om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2009
Med upphovsrätt

Erik Johan Stagnelius

Thorsten fiskare

ellerströms

2000

71 sidor

Erik Johan Stagnelius brukar räknas till de största svenska poeterna i den romantiska traditionen, men förutom tungsint, ljuvt melankolisk lyrik skrev han även dramer. Thorsten fiskare är ett av dem och det drar rika influenser från småländsk folktro, biblisk mytologi och antika motiv. Handlingen utspelar sig vid Ölands kust, nära en ö som enligt sägnen går under namnet Jungfrun. Thorsten sitter i sin fiskarbåt och guppar på havet, blickandes ut mot horisonten, när han känner tröttheten ta över och därför bestämmer sig för att lägga an vid Jungfrun och vila.

Medan natten höljer sig över havslandskapet får Thorsten plötsligt höra en kvinnlig röst som kallar på honom. Han stiger upp och vandrar med den magiska tärnan Snottra in i ett sagolikt slott, där kung Germund, drottning Blanka och prinsessan Siska bor. De fyra gestalterna bestämmer sig för att driva med den vilsne fiskaren och bjuder honom på mat och spel. Men när Thorsten blir erbjuden att bli kung över ön och gifta sig med den vackra prinsessan, går gycklet för långt och slutar med ett magplask som slår sönder drömmen om övernaturlig lycka.

Motivet är uråldrigt och förekommer i alla religiösa kulturer där människan skildras som en kluven varelse, fast i ett dualistiskt förhållningssätt till det jordiska och himmelska. Thorsten är en vanlig fiskare med hustru och barn, och som får nog av det jordiska och i stället börjar tråna efter en himmelsk tillvaro att förgylla livet med. Uppenbarelsen på Jungfrun är dock ingen dröm; för Stagnelius är den himmelska lyckan ett eftersträvansvärt men ouppnåeligt luftslott av jordiska proportioner. Människan nöjer sig aldrig med vad hon har, utan suktar ständigt efter mer, trots att drömmen aldrig tillåts bli realitet en:

Blott mänskorna ett säkert hem ej äga.
De sväva mellan tvenne elementer,
Och ej på jorden de en hydda fått,
Då ren i luften de palatset bygga.

Författaren väver effektivt in det bibliska motivet om Edens lustgård och det förbjudna; Thorsten gör sig skyldig till ett "syndafall" när han glömmer sin familj och i stället vill bli kung på ön. Genom att byta bort sin trygga och förankrade tillvaro mot en njutbar men orealistisk dröm, tvingas Thorsten också genomgå hån och smädelser från personer han tror har ärliga avsikter. Här får Stagnelius utrymme att kontrastera de annars vackra, symbolistiska monologerna med en folklig, burlesk och grovkornig ton som snarast underhåller och gäckar läsaren.

Thorsten fiskare är mångbottnad och belyser både starkt romantiska bilder och svarta, humoristiska inslag. Blandningen av det svårmodigt allvarliga och hånande ironiska är utmärkt balanserad. Den inre rytmen är knivskarp och Stagnelius uppvisar återigen prov på genial förmåga att hantera det poetiska språket på både kortare och längre vers. Ingen prosa förekommer, men sånger och spel är insprängda i dramat, även de i konventionell metrisk form. Trots det bryter Stagnelius med de flesta samtida romantiker. Människans försök att nå gudomlig lycka romantiseras bara för att brytas ner och återspegla en existentiell återvändsgränd. Thorsten famlar efter sina drömmar men slutar i det kalla havets böljor, utan sorg men även utan slutgiltig resolution. Cykeln - jakten på luftslottet - sluts.

Detta mystiska drama talar till oss genom sin poetiska klarhet och dråpligt ärliga skildring av det kluvna jaget. Historien når insikter men ingen konklusion; människan är förvisad till jorden men vägrar slå sig ner och odla sin trädgård, som Voltaire hade yrkat på. I stället spenderar hon sitt liv med blicken fäst mot himlen och därför är hon också dömd att aldrig få ro. Stagnelius lämnar Thorsten, och därmed oss, i detta andliga vakuum utan inre ro. Likväl återvänder den småländske fiskaren till sin familj och fortsätter odla ny kultur, ny civilisation. Om "romantisk nihilism" var en giltig term, skulle Stagnelius kvala in som poetisk företrädare för en kall, oresonlig världsbild, medveten om livets inre tomhet men som romantiserar dess svarta, avgrundslika djup, som i botten av vårt hjärta besitter nyckeln till det storartade och oändliga.
~ Alexis

Kategorier

Community