Vår värld som företeelse och representation
Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Så skrev Gustaf Fröding år 1894 i sin dikt Idealism och realism för att beskriva den inre dualismen i vår verklighet. Han fann nämligen att livet innebar en klyvning mellan den inre subjektiva uppfattningen och den yttre objektiva verkligheten. När överensstämmelsen mellan dessa två medier inte löpte parallellt, uppstod en konflikt mellan ideal och verklighet. Fröding var blott en i den långa raden av svenska romantiker, som på poetisk väg dokumenterade de polära motsatserna mellan traditionell judisk-kristen moralitet och indoeuropeisk idealism.
För att förstå kopplingen mellan dagens materialism och kristendom, så krävs att vi går tillbaka ett par tusen år i tiden, då Platon i det antika Grekland ännu levde. Den del av hans filosofiska arbete, som kanske blivit mest känd och gått till historien, är den universella allegorin om grottan.
Platon föreställde sig en mörk grotta, med människor som satt fastbundna och stirrade på grottväggen. Bakom dem fanns en stor eld som brann, och när föremål vandrade framför elden, så kastades skuggor på grottväggen, vars siluetter blev synliga för fångarna. För dem som levde nere i denna grotta, var givetvis enbart skuggorna den verklighet de kände till. Platon påpekar, att om någon skulle lyckas frigöra sig från fångenskapen och klättra uppför väggen, skulle han skåda ljuset, och därmed även inse att siluetterna endast var skuggor av faktiska föremål. Skulle samma person berätta för fångarna att han sett ljuset och insett sanningen bakom deras levnadsvillkor, så skulle han antagligen ha blivit utskrattad eller rent av ha blivit dödad.
Vad Platon gör här är att måla upp en allegori över människans villkor att förhålla sig till verkligheten: våra sinnen tolkar den fysiska verkligheten (föremålen) genom att skapa representationer (skuggorna). Ta t.ex. regnbågens färger. Dessa färger "existerar" inte i verkligheten, utan är en produkt av våra ögon, som skapar dessa nyanser utefter ljusets variation i våglängd. Vi har därför ingen möjlighet att tolka verkligheten fullständigt objektivt, utan skapar samtidigt som vi tolkar, vilket förutsätter att våra sinnen och det vi förnimmer delar en gemensam funktion. Detta är grunden till all indoeuropeisk filosofi och religion.
Utifrån denna filosofiska utgångspunkt förstår vi även att den "sanning" Platon syftar på, inte är en absolut sådan, utan ett mer eller mindre fungerande samband mellan tolkning och tolkningsföremål. Fångarna i grottan lever därför i en illusion, eftersom de har förväxlat tolkningen, d.v.s. skuggorna, med tolkningsföremålet i sig. Det är här kristendomen kommer in. Den kristna världsbilden tolkar denna allegori som att de fysiska föremålen blott är skuggor av en "högre verklighet". Vad Platon i stället vill säga, är det motsatta: skuggorna är endast en abstraktion; en reflektion av denna verkligheten, som är den enda och sanna.
De judisk-kristna religionerna ser skuggorna som en faktiskt fysisk verklighet, en andra värld som man når genom att leva i enlighet med de moraliska lagar, som råder i den "högre verkligheten". Det är denna grundläggande konflikt, som beskriver den kristna världsbilden: samtidigt som den är vidskepligt supranaturalistisk, är den samtidigt materialistisk, då den omvandlar högre ideal till idealiska världar i sig. "Världsfred", "jämlikhet", "evig kärlek", "odödlighet"; dessa utopiska koncept blir i kristendomen till realiteter i denna värld, vilket kommer i konflikt med dess inre lagar, som givetvis är raka motsatser: naturligt urval, ojämlikhet, kall realism och förgänglighet.
