Intervju: Oskorei

Medan många människor i dag spenderar sin tid på Internet med att dokumentera sina liv på bloggar och ladda hem amerikansk skräpkultur, arbetar den traditionalistiska skribenten Oskorei med att utbilda läsare inom indoeuropeisk kulturhistoria och metapolitisk teoribildning. Genom sina faktaspäckade inlägg om Evola, Lovecraft och Spengler har Oskorei lyckats skapa en sakta men säkert växande läsarkets kring fascinationen över europeiskt arv och dess framtid. Som en klar stjärna på himlen samlar denna personliga men samtidigt objektivt dokumenterande kraft mod och idealism inför det moderna samhällets kollaps - och visar samtidigt vägen till essentiell kunskap för att därefter kunna skapa en ny högtstående civilisation ur askan från den gamla.

Historiker som Oswald Spengler jämförde civilisationen med en organism, och skapade däri en schematisk metafor för en historiesyn där alla samhällen genomgår en cyklisk process från liv till död. Var anser Du Sverige befinna sig på denna organiska skala? Vad tror Du det är som har gjort att vi i den moderna västvärlden har utvecklat en positivistisk syn på vår egen samhällsutveckling?

Den faustiska högkulturen, som Sverige är en del av, befinner sig i den fas som Spengler benämnde civilisationsfasen. Den kultur som en gång var levande blir då kall och rigid, och kulturellt och kreativt skapande ersätts av en vilja till expansion i den rent materiella världen. Det är kort sagt den ekonomiska och militära imperialismens era. Efter denna fas följer högkulturens död, och efter det förhoppningsvis något nytt (eftersom de spenglerska högkulturerna bara är led i folkens och biokulturernas långa levnadsspann).

Beroende på hur långt man anser att denna process har gått, finns det två olika strategier som kan anses förenliga med en spengleriansk historiesyn. Antingen menar man, som Francis Parker Yockey (författaren till Imperium), att vi befinner oss i den Caesariska eran. Vår tids stora fråga blir då skapandet av ett enat europeiskt block, som kan utmana de andra imperierna globalt (främst USA och dess globala kapitalism). Man kan här finna stöd hos Spengler, som såg en konflikt mellan den preussiska socialismen och den engelska individualismen. Målet med våra liv blir då att ta upp kampen för den europeiska socialismen (som inte ska förväxlas med kommunism), och att på sikt lämna efter oss ett starkt europeiskt arv den dag vår civilisation går under. Yockey menade att den faustiska civilisationen förlorat sitt fokus och sin vision på grund av främmande inflytande (dels amerikansk och sovjetisk ockupation, dels semitiskt inflytande), och att vår uppgift är att få Europa att återupptäcka sin själ och sitt projekt. I förbigående kan nämnas att både den franska Nya Högern, och de såkallade nationalbolsjevikerna, inspirerats starkt i sina projekt av Yockey och Spengler.

Den andra strategin innebär att man menar att sönderfallet gått längre, och att det är meningslöst att föra en politisk kamp. Istället handlar det om att idag så fröna till den högkultur som kommer att följa på den faustiska. Här finner vi både nationalanarkister och anarko-primitivister, som försöker att bygga små "communities" i, eller utanför, dagens civilisation. Frågan är naturligtvis om dessa båda strategier är oförenliga, man kan skapa fröna till något nytt samtidigt som man för en kulturell och politisk kamp här och nu. Däremot antyder Spengler att en rent nationalstatlig strategi tjänat ut sin roll. Ska vi kunna försvara den europeiska visionen mot amerikansk globalisering, så krävs det någon form av europeiskt samarbete och/eller enhet.

Den positivistiska historie- och samhällssynen har flera rötter. Dels påpekar Spengler att det i den faustiska högkulturen ligger en vilja till makt, som yttrar sig även i historieskrivningen. Genom att beskriva forna tiders civilisationer behärskar vi dem, gör dem till en del av vår historia, tolkar dem i ljuset av oss själva. Men främst bör man tolka den positivistiska historiesynen i ljuset av den naturvetenskapliga världsbilden med rötter främst i senmedeltiden, där det som kan mätas och vägas kom att stå i centrum. Denna världsbild tog sedan över också i samhällsvetenskapen, och synen på människan.

Hur skulle ett dödläge, likt det som Nietzsche kallade "Guds död", kunna manifestera sig i dagens svenska samhälle?

Man kan ha vissa förhoppningar knutna till det som kallats den post-moraliska generationen på sikt. På ytan kan det framstå som enbart negativt med allt från fotbollshuliganism och partydroger till internetpromiskuitet, men det innebär också att de nya generationerna blir mer och mer mentalt redo att ta avstånd från hela den politiskt korrekta slavmoralen. Allt som behövs för att detta avståndstagande ska ges en riktning är en anledning, och världskapitalismen brukar som bekant krascha med några decenniers mellanrum. Det är då vår uppgift att ha utarbetat ett alternativ.

Vår tids myter blir allt mindre kapabla att förse människors liv med mening, och nihilismen breder ut sig hela tiden (med nihilism menas här att man genomskådat samhällets offentliga myter och illusioner). Man kan här med fördel använda sig av de gamla situationisternas åtskillnad mellan passiv och aktiv nihilism. Som passiv nihilist har man insett att vår tids myter egentligen är meningslösa, men man lever ändå sitt svenssonliv eftersom det är bekvämt och eftersom man tror att man är ensam om att ha genomskådat det hela. Som aktiv nihilist har man däremot tagit steget till att aktivt påskynda sönderfallet för det samhälle som bygger på lögner, inte sällan ihop med andra, och inte sällan med en vision av något nytt och mindre lögnaktigt.

Rozanovs definition av nihilismen är kanske mest målande i sin beskrivning av "Guds död" i vår tid: "The show is over. The audience get up to leave their seats. Time to collect their coats and go home. They turn round… No more coats and no more home."

