Hjalmar Söderberg

Martin Bircks ungdom Albert Bonniers Förlag 1901 141 sidor

Innan Hjalmar Söderberg skrev sina mer uppmärksammade böcker, "Doktor Glas" och "Den allvarsamma leken", skrev han romanen "Martin Bircks ungdom" i etapper under en tioårsperiod med start 1891. I likhet med förstnämnda två romaner utspelas historien om Martin Birck under en längre tidsperiod och i samma miljö, d.v.s. i Stockholmsområdet där Vasastan och Östermalm går samman. Men till skillnad från senare böcker saknas till största delen en intrig. Förvisso placeras saker och personer ut, och som man tror ska leda någonstans, men de visar sig oftast vara lösa trådar som rinner ut i sanden - och med tanke på att "Martin Bircks ungdom" ska tolka ett människoliv, så är detta inte nödvändigtvis något negativt, utan snarare högst realistiskt. Han säger själv i bokens slutord att den skrevs under en "tid då 'spänning' gällde som det föraktligaste av alla litterära tjyvknep".

Med hjälp av kortfattade men specifika detaljer förstärks draget av realism i Söderbergs ungdomsskildring, som till viss del får förmodas vara självbiografisk. Han kan till exempel med några ord beskriva hur våren är på väg, eftersom eftermiddagssolen för första gången detta år når genom salongsfönstret, och när det faller på ljuskronans slipade glas dansar ljuset på väggar och möbler. Berättelsen blir levande och närvarande, och detaljerna kommer nästan i förbifarten - till skillnad från många andra författare som skulle kunna ödsla sida upp och sida ner med att beskriva salongsfönstrens väderstreck, ljuskronans beskaffenheter och tusen andra detaljer, utan att för den sakens skull komma "verkligheten" närmare.

Kapitlen i boken är korta, ofta bara en sida eller två, och beskriver utvalda ögonblick i Martin Bircks ungdomsliv. Ibland har de större relevans för att peka ut riktningen för den löst skissade handlingen, ibland mindre, men alla bidrar till att göra bilden av en uppväxt mer komplett. Den svepande överblicksformen, som griper över en tidsrymd på nästan trettio år, tillåter Söderberg att beskriva parallella utvecklingar och låta dem skymta förbi i bakgrunden som en påminnelse om att det inte bara är Martin som förändras, växer och "mognar" (eller kanske tvärtom?). Även staden befinner sig i utveckling - det rivs och byggs nytt, husen sträcker sig högre, en plan börjar kanske anas; elektriciteten börjar sakta leta sig in i vanliga människors hem. I bakgrunden får vi följa ett antal olika öden som spretar ut från liknande villkor som Martins och hamnar på helt olika platser.

"Martin Bircks ungdom" är en fascinerande skildring av Sverige före folkhemmets tid, när gaslyktorna fortfarande tändes ute på gatorna om kvällen, när titlar var viktiga och kungligheter något makalöst. Det är också en kritik mot det moraliska förtrycket och det orättvisa, misogyna förhållande som var rådande i Sverige under den tiden. Den rör till viss del samma tematik som "Den allvarsamma leken" - en man som saknar sparkapital klarar inte av att ensam försörja en familj (en gift kvinna kan ju inte jobba), trots att han har ett heltidsjobb som tjänsteman. Han klarar inte av att ge sin kvinna ett respektabelt förhållande och har inte möjlighet att skaffa barn, eftersom ett barn utom äktenskapet är en skam. Men framför allt är det en beskrivning av en ack så bekant utveckling av ett barn: uppfostrad i religionen, sedan med ungdomen kommer ifrågasättandet och protesten mot religionen, därefter kommer den brinnande glöden hos en ungdom som har viljan att skapa - en vilja och en glöd som långsamt stryps till döds under det mondänas oundvikliga ok.

