At the Gates

Morbid dödsmetall insvept i progressiva och melodiska tongångar, med en estetik som till viss del genomlyser romantisk svartmetall.

Gardens of grief Black Sun 1991 19:54 minuter

Känslofulla sångvrål ackompanjerar en dödsbankett utgjord av finkänsligt komplex rytmik, där intensiv hi-hat bekräftar den lätta produktion, som ligger bakom musiken. Batteriet håller en perfekt jämn kurva av taktoffensiv, medan musiken progressivt antingen utvecklas till ett högre stadium, eller kort bryts av, för att sedan ta vid igen med förnyad kraft.

1. Souls of the Evil Departed 2. At the Gates 3. All Life Ends 4. City of Screaming Statues

Den primära drivkraften är dock den mörka melodi, som gräver djupare in i sin egen morbiditet. Musiken upplevs därmed som dynamisk och inte statisk i sin presentation av grundtema och musikalisk utveckling. Den rytmiska gitarren driver fram tongångar som den ledande gitarren balanserar ovanpå med distinkt urskiljning, men som ändå flyter väl med musiken i övrigt. Utifrån detta uppstår den speciella harmoni som väl definierar At the Gates njutning.

Musiken utvecklar ständigt frambrytande drag, som tar över och leder sångerna vidare, när det dåvarande känslotillståndet har brutits ner eller övergått till en högre form av sig själv. Den progressiva utvecklingen tas dock aldrig till en viss höjdpunkt, utan hålls ständigt nere av den dystra och brutala stämning, som löper fram ur samspelet mellan de rytande vrålen, de morbida basgångarna och de ständigt flexibla melodierna.

"Gardens of Grief" är ett historiskt opus, som utvecklade den svenska dödsmetallen och tog den till en mörkare och mer komplex nivå. Här finns gott om inspiration från gotik, romantik och realism, men framför allt en stark känsla av att befinna sig i mitten av händelser, som förlamar och terroriserar. At the Gates stöper sin musik i dessa upplevelser och väcker på så sätt en ny, mörkare sida hos mänskligheten, som skriker efter att få komma ut.

~ Alexis

The Red in the Sky is Ours Peaceville 1992 45:51 minuter

At the Gates poetiskt betitlade verk, "The Red in the Sky is Ours", inleds med tre taktslag, som för att markera att vad som komma skall inte är vad ni är vana vid. Därefter bryter en ström av strukturerat oljud ut; blastbeats och minimala gitarrslingor i atonalt format, i för genren ovanlig 3/4-takt.

1. The Red in the Sky is Ours/ The Season to Come 2. Kingdom Gone 3. Through Gardens Of Grief 4. Within 5. Windows 6. Claws Of Laughter Dead 7. Neverwhere 8. The Scar 9. Night Comes, Blood Black 10. City Of Screaming Statues

Musiken är orolig, strömmande, bubblande och rastlös, infogande i den klassiska, svenska dödsmetallgrunden en obändig och svårhanterbar olydighet, vilken tar sig uttryck i otaliga tvära kast mellan fokus på melodik och rytmik, tempoväxlingar, taktbyten och "atmosfäriska störningar" (exempelvis fiolspelandet, som bryter sig in på utvalda ställen). Med en fot fast placerad i gammal heavy metal-mark, vet At the Gates att utnyttja den hederliga modellen för tvillinggitarrerna: "The Red in the Sky" är ett typexempel på väl utnyttjande av instrumenten. Två gitarrer spelar till exempel samma melodi, för att i nästa steg låta ena gitarren glida över till en annan, vilket ytterligare bidrar till skivans överhängande känsla av omvandling och att se saker i ett nytt ljus. Den ursprungliga melodin framstår i ny dager, och trummorna markerar dessutom ofta denna "återkomst av det samma" genom att intensifiera till exempel baskaggarna eller att fördubbla slagen på virveln.

Smärtfritt passerar At the Gates mellan en rad olika skepnader, skapar stämningslägen där trummorna suggestivt manipulerar uppfattningen av riffen; blixtsnabbt hoppar de från snabba, rytmdrivna passager med udda taktslag till stämningsfyllda, melodiska stycken – och detta sker så självklart och effektivt att man inte ens märker vilket fantastiskt sångskrivande, som döljer sig bakom det.

Den dystra musiken utgör en avgrund ur vilken Tomas Lindbergs ångestfyllda skrik stiger, som hos en människa som just förlorat sin tro och vrålar ut sin tomhet mot himlen. Rösten är snarare vad man skulle förvänta sig från ett svartmetallband, och förvisso – det finns fler kontaktpunkter mellan At the Gates och black metal, främst då de melodidrivna, flödande gitarriffen.

"The Red in the Sky is Ours" rensar ut allt gammalt, religiöst bråte, som fortfarande ligger och skräpar i vårt undermedvetna. Det är en form av exorcism, där vidskepelserna tvingas upp till ytan och avlägsnas. Och detta till ett soundtrack, som är något av det allra bästa som skapats inom dödsmetallen.

~ PFA

With Fear I Kiss the Burning Darkness Peaceville 1993 45:29 minuter

Med denna skiva återvänder At the Gates till sin formula av skiftande melodisk musik, som ryms inom begreppet dödsmetall. Det växlas mellan dundrande muller, där flinka fingrar rusar längs gitarrhalsen, långsammare musikstycken, som spelas med sedvanlig tremoloteknik, och dissonanta ackord som understöd. Bandet utvecklar samspelet mellan gitarrerna och utnyttjar till stor del kontrapunkt, för att skapa komplexitet och djup i relativt enkla melodier, ibland upphackade av rytmiskt staccato på dämpade strängar.

