar realismens tro på en objektiv verklighet med idealismens tro på världen som konstruktion av medvetandet, och betonar ett samspel mellan subjekt och objekt. Nihilismens funktion är därför att reducera friktionen mellan dessa två element genom systematisk och organisatorisk skepsis. Subjekt-objekt-relationen är viktig, då den ur ett större perspektiv poängterar att vi som individer är oskiljbara den värld vi lever i, och att medan vi tolkar den subjektivt existerar det fortfarande en gemensam referenspunkt för våra värden.

Holism

Det enda tillståndet som bryter subjekt-objekt-uppdelningen är det kontinuerliga icke-varat, som motsvaras av nirvana. I detta tillstånd existerar vi inte längre som individuella subjekt, utan är ett med världssjälen (jämför brahman). Ett mer konkret, vetenskapligt sätt att se på detta är att när vi dör, övergår vår kropp till organiskt stoff som ger upphov till nytt liv i det större kretsloppet, precis som en eventuell individuell själ åter blir en del av helhetssjälen. Vi som individer är alltså alltid en del av ett större liv. Detta riktar vår uppmärksamhet från det individuella livet till livet som helhet, d.v.s. en holistisk syn på tillvaron. Atomistiska livsfilosofier försöker upprätta en absolut distinktion mellan subjekt och objekt, medan holistiska livsfilosofier förenar båda element och bekräftar det individuella livet som en manifestation av den holistiska existensen.

Djur agerar heroiskt då de varje dag slåss för överlevnad - oavsett om det leder till materiell död.

Humanism

I direkt motsats till holism står atomistiska filosofier som vill bryta ner helhetsperspektivet till enskilda komponenter. En sådan uppfattning är humanism, en antropocentrisk tro som lägger allt fokus på människan och i synnerhet individen. En humanist påstår att varje enskild mänsklig individ är unik och besitter ett moraliskt egenvärde som inte får ifrågasättas eller på något sätt kränkas. Därmed får människan och individen ett överordnat värde över det större liv som innesluter dem. Humanismen har lett till att människan ger sig själv rätten att exploatera, förstöra och förakta sin omgivning, t.ex. genom överbefolkning och miljöförstöring för att kunna bevara individuella liv och tillfredsställa individuella behov. Humanismen bygger därför på en självreferentiell världsbild, som politiskt utmynnar i utilitarism, tron på att samhällen bör sträva efter den största mängden lycka för den största mängden människor. Förutom det faktum att "lycka" inom utilitarismen inte är definierad, tvingar den samhället att genomföra beslut som tilltalar den breda massan. Ledarskiktet tvingas då att tillfredsställa kortsiktiga begär för att hålla sig kvar vid makten, vilket till resultat ger det "bröd och cirkus"-system som dagens västerländska liberaldemokratier bygger på.

Liberalism

Den politiska motsvarigheten till humanism är liberalism. Liberalism utgår ifrån den enskilda individens frihet och ansvar. I dag kan samtliga riksdagspartier sägas vara liberala – oavsett om de är röda socialdemokrater eller blå moderater – i det avseende att de alla ställer sig mot en kränkning av den enskilda individen, och baserar mångfalden av sina politiska beslut på uppfattningen om att alla individer kan och bör delta i frågor som rör alla människor. En mer realistisk syn på individen är att vi alla föds med olika förmågor och att endast en försvinnande minoritet är kapabel till självständigt, kritiskt tänkande. Detta innebär att individer med ledarkapacitet måste inskränka på friheten av individerna i den breda massan för att samhället ska fungera; det existerar ingen jämlikhet mellan individer. Individualism, liberalismens ursprungsfilosofi, försvarar en atomistisk samhällssyn där individens frihet överordnas samhällets gemensamma frihet. I stället för att se samhället som en samverkande organism med enade mål och ideal, betonar liberalismen ett samhälle där individer drar åt olika håll, med följden att konsensus splittras upp i olika fraktioner.

