Stefan Jarl

Dom kallar oss mods Stiftelsen Svenska Filminstitutet, Jan Lindqvist, Stefan Jarl 1968 101 minuter

Dom står på ingenting liksom, dom lever för det som händer.

I alla samhällen, oavsett ekonomisk eller politisk regim, existerar det en dold verklighet, en sida som de flesta av oss föredrar att antingen se bortom eller rent av att ignorera. Vi väljer att automatiskt filtrera bort de saker som vi finner skrämmande och omänskliga, för att vi är rädda att vår bild av hur vårt samhälle bör se ut, ska komma i dålig dager och ge oss dåligt samvete. Som ett sorts botemedel för det som lurar i varje gathörn, vid varje trappuppgång och på varje parkbänk, väljer vi att se till det som får oss att glömma vår nuvarande verklighet. Vi öppnar kapsylen på den sista ölen, skriker oss hesa åt dem som egentligen förtjänar vår förståelse, och fortsätter vår livsresa genom varuhus och bostadsinrättningar. Vårt samhälle skapar en fantasibild av sig själv, där idyllen aldrig får ifrågasättas och där alla misslyckanden sopas under mattan. Vi kan aldrig misslyckas, för felen har aldrig fått vår uppmärksamhet. Just i detta skede, då vi medvetet tar avstånd från de problem som till sist kommer att flyta upp till ytan, har vi blivit offer för våra egna brutna lyckoönskningar.

Kenta och Stoffe är två unga män som hamnat på glid i 70-talets nysocialistiska Sverige. De har båda växt upp i familjer, vars pappor eller styvpappor har misshandlat, supit och skrikit. Redan från tidiga år kommer deras barndom i konflikt med familjeproblemen där hemma. Stoffe berättar hur han en dag kommer hem och får syn på en krona liggande på bordet. Det är hans veckopeng och därför tar han den, springer ner till kiosken och köper sig en påse snask. När han går förbi balkongen, hör han hur hans far skriker på honom att komma upp. Väl uppe åker Stoffe på stryk av sin far: han hade tagit kronan "lite i förväg". Kenta kan även han berätta om sin far: han satt och väntade på ett TV-program och under tiden som han gjorde detta, spelade han lite på sin gitarr. Då gick hans far, som redan hade druckit sig full, ut ur köket och stängde av TV:n. Kenta satte på den igen, varpå hans far stängde av den. Så höll de på ett tag, tills hans far satte sig ner på en stol framför honom och slet av sig sin slips: han skulle mörda Kenta.

Stefan Jarl har i sin debutdokumentär "Dom kallar oss mods" sökt att skildra det svenska samhällets utstötta ungdomar ("mods"), vars bakgrund består av alkoholiserade föräldrar, kriminalitet och utanförskap. Vi får möta dessa ungdomar i deras dagliga kamp för mat, husrum och vänskap. Som om en yttre värld existerade inom samhällets gränser, lever modsen sina egna liv och skapar sina egna lagar. De har alla en mängd saker gemensamt: tuff uppväxt, kriminella gärningar, men kanske viktigast av allt: ett hat mot det nuvarande samhället. Mods får inte förväxlas med de ungdomar vi vanligen karaktäriserar som "brottsynglingar"; även om deras uppväxt i sig hade kunnat få vilken vanlig människa som helst att tappa greppet om sitt liv, har de aktivt valt att ställa sig utanför det nuvarande samhället.

Modsens kritik mot det moderna samhället kan i viss mån jämställas med den hos anarkister och punkare: moderna människor lever inrutade och tråkiga liv, jobbar endast för att tjäna pengar och kunna se på TV. De styrs av samhällets förväntningar och vägrar se förbi de sociala normer som råder. "Dom bara sitter och så har dom sin lön dom drar in och papperna skjuter dom ner i papperskorgen, och drar in lönen alltså. Det är det enda dom jobbar för, dom gamla socialisterna alltså". Så berättar Kenta när han beskriver hur samhället först placerar en, enligt honom, oförstående 26-årig student som hans övervakare, för att sedan skjuta över ansvaret på hans sjuka mor, som även hon är alkoholist, och knappt kan ta hand om sig själv.