Det är sannolikt många människor som upplever det som Rozanov beskriver, och på sikt kommer de att nå en kritisk massa och bli en aktiv faktor i samtidshistorien. Det är dock inte så säkert att framtidens nihilister blir kommunister, utan minst lika troligt att de återupptäcker sanningar från sina folks långa historia istället (detta är ju nihilisterna i SNUS ett exempel på, om jag förstått det hela rätt) [Stämmer bra det - Red.].

Vad är det som driver människan till att skapa sig en dualism, d.v.s. en slitning mellan den subjektiva föreställningsvärlden och den fysiska verkligheten, och vad skulle kunna vara en praktisk eller andlig lösning på detta eviga dilemma?

Enligt Wagner beror denna dualism på den inte helt harmoniska syntesen mellan hedniskt och kristet arv, men det är mer generellt också en återkommande företeelse i alla historiska civilisationers utveckling. Man kan till exempel i hinduismen se hur det först är en glasklar och enkel men krävande lära i samklang med verkligheten. Men gradvis kom människans behov av tröstande och uppmuntrande budskap att förändra hinduismen från ursprunget, tills den förlorat mycket av sin glasklara kärna. I det läget föll det på Buddhas axlar att återföra det klara men krävande budskapet till sitt ursprung. Men efter hans död ser vi ånyo hur det enkla budskapet överlastas med diverse frälsande gudar och liknande. Varpå zenbuddhismen äntrar scenen. Och så vidare.

Detta är en evig cykel som samhällen genomgår, och förklaras antagligen bäst med utgångspunkt i mänsklig psykologi och mänskliga behov, men som individ kan man med fördel söka sig till de autentiska traditionerna och deras ursprung. Personligen ser jag den italienske traditionalisten Julius Evola som en god förebild här, gärna i kombination med Nietzsche och Stirner.

Många menar på att svensken i dag har blivit en naiv arbetskraft, utan att granska motivationerna bakom det system hon lever i. Hur ser Du på svenskens folkkaraktär, i relation till dess eventuella svagheter? Finns där en altruism, som kan manipuleras av utomstående vid behov?

Jag instämmer med professor MacDonalds gruppevolutionära förklaringsmodell här. Vi nordbor har sedan den förra istiden en mer altruistisk karaktär än exempelvis folken från Mellanöstern, eftersom det som gynnades här uppe var samarbete mot en karg natur medan det som gynnades längre söderut var förmågan att överleva konflikter mellan grupper. Detta innebär att nordbon är altruistisk, och detta kan yttra sig som naivitet. Samtidigt finner han/hon sig inte i att hur länge som helst behandlas illa. Detta beskrivs med närmast kuslig klarhet i Rudyard Kiplings gamla poem "When the Saxon learned to hate".

De som idag för en politik som leder till att nordeuropéerna håller på att bli minoriteter i sina egna hemländer, bör faktiskt påminna sig vad som skedde förra gången dessa folk bytte mental "växel" och gick från altruistisk individualism till etnokollektivistiskt försvarsläge.

"The doctrine of multi-culturalism has alienated an entire generation of young Muslims and made them increasingly radical, a report has found.

In stark contrast with their parents, growing numbers sympathise with extreme teachings of Islam, with almost four in ten wanting to live under Sharia law in Britain.

The study identifies significant support for wearing the veil in public, Islamic schools and even punishment by death for Muslims who convert to another religion.

Most alarmingly, 13 per cent of young Muslims said they "admired" organisations such as Al Qaeda which are prepared to 'fight the West'."

Källa

Vad anser du vara det primära upphovet till de ökade motsättningarna mellan Mellanöstern och västvärlden?

Om jag vore en ung, stolt muslim i London skulle jag också beundra Al Qaeda. Etniska relationer kännetecknas av konkurrens om dels materiella resurser som pengar, kvinnor och prylar, men också mer immateriella resurser som respekt, makt och territorium. Detta innebär att det för unga muslimer alltid kommer att vara kluvet att införliva den västerländska kulturen, eftersom det innebär att man underkastar sig en annan etnisk grupps värderingar. Särskilt kännbart kommer detta paradoxalt nog att vara för de muslimer som lyckas bäst, som framstår som mest integrerade. Det är därför inte förvånande att många av al-Qaedas anhängare i Europa och USA är både välutbildade och framgångsrika. Detta är en paradox för vänstern och liberalerna, som tror att alla konflikter beror på fattigdom men har man en insikt i etniska relationer är det tvärtom mycket naturligt.

En viktig förklaring till motsättningarna är också den kulturella, ekonomiska och politiska kolonisation som det kapitalistiska imperiet utsätter Mellanöstern för. Samt naturligtvis den demografiska kolonisationen av Europa som sker åt andra hållet. Kolonisation har en tendens att leda till reaktioner. Vi kan beklaga dessa reaktioner när de tar formen av allt från terrordåd till gruppvåldtäkter, men de är synnerligen förutsägbara och ansvaret för dem faller därför tungt på de makthavares axlar som möjliggör sådan kolonisation.

I samband med de planerade statliga utförsäljningarna av svenska företag, som Fredrik Reinfeldt och hans kollegor står bakom, fann jag en intressant analys av ekonomisk globalisering. Den gick ut på att man flyttade produktionen av varor utomlands, och i stället importerade varorna genom stora grossistföretag (som WalMart), för att skapa ekonomiska mellanhänder och på så vis exploatera arbetaren på ett tvådimensionellt plan. Hur ser Du på globaliseringens utveckling, utifrån ett nationalistiskt perspektiv? Kan exempelvis Adolf Hitlers idé om en nationellt socialistisk produktion, fortfarande sägas utgöra ett alternativ till den utveckling vi ser i dag, eller krävs det andra åtgärder?

Idag är konsumtionen mycket riktigt lika central för systemet som produktionen, och kapitalismens "baksida" märks lika tydligt i konsumtionen. Om det inte finns ett stort inslag av monopolkapitalism misstänker jag dock att dessa mellanhänder snarare delar på profiten än höjer priserna. Men det är möjligt att inslaget av monopol är betydande, det börjar bli ett tag sedan jag ägnade mig åt politisk ekonomi.

