om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2009
Med upphovsrätt

Dissection

Ett av Sveriges i dag mest kända metalband, som kombinerade mörk romantik med klassiska influenser och däruti fann nytt liv i andra generationens svartmetall.
Dissection - The Somberlain

The Somberlain

No Fashion Records

1993

45:38 minuter

Med själen såld till det obskyra och romantiska, skänker Dissection oss en nu kultförklarad platta som än idag väcker upphov till känslor, som överskrider all modern materialism. Magisk nyromantik i mörka atmosfärskiftningar får fulla utlopp i harmoniska melodier, som överlöper långa och mörka gitarriff. Dessa melodier centrerar musikens fokus runt episka, melankoliska och nattliga upplevelser som finner tilltro till känslouppbyggnad och erfarenhetsbasering, snarare än teoretiserande kring det moraliska och temporära.
1. Black Horizons
2. The Somberlain
3. Crimson Towers
4. A Land Forlorn
5. Heaven's Damnation
6. Frozen
7. Into Infinite Obscurity
8. In The Cold Winds Of Nowhere
9. The Grief Prophecy / Shadows Over A Lost Kingdom
10. Mistress Of The Bleeding Sorrow
11. Feathers Fell

Musiken grundar sig i melodisk heavy metal, men tar estetiken i svartmetall till en helt ny nivå, använder den snarare som en naturlig del i musiken än som ytligt tillägg, och finner därmed ett vinnande koncept. Vackra, förförande och harmoniska melodier uppvisar prov på de uppenbara klassiska influenser som finns närvarande albumet igenom. Detta reflekteras även utav musikens inre ideologi; en individs erfarenhet och frigörande från det konventionella, heliga och moraliska blir avgörande, för att kunna finna ett liv fyllt med oanade naturkrafter och destruktiva erfarenheter i motsats till ignorans och passivitet. Dissection utforskar här nya grunder att stå på, utan att tappa tilltron till sina föregångare.

Det slaginstrumentala batteriet till precist trummande är utomordentligt, oklanderligt, och bygger upp den starkt växlande grundrytmiken med elegans, samtidigt som den följer melodiskiftningar med intuitiv kännedom. En viss tyngdpunkt på svängig rock, i vissa fall rock'n'roll, återfinnes på många ställen i "The Somberlain", men verkar ha varit naturliga resultat av ett försök att sammanfoga trummornas teknik med melodiernas växlingar. Samspelet mellan gitarrister och trummis löper därför problemfritt, med tillräckligt utrymme för basisten att låta mörka rundgångar då och då framhäva sig själva, utan att ta överdriven plats i musikens presentation som helhet. Basen förstärker musiken mycket och ger den ett djup som både bekräftar det goda samspelet mellan musikerna, och inger en känsla av morbida mått. Den ekande, nästan spöklika och jagande rösten från Jon Nödtveidt, förstärker intrycket av detta och tilldelar musiken en besatthet av sina egna ideal och teman.

Och inte hade det varit varken över- eller underskattande för just detta band. Dissection ger sig ut på outforskade plan, som bryter sig fria från vår tids magilösa tillvaro och lever i stället ut de oanade krafter, som människan är i stånd till när kontakten till det bisarra och nattliga blir sluten. I samband med denna insikt upplevs "The Somberlain" som mycket melankolisk och finkänslig, vilket stärker inlevelsen av klassiska influenser. Likt en symfoni målar Dissection upp långa musikspår, som inte reglerat spinner fast vid "inledning-refräng-avslutning", utan i stället bygger upp sin musik kring känsloväxlingar, för att beskriva en erfarenhet.

Den vackra harmoniken uppstår i de melodiska framförandena som både grundlägger och utmanar musiken på flera plan samtidigt. Även om "The Somberlain" musikaliskt sett grundar sig på en utvecklad form av heavy metal, är huvudfokus - både ideologiskt och estetiskt - satt på svartmetall. De nyromantiska inslagen övergår ofta till en kaotisk motreaktion mot det som förnekar människans naturliga instinkter och förslavar hennes förmåga till makt och erövring av nya tillstånd. Med siktet inställt på konstnärliga plan finner Dissection således en mening i det som väcker och romantiserar den brinnande själens evighet.