Stoffe kan berätta om liknande händelser, där han själv åker in på ungdomsanstalter för att han inte går i skolan, medan hans kompis är både alkoholist och inbrottstjuv, men som klarar sig tack vare sin utbildning - en chans som Stoffe själv aldrig har fått. Dessa unga män ser ingen skillnad mellan kapitalisterna och socialisterna: båda är endast ute efter att utnyttja och exploatera människor, för att tjäna pengar och rädda sina egna skinn. En värld som den vanliga medelsvensken inte vill kännas vid, ännu mindre höra talas om. Samtidigt vägrar Kenta, Stoffe och deras kompisar att skaffa jobb. Förutom de negativa erfarenheterna med arbete, där de bland annat har fått sortera kläder efter bokstavsordning på kemtvättar, städa andras kontor och skrubbar, eller rent av blivit trakasserade på arbetsplatsen, så finner de den moderna livsstilen monoton och utan mening. I Jarls film målas det svenska arbetarsamhället upp som en bristande idyll i sig, som en park för de tråkiga djuren på zoo, där modsen agerar som vilda apor, redo att ställa till både det ena eller det andra. De vägrar hänga i samma gren två gånger.

Detta leder dem, som en sorts motreaktion mot alla moraliska begränsningar och strukturalistiska livsstilar, till en hedonistisk framtid i osäkerhet, där de super sig fulla på vardagar, röker och säljer hasch, går på klubbar och uppträder. Dagen därpå vaknar de upp i lägenheter, trappuppgångar eller hos en vän, och funderar över hur de ska få ihop till mat under dagen. De lever för nuet, för det kortvariga men fria, utan att tänka för mycket på framtiden. Jarl för under filmens gång en rad enskilda samtalsintervjuer med ungdomarna. Han lyckas fånga deras stil och uppmärksamhet, och får dem att prata ut om sina liv och vad de har för planer för morgondagen. Medan de avskyr den värld som andra människor lever i, är de ense om en sak: de kommer inte att bli gamla. De är självmedvetna och inser att det inte går att dricka sig full varje dag. Förr eller senare kommer det att brista. Konstigt nog bryr de sig inte, utan nöjer sig med att de just nu är vid liv.

Åter här finner vi ett slående sammanband mellan anarkismen och livssynen hos modsen: medan de är överens om att det nuvarande samhället inte är hållbart, saknar de en lösning på problemen som kan erbjuda en ljusare framtid. Således slutar de som reaktionärer, snarare än personer bakom social eller samhällelig förändring. Deras val att utesluta sig själva helt från samhällssystemet, gör att de hela tiden lever på livhanken, i hopp om att finna den temporära glädjen, långt borta från arbete, stress och monotoni. "Jag inte bara tänka mig att infoga mig ibland dom där som bara har intressen på bilen sin, volvon sin, folkvagnen, vad som händer på fotbollsplanen, hur länge systemet är öppet liksom. Jag inte bara tänka mig att leva ihop med dom, för dom har för insnöade intressen, det bara rör sig runtomkring dom liksom, det är inget vidgat liksom. Dom här snubbarna har i alla fall lite annat, dom gillar att resa, dom har lite andra festliga grejer. Dom gillar att prova vad som är nytt alltså, det är det som gör att man lever."

Men att ställa sig utanför samhället innebär också att en ny social trygghet måste etableras, en baserad på trofasthet, gemenskap och pålitlighet. Medan vänskapen mellan Stoffe och Kenta i filmens början är stark, så börjar den efterhand att glida isär och uppluckras, varefter deras levnadsöden korsas av unga tjejer, droger och social misär. Ju tuffare deras liv blir, desto större blir pressen på att hålla samman och hjälpas åt. Jarl utvecklar själv en personlig relation till pojkarna, då han till och med vid ett tillfälle hyr in dem på en lägenhet så att de har någonstans att bo. Det dröjer inte länge förrän de blir utkastade. Jarl som privatperson stöter ibland på dem när han är ute på stan, och detta får en viss inverkan på hur dokumentären fortlöper, då skildringarna i växande grad isoleras till de båda huvudpersonerna i filmen. Till sist uppstår ett gräl mellan Kenta och Stoffe, som gör att de väljer att gå skilda vägar. Dokumentären slutar med att Kenta somnar i en trappuppgång med öl i handen, medan Stoffe blir omhändertagen av polisen.

