Lars-Erik Larsson

Kapellmästare och nyklassicistisk tonsättare, som genom sin konstnärliga briljans i att skapa stort ur litet, successivt omarbetade svenskens introverta tro till en högre form av andlighet.

Förklädd gud, op. 24 Dirigent: Esa-Pekka Salonen Framförd av: Sveriges Radios Symfoniorkester Sopran: Hillevi Martinpelto Baryton: Håkan Hagegård Recitatör: Erland Josephson Violion: Arve Tellefsen Sony Classical 1993 30:00 minuter

Medan Lars-Erik Larsson gjorde sig ett namn i Sverige med sin odödliga Pastoralsvit, förblir hans sakrala verk "Förklädd gud" kanske den största gärningen inom svensk klassisk musik. En medryckande inledning, strukturerad som en typisk prolog till en övergripande berättelse eller saga, fyller livets inre tomrum med en drömsk och ljus vision. Blåsinstrumenten inleder med det melodiska huvudtemat, som snart överförs till stråkarna, för att till sist genomgå en framväxande kontrapunktisk harmoni.

1. Förspel 2. Recitation: Ej för de starka... 3. Recitation: Vem spelar på en pipa... 4. Kör 5. Recitation: Apollon bor... 6. Recitation: Kring höstlig vaktelds bränder... 7. Baryton och kör 8. Recitation: Välsignelse följer... 9. Kör 10. Recitation: Husbonden må vi prisa säll... 11. Recitation: Vad faller över träden... 12. Sopran och kör 13. Recitation: Än vandra gudar... 14. Recitation: Tror du att fåren skulle... 15. Recitation: Bjuder ett mänskoöga 16. Sopran, baryton och kör

Erland Josephson reciterar med vokalisk klarhet Hjalmar Gullbergs dikt "Förklädd gud", som rent tematiskt behandlar antikens gud Apollon, manifesterad i mänsklig skepnad för att bringa lycka och god skörd åt människorna på jorden. Tolkningen av Gullberg är kristet omformad efter nyromantisk prägel, där känsla och spiritualism placeras framför konkretiserat förnuft. Som resultat får vi en naturalistiskt sinnad berättelse, uppläst med tydlighet och förståelse.

Efter varje recitation följer en körförstärkt musikalisk invokation av den föregående tematiska presentationen. Larsson har byggt upp dessa stycken enligt psalminspirerad struktur, där enskilda delar av kompositionen utgörs av enkla huvudmelodier, genomsyrande den övergripande harmonin, vilket skapar en tydlig episk effekt. Helt enligt den filosofiska grunden till tematiken, ger Larsson liv i Gullbergs dikt genom att skapa en musikalisk ekvivalens till enskilda människor och sinnesstämningar. Kören sjunger därtill om samma diktstrof som tidigare reciterats, vilket ytterligare skapar en form av decentraliserad cirkelkomposition. Musiken är präglad av Larssons förkärlek till en form av klassicistisk enkelhet i utformning av melodi och harmoni, något som tas till sin spets i detta verk. Oftast byggs en simpel melodi upp genom instrumental förgrening, samt en enkel kontrapunktisk del som ger upphov till harmonisk balans i musiken.

Något som bidrar till den förbluffande dynamiken trots Larssons simplistiska kompositionella teknik, är det oslagbara samarbetet mellan enskilda komponenter: genom att se till musikens innersta kärna, finner vi en klar strukturell medvetenhet i att bygga på psalmers tendens till tonstegring och fall ner till tonal utgångspunkt - ett sätt som likt sonatan skapar koherens och utrymme för inre central improvisation. Stråkar kan exempelvis upprepa en kort melodi för att markera tonhöjd, förstärkt ytterligare av ett blåsinstrument av mörkare karaktär eller pukor, låta en manskör framföra en vokalisk melodi uppbyggd kring den som stråkarna spelar, och sedan vidare lägga på fler stråkar, som fritt seglar ovanpå enligt samma tankegång. Därmed finner vi även nyckeln till Larssons metodik i att skapa episk atmosfär och sinnesnärvaro: en enkel melodi arbetas igenom och utvecklas divergent enligt sin strukturella bas, och likt ett elektriskt kretskort med dioder av olika färger, skapar en harmonisk helhetsbild av skilda komponenter med en grundläggande sammanbindning.

Resultatet blir en förbluffande magisk skönhet som uppstår, känslorik i sin exponentiella framväxt, tidlöst kommunicerande ett jordeliv förandligat och förskönat. De vardagliga delarna av våra liv tilldelas ett tydligt transcendentalt motiv, varav mänsklig lycka blir att överstiga sig själv och sin inre värld, för att kunna bli öppen och ta del av världen som helhet, inklusive det verkliga och poetiska. Naturens krafter får en övernaturlig och gudomlig karaktär, formandes en logik bortom den impotenta materialism, som ständigt plågar den själsligt utfattiga. När musiken är som bäst, överstiger den Larssons egen musikaliska intuition och skapar en värld i sig själv, där tanke och form ingår i helig symbios, förmedlandes en idealistisk förståelse för människans relation till sin omvärld. Det sista stycket infogar den inledande huvudmelodin och förseglar därmed grundtematiken på ett naturligt men väl uttänkt sätt. Genom att förflytta gudarnas närvaro till jordelivet och tilldela naturkrafter en spirituell motsvarighet, skapar Larsson en magiskt realistisk musik, med en förevigad sanning i åtanke: vårt kretslopp är hänsynslöst, men samtidigt det enda vi med säkerhet känner till, och därmed för oss alla vackert och heligt.

~ Alexis