Globaliseringen är idag vår främsta motståndare, som den kommer till uttryck i verkligheten. Globalisering kan vara något positivt, det är till exempel inte fel med resor eller ekonomiskt utbyte mellan folk (Nysvenska Rörelsen talar ju till exempel om samnationalism, alltså samarbete mellan suveräna och trygga folk). Men den globalisering som äger rum idag är styrd av starka ekonomiska intressen med minimalt intresse för Jordens många unika folk och även för hennes känsliga miljö.

Nationalstaten är idag för liten för att hantera många frågor, och för en del andra frågor är den för stor och klumpig. Jag är därför mer inne på tanken om ett europeiskt Imperium i den klassiska betydelsen av ordet. Detta innebär att olika frågor hanteras på den nivå som är mest lämpad, det som i katolsk samhällsfilosofi kallas subsidiaritetsprincipen och i anarkistisk tradition för federalism. Alltså ett kontinentalt samarbete när det gäller till exempel utrikespolitik, försvar och handel, men när det gäller andra frågor kan de kanske hanteras bäst på nationell, regional, eller rentav familjens nivå.

Det fanns ansatser till ett sådant europeiskt samarbete i Tredje Riket, bland annat i den pan-europeiska organisationen SS, men samtidigt fanns det en konstant stortysk chauvinism och anti-slavisk politik som kom att bidra till Rikets undergång. Som nutida nationalist kan man naturligtvis inspireras av Adolf Hitler och hans projekt om man vill det, men man bör främst se honom som en historisk personlighet snarare än som en ofelbar gudomlighet (alternativt som en djävul). Detta innebär att man bör kunna identifiera både de misstag som gjordes, likaväl som de goda idéer som fanns (den tyska socialpolitiken exempelvis). Bland dessa goda idéer fanns ansatserna till att leda de koloniserade och östliga folkens kamp mot imperialismen, och som särskilt uttryckligt fördes fram av Niekisch och Strasserbröderna. Detta var en ansats som tyvärr aldrig förverkligades till fullo, men som förklarar varför Hitler idag är betydligt mer populär i Tredje Världen än i Europa (med smeknamn som Abu Ali, Pishva, och "historiens störste krigare", och rent underliga effekter som när en zimbabwisk krigsherre kallade sig Hitler Hunzvei). Instinktivt känner dessa folk igen Tredje Rikets möjliga mission, trots att den i verkligheten förfelades.

Men man bör även studera misstag och insatser hos andra historiska personer, exempelvis Lenin, Mao och Mussolini. Samtidigt bör man fråga sig vad det är som gör att vi i vår tid så ofta söker våra förebilder och demoner från 1900-talet, som faktiskt borde vara avslutat men verkar ha hamnat på mentalt repeat. Vi skulle lika gärna kunna söka dem betydligt längre tillbaka i tiden, eller i vår egen nutid, men detta görs av någon anledning sällan.

Hur anser Du att vi som moderna svenskar i dag bör tolka tron på det undermedvetna? Drivs vi fram av omedvetna drifter, som förtryckts psykologiskt, eller kan det röra sig om en mer kunskapsorienterad föreställningsmetaforik, som härrör från de indoeuropeiska religionerna?

Det finns givetvis insikter både hos Freud och Jung. I någon mån drivs vi av undertryckta drifter, och detta gäller vissa mer än andra. I det läget har ju Freud en del vettigt att säga om hur man fungerar. Men målet med livet måste vara att inte vara en slav under sina drifter (både Buddha och Evola är inne på detta), och ju mer man avlägsnar sig från det biologiskt driftstyrda, desto mer kommer man att ha nytta av de indo-europeiska religionerna och deras mytvärldar (vilket vi ju återkommer till i frågan om Gilgamesheposet, trots att det inte är indo-europeiskt). I det läget har man mer nytta av Jung, Eliade och Evola, än av Freud. Men om man ska förstå hur dagens samhälle, och majoriteten av dess invånare, fungerar, så skadar det inte att sätta sig in i Freud heller. Det finns garanterat individer som blir neurotiska för att de på något plan vill ha sex med sina föräldrar (Freuds Oedipus- och Elektrakomplex), och det moderna konsumtionssamhället gör förmodligen inte deras liv sundare.

Ett problem hos vissa psykoanalytiskt lagda studenter av det undermedvetna och det mytiska är alltså att de inte tydligt skiljer mellan det lägre och det högre. Det finns figurer som dyker upp i drömmar och i myter som hör hemma i den sfär som är lägre än mänskligt, likaväl som det finns figurer som hör hemma på ett högre plan. Det är skillnad på en mytfigur som "the toothed womb" eller den litterära figuren Cthulhu på ena sidan, och en mytfigur som den vita ryttaren eller det grönskande trädet å den andra, så att säga.

Ett verk som fascinerat mig något oerhört är det sumeriska eposet om Gilgamesh. Den handlar om en kung i Uruk, som till två tredjedelar gud och en tredjedel människa, genomgår en mental reningsprocess, för att komma till rätta med sina begränsningar som varelse, och därmed finna en balans mellan sin djuriska och gudomliga sida. Samma tema går igen hos antika dramer och svenska folkvisor, där människan har en tendens att pendla mellan två ytterligheter. Anser Du detta vara en universell förutsättning för människans eviga villkor, eller har vi en möjlighet att resa oss från det djuriska och bli ett med det gudomliga?

Gilgamesheposet tillhör de verk som fascinerat mig också. Det är ett mycket bra exempel på en traditionell myt, med en beskrivning av en hjältes väg mot invigning och odödlighet. Exempel på detta är att han följer solguden Shamash, att han måste avvisa gudinnan Ishtar (som representerar faran med att fastna i det rent världsliga), liksom att han måste ta sig genom "vattnen" för att finna Livets Växt. Här är "vattnen" en symbol för den livskraft som allt levande besitter, den hunger som vi alla delar. Och det är i den hungern efter mat, sex, trygghet, och så vidare, som man kan drunkna. Men om man lyckas ta sig till stranden på andra sidan, lär traditionen att man kommer att bli en odödlig. Som Herakles, asarna, taoismens Odödliga och Utnapishtim.