Han kom till ämbetsrummet, han fick en plats vid ett bord och en tjock räkenskapsbok att granska. Han räknade igenom kolumn efter kolumn. Om summorna stämde, skulle han sätta kråkor i kanten; om de inte stämde skulle han göra anmärkning. Men de stämde alltid. Martin fick småningom den övertygelsen, att det aldrig förekom några fel i dessa räkenskaper, och när denna övertygelse en gång hunnit bli rotfast hos honom, slutade han alldeles upp att räkna och satte bara kråkor. Och emellanåt såg han upp från sitt verkliga eller låtsade arbete och lyssnade till flugornas surrande och regnets plask mot fönsterblecket, eller till de äldres samtal och gräl, eller till en blind man, som spelade flöjt på gården.

Och han sade till sig själv:
- Detta är alltså livet.

När lågan slutligen har slocknat och försöken att skriva dikter har tagit slut, börjar han trivas med sin tillvaro i samhällets status quo. Det konstnärliga livet känns alltmer fjärran, de stora tankarna, upptäcker han, har andra redan tänkt före honom, och de är redan passé. Livet står stilla, dagarna, månaderna, åren har gått förbi:

Mitt bröst blir tungt av en ängslan,
min andedräkt blir kort.
Det är min ungdom, min ungdom,
som rinner i droppar bort.

"Martin Bircks ungdom" förlorar på att inte ha en mer näringsrik handling. Det är en fin barndoms- och ungdomsskildring, och den är fullspäckad med filosofiska tankar och observationer om samhället, men den saknar något som Söderbergs senare romaner hade: en handling som man kan följa och bry sig om. Trots det är boken en fröjd att plöja igenom på en kväll eller två. Språket är vackert och persongalleriet trovärdigt och intressant, och ett nostalgiskt vemod ligger över berättelsen och över det faktum att vi aldrig, aldrig kan ändra på det som redan har varit.

~ PFA

Doktor Glas Albert Bonniers Förlag 1905 156 sidor

Som många andra romaner som skrevs i tidsrymden mellan sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, är Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas" en skildring av staden, sedd ur en medelålders mans ögon, skriven med lätt hand - intelligent, filosofisk, moraliskt utmanande. "Doktor Glas" är på sätt och vis besläktad med Europas åtskilliga berättelser i jagform om borgerliga flanörer, absinttörstande poeter och bildade gentlemän, som ifrågasätter samhällets normer och grubblar över den egna existensens väsen.

Söderbergs variant är placerad i Stockholm vid sekelskiftet 1900, och romanens protagonist är en ensam själ vid namn Doktor Glas. Jagformen kommer tämligen naturligt, eftersom boken ska föreställa huvudpersonens dagboksanteckningar. Med tanke på att dagboksförande i princip är ett evighetsprojekt börjar man kanske fråga sig vad som föranleder att boken faktiskt har ett slut. Är det dagbokspappret som inte räcker längre, drabbas upphovsmannen av något allvarligt, eller representerar romanen helt enkelt ett urval av en längre, pågående dagbok? Det är i alla fall frågor som dyker upp när jag läser en bok som denna.

Romanen målar ett ganska rikt porträtt över doktorn, men låter oss i gengäld endast ana djupet hos andra personer, som är relativt ytligt beskrivna - vilket har sin logiska förklaring i att det är en dagbok vi läser. Inte minst doktorns "antagonist", pastor Gregorius, är synnerligen endimensionellt skissad, vilket för övrigt gav Bengt Ohlsson möjlighet att fläska ut karaktären i den parafraserande romanen "Gregorius".

Handlingen är enkel. Doktor, som aldrig hittat någon riktig kärlek, fattar tycke för pastorns unga, vackra hustru, som har en romantisk affär med en jämnårig man. Hustrun kommer till Glas för att be honom om hjälp att slippa ifrån vissa, i sovkammaren förekommande, äktenskapliga förpliktelser. Doktorns försök att med falsk medicinsk rådgivning tvinga pastor Gregorius att utöva avhållsamhet misslyckas, och doktorn börjar umgås med planer på mord - dels på grund av en romantisk sentimentalitet över en kärlek, som för honom själv ter sig omöjlig, och dels för att ge sitt liv en mening och en tyngd, som dittills saknats i hans meningslösa tillvaro. Söderberg diagnostiserar här Europas nya, avkristnade medborgare, och den alltmer utbredda nihilism, som följer i gudlöshetens spår.

