Intervju: Markus Andersson

Markus Andersson målar traditionell nordisk konst med nationalromantiska och politiska motiv. Hans verk är minst sagt kontroversiella i dagens mångkulturella Sverige, och många filister har anklagat Markus för att bland annat vara "nationalsocialist". Som stark motpol till det moderna samhället, målar Markus bilder där mörker och ljus får samspela i en större harmoni. De målningar som i ursprunglig begrundan väcker känslor över uppenbara budskap och motiv, suddas vid närmare eftertanke ut av de morbida och mörka övertoningar som återfinnes inom konstnärens verk, och skapar förundran och ängslighet över det som lurar bakom stock och sten. Således kommunicerar Markus konst mer en erfarenhet och livsupplevelse, än en direkt avbildning, av såväl dåtid som nutid. Ur den insikten uppstår längtan - ett hopp om att känslorna kvarglömda från en förgången tid aldrig ska dö ut...

Dina verk framhäver i mångt och mycket en traditionell nordisk konst där natur, kvinnor och runor samsas om i en kaotisk och livlig värld. Vad var det som ledde Dig fram till att börja tänka och skapa i dessa banor?

Som barn fantiserade jag mycket, särskilt kring frågor om hur det hade varit förr i tiden. Efter barndomens slut upplevde jag som många i vår tid en svår känsla av tomhet då barnets verklighetsflykt till fantasins värld varken längre var möjlig eller socialt accepterad. Jag sökte svar på vår tids tomhet, och fann mycket tröst och vägledning i äldre tiders skrifter och visdomar, förträngda sanningar om människans fäfänga och hyckleri och vilja att förtränga sin egen dödlighet. Allt detta kombinerat med hantverksglädje över att måla och arbeta med ögonen och händerna, som alltså även var min barndoms intresse, tog jag upp i vuxnare tappning och detta var bidragande orsaker till mitt vägval. Vidare en övertygelse om en tidlös mänsklig och naturlig dimension som jag både fysiskt och andligt försökte och försöker bejaka.

Du har fått utstå en hel del negativ kritik från massmediala "konstanalytiker". Vad tror Du är det som får många att finna Din konst kontroversiell?

Det är flera anledningar. För det första är det figurativa traditionella måleriet stigmatiserat och hånat på de stora konstarenorna. Den andra anledningen var att jag arbetade med samtidsmotiv som blivit mörkade i vår tid. Palmemordet, Estoniagate, Lindhmordet, den stigmatiserade nationalismen osv. Man kan i sammanhanget påminna om att målarfärg var förbjudet i tex. Polen under vissa perioder och under Sovjetimperiets storhetstid. Oljemåleriet ger många möjligheter att levandegöra, och makthavarna var väl rädda att tabubelagda ämnen, människor etc, skulle levandegöras på duken - i Polen under Sovjettiden och i Sverige idag. Parallellen är glasklar i mina ögon, men i Sverige behöver man inte förbjuda själva färgerna eftersom de flesta konstnärer är lydiga, åtminstone de som lyfts fram.

I dag gör man gärna politik utav det mesta, däribland kultur inräknat. Vad anser Du om politiska budskap i konst? Finns det konst som saknar ideologi, eller är tro och uttryck sammanbundna?

Jag anser att den moderna konstarenan idag är genompolitiserad, lika politiskt bunden som i Sovjet under Stalins dagar. Och detta är i mina ögon varken konst eller kultur utan propaganda, om än i lite skruvad form. När en kvinna onanerar framför några katter på en video kallas det konst och kultur, men i mina ögon är det propaganda för normupplösning. Konst kan sakna ideologi, och bör sakna renodlad ideologi och partipolitik tycker jag. Den måste ha en egen integritet för att kunna lyfta som självständigt verk. Men detta får inte missuppfattas som att konst inte kan uttrycka ett ställningstagande.

Dina målningar belyser i många fall spår utav folklig naturalism. Vad är Din syn på förhållandet mellan människa och natur? Har den förändrats från hur det en gång var?

Jag är medveten om att människans förhållande till övriga levande djur och växter är och förblir symbiotiskt. Jag vill ibland med mina målningar påminna mina medmänniskor om detta faktum, ett försök att lindra människans hybris. I barndomen såg jag detta samband klart, men synen grumlades av skolgång och under oroliga tonår, för att lyckligtvis komma tillbaks i vuxna år.