Demokrati

Den liberala demokratins grundläggande mekanism ligger i att opinionsbildningar inom ett och samma samhälle förväntas "konsolidera" genom populistisk röstning och fatta gemensamma beslut. Genom information från demokratisk massmedia – vars formella uppgift är att "upplysa" folket om statliga nyheter – avgör majoriteten vad som är rätt och fel, vilket ger upphov till en cirkelprocess där den som styr massmedia i stor grad även styr opinionen. Således kan demokrati klassas som en utilitaristisk form av totalitarism. Demokratiska ledare blir efterhand mer fokuserade på att tilltala folket än att fatta realistiska, långsiktiga beslut, vilket påminner om politikens grundläggande funktion som marknadsföring av idéer. Detta leder till att den breda massan genom indirekt makt (politiker tvingas anpassa samhället efter massan för att kunna distrahera densamma) dummar ner samhället till lägsta gemensamma nämnare. Under tiden får oligarker fritt utrymme att verka i det tysta, avskilt från den offentliga, mediala sfären. Genom lobbyverksamhet tar multinationella företag och finansiella grupper över samhällsstrukturen och genomför beslut som underlättar deras exploaterande verksamhet. De demokratiska politikerna tvingas därmed springa lobbyisterna ärenden för att sitta kvar vid makten, vilket innebär att de blir uppköpta och inte längre svarar mot en folklig vilja. Detta är den demokratiska utilitarismens gissel: Den förenar folket och oligarkin på basis av att den ena gruppen vill konsumera och den andra gruppen vill administrera konsumtionen – en ohelig allians. Alla samhällen som avviker från den liberala demokratin utdöms som onda, totalitära och farliga.

Dualism

Denna fokus på det goda och det onda uppstår när människan moraliskt delar upp världen i två delar och demoniserar en av delarna. Denna tro, som kallas dualism, är raka motsatsen till all form av holistiskt tänkande, där goda (kreativa) och onda (destruktiva) krafter samverkar inom en och samma ram. Paradoxen uppstår när vi inser att kreativitet alltid förutsätter en destruktiv process och att destruktivitet alltid innebär att vi förändrar världen och därmed frigör potentialen för skapandet av någonting nytt. Dualistiskt tänkande enligt den judisk-kristna traditionen förutsätter att världen kan fortsätta fungera utan de krafter som skadar eller kränker individen. Det är således ännu en manifestation av en bruten och självreferentiell världsbild, ett tillbakadragande från världen i stället för ett aktivt deltagande i livets äventyr. Inom politik – och särskilt vad gäller modern liberala demokrati – fyller dualism funktionen av att definiera sin egen plattform genom kontrasten mot tänkta fiender såsom terrorister, nynazister och ekofascister. Demokratin får sin statsidentitet genom oppositionella, utopiska koncept som frihet, jämlikhet och rättvisa. Detta är en falsk dikotomi som förutom misslyckanden med att uppfylla kraven hos dessa ideal, exkluderar utanförperspektiv från andra statssystem och samhällen, som inte nödvändigtvis ser den västerländska liberala demokratin på samma sätt.

Dualism är ett sätt att bryta den inre harmonin i naturen och ge människan illusionen om en bruten världsordning.