Nu misslyckas Gilgamesh med att vinna Livets Växt, precis som Adam gör i Bibeln. Skillnaden mot Gamla Testamentet är dock att i Gilgamesheposet ses det inte som en "synd" att han försöker. Den svenska nytolkningen av Gilgamesheposet av Warring och Kantola innehåller värdefulla kommentarer som ger vägledning kring hur det kan tolkas på flera olika nivåer (alltså både som exoterisk "fantasy" och som esoterisk manual för invigning).

Så normalt ingår det i människans villkor att vi pendlar mellan djuriskt och gudomligt, men myter som de om Gilgamesh, Herakles och asarna antyder att inte alla är bundna av det normala utan att möjligheten alltid finns att sträva högre. Myten om Gilgameshs gudomliga arv antyder dock även att detta inte är något som är alla förunnat.

Hur ser Du på den gamla svenska storfamiljen, i relation till dagens socialistiska system?

Det finns en latent motsättning mellan familjen och det socialistiska systemet, ett system som av professor Gottfried getts namnet den terapeutiska staten (hur socialistiskt detta system sedan är kan ju diskuteras, varken Marx eller Bakunin skulle känt igen sig i den mjuka totalitarism vi lever i). Den terapeutiska staten respekterar nämligen inte att det finns sociala sfärer där den inte äger tillträde, såsom den demokratiska offentligheten och just familjen. Ur det perspektivet så utgör familjen i sig ett motstånd mot dagens socialistiska system, eftersom det är där som "reaktionära" värderingar går i arv från generation till generation och det är där vi tar del av en specifik identitet. Att systemets företrädare har ett horn i sidan på familjen är därför inget förvånande.

Samtidigt kan man givetvis fråga sig om kärnfamiljen verkligen är ett framsteg jämfört med forna tiders storfamilj. Den är betydligt mer utsatt för, och beroende av, både staten och marknaden, exempelvis. Det är också både stat och kapital som varit bidragande till att montera ner den gamla storfamiljen, där kapitalets behov av kvinnlig arbetskraft gjort att man samlat gamla och unga i särskilda institutioner för att kvinnorna inte ska vara hemma och ta hand om dem. Jag är själv lite kluven i denna fråga, då det finns fördelar både med den autonomi som det moderna systemet ger många äldre och även uppenbara nackdelar med den atomisering som blir fallet när storfamiljen slås sönder i små kärnfamiljer. På något vis borde det gå att kombinera det bästa av dessa system, för motståndet mot urspårade system förs normalt av starka gemenskaper, såsom just storfamiljer och lokalsamhällen. Det är just atomiseringen av dessa gemenskaper som gör att svensken har så svårt att göra effektivt motstånd.

"Statsminister Fredrik Reinfeldt och hans ministrar måste ta ansvar för klimat-hotet och köpa utsläppsrätter när de flyger. Det kräver språkröret Maria Wetterstrand (mp), som anser att även riksdagen ska betala för ledamöternas koldioxidutsläpp."

Källa

På vilket sätt skulle nationalistiska partier kunna ta vara på vår miljö, i kontrast till de etablerade partiernas tillvägagångssätt? Kan ideologier som nationalsocialistisk syndikalism få en större roll i framtiden, då större globala samhällsstrukturer kollapsar?

Nationalsocialismens fördel, och nackdel, jämfört med det liberala systemet kan i denna fråga förklaras med att den inte är demokratisk. Det innebär att det blir lättare att lägga upp en långsiktig ekonomisk politik som tar hänsyn till miljön, även när det innebär att bensinen blir dyrare eller vad det nu kan vara. Problemet är dock att så snart en icke-demokratisk stat urartat historiskt, så blir det svårt för medborgarna att påverka den. Vi har sett detta i flera enpartistater, där människor levt i svårt miljöförstörda områden och förgäves försökt få de centrala myndigheterna att göra något åt det. Ibland har de rentav behandlats som oliktänkande på grund av det.

Lösningen som jag ser det är därför mycket riktigt ett starkt inslag av syndikalism, decentralism, rådsocialism, federalism, eller vad man nu väljer att kalla det. På så vis blir det lättare för människor i lokalområden att lyfta sina problem till central nivå. För att detta ska fungera bör man dock även ha minst en federal nivå till mellan centralmakten och lokalnivån, annars blir det lätt så att centralmakten utan problem kör över de små kommunerna.

Nationalismens fördel här ligger då kanske främst i dess världsbild, då den har ett längre tidsperspektiv och ser Sverige som något vi fått i arv och ska lämna vidare till våra barn och barnbarn. Det blir då viktigt att det vi lämnar vidare också har en ren miljö och en levande natur.

Vilken roll bör andlighet spela i det nationalistiska återuppvaknandet? Vad kan fördelen respektive nackdelen vara med religionsfrihet?

Nationalismen har möjlighet att utmana den moderna och liberala världsåskådningen, och då ingår en andlig, idealistisk och heroisk världsbild som en viktig del. En andlig världsåskådning, oavsett om den sedan är hednisk eller kristen, fördjupar också ens motstånd mot det moderna systemet och är ett naturligt vaccin mot skadliga kompromisser. Inte minst har vi sett hur helt materialistiska ideologier under 1900-talet saknat ideologiska spärrar mot övergrepp i stor skala på människor och natur.

Religionsfrihet är en naturlig följd av den nordeuropeiska synen på personlig frihet. Att tvinga andra att ge läpparnas bekännelse till en religion är kort sagt lika ovärdigt som att tvinga dem att vara politiskt korrekta. Men det är även otaktiskt, inte minst idag då motståndet mot det globala systemet förs av företrädare för många olika religioner (i Sverige hedningar, ateister och kristna till exempel).