Den morbida och mörka stämningen är i många av Dina målningar genomgående och ofta tilldragande. Är detta en personlig reflektion av hur Du är som människa, eller har Du medvetet valt denna mörka betoning som ett sätt att framhäva ett visst budskap eller en viss symbolik?

Jag tror nog att mina målningar på något vis gestaltar min egen ande, men jag kan även ha en önskan om att få andra människor att se mörkret och det stora mysteriet som så många förtränger.

Ditt intresse för mystik framgår delvis i verk som "Blond Exil" och "Makten och Äran". Vilken roll anser Du mystik, sagor och sägner spelar i ett kulturellt samhälle?

Det spelar alltid en roll i människoartens liv. Som det är nu får ju många av dessa myter, sagor och mysterier förmedlade i billig, lättsmält, smygpropagandistisk form från Teve och liknande, men det ger inte näring åt det egna själslivet på samma vis som äldre och ursprungligare uttrycksformer som dikt och konst gör. Människan lever inte allenast av bröd, och detta borde väl vi i Sverige förstå som har så hög självmordsstatistik samtidigt som vi har bröd på bordet.

Realism är tron på att den fysiska verklighetens mekanismer bör vara centrala i människans åskådning av världen. Samtidigt innebär detta att man bortser från fantasi och magi. Tror Du att det finns ett samspel mellan verklighet och magi, eller är dessa två vitt skilda ting?

Jag tror inte att tillvarons innersta sanning låter sig fångas i verkligheten - den kan bara anas eller intuitivt förnimmas i ögonblick av "magisk" klarhet. Jag tror att det finns ett samspel mellan verklighet och magi men jag tror inte att någon mänsklig hjärna har kapacitet att formulera detta samband på ett kategoriskt vis. Bilden och dikten när de är som bäst, är de uttryck som jag tycker bäst kan beskriva detta samband som är och förblir hinsides.

Medan dagens moderna samhälle framhåller materialism och vetenskap som objektiv sanning, går all traditionell tro på naturväsen och mystik förlorad. Hur ser Du på Din egen tro? Är den befäst vid en speciell religion, eller är den personlig?

Min religion är personlig, blandad och kättersk, även om jag givetvis har mycket arv av kristna värderingar och kristen tro. Hildegard von Bingen och konstnären Casper David Friedrich liksom många fler nordeuropeiska filosofer och konstnärer har försökt formulera ett uttryck för anden och gud i naturen, de har försökt kombinera hedendom och kristendom och jag känner mycket sympati för den religiösa linjen. Kanske skulle jag kunna säga att jag är hednisk -kristen agnostiker och jag har försökt gestalta denna min tro i en trätavla som jag kallar "Mina gudar".

Mary Shelley skrev i sin roman Frankenstein, om konsekvenserna av att människan ställer sig över naturen. Vad är Din syn på dagens intresse för vetenskap? Är vetenskap någonting oundvikligt för ett samhälle, eller kan religionen ta dess plats?

Vetenskapen har tagit religionens plats och blivit lika auktoritär och korrumperad som andra stora världsreligioner som blivit institution. Vetenskapen bör precis som allt annat veta sin plats och är givetvis bra och användbar att ha när man ska räkna ut hur en bro ska byggas men inte när man ska svara på frågor av andlig natur.

Somliga i dag påstår att Sverige alltid har varit en mångkultur, och att de svenska traditionerna ändå är så tråkiga och löjliga, att vi istället bör anamma främmande kultur från andra folkslag. Hur ser Du på svensk kultur och svenskhet i övrigt? Vad är enligt Dig typiskt svenskt?