Det hela påminner vagt om Dostojevskijs "Brott och straff", vilket Söderberg inte verkar sticka under stol med, eftersom han låter Doktor Glas nämna Raskolnikov vid ett tillfälle. Glas och Raskolnikov är släkt i det att båda tycks vara två rationellt tänkande män, som lever med sina planer om mord, och vars existens nästan slukas av dessa tankar. Motiven skiljer sig förstås åt, men med hjälp av avgrundsdjupt förakt rättfärdigar båda figurerna sina drömmar. Raskolnikovs offer är en ockerkärring som ingen tycker om; Doktor Glas' hatobjekt är en ful gammal pastor, som tvingar sig på sin fru sexuellt.

Romanen är ett barn av hela tidsandan, och avancerad name-dropping förekommer - Strindberg, Nietzsche, Spencer är några - och boken behandlar en stor del av de frågor, som sysselsatte den kontinentala filosofin: tillvaron och jaget, religionen, moral kontra etik i ett sekulariserat samhälle, värden i livet. Den förebådar också den form av existentialism som skulle komma att populariseras av Sartre och Camus, vilka i sin tur byggde på psykologiska iakttagelser och filosofiska teorier hos t.ex. Nietzsche och Heidegger.

Söderberg bygger av enkla beståndsdelar en medryckande roman, sparsam i sentimentalitet, vilket ger läsaren möjlighet att hitta känslor hos sig själv - det är alltså inte författaren som dikterar (åtminstone inte så att det märks). Det blir känslosamt, men inte kladdigt. "Doktor Glas" är lätt - i vikt, volym och språk. Den är snart genomläst, och man får ändå med sig mer än hos många romaner av tyngre format. Romanen är vacker, perfekt i sin form, ställer relevanta och viktiga frågor, och bidrar med spännande läsning. Kort sagt: en raritet.

~ PFA

Den allvarsamma leken Albert Bonniers Förlag 1912 222 sidor

Arvid Stjärnblom är en ung man från Värmland, som råkat hamna som musikrecensent på en av Stockholms kvällstidningar. Han är gift och har två barn, men han är inte lycklig. Hustrun har han aldrig älskat, snarare har han återigen råkat hamna i sitt äktenskap på grund av olika omständigheter, och försökt att göra det bästa av situationen. Som sagt, han är inte lycklig, men han har det ändå rätt bra - tills den dag då han möter den han älskade för tio år sedan. Detta är hans sanna kärlek, och efter det här mötet framträder hela tillvaron i ett helt nytt sken.

Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken" utspelar sig i 1890-talets Stockholm och ett par decennier framåt i tiden. Tidsbestämningen är mycket tydlig, och markeras av händelser som skett i verkligheten: den svensk-norska unionens upplösning, Oscar II:s död, Titanics undergång och så vidare. På så vis infogar Söderberg romanen i historien och bidrar till att skildringen känns mer realistisk. I den här romanen finns åtskilliga likheter med Söderbergs "Doktor Glas": miljön - ett begränsat område i Stockholms innerstad; människorna - en borgerlig hop journalister, författare, skalder o.s.v.; moralen - äktenskapets betydelse, plikt kontra kärlek etc.; tematiken - ung kvinna gifter sig med äldre man, men har affär med en jämnårig t.ex.

