August Strindberg

Röda rummet Natur och Kultur 1986 273 sidor

Som fyrtioåring var August Strindberg väl bevandrad inom de konstnärliga kretsarna i Stockholm. Han hade provat på det bohemiska livet, de svältande dagarna där den i kretsen som lyckats sälja en tavla eller publicera någon artikel fick stå för notan. Det är denna tillvaro han skildrar i sin epokgörande roman "Röda rummet".

Titeln kommer från den salong på Berns i Stockholm, där den konstnärliga krets som bokens huvudperson, Arvid Falk, omger sig med, möts och utbyter filosofiska, blasfemiska, konstnärliga och upproriska meningar med varandra. Strukturellt sett är boken avig och tvär - den utspelar sig främst i Stockholm, med vissa avstick till den ospecificerade orten X-köping, och behandlar en rad olika personer, där nämnde Arvid utpekas som huvudperson främst i och med att han är den som introduceras först, samt att han har den minst utstickande personligheten. Falk är till en början ämbetsman, men drivs av en idealistisk längtan till en mer litterär bana - han har lyriska ambitioner, men får nöja sig med att hanka sig fram inom det journalistiska fältet, vilket han med syrlig ironi dissekerar och avslöjar som ett spel mellan ego och kappvändning. Liberal i dag, konservativ i morgon.

Som journalist får unge herr Falk erfara många olika miljöer i Stockholm, och de flesta av dessa råkar ut för kritik av det allra beskaste slag. Adel, präster, borgare och bönder; samtliga stånd får finna sig i att dräpas i detta strindbergska lustmord. Här finns den svenska byråkrati, som personifieras genom det Kafkaliknande Kollegiet för Utbetalandet av Ämbetsmännens löner, där ingen tycks göra någonting alls; den förljugna och självförhärligande välgörenhetsverksamheten, som karikatyriseras av två fisförnäma, lata överklasstanter och en präst; den själskorrumperande teaterkonsten (i sig en parafras till samhället utanför med dess idealister, ärrade nihilister och maktfullkomliga skitstövlar som blockerar vägen till framgång); det journalistiska kappvändandet och recensenternas dolda agenda; bedrägliga försäkringsbolag, domstolar, riksdagshuset och märkliga banker. Inte ens Arvid Falks egna, idealistiska, upproriska bohemsällskap undgår kritik: den ironiska hållning och nihilistiska anda som odlas i sällskapet leder till sådan skämtsam lättsamhet att inte ens en meningsfrändes död förmår beröra de blaserade själarna.

Stockholm framstår som en labyrint där till slut allting verkar vara sammanknutet eller ihopvävt av dolda band och lömska konspirationer. Personer som i ett kapitel utmålas som skurkar kan i nästa väcka sympatier, och tvärtom, och ibland är Strindberg vag i sin beskrivning av skeenden, så att man inte kan vara helt säker på vad som händer. Lägg därtill att figurer tycks spegla varandra i sin utveckling - till exempel har idealisten Falk något av en motpart i den lidande skådespelaren Rehnhjelm, för att inte tala om dessa två personers respektive kärleksobjekt (för att inte avslöja för mycket av handlingen låter jag bli att utveckla resonemanget). Falk har dessutom en inverterad motsvarighet i den äldre brodern Carl Nicolaus Falk, en rakt igenom osympatisk figur, vars huvuddrag - träffsäkert skildrade med syrlig penna - får anses vara fåfänga och pengadyrkan.

Romanen genomsyras därigenom av en kaotisk, smått klaustrofobisk underton, som tar sig uttryck i ständiga perspektivbyten, nya utvärderingar av figurernas ståndpunkter och deras dolda avsikter och lojaliteter, samt bakgrunden av den myllrande stadens gränder, fartyg, kåkar och lokaler.

I allt detta för Strindbergs vakna prosa läsaren framåt och lockar till vidare utforskning av det dystra samhället, med ett språk som saknar motstycke. Hans beskrivningar får verket att vakna till liv. I det inledande kapitlet ger Strindberg prov på sin storhet:

Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo mellan rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran där havet ligger.