Absolutism

Dualism bygger på exkluderingen av parallellt giltiga perspektiv och är därför till sin essens ett uttryck för absolutism. Absolutism gör anspråk på absoluta värden och idéer, som inte kan ifrågasättas eller kritiseras som bristfälliga. Oavsett om dessa idéer är tänkta att utgöra en oundviklig del av det metafysiska (Gud), det etiska (den mänskliga individens egenvärde), eller det politiska (demokrati är det enda goda statsskicket), leder de till en form av imperialism i den mening att den vill sprida sin tro till andra människor och ersätta deras värden med absolutismens. Ännu absurdare blir det när vi ser flera absolutistiska system krocka med varandra och alla göra anspråk på det evigt goda. Absolutism intar en linjär hållning gentemot verkligheten, vilket innebär att det endast finns en startpunkt (t.ex. jorden) och ett slutmål (t.ex. himmeriket), och att vägen där emellan (t.ex. kristen etik) är den enda giltiga för att gå från start till mål. Således målar den alltid upp samma bild av människan som en varelse som lever i "synd", men som genom absoluta etiska tankar och handlingar kan nå det gudomliga. Den immanenta ordningen avslöjar tillsammans med modern naturvetenskap att det i stället existerar flera parallella vägar genom vilka man kan uppnå ett mål, och att lagarna och principerna för denna ordning redan inbegrips i sig själv, d.v.s. verkligheten är självorganisatorisk. Helvete och himmelrike är därför två sidor av en och samma världsordning, varken mer eller mindre. Detta innebär att världen inte är linjär, eftersom vi som människor inte kan uppnå ett tillstånd utöver vår mänskliga natur och de immanenta lagar som styr den.

Relativism

Det moderna gensvaret till traditionell religiös absolutism utgörs av relativism, men var en idéströmning redan under antiken. Tanken var att om våra perspektiv av verkligheten är subjektiva, kanske det inte är möjligt att över huvud taget fastställa en referens för våra tolkningar, och att existensen av absoluta värden därför är en bluff. Problemet med relativismen – förutom att den verkar vara ett desperat ad hoc-argument mot absolutismen – är att om allting är relativt, inkluderar det även tanken om att allting är relativt, vilket resulterar i en motsägelse. Vi skiljer därför på relativism och relativitet, varav det senare bekräftar relativa relationer mellan idéer, utan att för den sakens skull exkludera den gemensamma objektiva referenspunkten. Individer kan således uppfatta och tolka verkligheten på olika sätt, men det är i slutändan en och samma verklighet som tolkas.

Jämlikhet

Relativism ligger som grund till dagens moderna jämlikhet, som utvecklades främst under 1700-talets upplysningstid. Tanken om att en biologisk eller andlig jämlikhet existerar mellan individer, trotsar de moderna framsteg inom fysisk antropologi och genetik som hävdar motsatsen. Jämlikhetens paroll blir därför att försöka överbrygga dessa biologiska skillnader individer emellan genom att skapa sociala förhållanden som eftersträvar likabehandling. Detta har dock inte förändrat verkligheten i ojämlikheten mellan människor och folk tillika, utan fortsatt den hopplösa egalitära kamp som påbörjades av västerländsk kristendom och fortsatte politiskt genom socialism och dess förgreningar. Varken den franska revolutionen, den ryska revolutionen eller den moderna liberala demokratins framväxt i Europa och Amerika har lyckats skapa den jämlikhet som eftersträvats. I stället har aristokratin i nämnda länder blodigt avrättats, miljontals människor mist sina liv och en modern generation växt upp under ekonomiskt och politiskt ojämlika förhållanden som saknar motsvarighet i mänsklighetens historia.

Feminism

En förgrening av jämlikhetsreligionen är den som inriktar sig på könsrelationer. Feminismen hävdar att man och kvinna bör agera utan hänsyn till könsroller, vilket återigen förutsätter att de sociala omständigheterna kan överbrygga de biologiska skillnaderna, något som neurovetenskap och fysisk antropologi i dag tillbakavisar. Jämlikhet, vare sig den tar sig uttryck i ren socialism eller i feminism, tjänar till att skapa en stor, rörlig arbetskraft för de multinationella företag som önskar flytta sin produktion fritt mellan länder, och anställa människor oavsett etnicitet, kön eller religiös tro. Feminismen växte, med viss rätt, delvis fram som en social reaktion på den patriarkala kulturen, men var främst en konstruktion av anarkistiska och socialistiska ideologer. Dessa ideologer var understödda av samma marknadskrafter som i dag splittrar den traditionella familjebilden, exploaterar kvinnan som en produkt och förvandlar mannens och kvinnans skillnader från att utgöra utbyte och komplettering, till att vara ett sätt för liberalfeministiska grupperingar att skapa tvister mellan könen och förespråka en individualistisk livsstil, där produktion och konsumtion av varor är viktigare än att lära känna och acceptera sin biologiska natur.