Mångkultur har blivit ett modeord bland politiker och media, men det är ett vagt och luddigt ord som mest upprepas programmatiskt. Jag anser att naturen har skapat kulturen - vår svenska kultur liksom den turkiska, liksom den indiska givetvis. Därför anser jag att det är insiktslöst och arrogant mot alla kulturer och mot naturen att utan vidare tro att man kan skapa ett mångkulturellt utopia utan att förtrycka och banalisera de inblandade kulturerna. Att man inte äter griskött i islamska länder kan ha sitt svar i naturen, nämligen i att trikiner var mycket förekommande i svinkött i de områden där islam föddes ( För att beskriva detta förhållande på ett enkelt och lättfattligt vis förklarade man grisen kort och gott smutsig ). Att svensken tänder ljus och äter gott på julen kan väl ha sin förklaring i att det är hälsosamt att lysa upp tillvaron under årets mörkaste period. Jag tror att det kommer straffa sig att avskaffa alla traditioner eftersom de bygger på tusentals års mänskliga erfarenheter från ett specifikt geografiskt område. Personligen är jag övertygad om att vi redan förlorat för många svenska traditioner som tidigare skapade gemenskap och trygghet mot mörkrets makter och naturens hårdhet. Typiskt svenskt för mig är att ha ett innerligt förhållande till vår nordiska natur, som man inte kompromissar med innerst inne, även om man i övrigt lever ett materiellt modernt liv. Ordhållighet och en rakryggad hållning i allmänhet är också svenska dygder även om de är på tillbakagående.

Varje gång industrialismen har vunnit nya segrar, så har en motpol av idealister och romantiker rebellerat mot det dåvarande samhällssystemet. Många av Dina målningar är vad man skulle kunna karakterisera som klassiskt nyromantiska. Har romantiken på något sätt inspirerat Dig, eller är influenserna omedvetna?

Både och. Jag mötte de stora målarromantikerna som Casper David Friedrich, Arnold Böcklin, Marcus Larsson mfl, först efter att jag själv verkligen slagit in på den vägen på egen hand. Jag mötte dem så att säga när jag själv redan var där eller åtminstone i närheten. Men romantiken har ändå varit en källa jag druckit ur och dragits till mer eller mindre medvetet sedan barndomen. Det romantiska uttrycket som beskriver landet bortom, landet hinsides har alltid fångat mig, både i musik, dikt och bild.

De flesta människor i dag spenderar sin tid på massmedial underhållning, och har därmed tappat tilltron till konst som medel för att kommunicera och uttrycka en idé. Vad, tror Du, är det som gör att dagens svenskar hellre ser en såpopera, än att fokusera på sitt eget liv och ta tag i de problem som de dagligen möter?

Absolut är det så. Massmedial underhållning är folkets opium, minst lika starkt som valmokapselns koncentrat. Och det är väl varje korrumperade makthavares dröm att ha sovande folk som inte tänker och agerar självständigt.

Meningen med livet har i alla tider diskuterats fram och tillbaka. Nihilismen framhåller att ingenting i universum har en inre moralisk mening, och att människan därmed lämnas att själv skapa sin egen mening med livet. Vad känner Du är Din mening i Ditt liv -- vad är det som driver Dig till att fortsätta följa Din väg, oavsett hinder?

Meningen med mitt liv är att försöka vara trogen naturen i mig själv och min omgivning, det vill säga, vara trogen mitt öde. Jag vill leva och dö likvid med min omgivning, både i förhållande till människa, samhälle, djur och växt. Mitt liv blir meningsfullt genom att jag fokuserar och hittar en balans mellan askes och utlevelse som passar min natur. Jag vill inte klema bort mig själv men jag vill heller inte förneka mig själv, utan bejaka de enkla vitala livgivande krafter som finns i mig själv och min omgivning. Mina tavlor är toppen av ett isberg utav dessa strävanden. Genom erfarenhet har jag märkt att jag blir lyckligare och starkare genom att hålla fast vid en eller ett par dygder som jag ovan försökt beskriva, istället för att drunkna i all sköns moralism och dygder bara för dygdernas skull.

I Din tavelsamling under den kollektiva benämningen "Svenska Syndabockar", framställer Du olika personer som på ett eller annat sätt kommit i kläm med samhällets normer, och därför blivit utdemoniserade som avvikare. Vad tror Du det är som gör, att ett samhälle indelar grupperingar enligt "gott" och "ont", för att aktivt måla ut de som är "onda"?

Jag är övertygad om att det är makthavarna som försöker skydda sin egna misstag och skurksträck på det viset. Folket köper lögnen för de orkar inte eller törs inte ta strid med de verkliga skurkarna. Som bekant föredrar ju många att hellre sparka nedåt än uppåt. Om vi tar exemplet med den lynchmördade pojken Daniel Wretström som blev utmålad som den "lilla nazisten" i press och media, så blev han utmålad som ond för att makthavarna skulle slippa ta det minsta ansvar för hans död. Sanningen om ministermorden i Sverige skulle med all sannolikhet få till och med den mest saktmodiga svensk att höja på ögonbrynen och kanske till och med ta fram upprorsfanan, därför har media lanserat en kronisk alkoholist och en psykiskt sjuk yngling som ministermördare och alla spekulationer om andra teorier kring morden har framgångsrikt stämplats som patologiska konspirationsteorier ( i bästa Sovjet stil ). Man slår som sagt i allmänhet hellre nedåt och "pöbeln" är lättmanipulerad.