"Dom kallar oss mods" är en brutal samhällsskildring som inte skyr några som helst medel för att presentera sanningen bakom den undre värld som de flesta av oss trodde aldrig existerade. Det som gör denna dokumentär så unik, är inte bara dess framställning, som varken kommenteras eller berättas, utan endast skildrar och visar vad som sker. Kenta och Stoffe filmas in på bara livet, utan något som helst privatliv. Jarl fångar ögonblicken då de röker, skrattar, super, skriker och sover. En scen visar till och med när Kenta och hans flickvän har samlag med varandra. Medan vi i dag är vana vid dockusåpor och realistiska dokumentärer i denna form, var detta på 70-talet något alldeles nytt. Även om Jarl aldrig låter samhället komma till tals, utan endast ger modsen en total fri spelyta i filmen, är den skrämmande obarmhärtig och skoningslös i sin presentation av sanningen. Ingenting flyr kameran, ingenting är för "hemskt" för att prata om. Ungdomarna öppnar sig totalt inför Jarl och berättar om sina liv utan censurering. Som tittare får man ingen mellanpaus eller litterär presentation av huvudpersonerna i dokumentären, vilket gör att man blir totalt utelämnad åt sina egna personliga bedömningar och uppfattningar om vad som händer och sker.

Detta gör att tittaren till sist börjar skapa en sorts fiktiv relation med huvudkaraktärerna, och söker finna en förståelse och förklaring till varför saker går som de gör. Kenta och Stoffe blir så exploaterade genom Jarls hänsynslösa filmande, att vi till sist börja känna medlidande med dem som medmänniskor. De är inte längre "de utstötta" eller "bortkomna" i samhället, utan en del av vad vi själva skapar och lever i. För oavsett om vi väljer att blicka bort eller förstärka det sociala skyddsnätet, har vi ändå i grund och botten aldrig förstått dessa ungdomars egentliga kritik. Medan de har haft ett rent helvete att bara finna en plats att sova på, medan de har försökt att studera läxor ute i skogen, då deras föräldrar suttit hemma och supit och slagits, kvarstår ändå den avsky, det hat som dessa personer riktar mot vårt moderna konsumtionssamhälle: "Vi vill inte ha er sympati. Vi vill inte ha era jobb. Vi vill inte ha er hjälp. Vi är inte intresserade av era TV-apparater, av era bilar, av era dagstidningar eller av era lyckodrömmar. Vi hatar ert sätt att leva och se på livet, och därför vägrar vi att vara en del av ert samhälle. Dom kallar oss mods, och det är precis vad vi är."

~ Alexis

Ett anständigt liv Jarl & Lindqvist Filmproduktion 1979 102 minuter

I den andra delen av Stefan Jarls Modstrilogi, möter vi tio år senare huvudpersonerna från den första filmen. Vi kastas tillbaka till den tid då dessa ungdomar hade världen framför sig. Deras liv var fria från samhällets konventioner och normer. Självständiga och äventyrliga verkade de ha tagit kontrollen över sina egna liv och framtidsdrömmar. I "Ett anständigt liv" tar Jarl upp kontakten med Kenta, Stoffe och dem andra. Vad vi får se och uppleva, är långt ifrån den kanske idylliska bild av gemenskap och livsglädje som vi i den första filmen kunde bevittna. I stället får vi sitta i första klass på en turistbuss genom drogmissbruk, prostitution, slitna vänskapsband och korrumperad makt.

Kenta är nu en fullvuxen man och har en son vid namn Patrik tillsammans med sin fru Eva. Fastän spåren av hans tidiga alkoholmissbruk då och då gör sig till känna, framstår han som en av de mest självmedvetna och klaraste personerna i filmen. Han har nu en familj att ta hand om och försörja. Stoffe har även han lyckats få en son, Janne, tillsammans med sin flickvän Lena. Men till skillnad från Kenta, är Stoffe fortfarande i allvarlig fysisk kris. Hans överdoser av tung narkotika och alkoholkonsumtion har drivit hans kropp nerför hälsogränsen och Kenta räds att han snart kan komma att mista Stoffe. Samtidigt har Majken, Kentas mor, tagit livet av sin sambo, som upprepade gånger har misshandlat henne.

