Den svenska julen

Den svenska julens historia är, som så ofta med historiska frågor, lång, komplex och svåröverskådlig. Att skriva uttömmande om den, dess alla aspekter och detaljer, skulle kräva flera tunga volymer, men då det här är ett försök att ge en alldeles kort, lättläst och intressant överblick för läsaren, en inbjudan till djupare studier, måste vi begränsa oss till inte mycket mer än vissa allmänna drag, som vi har funnit relevanta.

Julen är en gammal tradition, som har gått under många namn, antagit en mångfald former och haft varierande sociala och religiösa syften under tusentals år i kulturer världen över. Den svenska julens rötter finns i de hedniska germanernas, våra gamla förfäders, vintersolstånd och midvinterblot. Vid kristnandet av Sverige antog firandet nya former, som levde vidare i det bondesamhälle, som tog slut under 1800-talets mitt för att ersättas av ett industrisamhälle, där julen kommersialiserades allt mer – på gott och ont – och till sist började upplösas, likt andra traditioner, som samhällsförhållandena tyvärr har gjort till överflödiga, tomma skal.

I skandinavisk tradition har ingen annan årsfest haft lika stor betydelse. Ingen annan tidpunkt var omgiven av lika många föreställningar och seder. De äldsta källorna som nämner ordet 'jul', talar om att "dricka jul", ett uttryck, som därför antas vara det ursprungliga uttrycket för julfirande. I den nordiska traditionen var julfirandet att dricka jul. Men inga forskare har kunnat förklara det uråldriga ordet jul, ett mycket gammalt ord, som endast förekommer i de nordeuropeiska språken. Man har spekulerat kring att ordet hade med solhjulet att göra, men av språkhistoriska skäl kan 'jul' och 'hjul' inte ha ett samband. Mycket tyder på att den förkristna julen inte endast betecknade just denna fest, julfirandet, utan också en "årstid", kanske just den gränstid fri från arbete, som festen ägde rum i.

Julen var det ceremoniella drickandets egen högtid, vars klimax var att dricka skål till och med makterna. Mjödet eller ölet hade en central betydelse, en betydande social innebörd. Det gemensamma drickandet finns där hela tiden längs historiens gång. Hornet vandrade från man till man. Därför "drack" man jul.

Efter brödet och ölet var julgrisen mest betydelsefull som julmat. Hedningarna slaktade svin till midvinterblotet.

Vid midvinterblotet firade de gamla nordborna sin religiösa fest till gudarnas ära. Eftersom det var en blotfest ingick djuroffer i julfirandet. Julfirandet var inte bara förlagt till hemmen utan också till templen, gudahusen. Utgrävningar av gamla offerplatser visar att det vanligaste offerdjuret var grisen.

Vid offerfesterna beströks bilden av fruktbarhetsguden Frej med grisblod. Efter offret åt och drack man till gudarnas ära. Den förnämsta rätten var helstekt gris. Julgrisen har således anor långt tillbaka i den nordnordiska gudasagan där den odödliga grisen Särimner slaktades varje kväll för att återuppstå levande nästa dag.

ur "Så firades julen förr" av Bert Olls

På julnatten sov man – alla på gården – gemensamt i julhalmen på stugans golv. Man har sagt att orsaken till detta var att sängarna under julnatten skulle lämnas till de döda förfäderna. För detta besök av de döda lämnade man också mat och dryck på julbordet under natten.

Vid gården fanns ett så kallat vårdträd, en tradition med anor långt tillbaka i tiden. Det var ett träd som fick växa fritt nära gården, och man fick inte skada trädet. Trädet var en garant för familjens och gårdens lycka. Vid jul gav man trädet mat: gröt, mjölk, öl och brännvin. Ett annat väsen knuten till gårdens skydd var tomten. Tomten sätts i samband med gårdens ordning. Här och var i Sverige (och utanför Sverige) kallades han för nisse eller liknande. Tomten var tomtens (d.v.s. byggnadsplatsens) lyckobefrämjande och övervakande symbol. Tomten svarade främst för äring och husdjurslycka. Han var den mest populära gestalten i den svenska folktraditionen. En vanlig föreställning var att tomtar var döda, som hade bott i huset förr i tiden, eller den förste som bodde på platsen.

I sägnerna var han en ensam gubbe, och det fanns en sådan gubbe på varje gård. Denne gubbe hade bott på gården sedan urminnes tider. Allt han åstadkom skedde genom arbete, han hjälpte gårdsfolket med outtröttligt flit. Tomten vet inte ens vad vila är. Han är god så länge han behandlas rätt, men sträng och konservativ, tycker inte om förändringar och föredrar arbetsmoral och ordning. Han såg till djuren nattetid. Därför höll han helst till i stallet och såg till hästarna. Han drog också in säd och hö till bondens lada. Han var normalt sett betraktad som osynlig, men han berättas ibland vara stor som en liten människa, eller likna ett djur. I mänsklig gestalt är han klädd i röd mössa och grå vadmalskläder. Tomten var inte så starkt förknippad med julen, som han är i dag. Han fanns på gården året runt, men julen var den viktigaste tiden att belöna tomten på. Man belönade honom med mat och dryck, inte minst vit gröt med en klick smör på, tillsammans med en sked av trä.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken...

ur "Tomten" av Viktor Rydberg

Det är inte lätt att veta mycket mer om hur julen firades under hednisk tid, då stora delar av de forngermanska sederna har gått förlorade. Låt oss därför förflytta oss fram i tiden, till 1800-talets Sverige.

