Victor Sjöström

Klostret i Sendomir AB Svenska Biografteatern 1920 76 minuter

En sen kväll anländer två främmande ryttare med sina tjänare till ett stort, präktigt kloster. De ber om husrum för natten och inkvarteras i ett rum på en övre våning. In kommer plötsligt en kuslig brodermunk, som, efter att ha tänt deras brasa, uppmanas att berätta om de hemskheter, som ägt rum i samma byggnad. Sjöström förflyttar oss därefter bakåt i tiden, och framlägger en berättelse om en greve Starschensky, vars fru Elga är otrogen med sin kusin Oginsky. Handlingen utvecklas efterhand som greven genom sin trogne förvaltare systematiskt kommer underfund med att hans fru har främmande besök av en man i vakttornet om nätterna - tornet vars nyckel endast greven själv har tillgång till. Till sist avslöjas sanningen bakom intrigen: hans fru har bedragit honom, och hans son tillhör i själva verket Oginsky. Greven blir rasande och bestämmer sig för att hämnas på sin hustru.

Sjöström är som vanligt mästare på att framkalla en morbid, psykologisk stämning; merparten av sagan utspelas i ett stort svart slott, vars gotiska valv, tinnar, torn och hemliga lönngångar bidrar till den skräckromantiska atmosfären. Ljudmässigt består filmen av melankoliska orgelspel och kyrkokörsånger, som flyter parallellt med berättelsens utveckling, och egentligen fungerar mer som estetiskt tillägg än kommentator av de handlingar, som utspelas i dramat. Vackert sceneri och ofattbara kameraögonblick, som när greven i sin droska ses rida fram längs landsvägen under en mörk och skymmande horisont, avslöjar en noggrant utarbetad stil. Skådespelarna talar genom kroppsuttryck, och när ingen gest ges överlämnas det emotionella ansvaret på tittaren själv, vilket bidrar till en ökad samvaro och ett ökat medlidande med de olika karaktärerna. Den tragiska hjältens återspegling i vår egen själ blir en förutsättning för att förstå hans reaktioner och handlingar.

Klostret i Sendomir är en komplex skildring av människans sociala villkor för att leva i sanning med sig själv. Enligt Sjöström besitter vi en medfödd värdighet, som gör oss till och definierar oss som mänskliga varelser. När denna värdighet skändas eller undertrycks genom ett undermänskligt beteende, så förlorar individen både social status och förmågan att älska och bli älskad. Ett av de mest intensiva ögonblicken i filmen är när greven tvingar sin hustru att avslöja sin avsaknad av mänsklighet, som slutligen driver honom till att begå samma brott själv. Handlöst ser vi honom falla på knä, men bland skriken om förlåtelse och vedergällning visar det sig inför en obarmhärtig gud redan vara för sent. Handlingens empiriska verklighet bekräftar syndens straff och fastställer med en kall, steril nihilism vad ödet berett för oss på livets väg: när den mänskliga värdigheten går förlorad, så är den evigt förlorad, såld till döden på auktion till högstbjudande.

~ Alexis

Körkarlen AB Svensk Filmindustri 1921 105 minuter

Stumfilmer hör till den äldre generationen svenska filmer, där man i stället för att låta skådespelarna prata, spelade musik som ackompanjerade deras rörelser, känslor och tankar, samt smälte in dialoger och tredjepersonsberättande, som textremsa mellan scenerna. Resultatet blev ett vackert skådespel som, om det gjordes på rätt sätt, kunde förvärva sig ett rykte som filmatiserad berättarkonst. Detta är just vad Victor Sjöströms "Körkarlen" från 1921 lyckades med.

David Holm är en samhällets utböling, vars liv går ut på att supa, slåss och ställa till med rackartyg för människorna runtomkring honom. Hans hustru och barn har lämnat honom, och kvar har han därför endast sin flaska och sina kamrater. En nyårsnatt på stadens kyrkogård, sitter David med två andra vänner och sysselsätter sig med vad de gör bäst: super. David berättar en historia om hur en gammal vän till honom vid namn George en gång förklarade att om en syndig man avlider på nyårsnatten då klockar slår tolv, så kommer han att bli tvungen att köra dödens droska och samla in alla själar från de döda. Samma natt utbryter ett bråk mellan David och en av hans vänner, vilket resulterar i att han blir skjuten i bröstet.

