Hugo Alfvén

Tonsättare som inom symfonik och körsång blev den svenska nationalromantiska musikens förgrundsgestalt.

Symfoni nr. 1 i f-moll, op. 7 Dirigent: Stig Westerberg Framförd av: Sveriges Radios Symfoniorkester Prophone Records 2000 35:22 minuter

18 år gammal satt Hugo Alfvén som violinist i hovkapellet och höll på att utveckla sina musikaliska kunskaper. Genom att bjuda hem musiker och spendera flitiga timmar i operabiblioteket lärde sig den unge musikern att behärska kontrapunkten och orkesterns uttrycksmedel på ett utomordentligt sätt. När Alfvén endast var 24 år gammal hade han lyckats komponera sin första symfoni i f-moll. Med positiv kritik från alla håll och en glädje över att ha lagt grunden till sin framtida produktion, hade en ny stjärna framträtt inom den svenska klassiska musiken.

I. Grave. Allegro con brio II. Andante III. Allegro molto scherzando Trio: Meno mosso IV. Allegro, ma non troppo

Den första symfonin belyser väl de sinnestämningar som Alfvén måste ha befunnit sig i, då han för första gången fått höra sina kollegor och läromästare framföra ett verk komponerat av honom själv. Första satsen öppnas dramatiskt upp med en gnolande cello, och glider sakta in i ett pompöst, folkligt motiv, uppbackat av Alfvéns typiska bohemspråk, med livlig fantasi. Svårmodet går hand i hand med lyckan i denna kapplöpning om segervisshet och framgång.

Den andra satsen följer en jämnare karaktär av kringdrivande på öppna landskap, men även kortare teman förekommer, som ledmotiviskt binder dessa melankoliska passager samman. Likt vinden sveper stråkarna galant förbi, och inger ett friskt, charmfullt intryck av känslosvall och stilla meditation. Det kontrapunktiska språket är skarpt, exakt och förvånansvärt moget för en första symfoni.

Men det är i den tredje satsen vi tydligast upplever Alfvéns typiska särdrag: känsloutbrott varvat med introvert bekännelse, livliga bläckblåsmotiv och starka folkmusikaliska influenser. Westerberg gör här ett fenomenalt jobb med att lyfta fram dessa passager på ett medvetet sätt för att samtidigt markera de primära motiven i satserna, och därmed kartlägga den inre strukturella logiken, som Alfvén använder sig av för att återkomma till vissa melodiska partier. Dessa motiv är i sin natur relativt simpla om vi jämför med jättar som Beethoven eller Brahms, men det gladlynta och samtidigt tragiska i den svenska folkmusikaliska harmoniken, är ett unikt bidrag till europeisk musik, som inte återfinns någon annanstans.

Sista satsen fortsätter i samma anda som den första, med delvis lugna partier och delvis starkt dramatiska melodier av en fängslande och medryckande karaktär. Även här lyser Alfvéns symfoniska storhet igenom, och sysselsätter orkestern på ett intressant sätt, som antagligen förvånar dem som tidigare inte är bekant med svensk folkmusik. Enskilda bläckinstrument framför lustiga melodimotiv och smälter sedan samman till en dundrande farsot av svensk landsbygd och en ung konstnär i uppror med sig själv och sin omgivning. Avsatsen till slutet tvingar dock in honom i naturens inre hjärta, och förlöser hans känslor med graciös spänning, som om en andra symfoni redan väntade kring hörnet. Med denna symfoni lyckades Alfvén göra sig ett namn inom svensk symfonik, och placerar honom utan tvekan bland essen av våra största nationalromantiska kompositörer.

~ Alexis

Symfoni nr. 2 i D-dur, op. 11 Dirigent: Niklas Willén Framförd av: Irlands Nationella Symfoniorkester Naxos 2001 53:52 minuter

Alfvéns andra symfoni är uppdelad i fyra satser, som var och en sammanlöper ett övergripande tema. Kompositören själv ville måla fram en bild av den svenska skärgårdsmiljön och dess växlande temperament, genom kanaliseringen av skilda naturkrafters styrka och glädje. Den första satsen bekräftar utan tvekan denna beskrivning och inleder med att ta oss direkt in i det första deltemats början. Lättsam och njutbar glädje sprids genom strömmande violinmelodier, som antingen presenteras ensamma, eller genomgår en sammansmältande process med kontrapunktisk balans. Alfvén är sparsam med blåslaget och låter det endast finna sin plats när naturens skönhet plötsligt visar sin pompösa och viljestarka sida, något som väl bryter av de lugna partierna och skapar en naturligt harmonisk kontrast. Deltemat följer med musiken, antingen i bibehållen form med aningen starkare karaktär, eller som en intensiv logisk utveckling av ett tillstånd vars grund snarare tas till nya musikaliska höjder, än rubbas eller omtolkas.