Nackdelen med religionsfrihet är väl främst att man tolererar intoleranta religioner, som på sikt utnyttjar denna tolerans för att avskaffa den.

Modern religionshistorisk forskning verkar enig om att de germanska gudarna och gudinnorna härstammar från endast ett par unika personligheter, som sedan divergerat ut i ett flertal olika kultfenomen. Vad anser Du om denna teori?

Det beror på vad man menar med unika personligheter. Menar man att de härstammar från samma proto-indo-europeiska gudomar är man inne på rätt spår, att Tor och Indra har samma rötter är ju ganska uppenbart. Menar man däremot att det är människor som de bygger på, så är det ren euhemerism, och saknar trovärdig underbyggnad. Går man tillräckligt långt tillbaka i historien finner man tvärtom att gudarna är representanter för metafysiska principer och företeelser.

Det hela kompliceras också av att den mytiska världsbilden inte haft några problem att låta olika huvudpersoner dyka upp i samma myter. Så ser vi till exempel att gamla sagor om Herakles stordåd kunde ändras så att plötsligt Alexander var i huvudrollen. Detta beror på att det centrala i den mytiska världsåskådningen är arketypen, inte de jordiska representanterna för denna arketyp.

Varifrån kan det svenska folket ha härstammat? Indikerar de religiösa länkarna till indoarisk mytologi en historisk bakgrund, eller är de olika världsreligionernas mytologiska likheter snarare ett bevis på C.G. Jungs teorier om universella mänskliga drag?

De flesta tycks idag vara överens om att dagens svenskar härstammar från en inhemsk befolkning av robust cro-magnoid rastyp, och inkommande indo-européer (som dock inte tycks ha varit radikalt annorlunda än urbefolkningen). Det finns andra, rent autoktona teorier, som Rydbergs tanke om ett europeiskt Arien, men det mesta antyder att indo-européerna inte ursprungligen stammar från vårt land.

Likheterna i de indo-ariska folkens respektive myter är i mina ögon för starka för att vara universella mänskliga drag. Professor Dumezil har ju till exempel urskiljt hur den trifunktionella ideologin, där samhället uppdelas i funktionerna suveränitet, krig och liv, återfinns hos alla dessa folk, men den är betydligt svårare att identifiera hos andra folk.

Vilken typ av musik föredrar Du och varför? Vilken roll anser Du musik spela i en kultur?

Jag lyssnar på det mesta, men föredrar musik som är äkta framför musik som inte är det. Detta är naturligtvis svårt att definiera, men de flesta känner instinktivt när något har själ eller budskap. Ett lite oväntat exempel kan vara den nordafrikanske raimusikern Cheb Khaleds Aicha, som är en synnerligen vacker kärlekssång och dessutom anknyter till islamisk historia. Den är alltså definitivt "äkta". Denna vackra melodi gjorde sedan den "danska" rapgruppen Outlandish en cover på, där man förde in de för hiphopen obligatoriska stönandena ("Öh öh, Aicha, unh unh"). Det blev en kommersiell framgång, men samtidigt ett lustmord som tömde en vacker kärlekssång på all äkthet.

På samma sätt kan man jämföra den etniska motståndsmusiken med den vänsterinriktade "motståndsmusiken". Den förstnämnda är vanligtvis väldigt arg, och inte sällan förankrad i en nordeuropeisk världsåskådning, medan den sistnämnda mest tycks bestå av poser och inövade fraser. Att den sistnämnda får mer utrymme i radio antyder ju också hur oäkta och ofarlig den de facto är. Även om det naturligtvis alltid finns undantag (jag uppskattar till exempel både Knutna Nävar och Exploited, då de har en äkthet som mycket annan vänstermusik saknar).

Musik kan ha flera funktioner i en kultur, och ren bruksmusik fyller också en viss roll. Musikens främsta betydelse är dock när den genom sin skönhet hjälper oss att komma i kontakt med det som är högre, evigt och mer sant än vardagens rutiner och konsumtion.

Varifrån har den svenska arbetsmoralen kommit? Tacitus beskriver de germanska stammarna som både arbetsföra och lata beroende på situation och tillfälle. Har kristendomen haft inflytande i denna utveckling?

Även här kan man sannolikt återknyta till professor MacDonald, och vårt ursprung som istidsfolk. Under långa perioder har sådana folk inte så mycket att göra, medan de under andra perioder måste arbeta desto hårdare. Detta tycks alltså vara de två "lägen" som vi har med oss evolutionärt, och som Tacitus beskriver. Man kan se samma kluvenhet hos svensken som större delen av året arbetar stenhårt, och sedan gör av med sina pengar på en utlandssemester.

I modern tid kan man däremot misstänka att det ligger något i samhällsvetaren Max Webers tes i Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, att den protestantiska religionen bidragit till senare tiders arbetsmoral.

Vad anser Du om moderna nynazistiska rörelser som Libertarian National Socialist Green Party (www.nazi.org), där man har vidareutvecklat den nationalistiska och gröna tanken bakom Adolf Hitlers ursprungsideologi?

Att kalla sig nationalsocialist i dagens samhälle är PR-mässigt kanske inte helt genomtänkt, och jag är själv inte nationalsocialist (det finns flera punkter där den är en modern ideologi som lätt slår över i totalitarianism). Men bortsett från detta finns det många idealistiska och offervilliga kämpar för våra folk som valt att kalla sig det, och dessa kan man ju respektera.

Att dessa lämnar modernitetens världsbild bakom sig, genom att återknyta till eviga tankar om vår plats i naturen, är därför bara av godo. Däremot kan man tycka att ett så långt och otympligt namn är något av ett språkligt missfoster, men förmodligen kommer de att hitta ett kortare namn på sina ideal så småningom.

Kompositören Hugo Alfvén hävdade att hans musik ville uttrycka den underliggande melankolin i den svenska folkkaraktären. Existerar ett sådant inneboende karaktärsdrag hos det svenska folket, och i så fall, vad är det en produkt av?