Fascism

Den politiska ideologi som efter första världskriget valde att gå i motsatt riktning i förhållande till socialismens klasskonflikt och jämlikhet, var fascismen. Fascismen hävdar att det högsta moraliska målet för en individ är att tjäna en organisk stat, sammanhållen av gemensamma kulturella värden och ideal. Således är fascismen den raka motsatsen till demokrati, som enbart ser en konflikt mellan individens och statens intressen. Inom fascismen är staten en symbol, en metafor för nationen som en integrerad helhet. Fascismen tar avstånd från ren socialism och lägger i stället fokus på specialisering genom korporativ, där mätstocken utbyts från pengar (socialdarwinism, klasser) till inre förmåga (meritokrati). Fascismen förhärligar viljan till makt och fysisk och mental utmaning, d.v.s. den ser livet som en ständig kamp. Därför är den också bestämt antipacifistisk och naturligt antiliberal. Ledarskapet i fascistiska stater utgörs av en mäktig och upplyst despot, eftersom fascismen inser att alla människor inte är födda till att agera ledare. Fascismen håller fast vid att det är viktigare att komma överens om ett bra beslut fattat av en intelligent individ, än att miljontals individer, som saknar ledarförmåga och hög intelligens, röstar på saker som de inte själva kan förstå effekten av. Historiskt sett har fascismen, trots tonvikt på konsensus bland sina invånare, tillåtit parallella politiska församlingar i regeringen, men begränsat genomförandet av deras idéer. Fascistiska stater utmärker sig gentemot liberala demokratiska stater främst genom att man öppet adresserar en samling ideal och mål som staten, nationen och folket strävar efter. För fascismen är staten därför enbart ett medel och inte ett slutmål i sig.

Kaster

Inom demokratier får varje individ möjlighet att arbeta sig upp till i princip vilket yrke som helst, inklusive rollen som politiker. Således riskerar många individer att hamna på placeringar i samhället som de saknar intelligens, erfarenhet, kunskap och biologiska förutsättningar för. Driften till karriär och pengar ges därmed fritt spel då t.ex. en kontorsassistent kan arbeta sig upp till en företagsledares nivå. Samhällen baserade på kaster är motsatsen till ett sådant system. Kaster skiljer sig från klasser, då de utgår från inre förmåga och inte socioekonomisk status i samhället. I ett kastsamhälle kan en assistent inte arbeta sig upp till en ledares nivå under sin levnadstid, utan kan endast göra sitt bästa för att öka kvaliteten på sin arbetsinsats, med förhoppningen att efterkommande generationer ska kunna nå en högre yrkesposition. Alla individer har förutsättningar för olika saker, och kaster baseras just på detta faktum, vilket gör att alla kaster – och därmed samtliga yrken – är lika mycket värda i ett kastsamhälle. I kastsamhällen kan inte korrupta och giriga individer ta höga maktpositioner i samhället, till skillnad från demokratier, där moraliskt korrupta men socialt manipulativa individer arbetar sig upp till en position där de kan exploatera de undre skikten i samhället. I ett kastsamhälle föds och utvecklas politiska ledare över flera generationer för att öka förutsättningarna för ett specialiserat, stabilt och friskt ledarskap. Den feodala samhällsbilden, oavsett vilken tid eller vilket samhälle vi lever i, är därför evigt sann: Bonden, borgaren, adelsmannen och kungen är arketyper och verkar reflektera mönster hos förmågorna bland alla människor.

Endast kastsamhällen tar full hänsyn till individen och tilldelar denne en rättmätig plats i samhällsordningen, baserat på karaktär och förmåga.