I. Moderato II. Andante III. Allegro IV. (i) Preludio, Adagio IV. (ii) Fuga, Allegro energico

Det andra stycket som taktmässigt befinner sig på Andante, avlöser väl det föregående partiet i symfonin, och skapar ett mer kontemplativt tillstånd, där den ringa människans betydelse i jämförelse med naturens väldiga krafter ter sig både majestätisk och överväldigande. De lugna delarna av detta stycke övergår i att uppfattas som direkt ödsliga men samtidigt färgrika i sin omgivning. Valthornet tillåts gärna att bygga upp en stillsam förväntan genom att intensivt spela på ett tonläge, medan stråkinstrumenten fångar upp mer harmoniska teman i samspel med stegrande tonhöjd, likt hästens skritt uppför snåren genom granskogens väldiga vidder. Det märks tydligt hur Alfvén ofta dras med av naturens växlande miljöer och därmed även låter sina egna känslor följa med och reflektera de rika omgivningarna. Där han känner sig överväldigad av skönhet och intensiv dignitet, stämmer han upp harmonin mot en ejakulation av barska bläckblåsare, vars mäktiga frigörelse får ackompanjemang av underliggande mörker, då pukan rytmiskt trummar fram en bakgrund väl avsedd för detta ändamål. Samma instrument används återkommande som föremål för representativ och illavarslande ödslighet, fast då med en professionellt vald restriktion.

Alfvén presenterar därefter den tredje satsen i Allegro, vars tempo är hetsigt och vilt. Musiken blir känslomässigt plötsligt oberäknelig och lyssnaren placeras i mitten av naturkrafters mäktiga virvlar. Satsen genomsyras av en obeskrivlig skönhet, som kan härledas till den flytande huvudmelodin i samspel med den nu nyvunna storskaligheten, som kännetecknar upplevelsen rent musikaliskt och idealistiskt: där storm och oväntade äventyr väntar, finns även den naturälskande romantikern. Ett aningen längre parti definierar den första delen av fjärde satsen, vars inledning återhämtar sig efter föregående livserfarenhet och låter musiken sakta men säkert staka ut stämningen till en ren och klar nivå. Komplexiteten är nu förskjuten till den rent estetiska och metamusikaliska nivån, där långa och vackra toner fritt låts flöda inom ett melodiskt ramverk. I samband med tolkningen av de mer fria och rörelseingivande delarna av naturen, får oboen här en övervägande central roll, vars huvudmelodi återkommer med jämna mellanrum och utgör en av tyngdpunkterna i själva preludiet.

Den avslutande delen av den sista satsen är en utmärkt framförd kontrapunktisk fuga, väl tillägnad symfonins avslutande upplevelse. Här framväxer den paradoxala innebörden av att både vara liten människa och att bli en del av naturens kretslopp för att kunna inordna sig i den större verksamheten, vars övergripande system innefattar båda parter. Detta är Alfvén fullt medveten om när han sinnrikt proklamerar sin känsloupplevelse av att befinna sig på gränsen mellan glädjefyllt liv och osäker avgrund med döden stirrande på andra sidan. Niklas Willén gör en ofattbar insats genom att framtvinga det ädla och heroiska i musikernas individuella positioner inom blåsslaget. Musiken blir storslagen och vacker, även under de mer melankoliska delarna där Alfvén resignerar inombords men samtidigt tvingar sig själv till att fullfölja sitt äventyr. Det blir inget annat än mäktigt och överväldigande kraftfullt när den fjärde satsen ringer in sitt eget slutskede och tiden är kommen för oss att återhämta oss efter vårt naturalistiska känsloäventyr genom det betryggande och utelämnande i att leva i total symbios med naturens eviga skönhet.