Filmen är genomträngande mörk och kall, och saknar den ungdomliga passion och reaktionära hållning som den första dokumentären innefattade. I stället möts vi av de värsta sidorna samhället har att visa under det tidiga svenska 80-talet. Hasch är nu barnleksaker och i stället har opium, morfinbas och heroin fyllt den undre drogmarknaden. Resultatet av detta utmynnar i en våg av överdoser och missbruk. Mods från tidiga 70-talet kan berätta om hur olika droger letat sig in i Sverige efterhand som utvecklingen framskridit, och till och med peka på ärren efter varje ny drog. Jarl har precis som tidigare valt att inte kommentera eller presentera fakta om dokumentären, utan endast snabbt förklara nuläget för huvudpersonerna. Där finns således ingen tröst eller värme att hämta från yttre källor, utan tittaren blir tvungen att ensam behandla de scener och sekvenser som framställs.

Vi möter drogmissbrukare som låser in sig på toaletten i tunnelbanan och injicerar droger med smutsiga sprutor, vi möter kvinnor som tvingas prostituera sig till samhällets överklass för att kunna ha råd med sina missbruk, och vi möter barnen till dessa missbrukare, som slits mellan att se sin far vid liv och vara glad en dag, endast för att påföljande natt höra honom banka på dörren då han är full. Till skillnad från den första dokumentären, är "Ett anständigt liv" hopplöst brutal, smutsig och dyster. Modsen har övergått från samhällsrebeller till nerdrogade missbrukare utan hopp eller framtidstro. Deras liv växlar mellan mänsklig närhet och den kyla och tomhet som genomsyrar deras existens i den undre världen. En värld som inte talas om, men som för alla är självklar och medveten.

Jarl finner ibland en chans att kritisera samhällets svar på problemen, och påvisar hur pengar fungerar som aktör för människors liv och dolda drifter. Rika banktjänstemän lurar pengar av sin arbetsplats för att kunna spendera dem på prostituerade och droger, politiker startar kampanjer för att lösa resultaten, men vägrar att ta itu med grundproblemen, och människors förståelse och hjälp byts ut mot det sociala skydd som byggs upp genom en fast inkomst och mönsterlivsstil.

I kontrast till detta upplever vi dock stunder av ljusare karaktär, där Kenta och Stoffe söker trygghet och kärlek hos sina respektive familjer och barn. Dessa stunder värmer tittaren och bryter lägligt av de känslokalla samhällskildringarna. Jarl verkar vilja presentera en annan bild av människan, en annan bild av missbrukaren, som trots sin ovilja att införliva sig i det oförstående samhället de lever i, finner en mening i att knyta an till de saker i livet som gör vår existens berikande och värd att ta till vara på, till de människor vars djupa spår i våra själar är satta och som bekräftar vilka vi verkligen är, var vi kommer ifrån och varför vi aldrig får sluta med att kämpa vidare.

Det är nämligen här "Ett anständigt liv" får sin dubbla innebörd: i jakten på pengar, droger och förgänglig lycka, finner vi till slut en väg ut, och vid det tillfället är det endast upp till oss själva om vi väljer att gå den vägen. Vissa klarar det och återförenas med sin familj och sitt barn. Andra går över gränser, missbedömer och halkar till sist ner så djupt att det inte finns någon återvändo. Då har livet endast varit en lång tunnel, vars höjder och svackor slutligen har gett vika och lett oss ner till den enda sanna befrielsen från missbruk och misär.