Decentralisering

När frågan om specialiserat ledarskap blir relevant uppstår problemet med centraliseringen av makt. Förutom att nationen blir sårbar när den hänger på en enskild individs förmåga att fatta bra beslut, tvingar centraliseringen oftast fram en normalisering av många olika regionala och lokala kulturer, lagar och normer. Decentralisering tillåter att varje region inom nationen kan fatta beslut som rör det egna lokala området, utan att alltför mycket kompromissa med andra regioner. Genom en lokal ledare i varje region, som sköter lokala frågor, men som underordnar sig nationella beslut fattade av den nationelle ledaren, kan en decentralisering minska sårbarheten och försäkra oss om att lokala kulturer och seder bevaras, samt att miljön skonas från intensiva handelstransporter. Decentralisering har i hedniska tider varit en grundförutsättning för att den mångfald och flora av stammar och kulturer har kunnat uppstå och bevaras. Decentraliseringen fördelar maktansvaret inom en nation på flera regionala ledare, där den nationella ledaren står högst upp i pyramiden, och kan därför fortfarande motverka alla former av internationalism.

Nationalism

Nationalism är den ideologi som motsätter sig internationalism och garanterar existensen av organiska stater. Det är tron på att varje kultur och folkslag är unikt och att det enda sättet att bevara både den kulturella och den etniska mångfalden, är att ur globalt perspektiv separera dem och göra dem självständiga från varandra. Om två kulturer tvingas leva under samma tak (nation), uppstår en konflikt mellan vilka ideal och värderingar som ska råda inom nationen. Detta leder antingen till att den ena kulturen tar död på den andra, eller att de bådas unika särdrag normaliseras till lägsta gemensamma nämnare, för att därefter ersättas med någonting annat. Bakom draperiet av det som kallas "mångkultur", och alla former av pluralism, döljer sig – precis som inom demokratin – ett maktspel om pengar, vilket i slutändan drabbar de infödda invånarna och deras kultur. Detta maktspel har huvudsakligen tagit sig uttryck i form av import av billig arbetskraft och ökad globalisering, vilket innebär att makten förflyttas från nationen till en överstaglig, internationell och byråkratisk elit. Den ömsesidiga nationalismen bevakar dessa maktintressen och vill skapa fria, självständiga stater för alla folk och kulturer. Nationalismen motsätter sig både rasism och patriotism eftersom rasism är produkten av olika former av påtvingad internationalism, och patriotism definierar en nation utifrån politiska gränser, och inte – likt nationalism – etniska och kulturella sådana. Rasism uppstår alltid i mångkulturer, där olika folkslag utvecklar fördomar och hat gentemot varandra, då deras värderingar och deras livssyn skiljer sig åt. Nationalismen är en ideologi för bevarandet av vår planets parallella evolutionära utveckling och utgör den naturliga lösningen på flera av dagens konflikter, inklusive Serbien-Kosovo, Israel-Iran, USA-Irak och Irland-Storbritannien.

Eugenik

Problemet med nationalism uppstår när den övergår till ren socialism och accepterar alla människor, endast på grund av mer generell etnisk bakgrund. Att förespråka "vit nationalism" eller "svart nationalism" är att missförstå nationalismens grundideologi. Svenskar och danskar skiljer sig åt, precis som bushmän och masaier är helt olika. Inom varje folkgrupp råder det dessutom alltid en variation av förmågor. Precis som i en trädgård växer det jämt och ständigt upp ogräs som måste plockas bort om vi inte vill att de ska ta över och stjäla näringen från de friska och vackra blommorna. Detta är det naturliga urvalets grundprincip och det är naturens sätt att sortera ut det mindre anpassade och behålla den bäst lämpade biologiska sammansättningen. Alla nationer som önskar bibehålla en god och ständigt växande kvalitet på sitt folk bör därför anamma naturligt urval i form av en etnisk hygien, som innebär att individer med låg intelligens, medfödd fysisk vanställning och/eller parasitisk karaktär nekas reproduktion. Genom eugenik kan ett folk aktivt välja att ta avstånd från aveln av grovt mentalt eller fysiskt defekta egenskaper, samtidigt som unika drag speciella för just ett visst folkslag kan framhävas och bevaras genom att främja avel för de män och kvinnor som bär på dessa drag. Därigenom säkras ett folks utmärkande egenskaper, samtidigt som icke önskvärda egenskaper sållas ut. Bara när vi på lång sikt inser fördelarna med hygieniskt tänkande och vågar se förbi den moraliska tanken om jämlikhet, kan vi ta till oss eugeniken och förstå den som ett sätt att tvinga mänskligheten framåt mot ett positivt och gemensamt mål.

