Therion

Mystisk, romantisk musik tillhörande det absoluta toppskiktet av svensk dödsmetall ifrån tidigt 90-tal och framåt.

Of Darkness... Deaf 1991 39:31 minuter

Strukturalistiskt utformade ackordströmmar vandrar genom en inre kompositionell verklighet, med melodiskt ramverk som ledstjärna genom olika passager och barriärer. De harmoniska rundgångarna klättrar och faller över tonskalan i cykliska banor, och genomgår metodiskt rytmiska förvandlingar där tempot antingen bryts av eller ökar sin intensitet. Den musikaliska obduktionen av enhetligt ledmotiv inbjuder till inre strukturell variation som löper över en större metamusikalisk motivation. Partier dissekeras av plötslig rytmisk upplösning, men binds skickligt samman av grundläggande tonväxling från det inledande huvudmotivet.

1. The Return 2. Asphyxiate With Fear 3. Morbid Reality 4. Megalomaniac 5. Suburb To Hell 6. Genocidal Raids 7. Time Shall Tell 8. Dark Eternity

Kvarlevor från rytmisk rock återfinns ofta som bas i kombination med ett betydligt mer komplext framförande genom introvert musikalisk utveckling från dödsmetall. Som kall dimma på en övergiven kyrkogård byggs atmosfären i musiken upp dynamiskt och följer parallella vägar, för att spänna över relationen mellan psykologisk och fysisk terror. Det lyriska innehållet behandlar politiska frågor som imperialism och miljöhot, där Satan och Döden blir symboliska metaforer för en fatalistisk framtid i anarkistisk kollaps. Musiken fungerar därmed som inre katalysator av realistisk kommunikation med mottagaren.

Skönheten ligger här i att bända och utveckla en grundläggande melodisk tendens, tills det att en harmoni i samklang med de vildsinta skriken och den synkroniserade rytmiken uppnår en kaotisk men utstuderad symbios, att förbluffa och lura oss ner i sitt mörka träsk av vansinne och mystik. Genom att följa den progressiva utvecklingen av varje enskild komposition, målas en inre labyrint upp där vi tvingas uppleva mardrömsförvridna visioner bortom den mänskliga, materiella existensen. Som grundstomme till vidare musikalisk påbyggnad är detta verk rent strukturmässigt briljant utformat. Medan dagens metal-musik till största del består av tre-ackords-cykler som repeteras i en halvtimme, skapar Therion här en oväntad passage till vårt undermedvetna, spelandes på konventionell symbolik för att utnyttja och manipulera våra inre drömmar och förhoppningar.

~ Alexis

Beyond Sanctorum Music for Nations 1992 49:44 minuter

Vid första lyssningen tedde sig "Beyond Sanctorum" som en skiva med ganska blek dödsrock. Rent instinktivt verkade kompositionen vara förvånansvärt linjär, med en drös illa sammanlänkade riff hopknutna på ett kronologiskt snöre, som liksom inte ledde någonstans. T.o.m. ljudet lät grådaskigt och anonymt.

1. Future Consciousness 2. Pandemonic Outbreak 3. Cthulhu 4. Symphony of the Dead 5. Beyond Sanctorum 6. Enter the Depths of Eternal Darkness 7. Illusions of Life 8. The Way 9. Paths 10. Tyrants of the Damned

Men vid närmare lyssning kan man inte ha mer fel. "Beyond Sanctorum", som skulle komma att bli en av mina personliga favoritskivor någonsin, är på intet sätt förvirrad, utan bara otroligt fantasirik. I stället för att man har lagt samman riff, som inte har med varandra att göra (då skulle vi ha vandrat omkring i ett sterilt Opeth-land), så utökar man bara möjligheterna för en låts inledande melodi. I förbifarten kan vi som referens nämna Beethovens mustiga Ödessymfonin, där inledningen mycket ekonomiskt utökas genom logisk följd, utan att fötterna egentligen lyfts från grundmelodin.

Något liknande sker här, och upptäckarlustan inom varje låt tycks aldrig falna. Det är som en flod av liv och rörelse, som aldrig vill ta slut – inget riff känns ansträngt eller tillrättalagt, utan följer helt naturligt vad föregående toner sagt. Det som säkert tagit långt och intensivt arbete att skriva färdigt, låter här nästan improviserat, men har ett djup som bara kan uppkomma ur någonting väl genomtänkt. Inte ens när, enligt uppgift, persiska folkmusikslingor dyker upp, så kan det förstöra flödet. Att lyckas uppnå en sådan balans, samtidigt som det romantiska uttrycket får fritt spelrum, borde tillhöra relativt få tillfällen i musikhistorien.

Det är ganska uppenbart att Therion redan här inte vill inställa sig i ledet bland "vanliga" dödsmetallband. En del melodier är förvisso stöpta i dödsmetalltraditionens form, men det är ofta de utvecklas till något, som liknar en fungerande symbios av dödsmetallens aggressioner och den melodiösa passionen hos tidigare heavy metal, vilket märks tydligast i det skickliga ledgitarrarbetet. Det kanske mest anmärkningsvärda är den framträdande rollen hos basgitarren – mitt i låten "Symphony of the Dead" tar basen rollen av ledgitarr, och bryter alltså helt med det gamla "idealet" inom genren att låta basen följa resten av instrumenten, egentligen enbart med uppgift att göra ljudbilden "tyngre" och "hårdare". Till råga på detta smyger Christofer Johnsson & c:o in med rena mans- och kvinnokörer (en idé som skulle komma att ta sig enorma proportioner på senare album) närhelst det passar sammanhanget. Av och till passerar syntmelodier förbi, och man leker ibland med ljudproduktionen (som för övrigt är mycket lämplig) för att skapa mystiskt präglade avslut, allt samtidigt som tempobytena haglar (blast beats och "doomigt" långsamma passager växlar om vartannat), och detta lyckas tillsammans skapa något osedvanligt episkt för genren.

Visst är det, trots allt, ett rockigt album, men det fungerar eftersom denna fullkomligt orädda experimentlusta bygger på allt annat än en vilja att tillgodose krav hos publikerna inom underjorden eller den kommersiella världen – men Therion vinner, om någon rättvisa finns, beundrare inom båda dessa läger i och med denna skiva. "Beyond Sanctorum" är helt enkelt i sig en hyllning till den kreativa förmågans potential att bryta igenom det förutsägbara och överträda det förbjudna.

~ Ensittare