Ett argument som ofta uppstår i diskussioner om konst, är tolkningsgraden mellan olika människor. Man utgår ifrån att allting i vår värld är relativt, och att ingen därför kan kritisera eller utdöma en konstnärs verk. Hur ser Du själv på relativism och tron på ingenting i vår värld har en gemensam nämnare? Vilken relation till konsten har det relativa?

Jag tror att man i ett visst sammanhang med givna ramar kan mobilisera en högre grad av objektivitet än vad man vill erkänna på den moderna konstarenan. Man kan mycket väl kritisera och utdöma en konstnärs verk om man har tydliga kriterier. De moderna konstkriterierna blev kanske delvis skapade utav den tyska filosofen Emanuel Kant, men de har tolkats till absurdum och jag förstår inte heller varför man på de stora konstarenorna just måste utgå från Emanuel Kant. De statsunderstödda moderna konstnärerna av idag är religiösa ( i meningen att de hyser en irrationell och vidskeplig tro på modernismen ) statspropagandandister, och åtnjuter en status som gamla tiders präster och högre kyrkfolk. För övrigt finns figurativa och klassiska konstnärer i detta och förra århundrade som blivit rejält utdömda av samtidens kritiker. Det värsta exemplet på detta är Sovjet där i stort sätt alla traditionella konstnärer som inte underordnade sig och gestaltade det av makten förväntade, försvann i koncentrationsläger i Sibirien. ( Detta under tiden att Picasso gladeligen hyllade kommunismen i väst ).

Civilisationer föds, och civilisationer dör. Trots det har folkslag ett till synes ingrott behov av att identifiera sig med sin historia och sina förfäder. I dag målar det svenska samhället upp en bild av svenskar, där vår kultur blivit "utdaterad" och därför bör ersättas med kulturer från andra länder. Hur ser Du på denna utveckling? Vad var det som gjorde att svenskarna, olikt många andra folk, tappade tilltron till sig själva?

Jag tror att vi lever i ett fallande samhälle, och norm och traditionsupplösning är bara ett symptom på detta fall. Kulturellt faller vi samman, och kanske används detta som en medveten strategi i högkvarteret i Bryssel för att det ska gå lättare att bygga Super Unionen. Traditionen har ju många gånger varit ett hinder för de som vill skapa Utopia. Likheterna med Sovjet och till och med Kina är återigen påtagliga. I Sovjet var det särskilt de små ländernas nationalism som Kreml var rädd för och inte tolererade. Balterna vet ett och annat om denna rädsla som inte sällan utmynnade i ytterst svåra övergrepp mot självständighetskämparna. Deportationer, tortyr, mord var de metoder som användes för att knäcka nationalisterna som även där kallades fascister, nazister och rasister. I Kina hade man ju en mycket blodig revolution där man skulle utrota alla spår av den kinesiska traditionen - i Ryssland sköt röda soldater prick på gamla ikoner som var kända kulturskatter, allt i antitraditionalismens ( som var en del av kommunismens ) namn. Antitraditionalismens historia är nog den mest blodiga av alla. Som sagt, jag tror att den relativt lilla folkmängden i Sverige gör oss extra sårbara för yttre makters önskemål, givetvis i kombination med svekfulla och ryggradslösa ledares falskhet och svaghet.

Många av Dina naturromantiska bilder, som "Svensk flagg", uppmålar en känsla av ensamhet och utelämnande. Hur känner Du personligen inför ensamhet - är det något alla bör uppleva, eller någonting negativt som man helst ska undvika?

