Änglagård

Experimentellt progrockband med influenser från Genesis, King Crimson och svensk folkmusik, som under 90-talet gav upphov till en ny våg av progressiv rock i Sverige.

Hybris Mellotronen 1992 44:18 minuter

Under tidigt 70-tal höll det på att växa fram en helt ny musikgenre. Pionjärartister som King Crimson och Genesis kombinerade jazzimprovisation, elektroniska syntslingor, rockballader och klassiska influenser, för att bryta av från rockmusikens tilltagande kommersialism och skapa någonting nytt. Resultatet blev vad vi i dag kallar för progressiv rock, en musikstil som vidgade rockens enformiga konventioner och i stället gjorde anspråk på ett seriöst konstnärligt uttryck. Cirka tjugo år senare uppstod en ny våg av progrock i Sverige, där bandet Änglagård (icke att förväxlas med svensk s.k. progg) kom att spela en oerhört inflytelserik roll.

1. Jordrök 2. Vandringar i vilsenhet 3. Ifrån klarhet till klarhet 4. Kung Bore 5. Gånglåt från Knapptibble

Hybris räknas traditionellt sett som ett av deras viktigaste verk. Musiken öppnar upp med en stilla pianokadens i starkt nordiskt tonspråk, som sedan övergår till en kombination av elektroniska bakgrundsmönster och flytande elgitarrsolon. Ständigt skiftande taktuppdelningar och en ovanlig harmonik ger upphov till den charmant dissonanta ljudbilden. Ledmotiven konvergerar smidigt samman till ett energiskt huvudtema och sjunker sedan tillbaka in i strömmen av en folklig flöjtmelodi. Från ingenstans dyker ett kyrkorganiskt psalmmotiv upp och bryts lika kvickt av mot vad som nu avslöjar en tydlig Genesisinfluens: soloframträdanden i klassisk språkdräkt och rörliga syntmelodier, uppbackade av smattrande basgångar, som tillsammans skapar den medryckande rundgången av vild och färgrik atmosfär.

Lika vacker är musiken i stilla ballader, där flöjten fritt får improvisera fram mystiska teman till en lugn instrumentell bakgrund. Tack vare mellotronens avlösningar genomgår samma tema en mängd förvandlingsfaser i olika kombinationer av närliggande natur - en episk kompositionsmodell som till skillnad från jazzimprovisation hela tiden berör det ursprungliga mönstret som håller sången som helhet samman till något enhetligt. Varje enskild metamorfos kommenterar tematiskt den tidigare idén, även kompositionerna sinsemellan, men musiken fastnar trots detta inte i cykliska banor utan växer organiskt efterhand som nya upptäckter görs, vilket bidrar till att en inre musikalisk dialog upprättas.

Experimenteringen är total, med insprängda tangopartier, bluesrytmer och psykedeliska krautrockinfluenser. I vissa sånger förstärks den etniska dimensionen med ytterligare folkmusikaliska passager och tydliga fornnordiska referenser. Det är onekligen också här som Änglagård lyckas skapa mycket av sin originalitet: i kombinationen av det personligt udda och folkliga. De svenska sångrösterna, som förekommer i form av korta poetiska verser, bidrar ytterligare till detta faktum. Lyriken behandlar filosofiska och religiösa föreställningar, långt utöver dåtidens billiga uppköp av populärkultur och glamourprodukter.

Precis som The Doors på sin tid, bröt Änglagård kraftigt av från 90-talets tomma konsumtionskultur genom sin dissonanta instrumenteringsteknik, mörka skepticism, mystiska teman och amoraliska visioner av en värld i fantasirika drömmar och upplevelser. Genom de kryptiska metaforerna för en död tid och åkallelsen av en ny med förankring i det kulturella arvet, kom Änglagård att förändra både den svenska progrockscenen och även göra succé internationellt.

~ Alexis

Epilog Exergy 1994 43:44 minuter

Änglagårds andra studioalbum markerar en tydlig musikalisk utveckling från deras tidigare produktion. Genom Epilog kliver dessa musiker in i det nyklassiska området, med en mer traditionell instrumentering och finslipad kompositionsteknik. Rockfundamentet har nästan helt upplösts och i stället spritts ut i kortare passager, som idémässigt sammanlöper med varandra i en stormvind av violinmelodier och pianopartier. Det som håller alla dessa instrumentala fragment samman är oftast ett eller två primära teman, som återkommer med jämna mellanrum i olika former och fungerar som katalysatorer för utvecklingen av musiken i sin helhet.

1. Prolog 2. Höstsejd 3. Rösten 4. Skogsranden 5. Sista somrar 6. Saknadens fullhet

Det är inte bara själva musiken som reflekterar ett inre kretslopp, utan även den underliggande poetiken bygger på en växelverkan mellan årstiders kolliderande krafter. Estetiken har mörknat i en höstlig, närapå dekadent färg, men de energiskt flödande mellotronfraserna och de gungande basgångarna finns kvar sedan innan. Man har till och med på vissa platser återanvänt ett par musikaliska motiv från Hybris, men detta stör inte alls, utan åtföljer resten av musiken på ett naturligt sätt. Influenserna har även breddats; bl.a. känns Tangerine Dreams melankoliska flöjtsolon och överhuvudtaget mycket elektronisk krautrock igen, men allting framförs i traditionellt nordisk anda. Ljum, stilla atmosfär belyser ett spektrum av vemod som genomtränger upplevelsen på djupet och gör den personlig.

Ingen sång förekommer, utan det är musiken som talar genom de olika harmoniska skiftningarna och instrumentala avbrotten. Övergångarna är noggrant arkitektoniskt utplacerade för att kunna dra nytta av den moderna atonalismen; melodiskt övergår i harmoniskt, och entoniga stämmor breder plötsligt ut sig i ett skimmer av konsonanta uppslag. Som en blombukett fälls motiven ut och växer i hand med att de sätts i sitt tidigare sammanhang. Betoningen av strukturens innebörd gör detta till en klassisk upplevelse, men dess rötter sträcker sig över en större mängd stilar, som genom Änglagårds professionella musikerskap sammanfogas i en bländande skön samling stycken, starka och fyllda med liv nog för att kunna rycka i känslotrådarna, men samtidigt mjuka och nattliga för att klassas som organisk meditation. Något liknande kommer sannolikt inte att göras igen.

~ Alexis