om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2009
Med upphovsrätt

Sacramentum

I ett försök att utveckla den melodiska tendens som utgör essensen i poetisk svartmetall, skapar Sacramentum drömlika visioner bortom mänsklig existens.
Sacramentum - Finis Malorum

Finis Malorum

Adipocere

1995

19:54 minuter

Harmoniskt växlande riff alternerar mellan olika melodiska känslotillstånd, och skapar däri en musik, som stöper mörkromantiska teman. Rytmen åtföljer melodiväxlingarna och bygger därmed upp en dynamiskt musikalisk presentation, som lyckas bryta sig ur vedertagna sätt att framföra centrala idéstrukturer, och placerar i stället synonyma händelseförlopp utifrån en inre känslomässig och instrumentalistisk logik.
1. Moonfog
2. Travel With the Northern Winds
3. Devide et Impera
4. Pagan Fire
5. Finis Malorum
Där anförandet av ett melodiskt tillstånd leder till ett annat, löper Sacramentums musik vidare genom att utforska områden, som både kan utveckla och ytterligare definiera grundtanken bakom varje musikspår. I detta uppstår en oförutsägbar skönhet, som naturligt balanserar mellan metatema och upplevelse. Harmoniströmmarna flyter fram likt förpestad dimma i urskogar, och lyckas skapa en episk atmosfär när ett melodianförande hålls kvar under en nämnvärt längre period, för att fullända en viss känsloupplevelse. Samarbetet mellan musikerna uppvisar ständigt prov på utmärkt instrumentalism och musikalisk erfarenhet, trots det faktum att detta är bandets första EP.

Sångarens gastkramande vrål vävs samman i den mörka estetiken och uppnår ett utbyte, som följer grundpulsen i musiken. Intensiteten tätnar efterhand som varje individuellt spår når sin progressiva höjdpunkt, vilket innebär ökad rytmmelodisk pådrivning och musikalisk utveckling. Medan produktionen är något låg och under vissa tillfällen har problem med att fånga de lägre frekvensbanden, då låga tonskalor möter bastrummans rytm, är slutresultatet en klar och väl formulerad presentation. Sacramentum lyckas genom "Finis Malorum" att avla fram en mörk och stämningsfull värld, där upplevelsen av att befinna sig mellan dåtid och nutid, ter sig överväldigande, men stärkande.
~ Alexis
Sacramentum - Far away from the sun

Far Away From the Sun

Adipocere

1995

40:06 minuter

Under senare delen utav 90-talet, när svartmetallen fortfarande höll på att utforska nya sätt att uttrycka eviga ideal, uppstod en våg av inspirerad musik som kom att dra starka influenser från tidigare band, utan att kompromissa med de framtidsutsikter som nu formades till fulländade visioner. Ett av dessa band var Sacramentum, som tillsammans med klassiska influenser tog den heavy metal-inspirerade musiken från Dissection till en högre nivå. Resultatet blev ett historiskt opus, som väl rättförtjänt utgör ett av de absolut största svartmetallalbumen som släppts ifrån Sverige någonsin.
1. Fog's Kiss
2. Far Away From The Sun
3. Blood Shall Be Spilled
4. When Night Surrounds Me
5. Cries From a Restless Soul
6. Obsolete Tears
7. Beyond All Horizons
8. The Vision and the Voice
9. Outro - Darkness Falls For Me/ Far Away From the Sun (Part 2)

Musiken grundar sig på snabbalternerande trumtekniker som vävs in i en enhetlig rytm. Denna uppbyggnad är flyktig och finner nöje i mångnumerära delsektioner som fragmentariskt utgör varje sång. Produktionen är slät, ljus och mjuk, vilket är till just detta albumets absoluta fördel. Utrymmet för trummorna lämnas endast som en medveten bakgrundsbalans till musikens övriga krafter, vilka är drivande och huvudsakliga. Samspelet mellan grundrytmik och ledande melodi är briljant och häpnadsväckande på samma gång, men utgör trots detta en naturlig del av musiken som helhet.