Han vaknar upp av att George står vid hans sida i dödens kläder och med lie i handen. Han har kommit för att låta David ta över hans tjänst som körkarl. David blir förskräckt: han vill varken dö eller köra droska för att slava för dödens herre. Han blir dock så illa tvungen, och på vägen tillsammans med George, får han möta en rad olika människor som lidit av hans ondsinthet och elaka karaktär. Genom att bevittna konsekvenserna av sitt handlande i jordelivet, tvingas David att konfrontera sig själv och sin omgivning, för att slutligen försöka finna en väg ut ur sitt dåliga liv.

"Körkarlen" är en synnerligen fängslande film, som genom skickligt kameraarbete och regi lyckas fånga berättelsen ur flera vinklar och plan. Fastän essensen till historien tydligt genomsyras av en kristen etik, i att värna om sina medmänniskor och skuldbeläggas för de handlingar som skapar andra människor lidande, fångar Sjöström grunden till den svenska synen på individualism och gemenskap: där individens oaktsamhet kommer i konflikt med vad som är bäst för familj och samhälle, ställs denne inför valet mellan att dö som en fähund, eller leva som en god man med kärlek för sina barn och sin hustru.

Den teatraliska effekten får nya dimensioner tack vare det utmärkt flytande musikackompanjemanget, som består av ringlande orgelmelodier och pianospel. Tonerna följer skickligt skådespelarnas inre känslor och kroppsliga utlopp, men uppnår sin absoluta höjd när musiken lyckas sammanfatta ett visst händelseförlopp, men ändå skänka djup och kontemplation över karaktärernas handlingar och utveckling. Om än överdramatisk på sina ställen, fungerar musiken som en känslomässigt logisk ekvivalens till den rent etiska behandlingen av existentiella konflikter och ställningstaganden.

Många av de filmade effekterna är synnerligen skickligt gjorda, speciellt de transparenta delarna som ska föreställa de döda på jorden. Det verkligt mästerliga i denna film är dock det berättartekniska djupet, där nuet återgår till tillbakablickar, som i sin tur kastar egna inblickar i det förgångna. Således arbetar filmen tidsmässigt på flera plan samtidigt, och lyckas även smidigt pendla mellan olika karaktärers livsöden.

Vad vi kan lära oss av denna mörka och dystra berättelse, är den rent etiska sidan av våra liv, där vi ständigt gör val mellan att gå vidare, eller krypa in i vår egen påhittade värld. När saker runtomkring oss ter sig överväldigande, kan vi antingen bryta ner dem för att se klarare, eller påtvinga oss illusioner för att ersätta vår missnöjda syn på verkligheten. När vi väljer det sistnämnda, fastnar vi i våra mentala fängelser, sökandes efter en glimt ljus, vars enda upphovsmakare är vi själva. Med den insikten kan vi bortse från våra skuldkänslor och vårt behov av en guds nåd över oss: den sanna frälsningen kan endast komma från oss själva.

~ Alexis

Han som får örfilarna Metro-Goldwyn-Mayer Corp. 1924 93 minuter

Paul Beaumont är en hittills okänd vetenskapsman i Paris. Han ägnar sin tid åt tunga forskningsstudier för att försöka klarlägga hemligheten bakom mänsklighetens ursprung. Uppbackad av sin vackra hustru Maria och sin rika vän baron Regnard, finner Paul en kväll den sista pusselbiten som fulländar hans teoretiska verk. Överlycklig förbereder han sig inför dagen då hans vetenskapliga upptäckt ska presenteras av baronen inför akademin. Men när den stora dagen äntligen kommer och professorerna har samlats, grips Paul plötsligt av panik: baronen har i hemlighet stulit hans papper och hävdar nu egenrätt på arbetet. Förgäves försöker Paul att övertyga åhörarna om sanningen. I stället utskrattas han inför människorna han hade hoppats skulle skänka honom ära och berömmelse.

