om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2009
Med upphovsrätt

Väsen

Olov Johansson, Roger Tallroth och Mikael Marin bildar trion (ibland kvartetten, tillsammans med slagverkare André Ferrari) med nyckelharpa, fiol och gitarr.
Väsen - Vilda Väsen

Vilda Väsen

Drone

1992

49:04 minuter

Om man skulle beskriva "Vilda Väsen" med ett ord, så torde det rimligaste ordet vara 'reflekterande'. Väsens musik växer här på ungefär samma sätt som en tanke utvecklas: en idé mynnar plötsligt ut, man sätter idén i sammanhang med tidigare erfarenheter och andra inblandade faktorer, och börjar vrida och vända på förhållandena. Rent praktiskt går detta till på så sätt att Väsen spelar ett inledande tema, "återhämtar" sig, spelar temat igen, men nu ur ett annorlunda "perspektiv". På detta sätt vänder instrumenten ut och in och uppochned på varje tema, samtidigt som strukturens helhet är fast. Detta innebär ett fantastiskt tillfälle för lyssnaren att reflektera, och uppleva en berättelse. För så fungerar många av låtarna: om än korta, så är de episka, och hinner med väldigt mycket information på en gång, särskilt känslomässigt. I en enda låt bjuds vi i det mycket täta samspelet hos trion på ett komplext virrvarr av känslor och tankar.
1. Brudmarsch efter Byss-Calle / Roddare i bärsärk
2. Femtolen
3. Köttsparven
4. Vrålkåda
5. Salbohedsvalsen
6. Den skicklige Molin / Janne Grön
7. Polska efter Mats Wesslen
8. Gladare än Du tror!
9. Triumfpolska
10. Mördarhararna
11. Bisonpolska
12. Byggnan
13. Polska efter J P Rönnbom
14. Vals av Karl Styfberg
15. Salongsberusad
16. Slängpolska efter Byss-Calle
17. Polkettpaket

Olov Johansson är den sanna virtuosen bland de tre; nyckelharpans melodier löper som en envist dansande eldslåga genom varje stycke, och har alltid bränt oss vid kadensens utslocknande; den idérika flammans spår ekar kvar i hjärnan långt efter det att stycket slutat. Mikael Marins altfiol är i kontrast till detta ofta en mer slumrande varelse; om nyckelharpan är formen, så är fiolen materien. Annars fungerar den som melodisk kamrat åt nyckelharpan för att kunna intensifiera ett tema under styckets gång. Gitarrens dovare klang tycks göra att den i bakgrunden av altfiolen och nyckelharpan får en mer kommenterande roll på det, som Johansson och Marin så att säga lämnat efter sig. Roger Tallroths funktion är ofta den av rytmbärare i trion, men av och till övergår hans spelande till en bas, med uppgift att svara på de andra instrumentens melodier genom enskilda toner, som möter upp harmoniskt, eller också så följer den huvudtemat, vilket kan ge dramatisk effekt.

Detta är en samling av främst gamla traditionella låtar, men trion förstår troligen deras energi bättre än någon tidigare tolkare, varför sådana här till synes urtida toner poleras fram till nytt liv. Det är dock inte fråga om kommersiellt eller populistiskt inspirerade kompromisser: "Vilda Väsen" kan vara i det närmaste oresonligt rituell, med små förändringar, som bara den uppmärksamme får åtnjuta vidden av, och klangfärgen som de tre ger upphov till är ofta ett brinnande stränginferno, som många inte känner sig bekväma i. I slutändan är det en för lyssnaren mycket lönande skiva, som i musikalisk form ger oss en upplevelse av ett lika delar intellektuellt som emotionellt äventyr.

~ Ensittare
Väsen - Essence

Essence

Auvidis (Ethnic)

1994

64:01 minuter

"Essence" är befriande nog ett verk helt fyllt med instrumentalmusik, utan vare sig sång eller batteri (som senare skulle komma). Den är lika delar behärskade, traditionella visor, och oändlig experimentlusta inom Väsens egen konst. Men det är i de egna originalen som Olov Johansson, Roger Tallroth och Mikael Marin gör ett väsentligt bidrag till den svenska folkmusiken. Dessa kompositioner antyder ett barockt fragment, gjort till något mer härdat, skandinaviskt, och ger ett betydligt djupare intryck, eftersom det främst är här som nyckelharpans liggande borduntoner får ackompanjera de återkommande melodier, vilka bildar den struktur, som mer än något annat skapar sinnebilden av en hypnotiserande dans, vilken rytmiskt för lyssnaren bort från musikaliska konventioner.
1. Hellstedts gamla brudmarsch
2. Flodens död
3. Rådmansvalsen
4. Idas farväl
5. Amanda
6. Trollpåsen
7. Spelmansglädje
8. Polska efter Wesslèn
9. Långt ner i Småland
10. Isbrytaren
11. Josefins dopvals
12. Pennknivsmördaren
13. Urgammal vals
14. Åkerbystålet
15. Sugghugg
16. Vals efter Gustaf Strutz
17. Knuss-Olles livstycke
18. Tulle Lulle Lova
19. Isbrytarvalsen
20. Branten
21. Forslund

Ofta ligger den metamusikaliska storheten i att musiken försätter lyssnaren i ett slags falsk säkerhet, som störs mer av det oväntade tempot än av dissonans. I Väsens kompositioner är det fråga om nervösa dialoger mellan två teman, som slåss om utrymmet i en ganska enkel, men effektiv uppbyggnad, där det räcker med mindre variationer för att hålla intresset kvar. För så här fungerar större delen Väsens skapelser: bara ett par teman som turas om, och som under tiden förändras mikroskopiskt med vad helst trion hittar att variera med: dynamik, ansats, artikulation, byte i ackompanjemang, och ibland genom att lägga till eller dra ifrån en ton eller två i redan etablerade teman, vilket skapar ett mer komplext känsloregister. Minimalismen - som är återkommande i "Essence" - blir ibland så utpräglad att man "slätar över" vissa toner genom att låta andra klinga längre än tidigare.

Även styckenas sammanfattande avslut är ofta avgörande för fullständigheten i dessa kompositioner, för här ändrar man abrupt stämningen - minst en gång - genom harmonier som tills dess varit helt främmande för verket i fråga, och därför kan Väsen med mycket enkla medel fördjupa insikten av det vi hört.

Väsen har en uppenbar förmåga att finna fler idéer till kompositioner, som annars kunnat bli slätstrukna. Detta märks i bl.a. "Trollpåsen", med sin kontrapunkt, som för tankarna till något betydligt äldre även i komposition, i den burleskt excentriska "Sugghugg", och i den dramatiska "Rådmansvalsen", som i programmusikaliska nycker faktiskt tycks skildra ett slags skådespel.

I de traditionella styckena är man för det mesta tämligen trogna originalen, som - även om de är fullt njutbara - omöjligt kan fånga samma intresse som trions egenhändigt tonsatta verk. Detta till trots, är "Essence" något där trion på det hela taget lyckas göra känslomässiga spänningar till något övergripande vackert, som i kontrast till den absoluta fridfullhet man ibland möts av, visar dessa herrars fullkomliga kontroll att spela ut olika känslor mot varandra utan att tappa fotfästet. Det är som om Väsen med musik velat illustrera arkaiska karaktärer, med färger som underlättar nutidsmänniskans förståelse för det förflutnas avtagande ekon.

~ Ensittare

Kategorier

Community