Karaktärsdraget existerar definitivt, och än mer hos det finländska folket än det svenska, tycks det som. Vad det är en produkt av vet jag däremot inte, kanske de långa perioderna våra förfäder levde utan solens ljus, kanske insikten i allt vackerts förgänglighet och längtan efter något högre. Däremot har det historiskt skapat både storslagen musik och konst, och religion och andlighet.

Intressant är också att varulvsfenomenet under senmedeltiden kopplades till det som kallats "mörk melankoli" historiskt. Melankolin kan alltså, när den dras tillräckligt långt, övergå i ett tillstånd av mörkt raseri.

I vilken utsträckning anser Du att ett friskt samhälle bör vara patriarkaliskt? Existerar ett "mellanting" som alternativ till matriarkatet/patriarkatet?

Problemet när moderna människor ska diskutera patriarkatet är att de gärna reducerar komplexa sociala system och ideologier till en fråga om enbart förtryck grundat på våldsmakt. De missar därför att patriarkatet (och matriarkatet i den mån det förekommit) till sin natur var komplementärt. Detta innebär att män och kvinnor kompletterade varandra, och att det fanns sociala sfärer som dominerades av kvinnor, liksom det fanns sociala sfärer som dominerades av män. Patriarkatet kan då karaktäriseras genom att den offentliga sfären dominerades av män. Exceptionella kvinnor har dock i friska civilisationer inte förhindrats att röra sig i den offentliga sfären, liksom det funnits en del män som inte rört sig i den. Det fornnordiska fenomenet med sköldmöer kan ses som ett exempel på detta.

Problemet med den moderna feminismen är att den utgår ifrån att det manliga är överlägset det kvinnliga. Detta innebär att de ser manliga yrken, manlig sexualitet et cetera som överlägset, och önskar i praktiken göra kvinnor till män.

Hur ser Du på teknologi som en integrerad del av det moderna samhället? Varför har så många människor fäst sig vid teknologi, och hur bör den hanteras för att inte skada sin mänskliga och naturliga omgivning?

Jag delar inte Una-bombarens och anarko-primitivisternas fullständigt negativa syn på modern teknologi, då denna syn är minst lika deterministiskt historiematerialistisk som någonsin marxismen (eftersom de tydligen anser att allt avgörs av den "materiella basen", i detta fallet teknologin).

Att det finns en koppling mellan modern teknik och modernt samhälle är däremot uppenbart, men den är mer komplicerad än så. Sannolikt kan vår tids förakt för naturen lika mycket spåras tillbaka till 1600-talets positivistiska naturvetenskap, vilket i sin tur påverkat de teknologiska val man gjort. Ett samhälle med andra ideal och annan världsbild torde alltså ha kunnat utveckla en annan teknologi, med mindre skador på naturen och samhället som följd.

Detta är inte hela sanningen, men man bör återknyta till traditionalister som Julius Evola här. Deras grundinsikt är att det finns alltid en möjlighet att återfinna de traditionella och goda idealen, oavsett samhällets teknologiska struktur. Till exempel menade ju Evola att dessa goda ideal återuppstod under senmedeltiden, med höviskhet och riddaridealet. Samma goda ideal, och bland dem vördnaden för naturen, kan uppstå även i vårt industriella samhälle, eller i rymdåldern. Detta kommer då att påverka vilken teknologi som skapas, och hur den används.

Osama bin Laden fyllde nyss 50 år. I väst anklagas han för terrorism mot Amerikas säkerhet. Hur ser Du på bin Ladens agerande i relation till de politiska konflikterna mellan Amerika och länder i Mellanöstern, exempelvis Afghanistan?

Bin Ladens agerande är fullständigt begripligt geopolitiskt. Man kan ha åsikter kring de metoder han valt att föra sin kamp med, men vill Mellanösterns folk behålla sin särart och sin möjlighet att själva välja sin framtid så hamnar de närmast automatiskt i konflikt med det amerikanska imperiet. Som avskräckande exempel på vad som händer om man underordnas detta imperium kan dagens Västeuropa tjäna, eftersom det varit ockuperat av USA i mer än ett halvsekel och dras med stora problem i form av rotlöshet, massinvandring och så vidare som en följd av detta. Som muslim är det förmodligen inte en framtid som Bin Laden ser som särskilt attraktiv för Mellanösterns folk. I det perspektivet blir bin Laden ett exempel på det som anarkisterna i det gamla Phi Corps kallade en "Culture Hero", alltså någon som tar strid för sin kultur. Även om vi inte väljer Bin Ladens metoder (vilket vi definitivt inte bör göra, av både humana och taktiska skäl), så bör detta vara något var och en av oss strävar efter att bli.

Vilken svensk kung har varit den största - och varför?

Jag är skeptisk till den utveckling som tydligast tog sin början med Gustav Vasa, en utveckling som i ett större historiskt perspektiv måste betraktas som djupt antitraditionell (med både Reformation, arvskungadöme och undertryckande av landsändarnas särart). Kalmarunionen hade varit att föredra, även om det naturligtvis kan diskuteras hur hållbar den varit. Med det sagt var Karl XII en sällsynt tydlig representant för några av de finaste egenskaperna i det svenska folklynnet. Man kan ju jämföra det karolinska idealet med det preussiska till exempel, och se likheterna.

Det sägs att Hitler och Mussolini aldrig kom bra överens. Finns det en inneboende konflikt mellan konstnärliga och rationella själar? Hur bör en idealisk statsledare vara och agera?

Konflikten mellan Hitler och Mussolini bör inte minst ses mot bakgrund av deras olika bakgrund. Den italienska fascismen hade sina rötter i en syndikalism och en socialism som upptäckt nationalismen, med ett starkt inslag av idealistisk filosofi. Synen på staten som det som skapar folket följde naturligt på detta, och innebar också att antisemitismen var främmande för fascismen (mot slutet av kriget ansträngde ju Mussolini sig aktivt för att undanhålla italienska judar från tyskarna, exempelvis). Den tyska nationalsocialismen däremot hade sina rötter i en kombination av blodsmystik och socialdarwinism.