Både och. Jag uppskattar avskildhet och jag tror att avskildhet kan vara bra både för anden, kroppen och självständigt andligt, konstnärligt och vetenskapligt arbete. Men människan är ett gruppdjur och jag tror därför att man måste vara mycket stark för att uthärda långa perioder av andlig och fysisk ensamhet. Ensamhet kan många gånger även vara negativt och nedbrytande, särskilt andlig ensamhet. Fysisk ensamhet klarar jag bra, men andlig ensamhet är svårare och jag har själv lidit av denna andliga eller själsliga ensamhet många gånger, särskilt i början av mitt vuxna liv. Numera, jag är trettioåtta år idag, har jag hittat fler själsfränder och likasinnade i olika sammanhang vilket givetvis betytt oerhört mycket för mig. Men jag tror att behoven av gemenskap kontra avskildhet och ensamhet är individuell, och jag tror inte heller att vi alltid behöver en annan människa för att känna gemenskap. Ett djur kan lindra den rent djuriska ensamheten. Personligen har jag fått mycket trygghet från hundar i mitt liv.

Vissa av Dina motiv är personifierade årstider och naturkrafter, genom framträdandet av en nordisk kvinna. Vad är för Dig sammanbandet, eller relationen, mellan det kvinnliga och det naturliga?

Livet börjar i en kvinna för oss alla, och livet förs vidare i en kvinna.

Edgar Allan Poe hävdade att det inte är skönheten i sig som gör en kvinna vacker, utan det som utmärker henne och skiljer henne från andra människor. Hos vissa av Dina porträtt där Du avbildar kvinnor, får man en känsla av att Du har velat fånga vissa särdrag på de som poserat. Vad, enligt Dig, är det som gör en nordisk kvinna speciellt vacker? Vad lägger Du speciellt vikt på när Du avbildar kvinnor?

Jag tror att vi människor på ett djuriskt och primitivt instinktivt vis i allmänhet dras till människor som är oss själva och vår omgivning ganska lika. Och detta är inget jag vill förneka eller hyckla om eller vara rädd för. Jag tycker att en nordisk kvinna i ett nordiskt kulturlandskap är vackert på samma sätt som att älgen är vacker i granskogen, liksom myrstacken som är en del av själva skogen. Jag vet inte om jag helt kan hålla med Edgar Allan Poe men delvis tycker jag han har rätt, men jag tror också att förutom det individuella, eller till och med avvikande sköna, finns en naturlig, djurisk skönhet i allmän vitalitet och fruktsamhet. Men det finns också skönhet i bräcklighet och sårbarhet och jag tror att jag attraheras av just kombinationen av styrka och sårbarhet i en och samma kvinna. När jag avbildar kvinnor försöker jag gestalta dessa motpoler samt något som är outgrundligt och gåtfullt, bortom ont och gott.

En oneklig influens som är genomgående i många utav Dina verk, är Anders Zorn. Vad i hans konst upplever Du som inspirerande? Vad tror Du det är som gör att konstnären alltid har fascinerats över just kvinnans skönhet?

Zorn är en av mina absoluta favoritkonstnärer och jag blir aldrig klar med honom. Jag tycker han har en så frisk och skön naturkänsla och en så virtuos penselföring att jag ibland blir helt tagen av att se hans målningar. Det finns något så genuint svenskt i hans målningar, både av kulturbyggd, människor, och sjö och mark. Hans bilder av kvinnor förmedlar att hela naturen är sensuell och att människan inte står utanför naturen utan är en helt naturlig del utav den. Jag tycker att hans målningar är så vackra och sensuella och hans bilder av hans mor och mormor är så jordnära och vemodigt kärvt kärleksfulla. Jag tror att Zorn älskade via sina penslar. Att manliga konstnärer fängslats av kvinnors skönhet tycker jag är helt naturligt. Kanske är det just svaret på frågan om vad som fängslar dem som driver dem att måla dem - själva sökandet efter svaret. En målning av en vacker eller älskad människa kan också vara ett försök att föreviga den människan och dess skönhet.

Förr i tiden var Sverige ett jordbrukssamhälle, där de allra flesta levde och verkade inom bondgården. I dag har vi övergått till moderna jobb, och endast en försvinnande del av vår befolkning är jordbrukare. Hur ser Du personligen på denna utveckling? Går vi åt rätt håll?

