om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2009
Med upphovsrätt

Triakel

Svenskt folkmusikprojekt bestående av medlemmar från Garmarna och Hoven Droven, med företrädesvis hälsingsländska och jämtländska visor och psalmer på sin repertoar.
Triakel - S/T

Triakel

Xource

1998

42:49 minuter

Ensamma i mörkret spelar en tramporgel, en fiol och en ung kvinnas stämband tillsammans för att skapa en ny essens ur gamla nordiska visor. Janne Strömstedts tramporgel får ligga som ansats för Emma Härdelins steg framåt; ändå är det hennes röst som leder melodin, och orgeln som hämtar andan efter denna ytterst kompetenta sångerskas stämma. Denna står stadigt oavsett sinnesstämning i musiken i övrigt, vilket ger Triakels verk en alldeles särskild mognad. Hennes röst är både återhållsam och kraftfull, och låter sig på sedvanligt vis inte snärjas i onödiga utsmyckningar. I "I fjol gjett je gjeita" ger hennes oväntade avslutning en häpnadsväckande effekt, men som lyfter hela kompositionen och är en utveckling av densamma, snarare än en detalj, som rider på helheten.
1. Lilla Hin/Gammel Sara
2. I himmelen
3. I fjol gjett je gjeita
4. Tusen tankar
5. Mjölnarens måg
6. Oväntad bröllopsgäst
7. Om dagens står du städs för mig
8. Alla gossar
9. Födelsedagsfesten
10. Lapp-Nils polska
11. Lejonbruden
12. En vacker vän

Tramporgelns klangfärg ger musiken ett milt och mörkt fundament. Dess värme röjs emellanåt av de komplexa tonföljder, som traditionellt utgör nordiska folkvisor, vilket ger musiken ett större djup, och det är här många av Triakels höjdpunkter står att finna. Kjell-Erik Eriksson inväntar oftast att orgel och/eller röst skall bygga upp låtarnas grundval, för att sedan – som kommentar – låta sitt fiolspel varsamt smyga fram, som solsken mellan trädstammar. Tramporgeln och fiolen spelar ofta på två stigar för att mötas upp hos Härdelins röst, och vid vissa tillfällen får dessa också dra låtens tema till fullbordan. Fiolen följer ibland Härdelins melodi helt och hållet, men drar sig snart iväg på eget stråt, och tillåter sig av och till att halvt om halvt "improvisera". Medan orgeln och Härdelins röst står rotfast i jorden, låter de fiolens melodier – trogna huvudtemat – släppas fria mot himlen, för att skapa en ljusare harmoni och fullända grundtemat med distinkt kompetens.

Triakel behandlar en del låtar som upplevelsen av dagens första timmar: meditativt stegras känslorna i högre klanger desto längre låten får fortgå, delikata toner slår passionerat ut i blom, och de möjliga kombinationerna av harmonier skapade av de tre instrumenten (Härdelins röst inräknad) tas väl till vara på av hela trion. Detta fungerar utmärkt väl, varför detta verk försätter sig självt i en motsträvig situation när tramporgeln försöker sig på fiolens relativa obundenhet medelst valstakter och dylikt. Likaledes passar dova och dissonanta visor Triakels idé bakom denna skiva allra bäst, medan en del av de mer klämkäcka visorna inte riktigt hittar en naturlig funktion i en så späd orkester med så få instrument. Det känns därför som en något stungen helhet, vars fasta stam dock gör tillräckligt för att ge lyssnaren en vision om en vackert vemodig föreställning om världen.

~ Ensittare

Kategorier

Community