om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2009
Med upphovsrätt

Bathory

Vad som från början var ett simpelt thrashmetall-projekt, växte och blev till slut episk hjältediktning i Wagner-inspirerad svartmetall.
Bathory - S/T

Bathory

Black Mark

1984

26:57 minuter

Den absoluta grunden till Bathorys kommande mästerverk i thrash-inspirerad svartmetall, är just detta album, vars stomme utgörs av konstant vidmakthållande av generell slagverksmotivation. Denna centrering av uppbyggnad övergår – tack vare riffens inneboende komplexitet att växla mellan brus och melodisk klarhet – till en linjär presentation av övergripande teman och atmosfäriska höjdpunkter.
1. Storm of Damnation (Intro)
2. Hades
3. Reaper
4. Necromansy
5. Sacrifice
6. In Conspiracy With Satan
7. Armageddon
8. Raise the Dead
9. War
10. Outro
Musiken avviker aldrig från sin huvudsakliga grad av intensitet, men bryts ibland tillfälligt ner genom att delvis eller helt avlägsna batteriet och i stället låta tillströmningen av melodiska ackord fullfölja varje sångs grundläggande rytmik, endast för att åter bygga upp trummornas roll och fortsätta där man slutade. Utifrån detta finner vi utrymme för improviserade och känslolöpande uttryck, som ofta återfinns inom rockmusik. Den typ av "svängig" melodik, som definierar sådan struktur, genomsyrar Bathorys uttänkta framträdande.

Man lyckas dock överskrida detta faktum genom att uppnå en närmast bisarr och morbid estetik, utifrån den påtagligt växande atmosfär, som uppstår när Quorthons rossliga vrål möter de kraftfulla riffens entropiska visioner. För det är just så musiken bygger upp sina känslotillstånd: reserverad, men ändå fortlöpande och obehindrad inom sitt eget ramverk, vilket mer än något annat verkar antyda det uppenbara: även krig har sina lagar.

Förändringar i musiken förstärker och upprepar varje individuell sångs centrala tema, samtidigt som de får möjlighet att både bibehålla känslomässiga tillstånd och bygga på musiken ytterligare, genom att ge gitarren fullt utspel i soloväg. Kaos åsido finner musiken störst välbehag av att dväljas i sin egen monotona framställning av medverkande komplexitet och till synes överväldigande vilja att lyfta fram teman, som är tänkta att fungera som motreaktionär symbolik mot allt heligt och moraliskt. I detta lyckas Bathory skapa en ständigt pådrivande form av kraftfull atmosfär, som måhända ibland kan upplevas som förstadium till något mer fulländat, men som ändå på sin tid bröt gränser och än i dag fortsätter att kommunicera påtagliga sanningar med sina lyssnare.
~ Alexis
Bathory - Under the sign of the black mark

Under the Sign of the Black Mark

Black Mark

1986

35:58 minuter

Stampande bastrummor slår monotont fram en rytmslinga, som under delpassager i musiken alternerar mellan förändrade taktlägen, för att markera drivande moment (refräng) i kontrast till musikens övriga presentation. Detta bildar underlag för gitarren att fritt löpa längs frontlinjen med kraftiga riffs som stegrar mellan låga tonskalor.
1. Nocturnal Obeisance
2. Massacre
3. Woman of dark desires
4. Call from the grave
5. Equimanthorn
6. Enter the Eternal Fire
7. Chariots of fire
8. 13 Candles
9. Of Doom...
10. End
I vissa fall övergår riffen till ackord tagna till högre tonlägen, där varje individuell stämma dras ut för att ge plats för Quorthons råbarkade vrål. En mörk och genomträngande ockult atmosfär uppstår ur dessa olika byggstenar, och förstärks på vissa platser med ett orgelliknande scenario i stil med gotisk soundtrackmusik. Till skillnad från Bathorys tidigare album, har den komplexa melodirytmen ersatts med en närmast översimplifierad ackordpresentation, som till största del förlitar sig på den konstant linjära slagverksrytmen.

Basen piskar aggressivt fram den ledande melodin, men framhäver främst trumarbetet och definierar därmed både atmosfär och musikalisk uppbyggnad. Där Quorthon vill fokusera på utvecklingen av gitarrens grundmöjligheter, låter han ofta rytmiken fortsätta sin gång, medan en vilt okontrollerad soloprestation sliter sig fram på diskanta tonlägen. Detta album är raka rör från början till slut och avviker aldrig från vare sig musikalisk eller teatrisk presentation.

