Luciferion

Luciferion inrättar en demonisk syntes mellan estetisk svartmetall och kompositionsinriktad dödsmetall för att grundlägga de amoraliska principerna bakom inhuman ondska.

Demonication: The Manifest Osmose Productions 1996 39:18 minuter

Efter att Dissection lanserade sin stilistiska hybrid av svartmetall, dödsmetall och svensk folkmusik, var det som att vifta med flaggan och bjuda in hela tjocka släkten på kalas. Det blev en stor trend att försöka kombinera de skilda elementen i svart- och dödsmetall genom att finna en gemensam musikalisk referensram, och utifrån den skapa en ny form av modern metall, som skulle resa sig över sina samtida kloner. I stort sett alla misslyckades, med förbehåll för band som Luciferion.

1. Intro 2. On The Wings of The Emperor 3. Graced By Fire 4. Rebel Souls 5. Satan's Gift (The Crown of Thorns) 6. The Manifest 7. Christ Dethroned 8. Hymns Of The Immortals 9. Blasphemer 10. The Voyager

Dundrande slagverk i traditionellt dödsmetallstuk piskar fram en ångande, rytmisk kontinuitet, som bildar flexibelt underlag för dominanta ackordströmmar genom en skicklig kontrapunktisk förening i polyrytmisk textur. Mötet mellan två musikstilar rinner som en brinnande het lavaflod, och finner en estetisk konvergens i morbid och demonisk svartmetall från förra decenniet. Den blankpolerade melodiska tendensen från Deicide manifesteras här som flytande mönster från ledande riff, föränderliga enligt en inre kronologisk upptakt, med ständiga taktskiften och harmoniska variabler som logisk åtföljd.

Försatt i extas utvecklar den ledande gitarristen stilistiska soloframträdanden, med graciös försmak för vad som kan lyfta musiken, och skapa nya inre dimensioner i en annars uppenbar avledning från tidigare artister inom samma område. Den överväldigande estetiken formas lika mycket utifrån inre musikaliskt samspel; noggrant fokus på instrumentala detaljer i trumspel, perfekt utplacerade vokaliska uttryck med rytmiskt understöd, och ett sinne för briljerande riffarbete.

Utan att falla i klorna på en konformistisk attityd, som Dark Tranquility och liknande cirkusartister står för, och med en individualitet i att både kompositionsmässigt och tematiskt våga sig på traditionella områden inom brusande dödmetallfraser och satanist-ockultisk miljö, sågar detta band sina kloner till sågspån, och framhäver styrka och kamp, som ett desperat och aggressivt försök att krossa moraliska värden, och i stället upprätthålla en djurisk nihilism, som fortsätter att kriga och plundra i Guds himmelrike.

~ Alexis