1. Beyond Good And Evil 2. Raped By The Light Of Christ 3. The Break of Autumn 4. Non Divine 5. Primal Breath 6. The Architects 7. Stardrowned 8. Blood Of The Sunsets 9. The Burning Darkness 10. Ever-opening Flower 11. Through The Red

Som bäst fungerar "With Fear I Kiss the Burning Darkness" i kollisionen mellan det klara, rena, harmoniska och det dämpade, rytmiska, elaka: sorgsna melodier kontra grovhuggna thrashriff, vilka möts i varsin ända av spektret och strålar samman i polyfonisk unison. Trummorna driver hela tiden låtarna framåt med rytmer härstammande från punken och den tidigare dödsmetallen, men ofta muterade i synkopiska, progressiva former.

Disparata fraser fogas samman genom korta övergångar och med hjälp av Lindbergs röstövningar, som på den här skivan varierar något i sina uttryck, gentemot föregående skiva. Viskningar, tal och olika varianter av det patenterade, halsslitande skriket förekommer utspridda över skivan. Det finns även utrymme för stunder av mer kontemplativ natur, som den lugna, akustiska gitarren, som utgör inledningen till "Raped By the Light of Christ" och den barocka "The Burning Darkness", vars återhållsamma trummor (med kantslag) och sömniga rytmgitarr erbjuder andningspaus; dock finns inga fioler på den här skivan, vilket vissa av oss är tacksamma för.

"With Fear I Kiss the Burning Darkness" är en mäktig uppvisning i känsla och kunnighet; den saknar något av den råa, medryckande kraften hos "The Red in the Sky is Ours", men är likväl värd all uppskattning.

~ PFA

Terminal Spirit Disease Peaceville 1994 34:46 minuter

Denna korta skiva är en fingervisning om vart At the Gates var på väg 1994, i korsvägen mellan tung, progressiv dödsmetall och silkeslen, melodisk thrash.

1. The Swarm 2. Terminal Spirit Disease 3. And the World Returned 4. Forever Blind 5. The Fevered Circle 6. The Beautiful Wound 7. All Life Ends (Live) 8. The Burning Darkness (Live) 9. Kingdom Gone (Live)

I fråga om melodik är At the Gates på "Terminal Spirit Disease" fortfarande mästare, men när det gäller struktur har bandet fastnat i en olustig, rockbaserad form som är mindre konstnärlig än den gamla stilen, men förmodligen mer lukrativ långsiktigt sett.

Jag minns tydligt första gången jag höll den här skivan i min hand. Jag stod vid metal-sektionen inne i Bengans skivaffär i Göteborg och läste låttitlarna, när en långhårig kille bredvid mig berömde skivan: "Den där är helt jävla grym", sa han. "Jag har hört att den är mer lättillgänglig än de tidigare skivorna", svarade jag, vilket resulterade i lågt mumlande från min långhårige metal-broder.

Lindbergs röst är fortfarande av det desperat skrikande slaget, men den underliggande musiken har normaliserats och fogats in i en mer lättsmält konstellation. Musiken har fjärmat sig från dödsmetallens domäner och närmat sig de melodiska områden, som normalt sett tillhört black metal. Till skillnad från rocken är musiken på "Terminal Spirit Disease" inte baserad på ackord, utan på melodiska riff, som utgör låtarnas grundstenar, medan den frustrerade rösten tillför stämningsläget, och trummorna fungerar som drivande kraft framåt. Jämfört med tidigare prestationer är detta album finputsat och polerat - strukturen är uppstädad och förenklad; det atonala, oroliga är sopat under mattan; blastbeatsen lyser med sin frånvaro.

"Terminal Spirit Disease" är därmed inte en dålig skiva. Den melankoliska atmosfären och de medryckande riffen är i sig effektiva, men givet helheten finns det tendenser som gör detta till en tråkig skiva. Den är stundtals stelbent och det saknas spänning. Därtill är den kort, och har av någon anledning "berikats" med stråkgnissel, om det nu är berikning när inget av substans tillförs. Så det positiva med skivan - nämligen produktionen, sinne för melodier, atmosfären, framförandet - tyngs ned av tre betydliga problem: 1) taffliga övergångar, som gör att tempot och låtens drivkaft förloras i intetsägande mellanpassager, som endast tycks finnas där för att erbjuda omväxling; 2) förutsägbar struktur; 3) platthet - inget nytt kommer att upptäckas vid upprepade lyssningar.

Det album som At the Gates skulle komma att släppa något år senare, "Slaughter of the Soul", fortsätter i samma spår, men där har man raffinerat processen genom att slopa alla sega mellanpassager. Det vill säga skivan är fortfarande platt och förutsägbar, men den saknar det som drar ner drivkraften, och är därför mer effektiv (men inte bättre).

Som avslutning på "Terminal Spirit Disease" serveras lyssnaren tre live-låtar. De råa och avskalade versionerna av gammalt låtmaterial erbjuder en skarp kontrast till de nykomponerade spåren, och man inser (återigen) att utveckling långtifrån alltid innebär förbättring.

~ PFA