om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2009
Med upphovsrätt

När uppstår konsten?

1. Prolog

En stor del av dagens konst går ut på att förarga och väcka obehag hos dem som inte förstår sig på den moderna konstens funktioner. Konstnärerna vill uppmärksamma något problem och få fram en förändring på en situation, vilket ju låter som någonting positivt. Men det är ibland svårt att få bort känslan av att konsten i dessa fall är en form av predikan för de redan insatta, en klubb för inbjudna som skrattar åt de indignerades bristande förståelse.

Nu är inte det estetiska "retandet av intresset" längre intressant för dagens akademiska konstvärld, utan blicken har höjts till detaljer inom ett verk som gör det möjligt att teoretisera och göra dessa föremål för diverse "postkoloniala" metoder, följande i spåren av subversiva fransmän. För visst kan man göra en feministisk tolkning av dokusåpan Big Brother och få in den på kultursidorna, men en realistisk avbildning av en bukett blommor platsar snarast under rubriken Dödsannonser.

Frågan är: hur kan dokusåpor, hollywoodfilmer och popmusik platsa på kultursidorna, när den traditionella, avbildande folkkonsten inte gör det? Varför har den folkliga, avbildande och raka konsten försvunnit ur kulturtidskrifternas sökljus? Min uppmärksamhet har här riktats mot de rikstäckande morgontidningarna, och speciellt Dagens Nyheter, vars kultursidor får anses vara några av de "finaste" utrymmen som står att finna i genren. Jag ska här utifrån ett par artiklar studera huruvida det finns någonting som förenar den konst som faktiskt får utrymme i tidningarna, med de regelbundet publicerade artiklar, recensioner och essäer som behandlar populärkultur som demokratiskt och postmodernt nog tillåts beblanda sig med den seriösare konsten (för enkelhetens skull kan man åtskilja dessa två former av kulturyttringar med begreppen konst respektive underhållning).

Som representanter för den form av konst som gör mest väsen av sig, och som därmed får mest utrymme i media har jag valt tre svenska exempel från en inte alltför avlägsen dåtid: Pål Hollenders Buy Bye Beauty, Gunilla Sköld Feiler och Dror Feilers Snövit och sanningens vansinne och Nathalia Edenmonts utställning med avlivade djur på Wetterling Gallery. Tre exempel på denna sorts konst som oroar, snarare än roar. Den populära myten om konstnärens impulsiva karaktär tycks få uttryck i dessa konsthandlingar, men faller lika fort: allt är planerat och väldokumenterat, allmänhetens reaktion är kalkylerad och förväntad. Konstnärer är, som Nietzsche i Mänskligt, alltförmänskligt kallar det, "ingalunda människor med stora passioner men beter sig ofta så"; "det är alltid likadant som mellan Akilles och Homeros: den ene har upplevelsen och känslan, den andre beskriver dem".

2. Argument

2.1 Tre accepterade kulturyttringar och en utesluten

Som sagt är det främst tre arter av "kultur" som har regelbunden plats bland de prestigefyllda sidorna i tidningens kulturdel.

Den första formen är vad man idag brukar mena när man säger ordet "konst" inom den invigda skaran. Detta är vad jag i texten kallar för konceptkonst, konst som - även om den har en tydlig hantverksmässig prägel - främst är tänkt att fungera på ett konceptuellt plan. Konceptkonsten är intellektuell i sin utformning och definierar ofta sig själv i kontrast till tidigare skeenden i konsthistorien. Som sådan är den också i viss mån elitistisk, och det är genom dess hållning gentemot tidigare konst dessa elitistiska tendenser kommer fram. I konstverket kodas referenser, ledtrådar och anspelningar som sedan kan återkopplas hos den invigda betraktaren. Den som förstått vinkningen kan därigenom visa att han eller hon är en "riktig" konstkonnässör.

Den andra varianten är form. I denna kategori placerar jag saker som inte i klassisk bemärkelse räknats som konst, utan snarare som hantverk eller i bästa fall konsthantverk. Hur som helst figurerar moderapporter, design och andra typer av praktiskt inriktade bruksföremål på kultursidorna.

Som punkt nummer tre på listan över yttringar som ofta figurerar i kulturbilagan har vi till sist populärkultur. Vad jag avser med den termen är arter av kultur som inte i sig själva har direkt konstnärliga ambitioner, utan har som främsta premiss att vara lönsamma. Till denna kategori räknar jag kommersiell musik, film, teveserier och "dokusåpor".