~ Alexis

Symfoni nr. 3 E-Dur, op. 23 Dirigent: Niklas Willén Framförd av: Irlands Nationella Symfoniorkester Naxos 1999 35:11 minuter

Sommaren 1905 reste Hugo Alfvén och hans fru Marie till Italien för att njuta av landsbygden och kärleken dem emellan. Resultatet blev denna monumentala symfoni, som ofta räknas som en av Alfvéns absolut största verk någonsin. Medan hans andra och fjärde symfoni var en balansakt mellan lycka och sorg, är denna komposition en helhjärtat positivistisk yttring för glädjen och hjältemodet i människans liv. Det första stycket exploderar i en kaskad av glödande värme och framåtanda. Stråkmusikerna bygger upp en pampig fanfar, där Alfvén likt jägaren ute i skogen skjuter mot fåglarna och sätter tonerna i vild rörelse på himlen. En tydlig influens av svensk folkmusik har även smugit sig in - något som färgar vissa partier, särskilt i sidotemat till den inledande huvudmelodin. Längre in börjar vi att förstå varför denna symfoni har hyllats genom tiderna: en otrolig harmonisk satsning görs på ett fritt löpande motiv, där lyckan övergår till känslofylld extas i att befinna sig i livets absoluta härlighet och stolthet.

I. Allegro con brio II. Andante III. Presto IV. Allegro con brio

Det andra stycket kan sägas utgöra den rent folkliga delen av detta verk, där bländande vackra toner får ge röst åt den svenska karaktären som vemodig, lynnig, men innerst inne i stånd till storverk om den bara sätter manken till. Och det är precis vad Alfvén gör när han lugnt passerar naturens vyer med en vakande och nästan faderlig ande, som får lov att bli musikens inre kärna. Återhållsam men äventyrlig blir vandringen genom det öppna ljudlandskapet. Det passar därför att i nästa stycke öka tempot och frigöra alla känslor med en lekfull huvudmelodi, som likt sena höstlöv får virvla upp och ner på tonskalan, tills en sammanhängande harmoni uppstår. Ett oförglömligt parti sätter själva symfonin som helhet i rörelse och använder sig skickligt av slagverken, både som dundrande bakgrund till övergången från ett tema till ett annat, och som stöd för tystare delar i stycket. Träblåsinstrumenten får under dessa stunder fritt utrymme, men slår plötsligt likt en vårblomma ut sin knopp och avslöjar sitt färgrika innandöme.

Som en avslutning väl värd att minnas, hörs en trumpet utstöta klartecken för det fjärde och sista stycket att inleda den vilda perioden av symfonin, som i mångt och mycket blir bläckblåsinstrumentens tid i rampljuset. Dessa levererar korta men bestämda stämmor, som likväl ger en fantastiskt ståtlig kulör åt den grundläggande harmoniska kontexten. Stormande känslor virvlar omkring oss och vi förstår ganska snart att vi har hamnat i samma sits som Alfvén placerade oss i under den andra symfonin: stordåd och lugna passager som om vartannat rister om vår själ och rycker med oss i omvärldens lycka och utmaningar. En avslutning som annars skulle kunna tillhöra fantaster som Anton Bruckner, avlöser här de sista krafterna i blåsslaget och med ett dån deklarerar symfonin sin avslutning.

Medan motiven i denna symfoni är rörligare och tematiskt sett inte likna bundna till musiken som de annars är i övriga kompositioner från samma tonsättare, är musiken här en makalös prestation i att levandegöra känslotillstånd genom instrumentalistisk rationalitet. Den inre följsamma logiken som får lyssnaren att nästan genom intuition förbereda sig inför kommande partier i styckena, blir aldrig avslagen och förlorar heller aldrig sin intensitet, utan är deterministisk utifrån ett fritt romantiskt perspektiv. De olika delarna av symfoniorkestern turas om att individuellt utgöra varsin viktig del i det musikaliska verket som helhet, något som väl utmärker Alfvéns kunskap i instrumentalism. Denna symfoni hör till hans mest genomgående glädjerika, och kan samtidigt sägas vara den som bäst sätter fingret på kompositörens förmåga att kontinuerligt spinna harmoniska tillstånd kring vardagen ute på skärgården. Studerande som fortfarande söker bevis efter den svenska folkkaraktären har här ett tidlöst opus att ta sig igenom en klar sommardag i juni: denna symfoni är ej att missa - ett tidlöst mästerverk.

~ Alexis

Symfoni nr. 4, "Från havsbandet" i c-moll, op. 39 Dirigent: Stig Westerberg Framförd av: Stockholms Filharmoniska Orkester Bluebell 1986 45:16 minuter

Hugo Alfvén (1872-1960) räknas som en av de största svenska tonsättarna; han var en föregångsman inom symfoniken, och han är förmodligen den främste gestalten inom klassisk nationalromantisk musik i det här landet. I Sverige har han kommit att bli uppfattad som ett slags festskildrare, där betoning lagts på hans "Festspel" och hans mer folkligt betonade "Midsommarvaka". Men det finns en betydlig bredd inom hans repertoar som omspänner orkester- och körverk, kantater, sånger och romanser. Av hans orkesterproduktioner brukar hans fjärde symfoni, "Från havsbandet" (1918-1919), räknas som den mest fulländade, och det är också den som vi ska ta en titt på här.