Olik den första dokumentären, presenteras "Ett anständigt liv" på färgfilm och har nu fått en mer professionell och genomarbetad produktion. Stämningsfull musik ackompanjerar bildsekvenserna och i stället för en rent realistisk framställning (som dock kvarhålls, fastän på ett mer övergripande plan), spelar Jarl på en form av teatralisk uppvisning, i gränslandet mellan socialrealistisk konst och brutal verklighetsskildring. Kameraarbetet är spontant utformat, men samtidigt genomsyrat av den mer raffinerade typen av filmning, som ofta återkommer inom den sensationsjournalistiska inriktningen. Jarl har utvecklat ett fantastiskt arbetssätt att fånga människors känslor och uttryck på film, men samtidigt bevisar han ständigt att det han gör är allvar och inte bara dokumentär: regissören är en del av filmen, en del av samhället - en del av den verklighet som Kenta och Stoffe dagligen upplever.

"Ett anständigt liv" är känslomässigt tärande och påfrestande, dels på grund av att tittaren nu på ett personligt plan har bundit sig till de olika huvudpersonerna och lever sig in i deras vardag och fortsatta gång genom livet. Jarl för en tyst men odrägligt skarp och ettrig samhällsinriktad kritik mot det som byter ut människoliv mot pengar och makt, men väljer trots detta att följa Kenta och Stoffes liv genom en utpräglat humanistisk presentation, vars framställning både knyter an till omgivningen, såväl som till det vardagliga inom fyra väggar och tak. Vi kastas ständigt mellan samhällets utveckling och effekten som detta får på filmens huvudkaraktärer. Tittarens uppmärksamhet pendlar därmed mellan perspektivet på det nuvarande och det framtida, vilket skänker djup och dynamik till filmupplevelsen.

Det hade varit mer än väl rättfärdigat att kalla denna dokumentär för en av vårt lands mest genomträngande och brutala samhällsskildringar som kanske någonsin har gjorts. Jarl lyckas genom förträfflig dokumentation att framföra och ge röst åt de grupperingar i vårt samhälle som annars aldrig får komma till tals. Medan makthavarna svarar med ekonomiska och politiska åtgärder, går vi ideligen miste om den faktiska förståelsen av situationen: det handlar aldrig om "snedsteg" eller "tillfälligheter". Vårt samhälle har nått denna gräns av korruption, misär och vanstyre, för att våra värderingar och vår livssyn har brakat samman. Detta inser Jarl och tvingas därmed bli ett med sitt eget filmskapande: han är inte längre "mannen bakom kameran", utan medmänniskan med de han har följt i flera år. Vad "Ett anständigt liv" lär oss, är att ta vara på våra chanser och våra liv, aldrig ge upp hoppet om oss själva och den inre förändring vi är kapabla till, och att aldrig sluta tro på det vi finner meningsfullt och värt att kämpa för. För när vi själva en dag befinner oss på gränsen mellan att ta sista steget över stupets brant, eller frigöra oss från våra inre såväl som yttre påtryckningar, har vi på allvar världen framför oss: vi kan aldrig förlora.

~ Alexis

Det sociala arvet Stefan Jarl Filmproduktion AB 1993 87 minuter

Oavsett vad vi tycker, hur vi känner och vad vi önskar, bär vi alla på ett socialt arv. Det vandrar från generation till generation, från gammal till ny samhällsbild. I Stefan Jarls tredje och sista dokumentär om modsen, möter vi Kenta, Eva och deras son Patrik, samt Jajje och hans dotter Carina. Vi får följa modsens barn, som nu är lika gamla som deras föräldrar en gång var då Jarl intervjuade dem, samt hur de har anpassat sig efter det nya samhället.

Kenta, som annars arbetar som skogsbrukare, har flyttat ner till Blekinge med Eva, där de tillsammans har renoverat en fastighet och startat upp en affär med pensionat. Jajje har fått hjälp med sin alkoholism och har återförenats med sin dotter Carina. Stoffe är död men hans fru Lena är fortfarande vid liv. Deras son Janne är fosterhemsplacerad. Jarl planerar att besöka Janne, men då han kommer fram till platsen och gör sig redo i bilen, ändrar han sig plötsligt och beslutar sig för att lämna honom i fred. Sanningen bakom detta visar sig vara ett telefonsamtal från Lena, där hon vägrar att ställa upp på en tredje film och hotar honom att aldrig visa sig igen.