Trots det så finns här gott om utrymme för ytterligare instrumental framhävelse att distinktivt försöka definiera de hedonistiskt ondsinta teman som genomsyrar musikens grundkärna. Quorthons råa vrål, som ekar ner i djupet av en oändligt mörk avgrund, förstärker upplevelsen av att befinna sig i centrum för krig och kroppslig utmaning. Bathory lyckas därmed, genom samspelet mellan morbida tongångar och extasbriljerande soloframträdanden, att uppmåla en värld där samtliga livserfarenheter bygger på mötet med det förbjudna, djuriska och okända.
~ Alexis
Bathory - Blood fire death

Blood Fire Death

Black Mark

1988

45:45 minuter

Jag har alltid tyckt om musik som belönar en lyssnare med tålamod. Bathory utvecklade under sin vikingaperiod (dit räknar jag "Hammerheart" och "Twilight of the Gods") en sådan komposition där låtarna långsamt utvecklas och blommar ut i ett klimax, för att sedan långsamt vecklas in igen och ta slut. Det är som livet självt: man föds, utvecklas, når sin vitala höjdpunkt, bryts ner - dör. Redan på "Blood Fire Death" finns en tendens till detta, även om metoden inte är lika väl genomtänkt eller genomförd. Men framför allt tycker jag att man kan se hela Bathorys diskografi på just det sättet i en kronologisk ordning. Fröet planteras i och med den självbetitlade debuten, den börjar växa med "The Return", knoppa med "Under the Sign of the Black Mark" och blommar ut till fullo med "Blood Fire Death". Efter denna planar kurvan ut; hans två följande vikingaeskapader tillhör också höjdpunkterna, men sedan börjar det gå utför, och med de anonyma "Nordland"-skivorna tog karriären slut.
1. Odens Ride Over Nordland
2. A fine Day To Die
3. The Golden Walls Of Heaven
4. Pace 'till Death
5. Holocaust
6. For All Those Who Died
7. Dies Irae
8. Blood Fire Death
9. Outro
"Blood Fire Death" är alltså toppen av kurvan, det essentiella i Quorthons skapande. Den är i mångt och mycket en brytpunkt, och jag tror att det är där dess storhet ligger. Quorthon, som började släppa skivor redan som yngling, började växa ur den trånga satankostymen och började just inse att han kunde finna styrka och inspiration i sin egen historia, och att han kunde inkorporera detta i musiken: han var inte längre enbart hänvisad till metaforer tagna från hebreisk mytologi. Det känns som om en spärr släppte, och att han därmed vann frihet att göra någonting större. Satanismen och supa-knulla-texterna, som Quorthon hade lyft direkt från Venom, började få ge vika (redan "Under the Sign of the Black Mark" hade referenser till Oden) för en mer nordiskt vinklad tematik, något som även speglades i musiken. Vi har alltså ett brott mellan satanistisk punkrocksthrash/proto-blackmetal och episk vikingametall. "Blood Fire Death" blir därmed en hybrid mellan dessa två ideologiska, tematiska och musikaliska ståndpunkter, och utgör i och med det en klart urskiljbar inspirationskälla för kommande generationer av black metal.

"Blood Fire Death" inleds storslaget med introt "Odens Ride Over Nordland", ett atmosfäriskt och ödesmättat stycke, med gnäggande hästar och långsamt framskridande syntmusik i klassisk dräkt - för att vara helt korrekt: antingen är det ett plagiat från Carl Orffs "O Fortuna" eller så glömde man skriva varifrån man tagit melodin. Vackert och mäktigt är det hur som helst, och när introt glider över i den monumentala "A Fine Day to Die" märker man att man är ljusår från vad bandet dittills presterat. "Under the Sign..." och de övriga, tidigare skivorna bar med sig en atmosfär av mörker och instängdhet; om de varit en parfym hade den hetat "Eau de garage" - medan "Blood Fire Death" signalerar en högre höjd, friskare luft och ett renare öga. Dock hänger det kvar en del rock'n'roll i Bathorys riff, speciellt i låtar som "Pace 'till Death" och "Holocaust", ett arv från influenser som tidigare nämnda Venom och Motörhead. Men åter till "A Fine Day to Die"! I öppningsstycket introduceras akustiska, stämningsfulla gitarrer och körsång som ackompanjerar Quorthon, som här sjunger ren, harmonisk sång för första gången. Texten är poetisk och målar upp en bild av ett nattligt landskap, och en nästan överväldigande naturbeskrivning smyger sig på lyssnaren - vilket avstånd från tidigare metal över huvud taget, som tills nu mest brytt sig om död, krig, satan, brudar och homoerotiska svärdviftare:

"Twinsun sink fading
Behind the black lake
Asleep is the mountains
Yet the night is awake


Strange is the night
Now black stars rise
And many moons circle
Through the silent night"

Den lugna stämningen bär med sig en underliggande oro; en övertygelse om att något snart ska splittra den stillsamma atmosfären och bringa kaoset. Och när detta också oundvikligen kommer, förbyts Quorthons röst till ett raspigt stridsrop, och från och med denna stund låter Bathory oss inte andas ut förrän den sista låten, titelspåret. "A Fine Day to Die" har ett medryckande, återkommande huvudriff, som inträder efter de korta verserna, och detta riff betonas alltid av textradens sista ord ("Steel shines bright in the suns - first - RAYS"), och upplevelsen av det intensifieras av att gitarrerna efter fyra takter spelar grundtonen en oktav högre. Under versen låter Bathory lyssnarens hjärtrytm sjunka något, därefter ökas förväntingarna på riffet med hjälp av röststyrka och placering, för att sedan ytterligare öka pulsen med oktavhöjningen; det är en enastående effekt som uppnås.