Viktigt att notera angående de uppräknade arterna är att två av dem brukar hanteras som konst, nämligen konceptkonsten och designen. Populärkulturen räknas inte som konst (enligt vad jag kan bedöma).

Vad som däremot inte står att finna är den så kallade folkkonsten, dvs. konst som till skillnad från konceptkonsten är avbildande och inriktad på estetiskt välbehag snarare än frågeställningar. Folkkonsten är vad de flesta "vanliga människor" anser är konst, och är också vad de allra flesta söker efter när de går på konstmuseum.

Alltså:

A) Konceptkonst:

- Strävar efter att vara "avantgarde".
- Har tyngdpunkten på idéer.
- Mediebevakning.
- Metakonst

B) Folkkonst:

- Fokuserar på hantverk och genomförande.
- Utestängd från kultursidorna.
- Betraktas som kitsch.

C) Form:

- Blandning av form och funktionalitet.
- Uppmärksammas i media.

Observera att populärkultur inte medverkar här, eftersom jag inte räknar den som konst.

2.2 Konceptkonst

Med den nutida sammansmältningen av konst och underhållning tycks det som om det konstnärligt intressanta har flyttat sig till en punkt ovanför det som tidigare knöt samman konstverk under den gemensamma flaggan Konst. Den nya punkten tillåter att paralleller dras mellan det konstnärliga och varor som främst har producerats för att generera inkomster. Dessa två världar, konst respektive underhållning, har ju sedan länge hållts åtskilda.

Denna "nya" form av konst är en reaktion mot modernismens tydliga genreuppdelning, där varje konstdisciplin strävade efter att renodla sitt eget uttryck. Man insåg att det gick att genomföra konst rätt och slätt, att det var möjligt att undfly institutionernas och museernas maktstrukturer. Den nya konsten gjorde slut på institutionernas högtravande snobberi, och med galleriernas utestängande mekanismer. Att riva barriären mellan konsten och underhållningen blev ännu ett uttryck för denna reaktion. Men i förlängningen kan vi nog konstatera att metoden inte lyckades. Den borgerliga folkkonsten är nu den utestängda, och de uttryck av kitschig folklighet som smyger sig in i finrummen är oftast ironiska blinkningar av den typ som beskrevs tidigare.

2.3 Exempel på konceptkonst

2.3.1 Buy Bye Beauty

När konstnären Pål Hollender år 2000 släppte sin dokumentär Buy Bye Beauty, reagerade kvällstidningsmakarna instinktivt. Här hade de en känd teveprofil - Hollender hade tidigare medverkat i dokusåpan Expedition: Robinson - som av någon anledning valt att hoppa i säng med prostituerade kvinnor i Riga framför kamera. Tidningarna vet vad som väcker folks uppmärksamhet - och Pål Hollender vet i sin tur vad som väcker tidningarnas uppmärksamhet.

Att folk blir upprörda över Hollenders film beror på att de misstar den för en riktig dokumentär; upphovsmannen bryter mot reglerna för hur en "journalist" bör gå till väga när han ska skapa en dokumentärfilm. De förstår inte att verket är konst, och om man skulle påpeka detta faktum för dem skulle de förmodligen mest av allt bli ännu mer upprörda: "Knulla horor i Lettland?! Är det konst?"

2.3.2 Snövit och sanningens vansinne

'Snövit och sanningens vansinne' - provocerande konst. Makarna Feilers verk, Snövit och sanningens vansinne, är aningen annorlunda. Det är ingen tvekan om att verket är konst - det finns liksom inget annat fack att placera det i. Snövit och sanningens vansinne är en installation som i samband med Förintelsekonferensen i Stockholm 2004 visades på Historiska museet, en plats som vanligtvis inte är arena för kontroversiell konceptkonst. Installationen består av en bassäng med blodrött vatten. I vattnet flyter en liten modellbåt som pryds av ett porträtt föreställande den kvinnliga självmordsbombaren Hanadi Jaradat. Detta ackompanjeras av Bachs Mein Herz schwimmt in Blut. Här upprörs folk av tvetydigheten hos budskapet. Den breda publiken vill ha raka svar och uppmaningar - ett konstverk får inte vara ambivalent, tvekande eller suggesterande - och om det finns en möjlighet till multipla tolkningar väljer den att blunda för detta. Att sedan israeliska ambassadörer leker pajas på Historiska museet går nog inte att dra andra slutsatser om än att de inte tycker att Israel ska tolkas ur annat perspektiv än det "sanna", "goda" och "rätta" - d.v.s., deras eget.

