Wilhelm Stenhammar

Aristokratisk romantiker, som, färgad av Anton Bruckner och Richard Wagners musikaliska språk, lade grunden till den moderna svenska konsertverksamheten.

Wilhelm Stenhammar - Pianokonsert nr. 2 i d-moll, op. 23 Dirigent: Evgeny Svetlanov Piano: Greta Erikson Framförd av: Sveriges Radios Symfoniorkester Musica Sveciae 1992 31:46 minuter

När vi når Stenhammars andra pianokonsert har hans musikaliska språk mognat till en fulländning, som överträffar de annars mycket avancerade tekniska aspekterna i hans första pianokonsert. Väntande, drömmande fraser öppnar upp den första satsen, med ackord som långsamt bygger upp en förväntansfull melodisk karaktär. De mjuka kadenserna kontrasteras mot en barsk, våldsamt aristokratisk känslostyrka, som är så typisk för Stenhammars återhållsamma romantik. Resultatet blir en samtidigt mjuk och starkt dramatisk musik, med en oslagbar harmonisk frigörelse, som flera gånger återkommer i motivisk form, tills den till sist slår i blom och långsamt övergår till den andra satsen.

I. Introduzione II. Scherzo III. Adagio IV. Finale

Fallen och stegringarna över tonskalan, som inleder och över huvud taget blir ett harmoniskt verktyg i den här kompositionen, kräver att pianisten tvingar fram en lätt tonklang, som lyfter fram Stenhammars nordiskt färgade tonspråk. Scherzon fortsätter att spela på kontrastering genom att växla mellan livligt vilda passager och en lugn, betryggande kadens, som bryter illusionen och förseglar själen i naturens realitet.

Mycket av skönheten i Stenhammars musik ligger i den existentiella dimensionen, där känslomotiven blir ett uttryck för en obestridlig vilja till kamp, med ständig vetskap om livet som en organisk cykel, där individuell erfarenhet blir en manifestation av detta kretslopp. Den tredje satsen närmar sig en folklig atmosfär, som berör just dessa punkter och dränker oss i svallande melankoliska vågor.

En ljusare och utan tvekan mer pompös framtoning präglar den sista satsen, och avslöjar dess senare tillkomst i förhållande till de tidigare satserna. Det uppbringande motivet spirar fram på moderato, men med Stenhammars sedvanliga besinning för att poängtera en balanserad tematik, och undvika för stora inre kontraster i den harmoniska utvecklingen. Avslutningen på denna impressionistiska pianokonsert blir en färgsprakande antites till den inledande satsen, och rundas därför av organiskt, med all den frigörelse som tidigare var drömmande längtan.

Med kompositioner som denna märks det tydligt vad som krävs av en pianist för att förstå det inre musikaliska temperamentet hos den svenska Stenhammar. Greta Erikson har valt en lugn, ljum rytm, och spelar med en självsäker framtoning, som gör det här verket all rätta. Alternativa tolkningar, av bland annat brasilianskan Cristina Ortiz, fulländar den metodiska dimensionen genom teknisk skärpa, men hastar över en annars lugnande inre rytmik, som både Alfvén och Stenhammar förstod var av en ytterst melankolisk och tragisk-heroisk karaktär. Den unika personlighet som ryms i Stenhammars musik blir här en skimrande efterglöd av en fallen stjärna; en såväl existentiell som andlig rening genom en aftonresa in i sommarkvällens ljumma innanmäte - och innan vi är framme har vi redan passerat förbi de grundläggande villkoren för vår egen bräckliga existens.

~ Alexis

Wilhelm Stenhammars sånger Piano: Bengt-Åke Lundin Baryton: Peter Mattei BIS 1994 78:30 minuter

Den svenska lyriken gör sig bäst till känna i sångackompanjemang, där de litterära betoningarna och det inre retoriska språket kan finna uttryck genom musikens oanade möjligheter. Bengt-Åke Lundin och Peter Mattei presenterar här en brokig samling sånger komponerade av Wilhelm Stenhammar, som än i dag anses vara en av Sveriges största kompositörer genom tiderna.

Sju dikter ur Ensamhetens tankar, op.7 1. Där innerst i min ande 2. I enslighet försvinna 3. Min stamfar hade en stor pokal 4. Kom, vänner, låt oss sätta oss 5. I Rom, i Rom, dit ung jag kom 6. Du söker ryktbarhet 7. Du hade mig kär Fem visor till text av Johan Ludvig Runeberg, op.8 8. Lutad mot gärdet 9. Dottern sade till sin gamla moder 10. Den tidiga sorgen 11. Till en ros 12. Behagen Fyra svenska sånger, op.16 13. Låt oss dö unga 14. Guld och gröna skogar 15. Ingalill 16. Fylgia Fem sånger av Bo Bergman, op.20 17. Stjärnöga 18. Vid fönstret 19. Gammal Nederländare 20. Månsken 21. Adagio Visor och stämningar, op.26 22. Vandraren 23. Nattyxne 24. Stjärnan 25. Jungfru Blond och Jungfru Brunett 26. Det far ett skepp 27. När genom rummet fönsterkorsets skugga ligger 28. Varför till ro så brått 29. Lycklandsresan 30. En strandvisa 31. Prins Aladin av Lampan Efterskörd 32. Var välsignad, milda ömsinthet 33. Tröst 34. Klockan 35. Människornas ögon 36. Hjärtat

Stenhammars musik är färgad av en stark nordisk tonklang, som genom känslosvallande vågor målar fram korta poetiska fragment, med motiv som växer i hand med att de placeras i livets inre kontinuitet. Resultatet blir en folklig och skarpt impressionistisk kompositionsstil, som är Wilhelm Stenhammars egen. Han besitter en oslagbar kännedom om språkets inre rytm, som han sedan omvandlar till tonklingande passager, präglade av en romantisk men samtidigt något restriktiv hållning, både till sig själv som skapare, men även till den osäkra omvärlden.

I Stenhammars värld är viljestyrka och kärlek en förutsättning för livet självt, men samtidigt en paradoxal och temporär realitet. Musiken söker sig därför till det sinnligt drömmande, där det oslagbara förblir ett naturligt inslag i upplevelsen av förgången lycka. Poesin som tonsätts tillhör vårt folks främsta skalder: Heidenstam, Fröding, Runeberg, Bergman, Karlfeldt och Ekelund. Precis som i fallet med mycket annan svensk klassisk musik, använder Stenhammar sig av folkmusikaliska influenser för att med sitt existentiella vemod resa sig ur hopplöshetens dyningar och bli ett med allmänskliga motiv. Även koralpartier återfinns, som givetvis används mycket sparsmakat i enlighet med Stenhammars avsky för religiositet sedan barndomens år.

Bengt-Åke Lundin är en utomordentlig pianist med ett talande sinnelag, som väl går hand i hand med Stenhammars raka och genuina känslokraft. Mer avancerade stycken som "Fylgja" och "Stjärnan" framförs med en precis lätthet, som krävs för att frigöra känsloströmmarna i kompositörens musikaliska språk. Tillsammans med Peter Matteis ungdomligt ljumma, klara röst, som ändå lyckas fånga de mörka, dova registren, inger dessa två musiker en unik poetisk skärpa. Både det litterära och det musikaliska materialet förenas med dignitet och självmedveten vägledning till ett mäktigt harmoniskt uttryck, som inte bara lyckas fånga det tveksamma, melankoliska hos det svenska folklynnet, utan även uppbringar en skål till Stenhammars utsökt vackra alster; livets organiska cykel och förgänglighet, avbildad i ett skinande rent timglas.

~ Alexis