Roy Andersson

En kärlekshistoria AB Europa Film 1970 119 minuter

Den svenske filmregissören Roy Andersson har på senare dagar mottagit stort beröm, och gjort sig själv ett känt namn inom svensk filmkonst. Hans originalitet ligger i en sorts blandning mellan humoristisk samhällskritik och absurdistisk fatalism inför existentiell ångest, och detta varvas nätt och jämnt om med kärlek och bedrägeri. I hans 70-talsfilm "En kärlekshistoria" ser vi de tidiga spåren från hans konstnärskap som regissör och manusförfattare.

"En kärlekshistoria" är en film om en ung pojke vid namn Pär, som kommer från landet, där hans familj lever ett tryggt och isolerat liv från stadssamhällets stress och vånda. Likt andra jämnåriga under denna tid, finner han lycka och gemenskap genom mopeder och cigaretter. En dag träffar han en ung flicka, Annika, och de blir snart djupt förälskade i varandra. Annika bor inne i staden, tillsammans med sin far John och sin mor Elsa. Familjen är fattig då Johns affärsrörelse inte går speciellt bra, vilket successivt sänker hans självförtroende tills det att han tappar greppet om sin omvärld. Bråk och konflikter i hemmet gör att Annika ännu mer söker sig till sin nyfunne pojkvän. Samtidigt lider Annikas moster Eva av skuldkänslor och isolering då hon känner att hon saknar den kärlek som en familj annars hade kunnat erbjuda henne.

I takt med att filmens handling utvecklas, får vi följa en rad olika karaktärer vars gemensamma nämnare är just den påträngande ensamheten och på vilka sätt denna behandlas. John känner hur han inte räcker till som försörjare av familjen, och därför mer och mer distanserar sig från sina anhöriga. Ju mer hans kylskåpsföretag misslyckas med affärerna, desto mer fokuserar han blint på sin egen självhävdelse.

Pärs farfar sitter på ett ålderdomshem och verkar utvänta sin sista dag i livet. Som gammal människa skyr han samhället och känner att han inte längre passar in, utan i stället har blivit en ensam främling som ingen vill ta hand om eller kännas vid: "Dagens tillvaro är inte konstruerad för mig. Den är inte konstruerad för ensammen." "Gunnar, vänta du tills vi får en socialdemokratisk regering. Då ska du se att det blir andra tider", hörs en gammal man skrocka bakom hans rygg. Det blir inte särskilt svårt att dra paralleller till senare filmer från samma regissör, där socialdemokratin anklagas för att ha svikit sina egna ideal och öppnat upp Sverige för marknadsstyrd ekonomi och mänsklig misstro. Individens upplevelse av att vara orättvist behandlad blir därmed ett genomgående tema i denna komiska, men likväl dramatiska film.

Fastän titeln verkar vilja peka på en sedvanlig klyscha om naiv tonårskärlek och brustna drömmar, har Roy Andersson valt att spela oss tittare ett spratt. Medan en stor del av filmen behandlar Pärs och Annikas möte med varandra, och de konflikter som uppstår mellan dem och de olika ungdomarna, vävs det efter hand in fler och fler suggestioner med hänvisning till mer eller mindre tydlig samhällskritik. Annikas familj blir representativ för den borgerliga medelklassen i det svenska 70-talssamhället, och som likt andra människor i städerna ständigt är på jakt efter nya rikedomar bakom varje gathörn och husknut. Pärs familj, å andra sidan, poserar med den lantliga och konservativa hållningen, där man tar varje dag som den kommer och hellre spikar upp svängdörrar och lagar bilar, än att ägna sig åt storstadsliv och affärsverksamhet.

Andersson har strategiskt valt ut ett flertal platser där han låter dessa motpoler interagera och på så sätt få utlopp för sin ångest och sina inre mentala gliringar. Dramatiken blir under dessa stunder ett faktum, men de komiska inslagen återfinns på flera ställen - om än i en förvånansvärt liten mängd - och hjälper till att ytterligare fånga potentialen i de vardagliga kollisionerna mellan individ och omgivning. Det som kännetecknar de minnesvärda stunderna i denna film, är de tillstånd då komiken övergår till att bli rent absurd och otänkbart självförlöjligande. Som tittare vet man inte om man ska börja skratta eller gråta, men, som Andersson verkar ha haft i åtanke, gör man antagligen bådadera.

