Mörk gryning

Mörk gryning satte ribban högt med första albumet, "Tusen år har gått..." - en musikalisk kusin till Dissections sammansmältning av melodiös heavy/black metal och rytmisk death metal. Efterkommande album var endast svaga ekon av den självsäkra debuten.

Tusen år har gått... No Fashion Records 1995 33:38 minuter

"Tusen år har gått..." är en oborstad liten pärla. Jag vill minnas att det här bandet var illa omtyckt när de släppte denna debutskiva, på grund av att någon i bandet sade någonting om någon, var skrytsam, eller liknande. Men black metal-scenen var minst sagt infekterad då, och jag orkade aldrig sätta mig in i varför folk ansåg att man inte skulle lyssna på Mörk gryning. Det enda som spelade och fortfarande spelar någon roll är faktumet att "Tusen år..." sprudlar av ungdomligt hat och kreativitet, och att dess effektfulla melodier går som en röd tråd från början till slut. Vilka som döljer sig bakom namnet Mörk gryning, är irrelevant; jag nöjer mig med att konstatera att bandet är ett tvåmansprojekt, och att den som mixat ihop detta spektakel är Dan Swanö - känd från bland annat Edge of Sanity - och han gör ett bra jobb med ljudbilden. Gitarrerna balanserar på den fina gränsen mellan brusigt, lo-fi-aktigt black metal-sound, och ett mer fläskigt death metal-dito; ett område där risken att antingen förstöra det "elaka" i de ljusare tonerna eller offra det "brutala" i de lägre är överhängande. Mörk gryning lyckas upprätthålla båda aspekterna. Basen är däremot smått burkig, vilket kanske stör en aning, men detta har åtminstone fördelen att den står ut i ljudbilden, och är enklare att urskilja.

1. Dagon 2. Journey 3. Tusen År Har Gått 4. Omringningen 5. Armageddon Has Come To Pass... 6. Unleash The Beast 7. The Final Battle 8. Mörkrets Gryning 9. Min Sista Färd (En Visa Om Döden)

Den kreativa duon har här försökt skapa ett konceptalbum; resultatet är en intrig som aldrig riktigt reser sig över de smått förvirrade tonårsdikternas rike: "Överallt blir dödens natt/lien ska svepa kallt." Det är tal om Armageddon: diverse demoniskt klingande namn nämns - och som bonus lite verbalt våld mot kristna. Det hela är smått roande, och högst konfyst. Vad som händer på det musikaliska planet är dock en helt annan historia, turligt nog! Killarna i Mörk gryning är båda kompetenta musiker, och det finns inget att klaga på i framförandet, förutom att en eller annan övergång inte fungerar så slagkraftigt som det var tänkt (vilket främst är producentens fel). Musiken hämtar sin näring från Dissections fruktsamma äktenskap mellan svartmetallens melodik och dödsmetallens rytmik, och under sina främsta stunder är låtarna rent av geniala. Var för sig är de episka i sin struktur, med taktbyten, akustiska avbrott, växlingar mellan mörka, semimelodiska ackord och ljusa melodier i tremolotoner. De två rösterna kompletterar varandras versrader (á la Knatte, Fnatte och Tjatte) i ett rytmiskt strukturerat raseri, och bådas stämmor är av det raspiga, skrikiga slaget.

Man skulle kunna tänka sig att tiden gått hårt åt en så daterad skiva som denna - ett tag lät all svensk black metal som Dissection! Och visst är det så att denna Iron Maiden-på-amfetamin-subgenre låter smått arkaisk i dag. Men även om tidens tand har tärt på "Tusen år har gått...", så framstår den i ljuset av den mängd medioker black metal som spelas in i dag, kanske inte som ett mästerverk, men åtminstone som ett guldkorn i en aldrig sinande ström av skit.

~ PFA