Personligen ser jag här Mussolini som en förebild för vår tid som alltför sällan förs fram och verkligen studeras. Ren blodsmystik leder lätt till en patologisk besatthet, och behöver balanseras av rationalitet och heder för att ett folk ska kunna fungera ihop med andra folk. Den ideala statsledaren bör kombinera det konstnärliga och det rationella, om inte i sig själv så i valet av sina rådgivare.

Vilka likheter och eventuella skillnader finns mellan den moderna liberalismen och den typ av individualism, som florerade under den europeiska renässansen?

Renässansen innehöll flera vitt skilda möjligheter och tendenser. Å ena sidan fröna till sekularisering och individualism, varför en traditionalist som Guenon ser den som ett skadligt fenomen. Men å andra sidan också positiva möjligheter, som neo-platonikerna och "hedningar" som Giurdano Bruno. Det hade kunnat bli en intressant och sund utveckling, men alltför ofta i modern historia är det de negativa tendenserna som dominerat.

Vad man kan uppskatta i renässansens individualism är idealet om Homo Universalis, universalgeniet eller renässansmänniskan som behärskar en rad olika områden. Renässansfursten skulle ju till exempel briljera både som krigsherre, diplomat, konstmecenat, och filosof. Denna individualism är tämligen anti-egalitär, då det är få förunnat att vara sådana mästare på olika fält. Jämför man det med dagens individualism så finner man ju också att dagens motsvarighet snarare ser människan som en specialiserad kugge i en opersonlig mekanism, och även i vetenskapen är universalgenierna numera få. Redan under renässansen ser vi dock hur denna individualism ofta var frikopplad från en traditionellt religiös livssyn, och i vissa hov rentav slog över i ren satanism.

Varför tror Du att konstnärer som Markus Andersson blir utmålade som "nazister" i massmedia? Existerar det fortfarande en immanent social association mellan kulturell nationalism och den tyska nazismen?

Ja, det gör det. Det finns i varje fall en liten, men högljudd och inflytelserik, klick av människor som tjänar på att det finns en sådan association. De kommer därför att aktivt verka för att reproducera den, och genom "guilt by association" försöka svartmåla eller demonisera de individer som på något vis framhäver det svenska arvet som positivt.

Idag ser vi dock hur deras grepp om det offentliga samtalet, och människor i gemen, håller på att försvagas. Detta kommer inte att göra dem mindre högljudda eller arga, men ju argare de blir, desto snabbare kommer folk i gemen att genomskåda dem för ju löjligare kommer de att framträda. Dessa människor har i grunden den religiösa fanatikerns världsbild, och hos många av dem har förmågan till debatt atrofierat och dött. Att de vill bevara den moderna inkvisitionens debattklimat är därför ganska rationellt.

De tyska romantikerna såg en ständig konflikt mellan livet och konsten; vad är Din inställning till detta? Delar det organiska livet och konsten en gemensam funktion?

Jag är dåligt insatt vad gäller romantikernas tankar kring detta, men ser ingen nödvändig konflikt. Det beror ju inte minst på hur man definierar "livet". Tolkar man det rent biologiskt-materialistiskt så får man nog säga att det finns en motsättning, då konsten ju ständigt strävar efter det högre. Men detta högre finns samtidigt i det levande, i naturen bland annat, så någon egentlig motsättning är inte nödvändig. Jag är inte konstfilosof (vilket förmodligen märks) men vad man skulle kunna säga är att konsten tolkar och förklarar livet, och pekar på dess möjligheter. När konsten däremot bara beskriver livet "som det är", så blir den bara trist och meningslös. Detta är fallet med en del modern konst, medan däremot konsten i traditionella civilisationer ständigt har en religiös eller sakral aspekt och på så vis påminner om människans plats och möjligheter i det kosmiska dramat.

Vad är Din syn på den moderna svenska nationalismen som politisk och kulturell rörelse? Vad tror Du det är som gör att många svenska nationalister verkar identifiera sig mer med Europa och Norden som helhet, snarare än med Sverige?

Den moderna svenska nationalismen har både goda och mindre goda sidor. Bland de mindre goda sidorna finns en förenklad och vulgär antisemitism som förenklar komplexa sociala sammanhang till att handla om "Juden", samma förenklingar återkommer vad gäller rasfrågan (ras är en viktig faktor, men den förklarar alltså inte allt som händer, lika lite som klass gör det). Särskilt negativt är också att många inte inser att heder och rashat är oförenligt. Detta gäller den radikala nationalismen, den borgerliga nationalism som Sverigedemokraterna står för innebär istället "det gamla vanliga minus invandring". Men frågan är om det inte just är "det gamla vanliga" som lett till massinvandringen.

Men de mindre goda sidorna kommer sannolikt att tonas ner då fler och fler "vanliga" svenskar upptäcker vilken situation vårt folk befinner sig i. Detta kommer inledningsvis att vara ganska störande för en del nationalister som vant sig vid att nationalismen är en ganska subkulturell och därmed trygg miljö där alla tycker och klär sig likadant, men på sikt kommer det att leda till en sund och slagkraftig syntes.

De flesta svenska nationalister tycks inte se någon konflikt mellan en svensk och en europeisk eller nordisk identitet, utan ser den svenska identiteten som en del av en europeisk metaidentitet. Normalt innebär detta inte att de ser europeisk massinvandring, eller en europeisk superstat, som ett mål, utan de ser oss som brödrafolk som befinner sig i samma situation. Personligen är jag till exempel intresserad av både berbernas frihetskamp, de kurdiska yezidis, och albansk folklore och sufism, utan att för den sakens skull eftersträva maximal berbisk, yezidisk eller albansk invandring. De individer som vill dra slutsatser i stil med "har du någon gång sagt något positivt om albaner så vill du automatiskt gifta dig med en alban (eller flera, eftersom de är muslimer och tillåter sådant) och öppna gränserna för dem" är högljudda och påfrestande men även marginella, och detsamma gäller förhoppningsvis de som får panik så fort man nämner orden "Europa" och "samarbete" i samma mening.

