om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2009
Med upphovsrätt

Hur en civilisation kollapsar inifrån:
Skolskjutningen i Finland

När nyheten om skolskjutningen i Finland når oss, förvandlas vi omedelbart till känslomässiga frågetecken: "Gud vad hemskt, hur kunde detta ske?" Vi ställer oss denna fråga eftersom vi har levt våra liv i förnekelse av det uppenbara. Sovande, drömmande, hasar vi oss livlöst fram från akademiska institut och byråkratiska kontor, till tv-soffan och lugnet. Genom våra sociala miljöer där vi enhälligt kan fastställa vår egen verklighet – som bygger på en tilltro på individuell frihet, global jämlikhet och självreglerande finans – bygger vi upp ett luftslott av ofattbara proportioner. Tills en 18-årig student avlossar skott på sin skola och lämnar oss med åtta döda och tio skadade.

Vi är som tagna på sängen för att vårt moderna luftslott är punkterat. När Pekka-Eric Auvinen hotade sina medmänniskor med pistol, ställde han samtidigt vårt nutida samhälle mot väggen. Han bröt genom den glasvägg, de illusioner och föreställningar som de flesta av oss har tagit för givet: att Allting Är Bra. Att vårt samhälle går i rätt riktning. Att vi lever för någonting meningsfullt. Att vi har ideal att uppfylla. Att vi tar hand om vår miljö och vår kultur. Att vi förvaltar den kunskap som utvecklats under tusentals år. Att vi lever ansvarsfullt och agerar som föredömen för våra barn.

Om vi ställer oss dessa antaganden som frågor och ständigt får negativa svar, har vi bara två utvägar: antingen ser vi klart på situationen och gör vad vi kan för att förbättra den, eller så kryper vi längre in i oss själva och gömmer oss från en skrämmande och otäck värld – en värld som vi själva har varit delaktiga i att bygga upp och försvara. Pekka-Erik var en ung man som hade djupstuderat vårt samhälle på gräsrotsnivå: han hade sedan länge sett igenom de dolda mekanismerna bakom vårt "fria" statsskick, vår dysgeniska utveckling, vår masspsykologi och vår ohejdade exploatering av naturen. Och han valde att ställa sig utanför.

Pekka-Eric var influerad av en finsk miljöaktivist vid namn Pentti Linkola. Linkola anser att de flesta människor i vårt samhälle instinktivt agerar själviskt och är oförmögna att tänka utanför sin omedelbara existens. Därför hävdar han att vårt moderna demokratiska konsumtionssystem inte är hållbart för vare sig oss själva eller vår miljö. Allting i vårt samhälle centreras kring temporära nöjen och själviska begär, vilket får långsiktiga konsekvenser för framtiden.

Linkola och Auvinen pekar här på ett mönster: för att undvika att en civilisation reducerar sig själv till ett mållöst massvälde av konsumtion och exploatering, måste vi skapa högre principer och ideal att leva för, som tvingar oss att se förbi vår egen relativt betydelselösa tillvaro och se på livet som en helhet. Genom ledarskap och upprätthållande av dessa principer, penetrerar vi den grundläggande själviskhet som vårt konsumtionssamhälle i grunden är baserat på.

I ett demokratiskt samhälle utgår vi från individen. Vilket parti röstar vi på? Det som vi själva tjänar mest på. Men eftersom alla individer inte kan få sin vilja fram, uppstår konflikter kring hur samhället ska styras. Resultatet blir att vi saknar riktning och mål för hur vi ska leva och hur utvecklingen ska se ut. Kultur blir marknadsekonomi, gemenskap blir egoism och natur blir föremål för vinstspekulationer. Vi har skapat ett system utan ledarskap; de som håller i trådarna är rika lobbygrupper och oligarker, som styr massmedia och talar om för oss vad vi ska rösta på härnäst. Friheten är en återvändsgränd, en billig ursäkt för att fortsätta exploatera.

Vad Linkola och Auvinen vill säga oss är följande: Vi är för många människor på den här planeten och utan konsensus över hur vi ska leva, kommer konsekvenserna av den här röran att sluta i ekologisk katastrof. Det handlar inte bara om växthuseffekten, utan om skogsavverkning, industriellt avfall, brist på sötvatten och mat, grönområden som ersätts med betongdjungler och en mängd sjukdomar som sprids via kemikalierna i vad vi äter. Vi förpestar vår egen omgivning och drivs framåt av vår själviskhet och oförmåga att se längre än näsan räcker, vilket resulterar i en ond cirkel av våld, kriminalitet, korruption och hyckleri.

Därför reagerar vi så starkt när en händelse som den i Jokela plötsligt inträffar. Vi vaknar upp från vår slummer och tvingas möta verkligheten så som den verkligen är: kall och hänsynslös. Vi inser vilka enorma problem vi har skapat för oss själva, och vi förstår Pekka-Eric delvis som en produkt av vårt eget samhälle. En skolmassaker är inte bara en tragedi för de offer som var inblandade, utan en global tragedi, eftersom den pekar på att någonting inte stämmer. Precis som kulturella konflikter, försämrad folkhälsa och smutsig miljö, reflekterar vår värld hur vi lever. Om vi tycker att vad som hände i Jokela är otäckt, beror det på att vår värld är otäck.

Det blir därför absurt att skylla allting på andra faktorer, som att Pekka-Eric var mentalt störd, sjuk, mobbad etc. Dessa är konstruerade argument för att slippa ta itu med verkligheten vi lever i. Men vad denna skolmassaker lär oss är just detta: vi kan inte fly eftersom det inte finns någon "säker" bubbla där vi kan distansera oss från de ökade problemen i vårt samhälle. Vi är alla del av det här systemet, och om vi tycker att utvecklingen går åt fel håll, är det vi som bär det slutgiltiga ansvaret att styra det på rätt kurs igen. Vi är inte gudar, men som människor har vi möjlighet att skapa förändring, och just en sådan radikal förändring krävs i dag.

Trots den allmänna uppfattningen om att demokrati ger makten åt folket, har detta samhälle ironiskt nog passiviserat oss till den grad att vi inte längre tror på oss själva. Men skymningstiden innebär inte automatiskt att det är dags att gå och lägga sig – tvärtom, vi måste tillsammans göra allt för att sträva mot ljuset och sanningen. Om vi misslyckas kommer vi att sjunka ner till samma nivå som tredje världen och leva våra liv i ständig misär. Om vi lyckas, säkrar vi framtiden för våra efterkommande, så att även de en dag får en chans att uppleva det vackra och värdefulla i delaktigheten av livet på vår planet.

---

Denna artikel publicerades även i Tidningen Kulturen.
28 november 2007 ~ Alexis

Kategorier

Community