Under denna tid hade man det traditionella julbordet. Det kunde bestå av julskinka, fläsk, grishuvud, grisfötter, fläskkorv, blodkorv, sylta, revbensspjäll, senap, ost, smör och bröd av många sorter. Man drack maltstarkt, sött julöl och brännvin. Maten var färsk, inte saltad, som den brukade vara. Man åt gröt, "vit gröt", inte vardagens "vattgröt". För detta hade man särskilda regler. Med varsin sked åt man ur ett gemensamt fat. Maten avslutades med att man åt äpplen och nötter. På gården åt alla tillsammans: husbonden och husfrun, deras familj och släktingar, tjänstefolk, drängar, pigor, hjon, etc. I dag är julbordet inte lika stort.

Under julaftonens förmiddag ägnade bonden sig vanligen åt arbete, såsom småpyssel, vedhuggning och allmänna förberedelser inför julhelgen. Dagen före julaftonen hade stugan städats, så att man på förmiddagen kan pynta den. Mitt på dagen serverades dopp i grytan. Man doppade bröd i fett spad. På det följde det stora julbadet, som var en ceremoniell tvagning inför en symbolisk återfödelse in i det nya året. Ett bad var en stor händelse för svenskarna, som på 1800-talet normalt badade en gång om året, nämligen på julen. Efter badet tog man helst på sig nya kläder.

Under denna tid smög sig även julgranen in i vårt land, en senare tiders högreståndsföreteelse importerad från Tyskland, som utnyttjades av kungahuset, adeln och prästerna, i början i form av små bordsgranar eller buskar. Men redan i mitten av 1700-talet fanns den i enstaka svenska adelshem. Granen blev allt vanligare i borgerliga hem, och i slutet av 1800-talet också andra hem. Man hängde äpplen, pepparkakor, flaggor och annat i granen. Senare importerades tyska prydnader, såsom glaskulor. Den första klädda svenska julgran, som man känner till, fanns hos en familj på Sundby i Södermanland år 1741. Eftersom julgranen alltså inte har mycket med den ursvenska folktraditionen att göra lämnar vi den nu därhän.

Julbocken är istället en känd julföreteelse, som antagligen har sina rötter i den fornnordiska gudasagan, i Tors bockar. På medeltiden representerade bocken djävulen, och djävulen framställs som bekant ofta med klövar och horn. I äldre svensk tradition pekas bocken ut som julgåvornas förmedlare, den gjorde tjänst som lastdjur för julkorgarna. Människorna klädde under medeltiden ut sig under julfirandet. De bar djurmasker. Julbocken var i Sverige en mask som var hornprydd och bars i utklädda följen, som besökte hemmen. Man hittar även julbocken i pepparkaksbockar och halmbocken (till exempel den i Gävle, som det har blivit tradition att bränna ner under julmånaden). "Julebocken kommer och han går, barnen ömsom glädja sig och rysa" (Tegnér).

När vi i dag nämner ordet jul, är julklapparna bland det första, som man kommer till att tänka på. Seden att byta gåvor är mycket gammal, och härstammar från romarnas kalenderfest, som firades den första januari för den obesegrade solens pånyttfödelse i vintersolståndet. Kalendergåvorna nådde under vikingatiden furstehoven i Norden. När romarna, som kristna, vid en tidpunkt förlade Jesu födelse till den 25 december, överflyttade de sina nyårsseder till detta datum, varför det förknippas med julen, i kristendomen ett firande av Jesu födelse. Under medeltiden delades det också ut gåvor vid S:t Nikolausdagen den 6 december. Han var barnens skyddshelgon och for på sin födelsedag runt och delade ut gåvor till barnen. Han hade till sin hjälp en djävulsfigur, som senare blev "julbocken" (som vi återkommer till). När reformationen kom ville man inte dyrka helgon, och flyttade därför S:t Nikolaus verksamhet till julafton. Nikolaus har fått stå som modell till den moderna "jultomten". En underhållande detalj är hur julklappen fick sitt namn "julklapp". Julgåvan överbringades nämligen på ett dramatiskt sätt: "Först hördes ett hårt slag på dörren, som därefter kastades på glänt. Ett paket kastades med fart in i rummet. Givaren skyndade sig att försvinna så fort som möjligt." Själva klappen på dörren myntade ordet julklapp. Det hela var ett elakt påhitt. Man kastade efter klappen på dörren in en docka som påminde om en människa, på vilken det var fäst en liten nidvers där man beskrev mottagaren. Kanske menade man att mottagaren var snål eller sur av sig. Inte sällan anspelade versen på det sexuella, och då kunde det gälla dottern i huset eller husbonden själv. Sådana var busen på julen förr i tiden.

Dock hörde inte julklapparna ursprungligen till de folkliga sederna: det var en sed som hörde högreståndsmiljön till, och som så ofta i historien sjönk den ned genom de sociala lagren och även allmogen tog till slut intryck av furstarnas sätt att utdela gåvor. Det var först under slutet av 1800-talet som det blev vanligt bland allmogen att ge varandra julklappar. Läsaren märker att dagens julfirande till stor del består av ganska nya traditioner, varav många härstammar från borgerliga seder.

Julen har i dag kommersialiserats och gått från att bli familjens stilla högtid, till en hysteri kring att köpa dyra julklappar till bråkiga barn, och att hantera diverse släktbråk och skilsmässor. Vi har förlorat den ursprungliga innebörden av jultiden, den värme och glädje, som tidigare var en hyllning till de bortgångna. Dessa släktband har brutits och ersatts med den individualism, som genomsyrar dagens svenska samhällsbild. Kanske, om kraften ännu finns kvar, kan vi en dag återuppliva den svenska jultraditionen och återknyta relationen till våra förfäder.

---

"Julbocken i folktro och jultradition" av Karin Schager
"Så firades julen förr" av Bert Olls
"Vintersolståndet" av Göran Stålbom
"Julen förr i tiden" av Ebbe Schön

13 juni 2007

~ Hastur