Unleashed

Svenska dödsmetallveteraner, vars tidiga skivor var skoningslösa meditationer i nihilism.

Where No Life Dwells Century Media 1991 36:45 minuter

Efter ett lugnt, och ganska intetsägande, intro bestående av en akustisk gitarr, sätter den hårda musiken igång, och vi kan börja snacka allvar. På denna skiva har Unleashed ännu inte renodlat sin stil, utan den är ett destillat av hårda genrer - varför man finner spår av hardcore och thrash. Instrumenten sköts med färdighet, även om musiken inte är speciellt avancerad, men ibland dyker det upp små skavanker, som i "The Dark One" (omkring 2:50), där gitarristerna brister i synkroniseringen. Gitarrtekniken är en blandning av thrashens rytmiska riffande, punkiga kvintackord och svartmetallens melodiska tremoloslingor. Trummorna är relativt sysselsatta, och det finns gott om temposkiftningar, pauser och påhitt, men i grund och botten används ett enkelt 2-taktskomp, standardkomp inom dåtida svensk dödsmetall. Tempoväxlingarna utförs med lyckat resultat, och de långsamma passagerna varieras med hjälp av baskaggarnas snabba smattrande.

1. Where No Life Dwells 2. Dead Forever 3. before the Creation of Time 4. For They Shall Be Slain 5. If They Had Eyes 6. The Dark One 7. Into Glory Ride 8. And the Laughter Has Died 9. Unleashed 10. Violent Exstacy 11. Where Life Ends

Johnny hedlunds röst är mörk och kraftfull, och han uttalar orden med önskvärd tydlighet. Ibland skiftar röstläget och vrålen blir till skrik, vilket ger ännu en referens till black metal. Melodiernas dissonanta utformning leder till en morbid, förvriden stämning, då de kolliderar med det rytmiska formatet. Produktionen är en aning för dov, och detta ger ett något rörigt resultat. Skivan hade tjänat på en klarare produktion, där bettet i gitarrerna hade framgått tydligare. Spår som står ut är den grymma "Dead Forever" och den medryckande "Into Glory Ride".

Avslutningsvis kan nämnas att detta debutalbum lider av produktionens avtrubbande funktion, av att många av låtarna påminner för mycket om varandra (främst strukturmässigt, där de alla tycks följa samma formel med snabb inledning och ett huvudriff, som byts ut mot ett långsamt mittparti, för att sedan återgå till huvudriffet), och av att Unleashed ännu känns något ofokuserade i sin blandning av stilar. Ändå är "Where No Life Dwells" en klart värdig skiva på grund av aggressionen och glöden som genomströmmar materialet.

~ PFA

Shadows In the Deep Century Media 1992 40:18 minuter

Alla krafter på Unleasheds "Shadows In the Deep" rör sig i en riktning – framåt. Musiken fungerar som ett slags mental armé, som i kraft av den nihilism som måste framtvingas ur döda ideal, plöjer igenom det liv, som dessa musiker ser som ett slagfält suktande efter fiendens blod en kylig höstmorgon.

1. The Final Silence 2. The Immortals 3. A Life Beyond 4. Shadows In The Deep 5. Countess Bathory 6. Never Ending Hate 7. Onward Into Countless Battles 8. Crush The Skull 9. Bloodbath 10. Land Of Ice

Musiken blinkar inte för något i sin existentiella jakt, där vokalisten Johnny med sin hesa stämma fungerar som den sadistiske hövdingen. Om man bortser från den malplacerade bonuscovern – "Countess Bathory" (Venom) – så följer samtliga låtar en iskall logik: instrumenten skapar en gemensam rytm för att fullfölja verkets metafor. Det är på så sätt ett befriande opus; moraliska konventioner manglas obarmhärtigt sönder under riffens kraftiga malande.

I många andra fall, där man låter en konstant puls få övertag tillsammans med simpla harmonier, får man en populistisk rockdänga som resultat. Eftersom Unleashed här däremot har samlat inspiration och mod nog att skapa en konsekvent liknelse, får man uppleva en synnerligen unik kreation. Kliniskt förs lyssnaren mot en avgrund utan återvändo, att pröva sina krafter, varför albumets titel plötsligt blir adekvat. Melodiernas återhållna genialitet spär på detta intryck, och ger visioner om det paradoxalt vackra en krigarsjäl kan erfara i utmaningen att strida i en tidsålder som inte är hans.

Få skivor har väl fungerat bättre som en krigarens mentala manual. Bandets vikingafetisch gör dem full rättvisa; detta är en kompetent fullbordad och passionerad hyllning åt ett sinnelag, som sällan kommer till uttryck inom moderna civilisationer.

~ Ensittare

Across the Open Sea Century Media 1993 37:31 minuter

Snabbkorrigerande och flexibla ackordströmmar av dova och mörka tongångar, som om livets längtan var baserad på död, utdelegerar en hänsynslös och otämjd stämning – en kvarleva från tidigare verk av samma musiker. Tonskalan är begränsad till ett visst utarbetat område, som endast vid mellansektioner i musiken övergår till en mer frigörande form av osäker men kontemplativ rockform av blytung och öronbedövande dödsmetall.

1. To Asgaard We Fly 2. Open Wide 3. I Am God 4. The One Insane 5. Across The Open Sea 6. In The Northern Lands 7. Forever Goodbye 2045 8. Execute Them All 9. Captured 10. Breaking The Law 11. The General

Blytung i den benämning att man aldrig avviker från sitt ideal, utan fortsätter spinna vidare på den grundläggande harmonin, som både samverkar med monoton rytmik, och definierar idéuppbyggnaden till varje individuellt tema. Musiken kvarstår som en odödlig ruin, vars fundament grundat på hat, styrka och kompromisslöshet, vägrar att förfalla, trots tidens tand och vindens kyla. Tack vare att huvudstyrkan i musiken baseras på enkla men kraftfulla riff, upplevs den som just kylig och utan nåd. Den skalar både tankemässigt och musikaliskt av moraliska, såväl som etiska omdömen, och framstår därför som en ostoppbar demon, vars innanmäten består av ren och skär nihilism.

"Across the Open Sea" representerar ingen framstående vidareutveckling av de tidigare albumen, förutom det normaliserade batteriet, som här fått inta en mer tillbakadragen roll, som mannen bakom kulisserna. Detta innebär automatiskt ett musikaliskt utrymme för melodi och dynamik att åberopa sin framfart, där det förstnämnda är ett faktum, medan det sistnämnda däremot inte är det. Samtidigt har man valt att integrera akustiska spår i albumet – och i sammanband med detta lyckats fånga en mer påtaglig presentation av sina tankegångar, främst genom en poetiskt sett renare och klarare vision – vilket vid närmare eftertanke, kompenserar för avsaknaden av inre och påtaglig musikalisk utveckling, då framtidsutsikten uppenbarar sig som förankrad estetik taget till ett högre konstnärligt stadium. Detta verk kvarstår därmed, ur evolutionärt perspektiv, som en stjärnas ljus, som lyser genom takluckan en kall vinternatt, och hänvisar till en mörk glimt av framtidstro.

~ Alexis