Visst finns det en barnslig underton som genomsyrar mycket av "Blood Fire Death", men så var det i allmänhet inom metal-genren på den tiden (och nu med, för den delen). Liksom det mesta annat inom samma musikstil finns här influenser från fantasy och annat heavy metal-gods. (Som till exempel den något löjeväckande "Pace 'till Death" med sin lovsång till att köra snabbt: "Limit, Limit, for You I'd die/At any pace at all/Mirror, mirror on the wall/I'm the fastest of them all". Märk också att denna låt kom ut samma år som Manowars motsvarande bilförarlåt, "Wheels of Fire".) Men det finns också något annat som inte manifesterat sig tidigare - infogandet av nordisk mytologi, framför allt i titelspåret:

"A chariot of thunder and gold
Will come loud
And a warrior with thunder
And rain


With hair as white as snow
Hammer of steel
To set you free of your chains"

Produktionen på "Blood Fire Death" är ypperlig, med tydliga instrument och skarpa, diskanttunga gitarrer som reverbats tillräckligt för att smälta in i mixen och ge den där speciella black metal-touchen. Quorthons röst är i toppskick här, och han framför sina texter med inlevelse och känsla; och det finns faktiskt utrymme för variation, trots att han alltid skriker. Han timar skickligt ordens placering och förstärker tonartsändringar och taktväxlingar med kraftigare skrik, och uttrycker ilska, lidande, kamplust etc. med ytterst små justeringar i levererandet. Från låten "For All Those Who Died" och framåt händer något med produktionen - en extra, brusande dimension tillförs. Detta kan vara svårt att uppfatta, men när man väl lagt märke till det kan man inte göra det ogjort. Förmodligen har det uppstått ett misstag med inställningarna och för höga toppar i gitarrdistortionen. Inte för att det gör någonting - ljudbilden är, och ska vara, skitig.

En av skivans höjdpunkter är "Dies Irae". Den inleds i rasande tempo, musiken förvandlad till malström av de brusande gitarrerna och trummorna; sången stakar sig igenom versraderna i samma rytm som gitarrerna. Denna rytmiskt uppställda "sång" fungerar som en ramsa och påminner inte så lite om den teknik Glen Benton skulle komma att utveckla i sin grupp Deicide. I refrängen förlorar låten sin känsla av ramsa, eller besvärjelse, då sångens velocitet kraftigt ökas. Efter ett kaotiskt och oraffinerat solo mynnar låten plötsligt ut i ett klimax: tempot halveras, tydligt markerade ackordförändringar i grupper om tre utgör en fond som nästan framkallar samma stämning som gamla Black Sabbath, och låten fylls med ens av nästan religiöst patos, när Quorthons imponerande stämma skriker:

"As wolves among sheep we have wandered
Victory lies beyond their spit and scorn
Even the heavens shall burn when we are gathered
Now when the flames reach for the sky
...Dies Irae"

Men det som framför allt gör skivan odödlig är att den genomgående är komponerad med en tanke på helheten. I detta avseende är det ett verk, ett odelbar enhet, helt motsatt den rådande postmoderna fragmentarismen. Varje partikel bär hos "Blood Fire Death" med sig ett mikrokosmos, som i ande är förenligt med hela albumets makrokosmos. I stort sett varje del innehåller en förväntan på nästa passage - de olika beståndsdelarna förutsätter varandra, både framåt och bakåt. Och därför är albumet bevis för att det, åtminstone en gång i tiden, skapades storverk inom metalgenren.
~ PFA
Bathory - Hammerheart

Hammerheart

Black Mark

1990

55:44 minuter

Efter att på black/thrash-albumet "Blood, Fire, Death" ha sniffat en del på vikingatemat, och på så sätt funnit ett alternativ till det för metallen obligatoriska Satantemat, bestämde sig Bathory för att lansera ett helt igenom vikingbaserat album. Sagt och gjort: "Hammerheart" är titeln på denna den första metalskivan, som skulle komma att gå under den estetiska beteckningen viking metal. Om en skiva får denna beteckning kan man vänta sig att den liknar "Hammerheart" på ett par punkter: långsamt tempo, "episka", långa låtar och möjligtvis ren sång med körer. Och så temat med förkristna vikingar. Själva termen "viking metal" är inte en genre i sig, utan bara en överhängande beskrivning.
1. Shores In Flames
2. Valhalla
3. Baptised In Fire And Ice
4. Father To Son
5. Song To Hall Up High
6. Home of Once Brave
7. One Rode To Asa Bay
8. Outro

