om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2009
Med upphovsrätt

Adam och Eva

John Dryden talade om den "ädle vilden", och sedan dess har det skrivits vidare om hur människan i begynnelsen levde paradisiskt, helt utan kulturens tvång och regelverk. Man får väl säga att denna tanke om en utopi bortom det nuvarande samhället har fått allt mer vatten på sin kvarn; Norbert Elias kom under slutet av 1930-talet med sin tes om att människor som i tid och rum befann sig utanför civilisationen helt saknade skamkänsla, vilket innebar att man var betydligt friare och mer otvingade "förr", och detsamma skulle gälla för nutida ursprungsbefolkningar. I högkulturer formar man långsamt en mer civiliserad mentalitet genom en utveckling - "civilisationsprocessen" som Elias kallade den - som bl.a. innebär att vi successivt börjar sätta gränser för vad som är skamligt, och att man inte längre har rätten att visa sig oklädd hur som helst. Dessa tankar blev populära särskilt fr.o.m. 1960-talet.

Adam som skyler blygden. Ena hälften av 'Adam och Eva' av Albrecht Dürer, 1507. Det skulle dröja några decennier innan någon definitivt motbevisade Elias. På 1980-talet åskådliggjorde Hans-Peter Dürr hur fel Elias hade haft: nutida ursprungsbefolkningar har så pass utvecklade skamgränser att det händer att en medlem ur en stam hänger sig om någon skulle råka se dennes könsorgan, helt p.g.a. skamkänslor. De till synes frigjorda nakenscenerna i avbildningar från antiken och medeltiden hade allegoriska eller erotiska syften, de var absolut inga vardagsscener. Med andra ord visade Dürr att vi i alla tider och i alla kulturer har varit "civiliserade" vad gäller åtminstone nakenheten. Tyvärr blev Dürr så besatt av sin upptäckt att han lät proklamera att några primitiva kulturer eller folk aldrig har funnits, att i och med att våra skamkänslor i stort sett är desamma jorden över så finns ingen skillnad mellan olika folk och kulturer.

Denna överdrivna slutsats är dock inte målet för den här artikeln. I stället skall vi ta fasta på Dürrs egentliga upptäckt, som inte bara visar att skam är något universellt hos människan oavsett tid och plats, utan framför allt att den nostalgiska idén om ett "naturligt" ursprungstillstånd som genom samhället besudlats, är ren vidskepelse och önsketänkande. För inte är det bara nakenheten som spelar roll i det sociala förhållandet mellan människor - det är bara att skrapa på ytan på ett större nätverk av social samverkan, som även i de enklaste samhällen sjuder av förbud, tabun och gränsdragningar. Man har också menat att allt gick åt pepparn när någon för första gången inhägnade och gjorde anspråk på ett markområde. Förvisso kan man tycka att även detta är något onaturligt för människan när man ser hur ursprungsbefolkningar villar runt i naturen som om inga gränser fanns. Men gränser finns över allt, även om de inte alltid syns. Revirmarkering är knappast en farsot skapad av samhället, även minsta småfågel markerar som bekant var den har sitt revir, och även hos människan i traditionella samhällen dräller det av osynliga sociala barriärer man som hederlig medlem av stammen respektfullt håller sig på avstånd ifrån.

Människan konstruerar alltid någon form av regelverk för att underlätta sitt nedärvda beteende. Hon är en social varelse som lever i grupp och bildar samhällen, och för att samhället skall fungera måste relationerna mellan dess medlemmar fungera också, vilket kräver en form av etikett. Denna innebär kommunikation mellan människor, en samling ofta oskrivna regler för umgänget sinsemellan, där man använder sig av sociala signaler. Det är helt enkelt en liten del i det som håller samhället i styr och får det att rulla vidare, precis som vilket språk som helst, men behöver inte vara beroende av en fanatisk moralitet, som förhindrar samhället som helhet att uppnå högre mål. Vi vet att etikettreglerna på många punkter skiljer sig åt mellan olika kulturer, men som med så mycket annat finns också vissa sociala situationer som människan behandlar likartat världen över, med små skillnader i detaljerna beroende på ett folks omgivning, historia o.s.v.

I fallet skam kopplat till nakenhet, som vi använt som exempel, kan man nog med visst berättigande anta att blygseln fungerar som en inbyggd kontroll över omedvetna sexuella inviter; en naken kropp, och särskilt då ett oskylt könsorgan, signalerar en sådan inbjudan. Dessa bör förstås inte sändas ut på måfå, hela tiden - det skulle innebära socialt kaos. När vår nutida frihetslängtan säger att vi skall ha friheten att använda t.ex. svordomar hur mycket vi vill, eller visa nakna kroppar så mycket vi vill, så missbrukar vi deras funktion, eftersom de är tänkta att användas bara vid särskilda tillfällen. Det finns en tid och en plats för allt och det av en anledning. Och här kan man inte skylla på att religionen har gjort det till en numera onödig dygd, att skamkänslor är något rent teologiskt, att syndafallet som det berättas i Genesis är det som i mångt och mycket har bidragit till en påtvingad illusion. Adams och Evas ögon har alltid varit öppna. Det som ansetts vara ett typiskt drag hos det av människan skapade, onaturliga samhället är något fullt naturligt.