"Det sociala arvet" är därmed en mer personlig film, som huvudsakligen centrerar sig kring Jarls nyfikenhet av modsbarnens utveckling i det nya svenska samhället. Det visar sig ha gått bra för dem: Patrik har blivit bilförsäljare och Carina har lyckats komma på fötter och går precis ut studenten. Jarl skänker tittaren minnesvärda tillbakablickar från tidigare filmer, och sätter dem i relation till nuläget. Slutsatsen blir kanske inte så överraskande som man skulle kunna tro: vissa saker förändras, medan andra aldrig kommer att göra det.

Det som blir tydligt i "Det sociala arvet", är hur synen på livet skiljer sig mellan modsbarnen. Medan Carina endast önskar sig ett tryggt och självständigt liv där hon kan ägna sig åt ett arbete mer som en hobby än ett jobb till för att tjäna pengar på, ser Patrik saker ur ett annorlunda perspektiv: han är intresserad av att utveckla sin karriär, tjäna mycket pengar och köpa nya saker. Med andra ord har marknadskrafterna plötsligt kommit in i bilden, och vi blir i samband med detta även bekanta med en vän till Patrik, som delar samma uppfattning som han själv: pengar är viktigt, för det skänker individen ekonomiskt oberoende och social makt.

Detta, i relation till Patriks far, vars syn på livet då han var lika gammal som sin son, var en form av reaktionär anarkism där det existerade en konflikt mellan staten och individen, har plötsligt övergått till en marknadsinriktad kapitalism. Patrik och hans vänner värderar pengar, bekvämlighet och materiella tillgångar som grund för ett lyckligt liv, medan Carina tvärtom finner pengar ointressant och i stället ser till familj, trygghet och självständighet.

Ur detta perspektiv har Carina valt att anamma modsens syn på självständighet (frigörelse från statlig makt), medan Patrik i stället har valt samhällets syn på individuellt oberoende (ekonomisk frihet inom marknadssystemet). Kenta medger att han fortfarande är ett mods och alltid kommer att vara det. Han orkar till sist inte med tristessen i Blekinge och flyttar upp till Stockholm igen. Eva inser att företaget inte går ihop och undrar över vad hennes framtida planer kommer att bli. Varje individs framtidsvision följs fram till sin spets, där Jarl plötsligt bryter av och slutar dokumentationen.

Dokumentären i sig är inget tillskott till den svenska filmkonsten: den är slätstruken, vardaglig och i värsta fall känslolös. Som ett sista farväl av modsen och deras barn, är den ett absolut måste för dem som följt de två tidigare filmerna, men för en ny tittare har denna dokumentär inget som helst värde i sig. Jarl har ytterligare finslipat sitt filmskapande, men valt att hålla det rent, koncist och närmast kyligt. Samtidigt har han själv lyckats bli en naturlig del av verket. Medan han tidigare endast höll sig i bakgrunden, får vi nu se honom fullfölja personliga mål och sökanden. Han drivs av viljan att veta vad som har hänt med modsens barn och hur deras framtid ser ut.

Det är närmast otroligt att bevittna filmskaparen, sida vid sida med de personer som han för nästan 30 år sedan intervjuade om sin barndom och sina upplevelser. Men även om filmen nästan uteslutande är humanistisk i sin presentation, då Jarl medvetet väljer att lägga fokus på personer och intervjuer, så genomsyras dokumentären av en samhällsskildring som konstaterar den materialistiska utveckling som odlades fram på allvar under tidigt 70-tal. De sociala och ekonomiska klyftorna mellan rik och fattig har ökat, samtidigt som konsumtionshysterins drivkraft har övergått från pliktetik och arbetsmoral, till materiell och social hedonism. Patrik och Carina tillhör den generation, vars lycka finns i nya produkter och sensationella marknadserbjudanden. Och medan vissa väljer att ta för sig av det som lämnas öppet och se till att bli en del av det nya svenska samhället, väljer andra att ta avstånd från det - kanske på grund av en insikt att livet egentligen är så mycket mer än bara pengar och makt. Kanske på grund av vad tidigare generationer har kämpat för och upplevt. Vi bär alla på ett socialt arv och det är upp till oss hur vi ska hantera det, på gott och ont.

~ Alexis