Quorthon, Bathorys enigmatiske överhuvud, sjunger alltså rent på den här skivan, vilket är en tydlig avvikelse från de tidigare skivorna, men då är ordet "rent" något av en överdrift: hans sång är rosslig och det är inte alltid han träffar helt rätt i skalorna. Detta är snarast en fördel för skivan, och passar den något skräniga produktionen med fräsande gitarrer och en virveltrumma, som låter som dova pistolskott. Vad som lättar upp atmosfären i denna kompakta mix är additionen av körer, som mycket väl fyller ut bakgrunden, och de olika lager av musik, som samspelar i episkt färgade melodier där Quorthons stämma ekar över det ödsliga landskap som musiken målar upp.

Strukturmässigt bjuder inte låtarna på några överraskningar – de är uppbyggda som rocksånger med intro, vers, brygga, refräng o.s.v. – men de bär ändå på något som tar dem längre – och högre – än simpel rock. Detta är något svårdefinierat som finns i synkroniseringen mellan den alltid sysselsatta trumsektionen, som hela tiden är upptagen även om tempot är långsamt, och de nordiska, stämningsfulla melodierna, som upprepas och utvecklas på ett sätt, som gör att lyssnarens förväntningar får stor utdelning.

Långa låtar, som långsamt utvecklas mot den potential de bär på, visar på att devisen om att resan är målet faktiskt är sann. "Hammerheart" är en resa där man varje gång önskar att målet aldrig skall komma. Ett nordiskt mästerverk.

~ PFA
Bathory - Twilight of the gods

Twilight of the Gods

Black Mark

1991

56:64 minuter

En episkt strömmande opera flyter fram genom tidlösa ljudlandskap, där gudarna har övergett människan i hopp om en bättre värld. Akustiska introduktioner definierar varje huvudmelodiskt tema, som sedan fulländas genom stampande slagverksrytm och fluorescerande harmoni, utsprungen från en underliggande gitarrström tillsammans med körropen från sorgligt högtidliga gudomligheter. Musiken är centralt en melodisk form av heavy metal, där Quorthons känsloskrik balanserar mellan uppdelad kontext i rockmusikalisk förgrening. Den vidgade frekvensbredden ger musiken ett fylligt och vidgat ljud, som ytterligare förstärker den teatraliska bredden av instrumentalt samspel. Tydliga influenser från klassisk musik genomsyrar detta symfoniska verk, där bland annat en tillgiven nyupplaga av grunden till en av satserna i Gustav Holsts "Planeterna" klart kan uppfattas.
1. Prologue/Twilight of the Gods/ Epilogue/Through Blood by Thunder/Blood and Iron
2. Under the Runes
3. To Enter Your Mountain
4. Bond of Blood
5. Hammerheart
6. Outro
Melodisynkronisering mellan sång, rytm och harmoni tilldelas automatiskt ett utrymme för orkesterimitativ dissonans. Likt vågor som ständigt skvalpar av och an över en sandstrand, spelar Quorthon på de manipulativa möjligheterna i att expandera den grundläggande musikaliska tematiken till ett reflektivt och idealistiskt plan, där sammansvetsningen mellan instrumental och lyrisk balans tilldelas ett känslomässigt område i konstnärlig vision. Musiken blir därför både hopplöst vacker och organiskt kommunikativ genom att använda sig av en framtoning som bär på spår av tidigare erfarenheter i historisk utveckling. Quorthons spontant löpande sångröst härstammar från "Hammerheart", men har här fått en mindre explicit roll på de högre tonskalorna, utan används i stället för att förstärka och fullfölja musikens överväldigande roll som berättare av forntida visdom och futuristisk uppoffring.

Valet av sångförstärkning genom manskörens understödjande ekoeffekter, påbygger emellanåt en posthumanistisk klarhet i att förvärva gudarnas krafter - och fall. Kvar blir en nordisk ekvivalens till Nietzsches vision av gudarnas fall och människans inre tomhet i meningslös levnadsexistens. Quorthon placerar sedan detta händelseförlopp i ett mytologiskt perspektiv, där den filosofiska tematiken fullföljs genom Ragnarök till en hänsynslös form av heroism. "Twilight of the gods" kvarstår än i dag, som en av de absolut största musikaliska gärningarna inom nutida "mainstream-konst", vars budskap både är kritiskt aktuellt och tidlöst episkt: när våra ideal dör ut, försvinner även vår kontakt med oss själva och vår omvärld - vi får aldrig ge upp.
~ Alexis

Kategorier

Community