Idol
Våra TV-kanaler översvämmas av olika koncept menade att fungera som underhållning. Ett av dessa är programmet Idol, där framtida musikartister sållas ut efter en jurys omdöme, och framåt finalomgångarna röstas fram av tittarna för att erbjudas skivkontrakt och berömmelse. I skrivande stund pågår uttagningarna av deltagare för fullt, i kö står mängder av entusiastiska ungdomar, som med visshet känner till att alla har lika stora möjligheter att bli precis vad de vill i livet.
Som så mycket annat kommer denna programidé från USA och fick sitt
genombrott några år in på 2000-talets första årtionde. Likt många
andra nya företeelser, såsom exempelvis hårdrocken, stötte den på visst
motstånd från moraltanterna. Dessa upprördes av att juryns många
utlåtanden var för elaka och raka. Genast ställdes krav på att någon
skulle ta ansvar för att folk förnedrades och fick sina drömmar krossade
i TV. Det som gör saken bisarr är att deltagandet är helt frivilligt, och
således borde inte skulden för att de som ställer upp inte kan sjunga så bra som
efterfrågas kunna läggas på någon annan än individen
själv. Men problemet är inte främst avsaknaden av talang, utan
avsaknaden av självkännedom. Man kan å andra sidan skylla på de
saker som föranlett denna bristande insikt.
Att på något vis såra människor är tabubelagt, då det uppfattas som omoraliskt. I rädsla för att då uttrycka en uppriktig synpunkt om hur bra/dåligt vederbörande faktiskt sjunger, med risken att det ska uppfattas som en förolämpning, får aldrig dessa ungdomar en mer sanningsenlig uppfattning om sina egna begränsningar. Detta överbeskyddande har lett till svaga psyken och nedsatt förmåga att tåla påfrestningar och kritik, och ofta bemöts juryns kommentarer just med förnekelse. I humanismens namn blir resultatet alltså helt motsatt dess avsikt. Vad är mest barmhärtigt: att från födseln förstå att livet innebär motgångar och att man måste kunna hantera dessa, eller att lära sig detta först sexton år senare framför en TV-kamera och bli till åtlöje inför en miljonpublik?
Givetvis handlar det om balans, då ungdomen inte ska avskräckas från att prova på nya saker eller sträva efter förbättring. Tvärtemot parollen om att alla är lika, och att alla har samma möjlighet att bli vad de vill, så måste det finnas en förståelse för att alla individer har olika förutsättningar och anlag för att bli något. Alla kan inte bli sångare, precis som att alla inte kan bli läkare. Här gäller det i stället att acceptera det man är bäst lämpad för, och inte fastna i orealistiskt drömmande. Värre blir det när ambitionen inte ens handlar om någon särskild passion, utan om pengar och popularitet, då alla andra tecken på framgång än dessa två har degraderats till oväsentligheter.
I ett samhälle där detta är det enda som räknas som eftersträvansvärt blir det enda som också kan rättfärdiga omoraliska handlingar just pengar. Om pengar kan tjänas så kan allting rättfärdigas, ja, till och med utplånandet av naturliga ekosystem, ifall den ekonomiska tillväxten skulle kräva det i form av fler stormarknader eller skövlade skogsområden. Då spelar helt plötsligt samma humanistiska doktrin om individens okränkbarhet inte längre någon roll. Det ironiska och absurda i det här fallet är att man genom denna filosofi sporrar de godtrogna och förhoppningsfulla ungdomarna med "även du kan lyckas!", samtidigt som man tjänar pengar på att göra underhållning av de krossade drömmar, som samma filosofi ondgör sig över.
| 27 april 2007 | ~ Bifrost |
