Oskar Lindberg

Tonsättare och musikpedagog som utifrån folklig och naturromantisk prägel, komponerade känslofylld panteism för den svenska kyrkan.

Orgelsonat i g-moll, op. 23 Framförd av: Hans Fagius BIS 1992 18:00 minuter

En stormande melankoli inleder denna sonata i g-moll, strömmandes fram likt älven i månens sken, medan den lilla människan står bredvid och förfasas över naturens väldiga krafter. Huvudtemat dekonstrueras sedan successivt ner i tonhöjd, tills en fri musikalisk passage får möjlighet att uttrycka reflektion och samtidigt fungera som en sidotematisk brygga. Likt en konstnärs handhavande med paletten, skapas en kontrast i balansen mellan övergångarna genom att spela på orgelns instrumentala färgrikedom; den pompöst ansträngda inledningen utgår ifrån ett simplistiskt melodiskt motiv, där den första tonen får fungera som kvardröjande underlag för vidare musikalisk utveckling, tills det att en exponentiell effekt nås och skapar en harmonisk avbildning av det tematiskt känslomässiga uttrycket. Genom att framföra denna kompositionella idé på orgel, uppstår en öronbedövande enmanssymfoni, som skulle få Jesus Kristus själv att be om korsfästelse.

I. Marcia elegiaca II. Adagio III. Alla sarabanda IV. Finale: Allegro con brio

Det andra stycket bryter av med ett mer motiviskt framförande på Adagio, där vi får ta del av Lindbergs kontemplativa sida i form av en tillgiven men romantisk förståelse för människans plats i naturen och dess inre gudomlighet. Lugna parti av skönhet i harmonisk begrundan fyller atmosfären med en ljuv stämning, som fritt blir talrör för själens och känslornas rika upplevelser i att vara en del av en större kontinuerlig världsordning. Det finns ett klart existentiellt vemod närvarande, men även en form av trygghet i vetskapen om att något kraftfullare skänker våra liv en beständig mening.

Som om det förra stycket aldrig slutat, glider Lindberg in i en ny och mer eteriskt mörk dalgång, omgiven av det heligt oväntade och naturmystiska. Orgelmelodin spelar här på de lägre regionerna genom att belysa längre melodiska intervall på enskilda toner. Utifrån detta målas en dyster ljudbild fram, nästan i form av ett kammarmusikaliskt ambient-verk. En obeskrivlig vördnad och häpnadsväckande atmosfär genomsyrar detta stycke och blir den lugna höjdpunkten i sonaten.

Abrupt och överväldigande pulserar i det fjärde och sista stycket ett harmoniskt brusande huvudtema fram, stegrandes till sin bergstopp för att sedan sjunka ner i djupet av en skogsglänta där stilla skönhet vilar. En kollision mellan människans och naturens storhet utmynnar i deras organiska symbios, vilken sedan återknyts till huvudtemat och därmed förstärker det drivande motivet som en panteistisk hyllning till vad som skändar och bländar våra sinnen i evighet. Medan majoriteten av svensk orgelmusik fungerar som lugnande sömnmedel för människor i brist på närkontakt med verkligheten, lyckas Lindberg komponera ett romantiskt mästerverk där glädje och sorg samspelar för att finna det sanna ljuset i en värld av mörker och vansinne.

~ Alexis