Tomheten ger

De hetsiga människorna är som besatta av att sysselsätta sig. Med vad som helst; TV, video, musik, läsande, skrivande, springande, gående, bilande - precis vad som helst. Allt för att fylla tomheten - nej, för att dölja tomheten. Den är en avgrund, sannerligen; djup, mörk och oändlig. De eldfängda människorna måste frenetiskt hålla fast vid något, känna mark under fötterna; skulle de bli sysslolösa, så börjar de vrida på sig, bita på naglarna, prata med sig själva (eller husdjuret, eller blommorna, eller väggen).

Stäng av. Det finns något inombords. Dyker de ned i sin allt djupare tomhet, skall de snart finna mark igen. Stäng av musiken, sluta läs, sluta gå. När den första skräcken avtagit och man stirrat länge nog över avsatsen - ned på ett mörker, som av och till dyker upp i andra uttryck - så börjar det seriösa sökandet. Att det finns något mer än vad sinnena får utifrån är inte bara en möjlighet. Där ligger en blek, sargad själ och väntar (och har ropat, gett dem symboler i drömmar, gett dem neuroser av sin ensamhet). En blodig lekamen, bortklösta naglar, förhårdnad och sprucken hud - där väntar den. Även en sådan syn skrämmer, skulden sätter vid: "Jag klarar det inte, allt är för sent."

Att ge bot åt den vän de ännu inte känner, hinner de kanske inte. Och kan inte, vill inte, vågar aldrig. Tomheten ekar fruktansvärt. Och det var aldrig något som stod i skolböckerna. Inte ett ord. Allt ligger på dem själva, på den enskilde individen att upptäcka sig själv, att försvinna bort i kala landskap, vårda frostiga frön och hålla ut tills vår och sommar ger lön för mödan. Detta är att lära känna tomheten, känna i dess rätta bemärkelse, och få en livskamrat, eller en saknad hälft, som kanske fanns där under den varma barndomen, men som brutalt slets loss från dem och kastades i avgrunden, medan de själva sattes vid skolbänkarna.

De som lärt sig mer än vad som utstakats dem - för att de velat det, kunnat det och vågat det - de som tagit sig tid att få kunskap som aldrig ger dem minsta bonus i ett kommande yrkesliv, men som nog alltid kändes viktigare - de ger sig själva fingervisningar om vad som kan vara och vad som kan bli. När människan är hel igen, finns en produktiv källa att hämta ur, som skapar med egen kraft, som inte längre kräver utvärtes influenser. Gör detta till lag för individen, familjen, stammen och nationen, så får världen bevittna allt det unika som den åtrått.