I. Moderato – Allegretto, ma non troppo II. Allegro – Moderato - Allegro III. Lento – Maestoso - Molto appassionato IV. Allegro agitato

Symfonin består av en enda lång sats, som tematiskt är uppdelad i fyra stycken med tydligt urskiljbara stämningslägen. En viss, skissartad "handling" ligger till grund för opuset - en kärleksskildring mellan två unga människor, vars händelseförlopp alltså speglas i satsens fyra delar. Symfonin är skriven för en stor orkester, tolkande naturens spel, samt två sångröster, som motsvarar handlingens människor. Som symbolisk bild för människan och hennes kamp med sina känslor och den omslutande världen finns den karga naturen i den stockholmska skärgårdens yttre rand. Havsbandet, de yttre skären, blir till en metafor "där hav och klippor kämpa mot varandra i dystra stormnätter, i månsken och solglitter" (tonsättarens ord).

Om vi sedan sätter denna beskrivning i förhållande till den musikaliska upplevelsen kan vi göra följande upptäckter. Den första delen, med sitt dramatiskt medryckande motiv, berör den unge mannens lidelsefulla kärlekslängtan, speglat i en orolig, mörk natt där vågorna slår mot ensliga klippor. En ensam mansröst, tenor, infogas i symfonin. Den andra är dess kvinnliga motsvarighet, och här återfinns endast den kvinnliga sopranen. Den är mer behärskad och drömmande, motsvarande månskenets bleka ljus över skären. Det tredje stycket är det mest harmoniska; solsken reflekteras mot vattnet, och här samsas den kvinnliga och manliga rösten i satsens lyckligaste del. Dock kvarstår den medryckande kraften, som för att dra med lyssnaren i ett kärlekens bubblande rus. Med fjärde delen kommer stormen, och det oundvikliga tragiska slut, som realiserar verkets oroliga underströmmar och återför det inledande styckets kvalfyllda åtrå till slutets fatala undergång. Här tycks vinden och regnet piska mot klipporna och vågornas virvlande skum upplysas av vredgade blixtar.

Tematiskt finner vi här kärleken, relationen mellan människa och natur, samt ett nyckfullt öde som kanske uppmanar oss att leva nu, och ta tillvara på vår lycka medan vi har den - i morgon kan den vara över. Satsens genomgående skönhet säger oss dock att det smärtsamma även har en vacker dimension, och att glädjen eller ljuvheten skulle sakna relevans om det inte vore för dess kontrapunkt, som är förlusten, åtrån, döden och tidens förgänglighet. Symfoni nr 4 fick vid sitt svenska uruppförande av flera kritiker dåliga recensioner, främst på grund av dess osedliga sensualism. Den ansågs för erotisk, vilket vid en genomlyssning idag framstår som ett stort frågetecken - visst är den lidelsefull och personlig, men dess ordlösa samspel mellan tenor och sopran och naturens symboliska återspeglande av människornas passioner framstår idag som allt annat än oanständig. Mycket riktigt fick symfonin goda omdömen av utländska kritiker när den sattes upp t.ex. i Paris, Wien och Berlin 1920-1922.

Hugo Alfvén tvekade i sin ungdom länge mellan måleriet och musiken, två helt olika inriktningar inom konsten. Måleriet är ett påtagligt, beständigt uttryckssätt, där skönheten omedelbart tilltalar vårt sinne, medan musiken indirekt låter oss skapa bilderna själva, formade av upplevelsen av tonernas klang och samspel. Den förra är besläktad med skenets stoiska, harmoniska karaktär, den andra med de dionysiskt medryckande, icke-gestaltade passionerna; man kan säga att Hugo Alfvén med sin tydliga kombinering av naturmotivets måleriska funktion med människornas lidelser och begär, enligt romantiskt manér söker förena dessa båda motpoler i symfoniskt fulländad perfektion. Och han lyckas. Alfvéns Symfoni Nr. 4, "Från havsbandet", måste vara ett av de absolut mest praktfulla orkesterverk som producerats i Sverige.