Strindberg låter lekfullt solens strålar vara subjekt och förvandlar en stillastående miljöskildring till något aktivt; det ger en riktning och en vilja, samtidigt som han gör staden levande. Men det är inte bara i denna form han beskriver saker - ofta är hans text genomsyrad av komiska, sarkastiska kommentarer; han anlägger ett tonläge av svagt förakt och driver sedan med sina figurer, låter oss ana den egna ståndpunkten under ytan. Ibland glider han dock över i grövre komik, som i följande groteska beskrivning av medicinaren Borg:

Farstudörren öppnades och in trädde två herrar. Den första var en bredaxlad trettioåring med ett fyrkantigt huvud, vars framsida skulle föreställa ansikte; huden såg ut som en halvrutten broplanka, i vilken maskar plöjt sina labyrinter; munnen var brett skuren och stod jämt på glänt, varvid alltid de fyra, välslipade hörntänderna syntes; när den log, klövs ansiktet i två delar och man såg ända bort till fjärde oxeltanden; icke ett skäggstrå vågade sig fram på den ofruktsamma marken; näsan var så illa anbragt, att man framifrån kunde titta ett gott stycke in i huvet; på kraniets ovandel förekom någonting växande, som liknade en kokosmatta.

"Röda rummet" är främst genom sin fulländade prosa ett verk som lever kvar än i dag. Romanen är lite spretig i sin handling, men förs i hamn med hjälp av en säker författarhand. Allt kanske inte får en upplösning, men så är det väl för det mesta här i världen? Ett grundläggande tema är dock konstnärens självförverkligande och brinnande glöd, vilka hotas av rådande samhällssituation, där mat för dagen och tak över huvudet endast är några av förutsättningarna för att kunna fortsätta verksamheten. I deras väg kommer också Frestaren som lockar med usla beställningsuppdrag som riskerar att korrumpera deras rena andeväsen. Och någonstans i bakgrunden figurerar kvinnan; också hon väcker de ädlaste känslor till liv - också hon korrumperar själar.

Boken är full av skarpsinta, psykologiska iakttagelser, inte långt ifrån sådana Friedrich Nietzsche höll på med i sina tidigare verk, d.v.s. iakttagelser om att det finns någon ständigt närvarande motivation i det vardagliga handlandet, som kan förklara varför vi gör som vi gör. I senare böcker skulle Strindberg komma att fokusera mer på (klass-) samhället och där finna svaret på ungefär samma frågor.

~ PFA

Hemsöborna Klassikerförlaget 1994 137 sidor

Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen...

Så inleds en mer än välkänd bok vid namn "Hemsöborna", skriven av en av Sveriges absolut största författare, August Strindberg. Detta klassiska verk av skärgårdsnaturalism sätter sina spår i alla dem som vågar sig på att plöja igenom åtskilliga sidor av burleska skämt, dramatiska händelser och svenskfolkliga upptåg. Det är därför med en viss stolthet som man tar sig för att läsa denna bok, och kunna dela med sig av de intryck som boken fastetsat i läsarens inre fantasier.

"Hemsöborna" inleds med att Carlsson, en landbo från Värmland, söker lyckan hos en gammal änka, madam Flod, i skärgårdens inskränkta miljöer. Redan från början blir det klart för läsaren, att denna historia kommer att kantas av såväl skratt och glädje, som av tårar och lidande. Carlsson har nämligen företagit sig den friheten att rusta upp änkans gård och se till att åkrarna kommer på fötter igen. Det vådliga försummande av annars så fin jord, ligger sonen på gården i skuld till. Denne pojke vid namn Gusten, har tagit efter sin far och fokuserat alla sina huvudsysslor på jakt och fiske. Därmed har korna magrat och ogräset börjat få överhand på åkrarna. Ända tills Carlsson nöjsamt stiger in i bilden och utnämner sig till högsta tupp på gården, ty nu ska det bli andra bullar!

Så fortsätter sagan om denna gård och alla incidenter som fortskrider i dess väg. Den gamla änkan börjar hålla av Carlsson mer än vänskapligt, och med en son som förblir bitter och sur över att se sin plats tagen av en landbo, en pastor som finner brännvinskruset heligare än Gud själv, en tokig gammal gubbe som lagar det mesta men super desto mer, en tysk professor som "fiiser" hellre än fryser på vintern och en ung fin dam från Stockholmstrakterna som finner den stolte Carlsson intressant på mer än ett sett - ja då kan man själv räkna ut att detta endast kan sluta i skratt och gråt.