2.3.3 Nathalia Edenmont

Till sist har vi Nathalia Edenmonts fotoutställning på Wetterling Gallery. Den består av fotografier tagna av konstnären, föreställande djur som hon själv har tagit livet av. Dessa djur har sedan placerats och arrangerats i ställningar som betraktaren kan finna vackra tills de inser den makabra sanningen bakom verken. "Som konstnär jobbar jag med att ifrågasätta mig själv och mina egna reaktioner", säger Edenmont själv i en intervju med Expressen den 20 mars 2004. Vi skulle kunna tillämpa citatet från Nietzsche även här, och notera att konstnären vill vara en Akilles. Med tanke på utställningens spektakulära aspekter, det tidsödande arbete som säkert låg bakom Edenmonts välkomponerade bilder och den förväntade reaktionen på hennes verk tror jag att kan vi utesluta att det är en Akilles som döljer sig bakom verket. Snarare en smart, medietränad konstnär.

2.3.4 Jämförelse mellan verken

Gemensamt för dessa tre verk är att de blivit väldigt uppmärksammade i media (både på och utanför kultursidorna), och att man bakom dem kan ana ett utstuderat, kalkylerat försök att väcka debatt, uppmärksamhet och kontrovers. Vi kan också se att de avviker från det traditionella hantverksmässiga hos ett konstverk, genom att deras funktion uppfylls i betraktarens reaktioner på själva handlingen bakom verken. I Hollenders verk finner vi det oetiskt att han iklär sig skurkrollen och begår ett övergrepp mot en prostituerad han just försökt forma till autonomt subjekt. Hos makarna Feiler uppstår kontroversen på grund av att de till synes glorifierar en terrorist som tagit livet av oskyldiga människor. Nathalia Edenmont väcker protester i och med avlivandet av djur i syfte att skapa konst; att döda djur orsakar uppståndelse är inget nytt - även när man gör det i mer legitima syften som i mat- eller klädindustrin.

Först när reaktionen har kommit kan man säga att den konstnärliga processen är fullbordad, och cirkeln är sluten. Den reflexmässiga protesten är förutsägbar, förväntad och inbegripen i verket: men för att reaktionen ska komma krävs deltagandet av ännu en aktör: media.

2.4 Skiss över relationerna mellan kultur, media och mottagare

Vad förbinder då dessa tre exempel ovan med popkulturen, som trots allt går hem hos den breda publiken, och ändå uppmärksammas hos de fina kultursidorna?

Vi kan konstatera med en gång att det massan uppskattar hos populärkulturen inte är det man tar upp i DN. Den som ser på Big Brother gör det för att heja på sin favoritkaraktär, följa relationernas utveckling mellan deltagarna, se konflikter uppstå och kanske få en glimt av något intimt. Det fungerar på samma sätt med de övriga formerna av underhållning som är skräddarsydd att tilltala flertalet: en poplåt ska ha en slagfärdig refräng och ha melodier som fastnar i huvudet; en film ska vara spännande och ha bra specialeffekter eller bra skådespeleri.

Vad de flesta konnässörer av dessa former av populärkultur har är alltså ett direkt förhållande till respektive form av underhållning, vilket närmare liknar den syn på konsten som var förhärskande före konceptkonstens framväxt. Det är inte konst för konstens skull, men väl underhållning för underhållningens skull.

När de intellektuella ska behandla samma ämnen gör de det med fokus på andra detaljer. För dem finns värdet i Big Brother som samhällsfenomen. När kultursidorna skriver om populärkulturella "fenomen" riktar de sig inte i första hand till fenomenets avsedda publik - tvärtom vänder tidningarna sig till de läsare som annars läser om konst och kulturteori, d.v.s. de intellektuella. Det finns därmed något av utflykt när det gäller dessa artiklar, en voyeurs blick genom det fönster som skiljer den upplysta världen från det märkliga man ägnar sig åt inne i dunklet. Det behöver alltså inte bara röra sig om förfasning, utan lika gärna om att försöka förstå varför det blivit populärt. Därmed har man lämnat själva "objektet" och begett sig till en annan nivå, en metanivå.