Eva som skyler blygden. Andra hälften av 'Adam och Eva' av Albrecht Dürer, 1507. Tanken om den gyllene tidsåldern eller guldåldern, en myt som förekommer i alla möjliga kulturer, har kanske främst fungerat som en kritik av det samtida samhället. Man tänker sig att man någon gång i tiden valde att göra si, men så blev det så, och därför borde det oskyldiga tillstånd som en gång fanns innan man gjorde si vara det bästa tänkbara. Tiden innan man begick ett särskilt misstag - vare sig det nu är kunskap om gott och ont som hos Adam och Eva, eller det privata ägandet enligt Rousseau - måste i jämförelse ha varit ett paradis. Men det man så romantiskt vill få till ett naturligt ursprungstillstånd är ett orealistiskt ideal som fungerar som motpol till ett lika absurt samtidssamhälle. Att man velat se att det finns harmoni i en tid eller plats utanför vår civilisation är kanske inte att förvånas över. Vi kan väl, som sagt, knappast anklaga vårt samhälle för att vara harmoniskt, och därför ser man sig gärna om efter en fast punkt någonstans, som ger hopp om att "så här kan det se ut om vi bara…". Problemet med denna "det var bättre förr"-mentalitet är att man antar att vårt naturliga beteende "förr" var så fundamentalt annorlunda i förhållande till hur vi beter oss nu, när så inte är fallet.

Det handlar kanske helt enkelt om ett slags ångest över ett dåligt beslut; när man är sjuk tänker man tillbaka på hur fantastiskt det var när man var frisk (när man väl är frisk tänker man förstås inte så mycket på hur frisk man är). Därför dagdrömmer man om ett naturligt, ursprungligt tillstånd där man kan börja om på nytt, få en ny chans och aldrig begå det där misstaget som vållat så mycket besvär - genom att inte agera alls. Den mystiska upplevelsen av att känna historiens vingslag är säkert också kopplad till hur man helt enkelt inte vill kunna identifiera sig med det historiska - det skall vara gåtfullt och ruva på alla svar på våra frågor. Nu är det förvisso inte helt sällan som historien faktiskt gör det, men det att fjärma sig från samhället som idé genom att helt och hållet demonisera det som något varur allt ont kommit, är att fjärma sig från det faktum att ett val kan gå fel men också väldigt rätt. Är det inte så att vi skall lära oss från våra misstag? Och försöka igen? Kanske är detta själva grundbulten i nostalgin: det är ett icke-val, ett bekvämligt, konstant varande bortom val och dess konsekvenser, bortom orsak och verkan - man kunde lika gärna ha varit död. Nog för att den oförgängliga idévärlden är en genial konstruktion för att förstå verkligheten till sin helhet, men när man genom den söker sig bort från verkligheten är man på god väg att göra samma misstag som kristna teologer gjorde i början av förrförra millenniet.

Människan befinner sig visst det i en problematisk situation för tillfället, det gör hon alltid de gånger en högkultur har befunnit sig på randen för sin undergång, och därför är det förståeligt att hon längtar tillbaka till civilisationens ursprung. Men det ligger en risk i att göra "förr" till en konstant och drömma sig bakåt eftersom det dels, som visats, skapar ett falskt bakåtsträvande ideal som faktiskt strider mot vår mänskliga natur, och dels för att det gör människan till en varelse som undviker sin samtid och framför allt sin framtid. Hon måste agera för att kunna forma det förra och för att skapa det senare, och det görs inte genom att se en fundamental klyfta mellan samhället och människans natur - samhället är snarare en produkt av denna. Går det snett, som det nu tycks ha gjort, beror det inte på att samhället som idé är onaturlig och bör förkastas, utan på att just det samhället inte är ideellt utformat för människan och dess omgivning. Då försöker man se till att ordna det genom att bygga ett bättre samhälle. Även i dag tycks det finnas människor som är så naturkära och hatar samhället så mycket att de hellre sätter sig i någon buske i skogen än gör något åt problemen. Vårt samhälle som det är nu är dåligt utformat och att fortsätta på denna väg vore klandervärt, men att försöka återvända till något ursprungligt som aldrig varit ursprungligt vore måhända ett än värre snedsteg.
28 juli 2007 ~ Ensittare

Kategorier

Community