Nej jag tror inte vi går åt rätt håll. Tack och lov finns motsträviga individer som håller fast vid det gamla och kan visa vägen tillbaks när det nya tar slut eller går åt helvete. Frågan är om dessa envisa heroer är tillräckligt många och det tvivlar jag i och för sig på. Jag skulle önska att människan som kollektiv kunde besinna sig mer, och fundera och reflektera över vilken väg vi vill gå, och hur vi vill ha det för oss själva och våra barn, men kollektivets drift är ofta blind och ryggmärgsmässig. Jag förkastar inte alla bekvämligheter eller tekniska framsteg men jag vänder mig emot tron på det ödes bestämda i vår utveckling. Utveckling kan ju även vara att vi inser att vi hamnat för långt från våra rötter, och mist kontakten med naturen utanför människan, och att vi måste åtminstone delvis vända tillbaks till där vi tappade kontakten, och återknyta den igen.

En tanke som ofta slår mig, är att ju längre bort från naturen vi lever, desto mer respekt och tilltro till Henne tappar vi, vilket ger upphov till en ond cirkel. Vad tror Du kan bryta denna cirkel för oss moderna svenskar?

Att folk i allmänhet blev lite mer egensinniga och värderade frihet och oberoende högre än bekvämlighet.

När jag tidigare i somras besökte Gotland, lade jag märke till en mycket intressant sak: i stort sett alla medeltida runstenar, var i själva verket inte runstenar, utan bildstenar, vilket innebär att folket på ön valt att illustrera berättelser och budskap genom bilder, hellre än genom runskrift. Vad tror Du det är som gör att människan alltid har dragits till och fascinerats av bildkonstens uttryck? Varför "säger en bild tusen ord", medan en bok, för de flesta, upplevs linjär och enkeltydig?

Bilden och dikten tycker jag är likvärdiga i sin förmåga att tala effektivt bortom kategoriska axiom och krångligheter. Deras styrka ligger i, när de är som bäst, att kunna sublimera enormt komplexa intryck och förhållanden till en bild. Tio års läsande av undergroundböcker kring skumrasket om Palmemordet låg bakom min bild utav salig Christer Pettersson. Tio års läsande, trettioåtta års kämpande och många års nervöst iakttagande utav mina samtida människor. Jag hade studerat historiska korrumperade maktmänniskor, historiska hjältar, diktare, och syndabockar. Allt detta sammantaget ledde fram till min bild som kanske i sig är väldigt enkel men som byggde på en absolut övertygelse om att Christer Pettersson inget annat var än en syndabock. Hade jag försökt skriva en bok om allt jag visste om hans öde, respektive bakgrunden till Palmemordet, hade det inte blivit samma sak eftersom jag då måste kämpa mot medias enormt stora propagandaapparat som i tjugo år hjärntvättat svenska folket att tro på sagan om den onda rövaren Christer Pettersson. Men med min bild, som precis som andra bilder, talade till andra delar utav människosjälen än den statligt programmerade, tror jag faktiskt att jag lyckades övertyga en och annan om hans oskuld.

Vad är Din syn, på tron att varje enskild individ besitter en inre själ?

Jag vet inte om jag tror på det. Det finns så ohyggligt vidriga människor att jag inte kan tro att varje människa faktiskt har en inre själ värd namnet, men jag tror att många har det om än inte alla.

I en klassisk tyskromantisk saga skriven av E.T.A. Hoffmann, avtecknar en ung man vid namn Berthold ett landskap. Han blir då plötsligt störd av en maltesisk konstnär som påpekar att han har glömt att måla ut en dörr som står på vid gavel, någonting som mannen påstår hade kunnat ge målningen en starkare effekt. Berthold blir upprörd och känner att mannen gör narr av hans måleri. Den maltesiska målaren förklarar då för honom, att en direkt avbildning av naturen är ett brott mot konsten, och att han aldrig kommer nå några högre höjder, om han fortsätter att kopiera det han ser framför sig. Finns det en konflikt mellan natur och konst? Var går gränsen mellan avbildning och konst?

Jag tycker inte att det finns någon sådan gräns så länge avbildningen går via en människas öga och hand.

Sverige har sannerligen haft en stor rad välkända och älskade konstnärer. En man, vars illustrationer har gjort stora intryck på mig - både som liten och stor - är John Bauer. Han uppdiktade konst där människor och naturväsen var tvungna att hantera samma existentiella frågor, vilket förutsätter ett samband mellan vardag och övernaturligheter. Du verkar i vissa av Dina målningar, velat ha uppnått ett liknande tillstånd; vad är det som gör att vi människor har ett behov av att fly vardagslivet? Saknar vi den spänning som i forna dagar var självklarhet, eller har människan alltid befunnit sig i en monoton process, likt den som vi i dag upplever i det moderna samhället?