Vilken andlig, kulturell och/eller praktisk funktion tror Du att svenska naturväsen fyllde i det gamla Sverige?

Man får här skilja mellan en exoterisk och esoterisk funktion. Den exoteriska funktionen är för allmogen, där man bokstavligt tror på existensen av tomtar och liknande. Här fyllde naturväsen en praktisk funktion. Näcken varnade barn och andra för att drunkna i farliga vattendrag, hustomten fungerade som en symbol för hushållets enhet och behovet av harmoni, och så vidare. Kulturellt bidrog de också till att naturen sågs som levande, magisk, och meningsfull.

Vad gäller den esoteriska funktionen, så förlorade vi ju mycket av kunskaperna och insikterna om naturväsen och andra lägre gudomar i samband med kristnandet. Integral Tradition Publishing har gett ut en bok av Samuel Fohr, "Cinderellas Gold Slipper", om hur gamla tyska folksagor innehåller mer visdom än man först kan tro. Jag har tyvärr inte haft möjlighet att läsa den än, men Ebbe Schön har här i Sverige beskrivit olika inslag i svensk folktro. Att tolka svensk folktro i ljuset av Fohr, Evola och Dumezil, och försöka urskilja spår av en betydligt äldre världsbild i dem, vore onekligen ett intressant projekt.

Vad är Dina tankar kring denna bild som konstnärligt, mytologiskt och kulturellt fenomen?

Som konstnärligt fenomen är den både ödesmättad, vacker och suggestiv. Som mytologiskt fenomen kan man ju konstatera att det är Tyr, kontraktens gud, som offrar sin hand för att fjättra Fenrisulven. Det är på många sätt en meningsfull bild, som fångar viktiga sidor av vår tids problematik. Den nordiska hedendomen var inte dualistisk på samma sätt som modern monoteism, och historien om asar och jättar som leder fram till Ragnarök kan bland annat tolkas som en allegori om miljöförstöringen och den kommande ekologiska katastrofen. Jättarna representerar bland annat naturens krafter, och asarna i någon mån den ordnade världen. Genomgående i relationen mellan asar och jättar är att den inte är symmetrisk, jämlik. Konstant tar asarna mer än de ger tillbaka, vilket bland annat märks i att de tar fruar från jättarna men att motsatsen inte äger rum.

På samma sätt kan man beskriva vår tids ordnade teknostrukturer, särskilt då den industriella kapitalismen och dess ojämlika relation till naturen. Förr eller senare leder denna exploatering, och brist på respekt, till en katastrof, och den har redan börjat med massutrotning av djurarter och våldsamma väderförändringar. Det enda sättet att stoppa denna utveckling är att vi hittar tillbaka till en icke-dualistisk världsbild, där respekten för naturen är en naturlig del. En icke-dualistisk världsbild som måste vara intimt knuten till politisk och ekologisk handling.

Som kulturellt fenomen skulle man kunna nämna att Dumezil, som forskat mycket om indo-ariska myter, spårat den enarmade guden eller hjälten i flera av dessa folks sägner, bland annat Rom, Irland och Skandinavien. Inte sällan är det i dessa myter så att han offrar sin arm för att kunna bryta en ed.

Aristoteles hävdade i sitt verk om poetikens grunduppbyggnad att den grekiska tragedin stod högre än komedin, då den innefattade en mental rening – "katarsis" – där åskådarna sympatiserade med den olycksalige huvudpersonen. I vilken utsträckning anser Du att kulturella normer kan reglera människors beteende, och skulle det kunna finnas en motsvarighet i den germanska religionen till den grekiska katarsis-effekten i litterär och/eller mytologisk konst?

Jag instämmer i värderingen av tragedin som högre än komedin. Samhällen kommer naturligtvis alltid att behöva båda dessa konstformer, men katarsis är mycket riktigt en viktig renande upplevelse som ett samhälle behöver för att dess medlemmar ska kunna nå högre än det rena apstadiet.

Den germanska motsvarigheten till grekernas katarsis kan närmast jämföras med en brutal nihilistisk chock. Myter som den om gudarnas undergång i Ragnarök, och ordstäv som "själv går du också hädan", inpräntade redan från början den egna dödligheten hos germanerna. Men i kombination med en heroisk livssyn som satte äran efter en död man högt, så fostrade det en människotyp som mötte sitt oundvikliga öde utan rädsla. Det går att jämföra denna inställning till den egna döden med den japanska bushidokoden.

Slutligen, om du var en av dem, som levde i Platons grotta, och fick möjlighet att slå dig fri och skåda solens ljus – den högsta metafysiska sanningen – vilket skulle ditt budskap vara till dina fränder, som fortfarande satt fastbundna till grottväggen och skådade de dansande skuggorna från den brinnande elden?

Antingen skulle jag ha vett att hålla tyst, då den som säger obekväma sanningar inte sällan straffas för det på olika sätt. Eller så skulle jag uttrycka mig på följande vis:

Gott folk! Det mesta man har lärt er i skola, på TV och radio är lögner. "Gott" och "Ont" är begrepp som för det mesta är obegripliga och absurda, och oftast används för att dölja viljan till makt hos grupper som vill utnyttja er. Detsamma gäller begrepp som "Rasism". 1900-talet är slut, och ni befinner er i en ny situation, oavsett hur gärna man vill att ni inte ska inse det. Och en ny situation kräver en ny samhällsanalys och nya former av motstånd. Skaka av er smutsen från generationer av indoktrinering, och se verkligheten med klar och nykter blick.

Intervjun sammanställd och genomförd av Alexis, den 29 juni 2007

Läs Oskoreis egen blogg på motpol.nu här