För så kan "Hemsöborna" bäst beskrivas; en underhållande, folkkär, starkt skärgårdsfärgad dramatisering av hur livet kan te sig på en liten gård, som till synes skulle kunna vara vilken annan gård som helst, men där det är mer liv i luckan än man först kan ana. Strindberg markerar i denna bok sin naturalistiska hållning; långa, utvecklade och ingående miljöbeskrivningar omsveper de stycken i kapitlen, som till största del behandlar mötet mellan olika individer och händelser. Boken fokuserar i mångt och mycket på samspelet, socialiseringen, mellan människor, både socialt och teoretiskt begrundande. Detta gör att läsaren får en mycket klar och tydlig bild av vad som hela tiden försiggår i tankarna på de olika huvudkaraktärerna i boken.

Dock, som ovan påpekats, lämnar händelseförloppens beskrivningar då och då plats för naturskildringar av de mest vackra och tänkbara slag:

Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar, himlen var blåvit som skummad mjölk och öar, holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de hörde till jorden heller himlen. På de närmaste inåt land stodo granar och alar, och i uddarne lågo skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes bara martallar; och grisslor, tordmular, svarta, papegojslika, svärmade fräckt omkring båten för att vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda boen; slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute syntes endast en enstaka tall lämnad kvar för att bära holken, i vilken ejdrar och skrak skattades på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln av mygg vajande för vinden. Därutanför låg blanka havet, där labben höll sin rövarjakt i fejd med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa en liggande ådfågel.

"Hemsöborna" är fylld av rika och detaljmärkbara naturskildringar, där skärgårdsfåglar och kobbar smälter samman med bröllop, folkdans och fiske. Än desto bättre, kanske på grund av det faktum att de ges störst plats i boken, är de faktiska människoskildringarna, där lokala kulturkrockar ställer till med bråk, kärlek och lögner. Strindberg målar i denna bok upp en mängd olika karaktärer som bär på speciella och utmärkande drag. Dessa personligheter kommer ständigt i konflikt och gungning med varandra, där den enda trösten och sammanlänkande enheten visar sig vara brännvinsflaskans (eller "timglaset", som man säger ute på skärgården) dygder och förmåga att söva och låta minnen förgå i glömska med vinden.

Även om boken hos de allra flesta läsarna kommer att väcka en rad skratt och förnöjelser över de intriger och personmöten som ständigt uppstår ute på ön, är "Hemsöborna" i grund och botten ingen komedi. Nej, långt ifrån. Mycket av det som skildras leder i slutändan till tragik, sorg och till och med död. Samtliga händelser i boken åsyftar på folklig underhållning, samtidigt som dessa roligheter börjar vid solens uppgång, men raskt slutar då snöns täcke breder ut sig under vinterperioden. Boken vaggar långsamt mellan sorg och glädje, och det är bland annat denna dynamik i presentation, som gör "Hemsöborna" till ett verk som starkt berör läsaren och får honom att leva sig in i de olika individernas känslor och innersta tankar. I "Hemsöborna" är ingenting för intimt, för pinsamt, för dunkelt - allt presenteras i grovkornig, folklig och svensk tappning på den allra finaste nivå.

Som nybörjare till Strindbergs makalösa litterära karriär, är "Hemsöborna" en utmärkt start. Boken är lättsinnad, frispråkig, tilltalande, roande - ja, överhuvudtaget roande. Den spränger inga litterära gränser, den bygger inte på kontroversiella avslöjanden och makabra upptåg, utan tjänar endast till att för en kortare stund underhålla och roa läsaren. Det typiska skärgårdsspråket är bevarat i realistisk form; ett helt rös av skärgårdsord är insprängda här och var i texten, för att färga boken och ge den sin sanna karaktär. Ingenting går till spillo - allt blir stoff för att ytterligare förstärka och betona bokens händelser, möten, intriger och naturskildringar. Det är därför som man med stor glädje och omsorg bör läsa denna bok. Den utgör en viktig del, inte bara av Strindbergs litterära utbud, utan framförallt av typisk svenskfolklig sed och kultur, där jordbruk, brännvin, unga pigor och felstämda fioler går sina rättmätiga öden till mötes.

~ Alexis