om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2009
Med upphovsrätt

Nya gudar, nya riter

När man ser mönster i naturen och förstår att allt hänger samman på ett eller annat sätt, är det inte konstigt om man vill få en relation till sin omvärld. Detta är relationen till något större, och kan om man vill vara detsamma som Gud. Gud blir då något som vi kan kalla den planritning som utgör verkligheten.

Den här relationen är meningsfull eftersom den ger att man aktivt känner sig som en del i alltings sammanhang. Jag har svårt att tro att någon människa mår bra av att vara isolerad från den värld hon befinner sig i. När man ser mönster i något, så gör det i princip att man förstår. Det är som ett IQ-test: när man ser mönstret, sammanhanget mellan figurerna, så kan man kryssa i rätt alternativ. På samma sätt förstår man naturen om man uppfattar dess sammanhang, och mönstren blir då det abstrakta sätt på vilket vi kan "kommunicera" med eller "gripa" vår omvärld.

Gyllene snittet som ett naturens mönster, en högre princip. Exempel på dessa naturens mönster kan vara upprepningen i hur allting levande föds och dör. Det verkar ganska väsentligt för hur världen omkring mig fungerar, och eftersom världen och dess funktion påverkar mig och mina medmänniskor vare sig jag vill det eller inte, så är det därför viktigt att så att säga betona det här sambandet i naturen genom att på något vis omvandla den till en lärosats eller ritual. En lärosats för att det ger mig teoretisk kunskap om hur allt hänger ihop, och en ritual för att ge mig själv en mental försäkran om att jag är en del av hela det här sammanhanget.

Kan man då använda så kallade heliga skrifter i allt det här? Jo då, en hel del sakralt material från antiken har i mångt och mycket gått ut på att försöka formulera hur hela världen hänger ihop, och där kan man mycket väl få råd i form av metaforer och dylikt. Men kanske är det inte att föredra att hålla sig till en enda skrift; de vettigaste sakrala författarna lär knappast ha haft som utgångspunkt att bara hans lära gäller, utan måste ha insett att deras skrifter bara är en hjälp av många på vägen i sökandet efter verkligheten, ett av många förslag på hur man kan se vår värld.

Att detta är ett typiskt, gudslängtande symptom från ett postmodernt, skepticistiskt samhälle, som har upplevt både religion och vetenskapsdyrkan är nog ganska tydligt. Men tills vidare tror jag det håller som kompensation för vår döde Gud. Jag vill däremot gärna tro på en gudavärld som motsvarar den tro, de förhoppningar och de ideal som ett sunt samhälle representerar, men det samhället ligger för framtiden. Tills vidare – när vi inte kan tillåta oss tro på något eftersom vi egentligen inte har ett samhälle som kan införliva något sådant – kan dock en placebogud av den här typen komma väl till pass.

Att på ett meningsfullt sätt vara mentalt knuten till sitt ursprung och förflutna kan inspirera oss att skapa en meningsfull framtid. Just nu känns ritualerna döda, meningslösa och mer eller mindre påtvingade, och "tradition" låter bara otrevligt. Men pumpar man in "nytt blod" i både gamla och nya ritualer, så blir det både meningsfullt och förbaskat kul. Därför kan det helt plötsligt bli viktigt för familjer att utforma något lite eget under högtiderna. Min släkt har till exempel börjat strunta helt i Kalle Anka på julaftnarna och i stället ersatt det med ett slags visdomstimmar med "de äldre", där resten av släkten får höra från mor- eller farföräldrar om hur det var "förr". Och på så sätt får man ju ett slags koppling till det förflutna, vari mitt eget kött och blod är förankrat. Det känns meningsfullt och är dessutom lärorikt. Den där isoleringen från omvärlden känns lite mer avlägsen och inlemmandet av sig själv i helheten känns mer påtaglig. En del kanske gärna vill hålla högtiderna mer statiskt och hålla sig efter ett "sant" sätt att fira dem och inte experimentera och töja på gränserna på det att vi inte skall bryta bandet mellan oss och våra avlägsna förfäder, som någon gång började fira jul, midsommar och så vidare. Men då finns en risk att vi gör medel till mål, och även om det är viktigt att vi känner gemenskap och koppling till ett så avlägset förflutet, så ligger samtidigt en ocean av antitradition emellan oss, som på ett eller annat sätt förvrängt ritualer så väl som vårt förhållande till dem. Min misstanke är att vi så att säga måste börja om i småskolan och låta högtiderna få en ny mening, en som faktiskt tjänar oss här och nu.
8 december 2007 ~ Ensittare

Kategorier

Community