Dessa "ideal" bygger med andra ord på individuell bekvämlighet och rädsla inför den underliggande sanningen; elden som brinner och hela tiden lockar fångarna till vad som finns på andra sidan muren. Den judisk-kristna världsbilden föraktar allting som reser sig över den minsta gemensamma nämnaren: individens fysiska existens. Detta är den kristna paradoxen: idealen i himmelriket bygger på en materialism, som förvägrar handlingar där individen på något sätt kan bli kränkt. Dessa ideal påtvingas genom moraliska konstanter, och blir således, som den tyske filosofen Friedrich Nietzsche så skarpsinnigt avslöjade, ett till synes "oskyldigt" vapen för massan. Fångarna i grottan vill inte veta av en annan verklighet än den de hyllar, eftersom det förutsätter att de hela tiden har levt sina liv i träldom. Men inga skuggor varar för evigt, och när elden eventuellt har brunnit ut, kommer fångarna att befinna sig i kolmörker, utan vägledning och "sanning" att följa. Den kristna världsbilden har därmed dekonstruerat sig själv.
Traditionell idealism, via filosofisk nihilism, tillåter oss att se saker för vad de verkligen är. Nihilisten är den person, som klättrar över muren och gör skuggdjur framför elden, för att håna de som påstår sig representera en okränkbar sanning. Nihilisten är den person som slår sig fri och kryper ut ur grottan för att skåda dagens ljus. Den högsta metafysiska sanningen ligger med andra ord inte i att se vår tolkning som en värld i sig, utan som en representation av den värld vi lever i - här och nu. Därmed är det inte tal om en form av relativism; då tolkningen av verkligheten bygger på våra sinnens uppfattningsförmåga och vår intelligens, varierar graden av verklighetsuppfattning mellan individer - men referensramen förblir densamma. Relativism är i själva verket en modern förgrening av kristen tro: eftersom varje individs tolkning ses som en verklighet i sig, blir skilda tolkningar därmed även absoluta, eftersom referensramen har uteslutits. Lägg därför märke till det defensiva beteende, som många människor i dagens samhälle uppvisar, då de konfronteras med en högre insikt än den de själva förespråkar: "Det finns faktiskt lika många verkligheter som det finns människor" - med andra ord: "Min tolkning är en värld i sig och den får du inte kritisera". Och ändå ska vi alla dö till slut.
Den indoeuropeiska idealismen hade givetvis även en tro på en högre verklighet, men denna värld var alltid en reflektion av, och fast förankrad i, vår jordiska verklighet. Det mest lättförtjänta exemplet av den teoretiska och praktiska idealismen, är kriget. För våra förfäder under förkristen tid, var kriget en naturlig del av vardagen. Den romerska historikern Cornelius Tacitus dokumenterade redan på sin tid, hur germanerna ofta startade krig, endast för att undvika långa perioder av lathet och fred.
Under stridens hetta ingrep krigets gudar, och kunde själva delta i kriget om de så ville. De tappraste av stridskämpar fick äran att leva i Odens Valhall. Där väntade ännu ett liv av krig och fest, d.v.s. samma liv som de levt på jorden. De religiösa idealen var därmed en direkt återspegling av jordelivets heroiska livsstil. I den judisk-kristna traditionen befinner sig Gud i en extern värld, och kan förvisso tala till människor på jorden för att utöva auktoritet, men förblir likväl en frånvarande och bortomjordisk gud. De indoeuropeiska gudarna levde med människor och samspelade direkt med deras livsöden. Under det trojanska kriget flög de antika gudarna ständigt mellan Zeus' Olympen och det trojanska slagfältet för att ingripa och störta de krigskämpar som de ogillade. Blotade man till rätt gud, fick man även rätt beskydd.
I dag, kanske för artighets skull, fördömer vi inte gärna Jesus, fastän hans kristna sekt blev det religiösa uttrycket för en tro, som förenade människor över etniska och kulturella gränser. Han kallas därför av många för "den första kommunisten". Jesus tog den ortodox-judiska materialismen, och hävdade att den reflekterade en högre, idealistisk verklighet, något som vi i dag skulle kunna kalla "absolutistisk idealism". Klyvningen mellan idealet och verkligheten kommer med all sannolikhet att fortsätta in i postmodern tid, tills tillräckligt många filosofer inser grundtanken bakom Platons allegori med grottan. Tills dess lever vi som fångar, "lyckliga" så länge vi inte vänder huvudet och lägger märke till den enorma mur, som vi byggt för att avskärma oss från eldens brinnande sanning.
| 10 april 2007 | ~ Alexis |