Arvids sanna kärlek, Lydia, skiljer sig alltså från sin äldre man, och börjar njuta av sin frihet. Hon återfår sitt flicknamn och är inte längre underkastad familjelivets förväntningar. Romansen mellan Arvid och Lydia följer vissa villkor: 1) Arvid har fru och två döttrar (samt en oäkta son, som uppfostras av en präst i Värmland) som han inte förmår att lämna, 2) Lydia har sin anständighet att tänka på, 3) paret måste ses hemma hos Lydia, av praktiska skäl, 4) de måste iaktta försiktighet, bestämma tid för möten och så vidare. Allt detta medför att förhållandet sker mer eller mindre på Lydias villkor. Arvid måste i princip ansöka om att få träffa älskarinnan. "Den allvarsamma leken" är på så sätt en vågad skildring av en modern kvinna, och tillsammans med de bådas brott mot det äktenskapliga förordet, var dessa ingredienser garanterade att väcka anstöt hos känsliga läsare när den gavs ut 1912.

Ett annat tema i romanen handlar om individens möjlighet att välja sitt liv. Jag har redan antytt bokens hållning i mina inledande meningar - omständigheterna gör att Arvid och Lydia inte kan gifta sig när de är unga och deras kärlek är ren: Arvid är en fattig student utan medel att försörja en familj. Omständigheterna gör att han hoppar av sina studier och börjar arbeta som journalist. Förhållandena gör att Arvid gifter sig (han blir manipulerad av en kvinna han har ett oseriöst förhållande med). Livet blir med andra ord inte som man har planerat.

En detalj som, såvitt jag vet, inte brukar diskuteras i samband med den här boken, och som inte framträder så tydligt vid en första läsning, är den undangömda plats som barnen tar. För huvudpersonerna verkar de mest vara obetydliga hinder i jakten på den egna lyckan. Arvids ungdomskärlek, Lydia, lämnar utan vidare sin äldre man, vilket man kan ha förståelse för, men att hon lika smärtfritt överger vårdnaden om sin dotter - sitt eget kött och blod - väcker desto mer motstånd hos mig. Detta är alltså priset för hennes självständighet och, om vi ska tala i moderna termer, hennes "självförverkligande".

Faktum är att jag tror det döljer sig en agenda angående barnplanering mitt i kärleksromanen. Det är förmodligen ingen slump att den ende som försöker bedriva någon form av "säker sex" är Lydias äldre make. Detta gör dock Lydia arg, och hon får som hon vill: en dotter som hon sedan kan försumma och lämna ensam med fadern, som ju inte ville ha barn. I verklighetens Sverige drog folkhemmet ett par decennier senare igång sin sociala ingenjörskonst, där en grundsten var just att hjälpa befolkningen att hålla ordning på sin avkomma. Med preventivmedel, sexualinformation och abort stimulerade man nativiteten kvantitativt och kvalitativt. I stället för att sätta ett oäkta barn till världen (vilket Arvid gör i boken) kunde man skydda sig och slippa vara upphov till nya, förstörda individer. Detta tema är dock inte uppenbart i boken; barnen skildras aldrig som individer, utan är statister i denna berättelse om vuxna.

På sätt och vis blir det i "Den allvarsamma leken" som med Aiskylos' "Orestien", där den grekiske konungen Agamemnon offrar sin dotter, Ifigenia, för att vända krigslyckan mot Troja; dottern och offret blir bara en detalj, som kan föra handlingen vidare och ge upphov till konflikter. Kant skulle säga att barnen i berättandet blir medel i stället för ändamål.

Stilistiskt sett är romanen gedigen; Hjalmar Söderberg fattar pennan med säker hand. Utan att någonsin böja sig till det patetiska (i ordets ursprungliga betydelse) lyckas han framställa precis vad Arvid Stjärnblom känner. Den jämna prosan beskriver flyktigt miljöer, människor och detaljer, och levandegör dem i en handvändning, dessutom med ett språk, som nästan helt saknar litterära metaforer (kanske ett resultat av att Söderberg själv var journalist).

"Den allvarsamma leken" är en betydande, minnesvärd svensk roman, som stannar kvar i ens medvetande lång tid efter att man har läst klart den. Dess miljöbeskrivningar känns levande och äkta, och den har personer man bryr sig om. Den väcker frågor som har lika stor relevans i dag som när den skrevs, och är givande läsning för alla, som inte bara använder sin vänstra hjärnhalva.

~ PFA