Det vill säga: samma nivå som man befinner sig på när man ska försöka förstå dagens konceptuella konst.

Vi utgår alltså från en förenklad modell där vi kan se tre kulturyttringar (jag lämnar här kategorin form utanför modellen), varav en hamnat utanför medierna och två är mediebevakade: traditionell konst, "konceptbaserad" konst och populärkultur. Den sistnämnda anses uppstå i och med genomförandet, medan den konceptbaserade naturligtvis sägs ha sitt "väsen" redan på idéstadiet. Den traditionella, folkliga konsten liknar det populärkulturella i den meningen att dess primära uttrycksmedel ligger på genomförandets nivå.

Vi har då följande skiss: traditionell konst - genomförande, "modern" konst - koncept, populärkonst - genomförande.

Om vi sedan ser vilken form av estetisk reaktion dessa tre försöker väcka hos betraktaren får vi följande resultat. Folkkonst syftar till kategorin estetisk njutning (en form av estetik som är tilltalande för sinnesintrycken; som stryker betraktaren medhårs). Konceptkonsten, åtminstone i de exempel som fått mest uppmärksamhet och som jag gav ovan, syftar till motsatsen - den stryker mothårs och försöker väcka opinion eller chockera betraktaren på olika sätt. Detta sker dock i själva genomförandet - på konceptstadiet kalkyleras betraktarens reaktioner på genomförandet; därmed blir reaktionerna en planerad del i själva konstverket. Populärkulturen bygger liksom folkkonsten på njutning eller underhållning. Men dess syfte är att nå så stor publik som möjligt och är beroende av medias uppmärksamhet. Därför nyttjar den samma metod som konceptkonsten, dvs. att den chockerar i syfte att bli omtalad och väcka intresse.

Folkkonstens rent estetiska och ickekontroversiella natur lämnar den intellektuelle oberörd, då den oftast inte går att teoretisera kring, vilket jag tror är en viktig anledning till att tidningarna inte ens vill ta i den med tång. Det avbildande är inte längre ett tillräckligt kriterium för konst:

"När väl avbildandet avvisats som en tillräcklig betingelse, så överges det också snabbt som en nödvändig betingelse; och allt sedan Kandinskys genombrott har avbildningen hänvisats till den kritiska uppgiftens periferi; och detta så till den grad att en del verk snarast överlever trots dessa egenskaper än genom dem, det vill säga mästerskapet i det som en gång firades som konstens själva väsen, men som nu nätt och jämt undgått att degraderas till simpel illustration."

Arthur Danto, Konstvärlden, Kairos vol. 1

2.5 Dualismen i konsten

Pontus Dahlman skriver i Dagens nyheter, 24 maj, 2004, om Mike Smith, grundare av The Mike Smith Studio, vilken DN beskriver som en "konstfabrik". Smith är utbildad konstnär, men har lämnat titeln bakom sig och fungerar numera som en konceptkonstens grovarbetare. När de riktigt stora konstnärerna - som t.ex. Damien Hirst - skapar sin konst är alltså uppenbarligen tankeprocessen, planen och konceptet det viktiga. Själva färdigställandet och realiserandet av idén är rent kroppsarbete och kan överlåtas åt annat folk. Jag tror att det finns mer i det här fenomenet än gammaldags förakt för att kavla upp ärmarna och smutsa ned sig. Det avslöjar inte bara en traditionell syn på tänkandet som den främsta aktiviteten och funktionen hos en människa, utan det går djupare än så: detta är den uråldriga dualismens ansikte som visar sig igen. Detta är motsättningen mellan själ och kropp, ande och materia. Än en gång visar sig föraktet mot kroppen och dess funktioner, om än på ett undermedvetet plan.

Ännu ett exempel på nedvärderandet av människokroppen kan vi finna i den för moderna utställningar typiska curatorn, eller möjligtvis hos curatorns status inom konstvärlden. Mycket förenklat skulle man kunna säga att en curator komponerar konstutställningen enligt ett uttänkt tema, ordnar redan färdigställda verk enligt ett nytt mönster. Curatorn ger med andra ord dessa konstverk ett nytt koncept. Man skulle till och med kunna tala om en princip för att infoga traditionell konst inom den moderna uppfattningen om konceptets överlägsenhet. Curatorn iklär sig själv konstnärsrollen och utför sin konsthandling i ett idémässigt rum, utan att kladda med färger eller att behöva befatta sig med materia: verken är ju redan färdigställda, kroppsarbetet är utfört. Även konst som saknat det utpräglade konceptet kan nu fogas in i ett modernt sammanhang och motvilligt göra sig till verktyg åt ett nytt subjekts vilja.