Teknologi

En fördel med eugenik är att den genomsnittliga intelligensnivån hos människor kan höjas och möjliggöra bättre mänskliga uppfinningar. Teknologi bygger på mönster i verkligheten, och som förverkligas av människan till olika former av hjälpmedel. Modern teknologi har skänkt oss många positiva saker, men har även i stor omfattning förslavat oss och förvandlat vårt samhälle till ett sårbart och ohållbart infrastrukturellt inferno där naturen får ge vika för industriell expansion och global ekonomisk profit. Teknologin har med andra ord blivit ett mål i sig och inte ett medel för att underlätta och skapa nya möjligheter för människan att uppleva och upptäcka sin omvärld. Lösningen ligger dock inte i att förkasta hela det industriella samhället, utan att finna en balans mellan teknologi och natur. Detta innebär att vi måste klargöra vilka grundläggande behov vi har som människor och vilka av dessa behov som vi anser att teknologin bör underlätta. Mycket av vår moderna teknologi kan reduceras (television), medan annan teknologi bör uppmuntras och vidareutvecklas (solenergi). Teknologin måste regleras och underordnas människan, annars kommer den att bli vårt eget fördärv.

Arbete

Samtidigt som teknologin och dess globalt ekonomiska system drivs på, ökar fokus på karriär och arbete. Ett modernt jobb innebär ofta att utföra byråkratiska arbetsuppgifter för ett multinationellt företag. Arbetet tar upp de flesta människors tid i dag, vilket gör att det inte finns tid över åt viktigare saker, som t.ex. att stärka och bygga upp familjesammanhållningen, självförbättring, naturupplevelser eller kulturell gemenskap. Våra moderna jobb förser oss med pengar och ett sätt att fördriva tiden, men ger oss även stress, samvetskval, fysiska arbetsskador och inre mentala konflikter på grund av monotona arbetsmiljöer, ohållbara sociala krav, meningslösa arbetsuppgifter och ineffektivitet. Det moderna samhället hävdar att individens viktigaste funktion är att inrätta sig i det ekonomiska konsumtionssystemet där vi alla inte är mer än ett namn på ett papper. Om vi hade avreglerat byråkratin och i stället insett arbetets faktiska funktion – att fylla en viktig samhällsfunktion – så hade de flesta av oss kunnat jobba betydligt färre timmar, och spenderat den övriga tiden på familj, vänner, natur och kultur. De flesta ogillar idén om att arbeta mindre eftersom det innebär att de tvingas vara kreativa och fylla sin fritid med någonting meningsfullt. Vi kan antingen bemöta verkligheten och fylla vårt tomrum med saker som ger våra liv mening, eller så distraherar vi oss från den och hittar på illusioner som tillfredsställer oss till den dag vi blir gamla, och längtar tillbaka till ungdomens dagar, då allt var möjligt men ingen vågade ta steget.

Det sanna himmelriket finnes i den transcendentala idealismen som bekräftar den naturliga verkligheten, och öppnar upp sinnena för nya dimensioner bortom den omedelbart materiella.

Kategorier

Community