Tragiken växer när Maria förklarar att det är hon som har gått bakom ryggen på Paul och stulit nyckeln till kassaskåpet där pappren låg gömda. I raseri förklarar hon sitt hat mot honom, en ynkrygg och en dåre, som hon nu tänker lämna för baronen, mannen hon verkligen älskar. Pauls liv slås i spillror över en dag; tacken för hans arbete blir hans bästa väns svek och en örfil från sin egen hustru. Ensam och utlämnad till sitt öde flyr han in i cirkusens värld, där han blir vida berömd som människornas favoritdåre: Han som får örfilarna.

Filmen bygger på en pjäs skriven av Leonid Andreyev och blev Metro-Goldwyn-Mayers allra första filmproduktion. Victor Sjöström har här utarbetat ett gediget hantverk som verkar på flera plan. Själva berättarstrukturen är noggrant upplagd som en grekisk tragedi, där en ensam individs livsöde sakta men säkert avslöjas, bit för bit, och till sist slutar i ett dramatiskt upplösningstillstånd av tragisk styrka. Kören är utbytt mot korta filmsekvenser där Paul - företrädd av sitt alter ego, clownen Han - hemlighetsfullt kommenterar föregående händelser med en obehaglig likgiltighet.

Arkitekturen i handlingens mönster följer ett intrikat schema av detaljer, som ledmotiviskt vägleder oss genom kalkylerade uppbrott och sammanstötningar. Flera olika symboler förekommer i filmen: nyckeln, som representerar ödesmakten; jordgloben, som följer livets gång; clownen, som jämställs med dåren - det missförstådda geniet; och hjärtat, som lustigt nog får en parallell innebörd, då det både kan sys på som skygglapp för omvärlden, men även svara för människans sanna kärlek och värdighet.

Även rent filmtekniskt höjer sig filmen till skyarna. Vackra metamorfoser bildar visuella övergångar från en scen till en annan, humoristiska miniclowner framträder i mellansekvenserna, och talande kameraperspektiv breddar både livet och tomrummet mellan individ och omgivning. Skådespelsprestationerna är utomordentliga, särskilt vad gäller Lon Chaneys roll som Paul; effektivt och gripande samlar han den ensamma människans resignation och apati inför livets hänsynslöshet. Norma Shearer spelar den sköna Consuelo, cirkusartisten som mot sin vilja blir bortgift med den mäktiga baronen. Hennes älskare, Bezano, framförs av John Gilbert i en serie lyckliga kärleksscener, där den mardrömslika tyngden i filmen får ett nyanserat perspektiv.

Men lyckan och glädjen till trots, är Han som får örfilarna en makabert mörk och dunkel skildring av människans handfallenhet inför sitt eget livsöde. Paul upptäcker befrielsen i att kunna gömma sina inre plågor bakom en ytlig fasad av den humoristiska och hopplösa dåren. Men till sin förvåning finner han att människor i hans omgivning fungerar likadant: genom att göra narr av dem som befinner sig i underläge, skingras tankarna kring deras egna misslyckanden. Vår egen förödmjukelse underlättas i samkväm med andra människor som döljer samma motiv - det gemensamma offret blir den som först avslöjar sin svaghet.

Paul tar på sig rollen av en clown för att uthärda sin egen vardag. Han identifierar sig med hånskratten och den missförstådda uppmärksamheten som påminner honom om dagen då hans hustru och vän svek hans förtroende. Men bakom det sönderlappade hjärtat dunkar ett riktigt hjärta som vägrar att sluta slå. Kärleken och den ljuva hämnden blir de oövervinneliga krafter som förlöser människan från tragedi och skapar hopp inför framtiden. I detta fulländade mästerverk tar Victor Sjöström oss genom livets oförutsägbara cirkus och trollbinder oss med sin existentiella svartkonst - och innan ridån har gått ner, är det vi som står ensamma kvar på den tomma manegen, med skrattet i halsgropen.

~ Alexis