Konst var en gång det som förenade människans oförenliga motpoler, dvs. kropp och själ. Från Immanuel Kants Kritik av omdömeskraften strömmade en optimistisk syn på konsten, och en rad romantiska diktare och tänkare skulle komma att anamma Kants uppfattning. Här hade konsten en viktig uppgift, att göra människan komplett, överbrygga den djupa klyfta som skenbart fanns inom henne. För första gången skulle människan få bli människa, tack vare konsten.

Sådana idealiseringar stöter man inte direkt på idag.

3. Sammanfattande diskussion

Exemplet med Mike Smith visar att konsten inte längre ses som ett fält där mänsklighetens motpoler ska få samspela. Tvärtom skapar konstnären sitt verk i huvudet för att sedan lämna över genomförandet till sina hantlangare. I fallet med Mike Smiths konststudio ser vi att konstens fokus har flyttats över till idén. Men det går förmodligen aldrig att komma ifrån faktumet att vi som betraktar konsten förvandlar själva konstobjektet till något högre, vi idealiserar artefakten och ser den som ett dokument över någonting speciellt. Om man talar om konstnären som en verksamhet och hans verk som en akt (vi tänker oss då t.ex. Jackson Pollocks action-paintings), är konstverket i sig ett dokument och en garanti för att en påstådd händelse har ägt rum.

En målning är alltid mer intressant i original än i kopia. Många försök har gjorts att kringgå detta; man har försökt skapa konst som inte går att sälja, som inte har något original osv. Genom en överenskommelse mellan konstnär och publik tillskrivs verket ett specifikt konstvärde. Konstnärens handling blir en "magisk" gest som skänker ett ändamålslöst objekt värde, på samma sätt som en check ges värde genom en signatur - plötsligt går det ändå att få nytta av dessa till synes meningslösa föremål.

Trots detta har jag alltså i min undersökning funnit prov på vad jag anser vara en tydlig dualism i förhållandet mellan tanke och genomförande. Vilka slutsatser kan man dra från detta? I min mening är allt uppdelande av de mänskliga fakulteterna och den medföljande rangordningen av dessa ett misstag. Kant var på rätt spår när han såg konsten som den plats där dualismen tillfälligt skulle kunna hävas, men hans fel var att redan från början ha utgått från en tudelad människa.

I den traditionella konsten, vars arv på något vis lever vidare i den folkliga konsten, fokuserades både på tanke och teknik, och jag tror att det finns någonting värdefullt just i den föreningen. När man trivialiserar och vulgariserar utförandet av hantverket, eller lejer ut det till en tredje part, missar man helheten. Tanken manifesterar sig i kroppens rörelser och påverkar dess form, och kroppens rörelser påverkar i sin tur tankeverksamheten. Det är en oskiljbar enhet som kanske borde få större konsekvenser för konsten.

Mitt syfte har inte varit att uppvärdera den folkliga konsten i sig, utan snarare söka efter förklaringen till varför det man strävar efter där (teknik, skicklighet, likhet) är det man fnyser åt i den fina konsten. Det avbildande och intresselösa i folkkonsten ses som kitsch - med all rätt, det ska väl erkännas. Men en stor del av den seriösa, intellektuellt ambitiösa konsten utgör också kitsch. Ta mina tre exempel på konceptkonst - speciellt Snövit och sanningens vansinne framstår som omedveten kitsch: i en bassäng med blod guppar en plastbåt med ett kvinnoporträtt på. Bara titeln på verket signalerar kitsch. Men ofta i den här kategorin är kitschen alltså medveten - vilket jag förmodar att den är i Nathalia Edenmonts festligt arrangerade döda djur.

I framtiden kommer konsten att fortsätta vara uppdelad: det massan tycker om, kommer konstvärlden och medierna att ignorera. Däremot tror jag att inriktningen hos "avantgardet" (om man nu kan kalla det så) kommer att pendla i reaktion mot dagens konceptfokusering.

Och om jag får som jag önskar kanske vi till och med kommer att få se en konst som speglar en sundare filosofi: en filosofi som tar bruk av hela människan - inte bara det där gamla spöket i maskinen.

20 juni 2006 ~ PFA

Kategorier

Community