~ PFA

Symfoni nr. 5 i a-moll, op. 54 Dirigent: Niklas Willén Framförd av: Norrköpings Symfoniorkester Naxos 2007 53:58 minuter

Hugo Alfvéns femte och sista symfoni skulle komma att ta upp en stor del av hans sista levnadstid, närmare bestämt över femton år, varav de sista fem åren bestod i att revidera symfonin. Trots den enorma arbetsprestation som gick in i att slutföra symfonin, blev kompositören aldrig riktigt nöjd med slutresultatet. På grund av detta har symfonin sällan framförts i sin helhet, utan man har i stället tagit vara på den första satsen, som utan tvekan utgör ett eget organiskt stycke i sig.

I. Lento – Allegro non troppo II. Andante III. Lento – Allegro – Presto molto agitato IV. Finale: Allegro con brio

En långsam, förväntansfull exposition ger oss en helt annan Alfvén än vad vi är vana vid. Vacklande viljor slåss i instrumentationen om cirkulerande motiv, som maniskt växlar mellan emotionell kontemplation och vilda utbrott av tragik och personligt temperament. Genom att upprepa de inledande melodierna ett flertal gånger, för att sedan förändra instrumentationen något och kommentera tidigare idéer, möter vi en kompositör, som med tiden blivit oerhört skicklig på att hantera instrumenten symfoniskt. Den första satsen är komplett vad gäller både struktur och innehåll; en löftesrik inledning, men samtidigt problematisk och i ständig konflikt med sig själv.

När adanten tar vid känner vi igen Alfvéns typiskt melankoliska gnolanden, som besitter en gemytlig svensk atmosfär, som emellanåt är livlig och hänsynslöst vacker när bleckblåsinstrumenten ytterligare framhäver viljestyrkan hos en särpräglad konstnär. Musiken är över huvud taget mycket personligare än tidigare verk, och avslöjar en ytterst krävande och intensiv period för kompositören. Lidelsen och den existentiella tyngden är ständigt närvarande, som orosmoln över grönbeklädda ängar och brusande hav.

I den tredje satsen experimenterar Alfvén ytterligare, och använder sina instrumentala förmågor på ett oväntat sätt: mystiska och magiska klanger föds ur melodifraser på xylofon, åtföljda av bisarra instrumentala utspel av brasset. Dramatiska kontraster bidrar till en känslostark upplevelse tillsammans med underliga polyrytmiska effekter.

Det avgörande uppbrottet blir en öppen sats med starkt skiftande karaktär. Vi dras mot ett oundvikligt slut, samtidigt som Alfvén uppenbarligen har varit medveten om att det har krävts någon form av summering, dels för att skapa den syntes han hade tänkt skulle bilda den organiska cykeln i symfonin, dels för att lysa upp som en klar stjärna på himlen innan han lämnade jordelivet. Mycket väl - i denna sats finner vi det mesta, som definierar Alfvéns musikaliska språk: gladlynta folkmusikaliska partier, pompös heroism, egenartade instrumentala fraser, melankoli och naturdyrkan sida vid sida. Huvudmotivet i satsen upprepas flitigt och blir den harmoniska del, som Alfvén låter fungera som farväl till sitt folk. Ärligt, vackert och organiskt avslutas symfonin med en religiöst hägrande triumf, betonad genom tre starka ackordslag.

I efterhand ter sig detta verk både problematiskt och givande. Problematiskt, därför att det så tydligt märks att kompositören brottades med att få varje sats att länka samman till något enhetligt och större. Musiken är inte lika medveten och rak i sitt framförande som tidigare symfonier, och blir i stället ett sätt för konstnären att bearbeta både sitt liv och sin existentiella utgångspunkt, som vagt påminner oss om Beethoven och hans nionde symfoni.

Samtidigt är den givande, ovanligt givande, på det sätt att den inte skonar vare sig konstnär eller lyssnare. För Alfvén blir det närmast en mental reningsprocess, som systematiskt tvingar honom att ständigt resa sig ur vemodet och skapa underverk. De symfoniska kvaliteterna är bland de bästa vi lär få uppleva ur svensk klassisk musik under en lång tid framöver, och den totala självuppoffring, som strålar ut från den sista satsen, gör slutligen att denna symfoni kommer till sin fulla rätt. Det svenska lynnet blir både en avsats och en estetisk princip för denna bohemiskt nationalromantiska kompositör, som även i framtiden kommer att fortsätta erövra ny mark, med något av det mest personliga och samtidigt folkligt vidspännande, som sett dagens ljus i den kalla Norden.

~ Alexis