Många människor är nog idag mätta slavar, och behöver säkert stimulans och spänning som de kanske tidigare fick i kampen mot naturelementen som de idag lever mer skyddade från. Men jag tror inte att just detta behov behöver vara upphovet till romantiska konstnärers alster. Jag tror att livet aldrig blir helt lätt att leva och att det kanske alltid varit så, och att människor i högre eller lägre grad behövt ett avbrott från den vardagliga kampen för tillvaron. Jag vill alltså helst inte blanda dessa frågor. Egentligen är vi ju inte särskilt mycket mer skyddade från döden nu än tidigare, men vi kanske inbillar oss att vi är det. Likväl dör våra nära och kära och vi själva en gång, och bara en gång. Detta faktum är svårt att se i vitögat och många förtränger det vilket skapar ännu mer ensamhet kring huset där döden har hämtat någon. Jag tycker det är fegt, lågt, cyniskt att vi faktiskt inte tar döden på större allvar och förbereder oss själva på att andra och vi själva ska dö, och försöker förhålla oss värdigt, men ärligt till detta svåra faktum. I mina bilder har jag ibland velat tala till de döda, jag har velat besöka deras gåtfulla land, och jag har velat påminna mina medmänniskor om att vi är lika dödliga som medeltidsmänniskan om inte mer. Samtidigt känner jag ibland ett hopp inför att döden faktiskt bara är en fortsättning på livet. Vi blir åter vad vi varit innan vi föddes när vi dör, vi återgår till att bli gräs, berg och flod, och det är den transformeringen bland annat jag velat gestalta, och den är en gåta - hur man än ser det och i vilken tid man än ser det.

Slutligen, om Du fick vara svensk för 100 år sedan och berätta för de då levande svenskarna om dagens samhälle, vad skulle Du då säga?

Lite tillspetsat skulle jag berättat det så här: "Detta var en tid då nationen löstes upp och gick upp i en stor Super Union, med krigiska maktanspråk på världsherravälde. Processen föregicks av flera generationers socialistiskt styre med ökad materiell standard i början men med stor kulturell och andlig förvirring och även senare sinade kassor och sämre standard. Självmordsepidemin rasade i landet, liksom psykiska sjukdomar och perversioner. Makthavarna levde precis som i det gamla Rom: vällustigt och i skamlös lyx. Perversionerna frodades framförallt bland makteliten och försökte därför göras till gällande norm, och på så vis spreds perversionerna även nedåt. Makthavarna använde normupplösning och även rena maktmedel för att motverka kritik mot sitt eget depraverade levnadssätt. Allt i humanismens och toleransens namn. Gräsrötterna hade såsom alltid, en instinkt bortom ont och gott, att kritisera och värja sig emot det som går emot naturen, och det var ju naturen makten gjort uppror mot, vilket genomsyrade hela samhällets värderingar. Media var i total allians med makteliterna och indoktrinerade folket så som makten beordrade. Allt eftersom kritiken tilltog ökade trycket på oppositionella och man började även skramla med fängelsenycklarna, och tids nog fick varje oppositionell av rang uppleva en svår och lång kurragömmalek med fängelset. Stadsbefolkningen ökade och landsbygden avfolkades fram till dess att ekvationen inte längre gick ihop och landsbygden inte längre kunde förse de växande städerna med förnödenheter. Städerna förslummades i utkanterna där folk vegeterade och framhärdade sina dagar i tristess och fruktan för gatuvåld, rån och mord. Materiell lyx och fattigdom blandades i en bisarr blandning i detta samhälle. Barnlösheten blev vanligare och vanligare och vissa områden i landet hade helt tagits över av folk från fjärran länder och världsdelar. De små människorna råkade i luven på varandra och spöklika gäng drog fram genom de förslummade stadsdelarna, och spred skräck och utkämpade gatustrider med och mot varandra. Ordningsmakten hade helt tappat kontrollen över den skenande våldsspiralen. Makthavarna var kallsinniga inför sitt folks lidanden och svårigheter. De trånade mest efter makten och härligheten i det nya stora imperiet."

Intervjun sammanställd och genomförd av Alexis, den 20 september 2006

Besök Markus Anderssons egen hemsida här

Copyright till samtliga bilder, inklusive porträttsbild under www.anus.com/tribes/snus/kultur/intervjuer, tillhör Markus Andersson