Det är nämligen i gitarrens vackra harmoni, som uppstår ur de mångfaciterade och ständigt skiftande melodierna, som den majestätiska och nyromantiska känslouppbyggnaden får sin grund. Detta sker i direkt kontakt och medvetenhet med varje sångs existentiella hantering, där viljan till att bryta sig fri från mänsklig existens och levnad blir överväldigande - och som till sist leder fram till en ejakulation av dynamiskt melodiska drömmar och visioner av världar bortom den vi kan se, höra, känna och ta på. Sacramentums musik centrerar kring dessa känslor, och medan man vissa gånger ingår i ett tillstånd av självcentrering och överdramatik, överskrids detta alltid av en motreaktionär vilja att bli Ett med de krafter som formar det eviga och beständiga.

Medan många sånger är banbrytande vackra och häpnadsväckande, är de också futuristiska och samtidigt episka. Nisse Karlén vrålar ut sina överväldigande känslor likt en mörk ande och hans röst jämnas ("blandas") slätt ut med musiken i övrigt, vilket inger en klar och ren, nästan spirituell upplevelse, där rösten kommunicerar med idéer och drömmar, vilken som gensvar får en sammanfattande utveckling i rytm och melodi. Samarbetet musikerna emellan är således oklanderligt, vilket reflekteras både av musikalisk och metamusikalisk presentation.

Vad som annars många andra melodiska svartmetallband lider av - nämligen avsaknaden av intim och ädel musikutveckling - finns inte på "Far away from the sun". Sacramentums musik är otroligt intensiv och närmande, vilket visar tydliga tecken på kompetens hos ett band, som var så här nykommet och fulländat för sin tid. När detta sätts i relation till musikens övriga delar, som är både starka och klart transcendentala, blir slutsatsen tillfredsställande på dubbla plan. Vi finner mycket av den emotionella logik som annars tillskrivs ren klassisk musik, där vilja och känsla samverkar för att finna ett mål utöver materiella behov och existensflöden.

Resultatet blir beskrivningar av ensamhet, styrka, melankoli och fokus på evighet som överskrider musikens decentraliserade byggstenar. Även om vissa slutsatser inte blir svaret på en fråga eller lösningen på ett problem i sig, visar de vägen för kommande tankegångar i samma spår, trots obestämdheten i den rebelliska eskapismen. I viljan att utforska och uppleva det okända, har Sacramentum därför lyckats skapa ett mästerverk i melodisk svartmetall, där plågan av en fantasilös, mekaniserad och rotlös värld leder till viljan att bryta sig fri från vedertagna sanningar och istället finna själslig mening i det känsloutsvävande, drömmande och utmanande.

~ Alexis
Sacramentum - The Coming of Chaos

The Coming of Chaos

Century Media

1997

50:12 minuter

Med en krispig produktion som fångar det skickliga musicerandet hos forna trion som kallade sig Sacramentum, är 1997 års "The Coming of Chaos" en uppfäljare som lever upp till förväntningarna. Året dessförinnan släpptes bandets första fullängdare, "Far Away From the Sun", en skiva som förde tankarna till Dissections fusion av black- och death metal med heavy metal-musikens melodikänsla. Vad som skiljer banden åt är Sacramentums tydligare känsla för en mångbottnad komposition. På "The Coming of Chaos" börjar den rena black metal-formen stimuleras av näraliggande musikimpulser.

1. Dreamdeath
2. ...As Obsidian
3. Awaken Chaos
4. Burning Lust
5. Abyss of Time
6. Portal of Blood
7. Black Destiny
8. To the Sound of Storms
9. The Coming of Chaos

Albumet är inspelat i Los Angered Recordings, Andy LaRocques (känd som gitarrvirtuos för King Diamond) studio, med ägaren som producent. Resultatet är lyckat: gitarrer och trummor är mycket tydliga utan att låta mesiga. Om man ska jämföra med förra skivan är ljudet här inte lika "brett": ljudet fokuseras framåt, vilket följer naturligt av den klarare produktionen. Basen finns längst bak i mixen, och är endast närvarande som ett lågt mullrande. Det är omöjligt att urskilja de enskilda noterna som spelas - de "erfars" snarare än hörs.