~ Alexis
Dissection - Storm of the light's bane - Where dead angels lie

Storm of the Light's Bane - Where Dead Angels Lie

Nuclear Blast Records

2002

61:22 minuter

Dissections andra opus följer ur evolutionärt perspektiv en till synes naturlig utveckling av musiken från "The Somberlain". Svartmetallen som i tidigare album utgjorde kärnan i Dissections musik, har här ersatts med övertonade klassiska influenser, tillsammans med melodisk heavy metal som huvudsakligen definierar musiken. Redan från "Night's Blood" möts vi av ett nytt Dissection, även om bandets välkända egenskaper väl gör sig påminda.
1. At the Fathomless Depths
2. Night's Blood
3. Unhallowed
4. Where Dead Angels Lie
5. Retribution - Storm of the Light's Bane
6. Thorns of Crimson Death
7. Soulreaper
8. No Dreams Breed in Breathless Sleep
9. Where Dead Angel Lie (Demo Version)
10. Elisabeth Bathory
11. Anti Christ
12. Feathers Fell
13. Son of Mourning

Från att genom dynamiskt trumarbete en gång ha byggt upp avancerade och snabbt skiftande rytmförändringar i musiken, som utgör en av bandets absoluta styrkor, har man istället tonat ner och till och med mjukat upp slaginstrumentalismens framträdande. Resultat av detta blir en halv kompromiss mellan det tidigare soundet och det nya; rytmiken tas till ett semilinjärt framträdande, som tidvis övergår till en snabbt nedbrytande dekonstruktion. Ur detta hämtas dynamik, både på musikaliskt och temadrivande plan, men uppnår aldrig den nivå av uttryck som tidigare gjort sig till känna.

Detta "utrymme", som på grund av detta onekligen uppstår, har man i stället fyllt ut med en starkare framtoning av den ledande melodin, härledd till samarbetet mellan den ledande och rytmiska gitarren; något som alltid mer eller mindre har definierat Dissections kompetens i att genom episk och fantasirik symbolism måla ständigt omgående harmoni, som naturligt framväxande ur den avancerat händelserika melodistrukturen.

Således utmärker sig "Storm of the light's bane - Where dead angels lie" främst genom den nu utvecklade melodirytmen i Dissections ärliga presentation av mörka visioner, där stolthetens ursprung finns i det oheliga och otämjda. I samband med detta framstår många delsektioner av spår som påtagligt "rockiga"; melodirefränger likt dem som kan uppfattas i "Where dead angels lie" breder ut sig i svängig form, dock i kortare tempo än vad gotisk-romantiska band som Kvist hållt.

Detta faktum vägs dock upp av den onekligt vackra harmonin som uppstår, där melodi, rytm och sångskrik vävs in i varandra och framlöper en vision av metaforiska mått, dock i Dissections fall alltid klara och välartikulerade på mer än ett plan. Jon Nödtveidts raspande skrik kvarstår som gastliknande ifrån förra albumet, men är numera smakrikt upplyft till en glassig nivå, som uppnåtts genom experimentering med en dömd ängels skrik mellan två ekande himlavalv. Melodiska är skriken, men saknar mycket av den inneburna kraft som upplevdes i "The Somberlain".

I och med detta album har Dissection tagit ett nytt steg med sin musik. Mycket av den ondsinta atmosfär som finns i tidigare verk är här väl närvarande och har ytterligare förstärkts av pendlingen mellan melankolisk bedrövelse och hatfull krigsförklaring. Den mer svängiga rock'n'roll-karaktär som musiken här tagit, kvarstår dock som den största förändringen i Dissections utförande.

