Dawn

Rytmisk svartmetall som genom skarpa melodiflöden komponerar musik för morgondagens undergång.

Nær Solen Gar Nider for Evogher Necropolis 1994 49:15 minuter

Precisa slagpådrivningar genomförs på statisk nivå utifrån en trumteknik, som till stor del liknar de mörka tongångar Unleashed en gång lyckades formulera. Rytmen är därmed förankrad i dödsmetall, men upplever den mörkromantiska estetik som definierar andra vågens svartmetall.

1. Eyesland 2. The Ethereal Forest 3. Diabolical Beauty 4. In The Depths of My Soul 5. Ginom Renande Lughier 6. As the Tears Fall 7. Svarter Skiner Solen 8. Everflaming

Dawns musik är melodidriven genom den episka harmoni, som uppstår i samarbetet mellan gitarr och slagverk. Den verkliga styrkan i musiken ligger dock i uppbyggnaden av den ledande gitarren, som får överlöpa rytmgitarrens melodiflöden. Många gånger går dessa delmoment in i varandra och för därmed musiken framåt på linjärt plan genom sammanslagen rytmik och melodi.

Det uppkommer dock utrymme för atmosfärsväxlingar, noga uträknade att skapa en mörk och dyster upplevelse, som följd av att man lyssnar på albumet från början till slut. De långa melodiackorden, om än ständigt balanserande mellan flera olika tonlägen samtidigt, framförs på ett sådant vis att skönheten först uppstår då musiken lyssnas till i sin helhet.

Sångarens vrål befinner sig bakom en ljudvall som ekar jämnt längs med varje individuell sångs framförande. Detta förstärker den morbida och nästan apokalyptiska stämning, som utmynnar i den logiska slutsatsen av sitt eget grundtema. Dawns musik är således skoningslös och demoraliserande, endast för att ersätta musikens nedbrytande med en motreaktionär vilja genom känslomässig melodi.

Det verkligt episka genomsyrar Dawns musik i samband med de snabba konturer som uppmålas när en sång bryter av sin linjära framförhållning, endast för att ersätta den med samma grundtanke, fast nu med ny harmoni i ständigt skiftande presentation. Utifrån detta perspektiv upplevs musiken som aningen avledande från de band som lyckats forma en mer följdriktig och klar konstnärlig vision. Dawns musik kvarstår dock som en utmärkt framställning av den mörka sidan av vår verklighet, samtidigt som den idealiserar motpolen till sin egen romantiska världssyn.

~ Alexis

Sorgh På Svarte Vingar Fløgh Necropolis 1996 23:24 minuter

En strömmande vacker akustisk presentation inleder denna EP, följt av en musikalisk uppbyggnad, som i större utsträckning än tidigare avlägsnat sig från dödsmetallens grundmönster. Dawn vattnar fram en form av melodiskt svängig svartmetall, där den faktiska originaliteten uppstår i den ihållande harmoniska rytmiken, som ger upphov till en episkt flytande atmosfär.

1. Vya Kal 2. Sorrow Flew On Black Wings 3. Soil of Dead Earth 4. Night Of The Living Dead

Tonväxlingen är intensiv, men styrkan i musiken ligger i sättet att hantera tremoloeffekten, tills det att estetiken har fått en klar och bred konstnärlig vision. Musiken fortlöper med stil och elegans, något som fått större proportioner genom den klart förbättrade produktionen, men som å andra sidan inte riktigt når upp till samma abstrakta höjd, som bandets förra verk gjorde. De delar av musiken, som är tänkta att föra grundtemat framåt, har separerats från huvudmelodierna, genom att från ren melodi övergå till utstakade kraftriff i snabb variationstakt, samt har i stället getts större och friare spelrum, vilket i sin tur har lett till att en inneboende kontemplation och samhörighet med de olika delmomenten i varje enskilt spår till viss del har gått förlorad.

Covern av Infernal Majestys "Night of the Living Dead" ger prov på bandets dynamik att kunna övergå till stilmässig thrash metal, även om detta spår upplevs som något osammanhängande med resten av EP:n. Syntgångarna är besparade till vissa mellansektioner i musiken för att förstärka den kontinuerliga melodins transcendenta delar. Den episka atmosfären är dock ständigt cirkulerande kring musikens kärna, om än på ett plan som tillfaller en mindre naturlig följsamhet. Det är här vi finner den avgörande faktorn, som placerar detta verk precis under sin föregångare: det konstnärliga och musikaliska engagemanget är där, och musiken har tilldelats en betydligt kraftfullare ståndspunkt än tidigare, men har slutgiltigt tappat den känsla och det interna samspel, som en gång gjorde att detta band stod ut väsentligt mer från mängden.

~ Alexis