Necrophobic

Demoniska melodier kombineras med snabbrytmisk dödsmetall, i ett försök att fånga essensen av skönhet i simpel men raffinerad kompositionsteknik.

The Nocturnal Silence Black Mark 1994 41:33 minuter

Necrophobic fortsatte medvetet i samma tradition som tidigare svensk dödsmetall när de häftade samman smärt synkronisering mellan trum- och gitarrspel, mörka vrål från underjorden och långa, episka passager av melodiska riff. Resultatet blev "The Nocturnal Silence", som i dag främst skiljer sig från sophögen av kloner genom sitt oklanderligt professionella musikkomponerande. Som om vi lyssnade till ett utdrag ur en klassisk symfoni, så håller musiken oss på halster genom inledande tematatisk presentation, och övergår först därefter till att spinna vidare på huvudstoffet i stycket, innan vi överhuvudtaget kan bilda oss en uppfattning av den bredd som den lyckas skapa.

1. Awakening... 2. Before the dawn 3. Unholy prophecies 4. The nocturnal silence 5. Shadows of the moon 6. The ancients gate 7. Sacrificial rites 8. Father of creation 9. Where sinners burn

En orkan av strömmande riff i svensk melodisk tappning blåser fram och bibehåller under långa perioder harmoniska uppslag som förverkligas med musikalisk prestation långt utöver det vi i dag kallar "melodisk dödsmetall". Bland de vackra överraskningar som gömmer sig på det här albumet, finner vi glamourösa soloframträdanden på gitarr, som utan förbehåll väl assisterar de grundläggande harmoniska dragen i musiken. En i synnerhet ond atmosfär genomsyrar alla stycken, som verkar ha någonting med själva kompositionen att göra: varje stycke fulländas först när det får lov att utvecklas över tre-fyra minuter, och når ett episkt tillstånd där tiden står stilla och endast de mörbultande melodierna kvarstår, avspeglade i sin utformning och känslokraft.

Gränsen mellan rock och dödsmetall infinner sig intressant nog i ett flertal passager, men överskrids genom att struktureringen inte bygger på en linjär musikalisk utveckling, utan drar nytta av fri improvisation från jazz, upplagd efter ett specifikt schema som blir uppenbart för lyssnaren efter en stunds lyssning. Estetiken blänker till viss del av ockult svartmetall, vilket även senare besannades i och med "Darkside". Den otroliga kraft i harmonisk utveckling och intelligens i kompositionsskapande, som penetrerar den här musiken, slår i stort sett allt som tidigare skrivits inom svensk dödsmetall. Fastän den tydligt drar starka influenser från de första jättarna inom genren, uppläxar Necrophobic oss i hanteringen av känslouttryck i melodi och mystiska effekter; detta är en essentiell del av det största och bästa som skrivits inom svensk dödsmetall, och metal överhuvudtaget.

~ Alexis

Darkside Black Mark 1997 37:56 minuter

Precis som välutvecklad svartmetall har en tendens att gå över till orkestral symfonik, så väljer många dödsmetallband att spinna vidare på den melodiska tendensen i laglös textur, och på så sätt uppnå en poetisk estetik nära svartmetallen. Necrophobic har genom detta album valt att passera en sådan musikalisk brygga, när de stakar ut för dödsmetall annars typiska riffsallader med snabb rytmisk växling, och förlänger deras tonala process genom tremoloutformade ackordlängder. Den strömmande, harmoniska effekten som uppstår blir en synonym till betydligt lägre stående band som Dark Funeral, men bänds och tänjs ut med musikaliskt skickliga soloframträndanden och en vision, som, om än överdramatisk med tanke på lyriskt innehåll, likväl är en prestation utöver det mesta som producerats inom metal-scenen post-1996.

1. Black Moon Rising 2. Spawned By Evil 3. Bloodthirst 4. Venaesectio 5. Darkside 6. The Call 7. Descension 8. Nailing the Holy One 9. Nifelhel 10. Christian Slaughter 11. Nema

Och fastän musiken ofta hålls tillbaka inom ramarna för en traditionell vers-refräng-komposition som annars brukar definiera rockmusik, märks det att en underliggande instrumental genialitet ligger på lur och väntar att dyka upp ur det mörka och outforskade okända. Det är även där som musiken rent kommunikativt blir en given attraktion: den simpla naturen stöper en skönhet, som är resultatet av dödsmetallens nedbrytande rytmiska struktur och svartmetallens polerade poetik i harmoni. Utöver detta bjuds vi på introduktionsmoment i form av gotiska pianosolon och syntetiskt texturerade syntstämmor, vilkas funktion rent kompositionsmässigt i förhållande till resten av musiken är ifrågasättbara.

Falluckan som även Unleashed tenderar att öppna upp, då riffens tonväxling okontrollerat cirkulerar kring ett simpelt motiv, återfinns här på sina ställen och bidrar emellanåt till en effekt av rockdänga, som onekligen kommer att få en del att skaka på huvudet och hänvisa till äldre alster från samma band. Samtidigt går det inte att förneka de musikaliska kvaliteterna på detta album; de är finslipade, väl framförda, jämnt balanserade för att skapa en helhetsupplevelse i genomträngande och vackra passager, där en mörkromantisk tidsepok ställs mot teologiska grundlagar, och penetrerar på så vis effektivt sin antitetiska motsats i världsbild med känslokraft och överdåd.

~ Alexis