För att vara black metal är låtarnas uppbyggnad osedvanligt avancerad, med ett myller av olika pusselbitar som fogas ihop till en förvånansvärt självklar helhet. Det är inte bara strukturen som är komplex - även enskilda riff består av noggrant avvägt samspel mellan två olika gitarrer och bas. Ofta består en fras av två skilda melodier som smälter samman och bringar djup. Många gånger lämnar bandet dock sin melodiska riktning och baserar längre stycken på mer atonala passager, med riff influerade av thrash och death metal. På många ställen kombineras detta också, då gitarrerna bildar en fusion mellan black metal-melodik och rytmiskt thrash-riffande, vilket för övrigt utförs med bravur, eftersom samtliga musiker i Sacramentum är högst begåvade. Bakgrunden skapar då ett mönster som understödjer leadgitarren på ett sätt som påminner om en orkester; rytmsektionen lever ett eget liv och kompletterar melodierna. Det är inte långsökt att göra jämförelser med klassisk musik - de skickligt sammanfogade melodierna och den väl genomtänkta strukturen är skäl nog.

Låtarna är, som sagt, komplexa i sin uppbyggnad, och de bär på en hel del variation i tempo, där trummorna spelar en ytterst viktig roll i övergångarna. Det är en svår balansakt att föra en låt tillbaka till ett långsamt tempo efter att ha ökat det, en balansakt som Sacramentum inte tycks ha några svårigheter med. Efter ett guldkorn som "Far Away From the Sun" kunde man vänta sig att man skulle bli besviken. Att man inte blev det säger mycket om den här skivan. "The Coming of Chaos" är ännu ett guldkorn från ett av de allra främsta black metal-banden i Sverige, och i världen.

~ PFA
Sacramentum - Thy Black Destiny

Thy Black Destiny

Century Media

1999

39:03 minuter

På "Thy Black Destiny" har Sacramentum förvandlats till en kvartett med en förvärvad leadgitarrist. Produktionsmässigt är skivan något grumligare än den förra - gitarrerna är inte lika distinkta, utan dränks lite i distorsionen - vilket bidrar till ett lite tyngre sound. Basen lyfts relativt långt fram och är betydligt enklare att urskilja än på föregångaren, "The Coming of Chaos". Anledningen till varför jag finner det intressant att jämföra produktionen mellan dessa båda skivor är att de är inspelade i samma studio och med samma producent. Jag skulle säga att resultatet är lyckat med tanke på att Sacramentum på detta album valt att avvika en aning från det välpolerade, melodiska, och inrikta sig på ett mer kaotiskt framförande. Ljudbilden är således här rörigare, men långt ifrån kaotisk - snarare har musiken begåvats med en mörkare och slagkraftigare produktion som siktar på solar plexus.

1. Iron Winds
2. The Manifestation
3. Shun the Light
4. Demonaeon
5. Overlord
6. Death Obsession (Black Destiny Part II)
7. Spiritual Winter
8. Rapturous Paradise (Peccata Mortali)
9. Weave of Illusion
10. Thy Black Destiny

Instrumenten hanteras som vanligt med skicklighet och pondus: intrikata gitarrsignaturer och snabba vändningar flyter som rinnande vatten. Sången, som den här gången har anpassats till det tyngre materialet, är mörk och hes, och framförs stilenligt med bra frasering och kraft. Tekniken är inte helt olik förra skivan, men vissa nya element har smugit sig in, som odistorterad (eller i olika grad distorterad) gitarr i bakgrunden och passager med fingertapping.

Sacramentum glider fortfarande elegant mellan vitt divergerande impulser och stämningslägen, balanserade av medryckande övergångar och energiskt, påhittigt trumspel. Helt i linje med bandets nya dödsmetallosande stil introduceras något så apart som gitarrsolon, atonala och kaotiska - fjärran från bandets tidigare genomarbetade, konvergerande melodislingor. Detta innebär inte att de har övergett melodierna, men dessa har fått en morbid anstrykning och förekommer mer sparsmakat. För min del är detta en förlust - inte på grund av att ett band måste hålla på och upprepa samma sak på varje skiva, utan på grund av att det i detta tillstånd av upplösning inte finns en fast punkt. Låtarna flyter bra, men med avsaknaden av melodisk helhetsvision uppstår en fragmentarisering och en förlust av fokus. Man befinner sig nästan i ett ingenmansland mellan olika "extrema" metallsubgenrer.

Trots dessa invändningar kan jag bara konstatera att "Thy Black Destiny" är en medryckande och kompetent skiva. En nedgradering från de två tidigare skivorna, och bitvis ojämn, men när den är bra - och det är den ofta - då är den en ren njutning att lyssna på.

~ PFA

Kategorier

Community