Samtidigt blir det efter flera lyssningar mycket uppenbart hur den känsla som "The Somberlain" innefattade, nu har börjat tyna bort. Det musikaliska framförandet känns hastigt och ogenomtänkt på vissa delar av albumet. Medan "Storm of the light's bane - Where dead angels lie" möjligtvis är mer vacker och bedårande i sin nyromantiska själ av mörker, saknar den det musikaliska engagemang som tidigare funnits. Albumet känns slätstruket och en aning för linjärt för att kunna tillgodose sig med maximalt uttryck genom samtliga element, som lätt kan härledas efter musikalisk dekonstruktion. Genom sin obönhörliga kompetens finner dock Dissection en glimt av ljus och styrka, ett nöje i att uppleva det hänsynslöst morbida, som sällan på lika hög nivå återkommer i musik av liknande arkitektur.

Sidnotering:
Re-releasen från 2002 innefattar även fem bonusspår från EP:n "Where Dead Angels Lie"
~ Alexis
Dissection - Live Legacy

Live Legacy

Nuclear Blast Records

2003

40:09 minuter

På detta klassiska livealbum från 2003, intar Dissection arenan och framför en salig blandning romantiska stycken från sin diskografi. En aning slätstruken och platt ljudproduktion framhäver Jon Nödtveidts morbida vrål, men jämnar samtidigt till den inre harmonin och skapar en klaustrofobisk effekt på de melodiska riffen. Musikerna spelar en aning lösare och friare rent taktmässigt, men håller samman varje framförd sång med instrumental självkännedom. Ackordströmmarna ger upphov till en pulserande effekt och skapar en viss fördröjning, i kontrast till den punktliga slagverksrytmen från Tobias Kellgren. Nödtveidt får den raspande rösten hos en dömd ängel och följer passande med de tematiska motiven i musiken.
1. At the Fathomless Depths
2. Retribution - Storm of the Light's Bane
3. Unhallowed
4. Where Dead Angels Lie
5. Frozen
6. Thorns of Crimson Death
7. The Somberlain
De fyra första spåren har tagits från "Storm of the Light's Bane", där de harmoniska kontexterna är svängigt rockiga och glider mellan tonlägena med en mörk intuition, som vägleder dessa musiker genom barriärer av misantropi, hat och destruktivitet för dess egen skull. De huvudmelodiska strukturerna skapar en diabolisk skönhet i estetik, där disharmoni vävs in för att förstärka övergången från en musikalisk passage till en annan. Instrumentalistiskt sett är musiken välutvecklad och oklanderligt genomförd för att vara live, men samtidigt saknas den inre drivande känslokraften som definierar spåren från "The Somberlain".

Utsvävande spatseringar längs löpande kontexter som betar av det gemensamma huvudtemat, talar om livskraft och frigörelse. Anslutningen från ett motiv till ett annat binds - till skillnad från de föregående styckena - samman av en inre logik som fullföljer avsikten bakom varje individuell komposition. Urvalet är förnämligt sammansatt och balanserar väl mellan olika känslotillstånd, utan att förgripa sig på framförandet som helhet. "Thorns of Crimson Death" utmärker sig genom förmågan att bibehålla en progressiv utveckling i intensitet, och stundom övergå till mer sökande livserfarenheter där musiken stannar av, förutom den tysta och stämningsfulla melodin under publikens vrål och skrik som respons. Albumet rundas välförtjänt av med titelspåret till "The Somberlain" och sänder lyssnaren iväg på nyromantisk utforskning där dessa diaboliska herrar erövrat områden sedan tidigt 90-tal. "Live Legacy" utgör en förträfflig sammanfattning av Dissections musikaliska historik framförd live, där besvikelsen är bandets utveckling mot en mer lättsmält era av harmonisk rock, och njutningen slutligen blir uppskattningen av deras tidiga innovationsrika kompositioner, där avancerade melodiska dramer blev föremål för uttrycket av mörka själars sammansvärjning, med det existentiellt oheliga i vår naturliga verklighet.
~ Alexis

Kategorier

Community