Problemet med att få en ytlig familjefilm som denna att bibehålla en djupare metahandling, samtidigt som den ska hålla sig inom ramarna för ett centralt motiv, är just den strukturella basen varpå filmen bygger. Inte nog med att manuset inleder med en rörig tematik, som kanske inte blir riktigt uppenbar förrän långt senare i handlingen, utan förloppen i sig skiftar stundvis mellan inkonsekvent utvalt material, som snarare hjälper till att öka intensiteten på tankeströmmarna från regissören, och vardagsscener, som genom sin brist på rationalitet och konkretisering, ibland upplevs som aningen malplacerade. Med frystejp lyckas Andersson hålla samman sina idéer, och med en viss konstnärlig finkänslighet i att utmana och parodiera sin egen framställning, blir "En kärlekshistoria" en förbipasserande revy om den ökade inre oroligheten i det svenska samhället, och om hur den enskilda individen därför tvingas göra upp med sin egen avskilda ensamhet, som blir resultatet av en sådan utveckling utan mål och avsaknad på mänsklighet.

~ Alexis

Härlig är jorden Göteborg Film Festival, Stiftelsen Svenska Filminstitutet, Studio 24 1991 14 minuter

Roy Andersson är en regissör som på senare tid har chockerat mig. Jag säger chockera därför att han, bland en soptipp av kommersiellt skräp, vågar bearbeta det svenska samhället inifrån och exploatera dess röta, vrida och vända på vedertagen filmteknik, och återskapa en bisarr och dold vardag, som vänder upp och ner på statiska förhållningssätt. Fastän hans involverande i diverse reklamkampanjer och statliga jippon kan avskräcka vissa tittare, spelar han en onekligen viktig roll i det moderna Sveriges filmskapande, som den oväntade konstnären med magiska konster och trick i bakfickan. "Härlig är jorden" är en sådan filmkonst, som varken vill infinna sig i samtida sätt att skapa samhällskritik, men som samtidigt lyckas beröra en stor publik utan att kompromissa med grundtanken bakom verket.

Denna c:a fjorton minuter långa film består av korta, statiska filmsekvenser, där en medelålders mäklare sammanfattar sitt vardagsliv i likaledes korta och koncisa repliker. Det förekommer ingen dialog, utan filmen bygger på en persons monolog, medvetet riktad till den närvarande tittaren. Endast till synes ytliga och ovidkommande aspekter av mannens liv presenteras, och det är inte förrän en viss scen försvinner efter tio till tjugo sekunder, som vi förstår vad den egentligen vill förmedla. Atmosfären, eller snarare avsaknaden av densamma, är en uppskruvad och övertydlig sjuklighet, som Andersson skapat genom gråsvarta, isolerade, innestängda utrymmen, fatalt bisarra möten mellan känslomässig apati och extrema situationer, oerhört sparsmakad dekor, och skådespelare som blivit sminkade till att likna sjukliga, förpestade, själsligt och känslomässigt retarderade byråkrater.

Hela filmen blir en lång rad av abrupta inblickar i ett inrutat och andefattigt liv, föreställande en vanlig man som förlorat förmågan till medkänsla för livet utanför hans egen omedelbara existens. Genom att blott se sig själv som en kugge i ett större maskineri, inackorderad i ett samhällssystem där pengar och individuell motivation är de primära drivkrafterna, förlorar han en dag synen. Den ironiska metaforen blir ett uttryck för den moderna människan, som förvisso rent fysiskt kan använda sin syn, men som ständigt använder skygglappar och tittar åt andra hållet då världen runt omkring håller på att kollapsa.

Det finns ett par olika tekniker som skapar en emotionell beröring med tittaren. För det första har Andersson den här gången nästan helt utelämnat sin svarta humor, och vill i stället skapa intensitet genom att spela på extrema motpolers kollision. En skåpbil fullastad med nakna människor gasas ihjäl, medan en grupp affärsmän kallt tittar på; en man ligger under ett bord på en restaurang och skriker att han har förlorat synen; ett barn sitter och får "VOLVO" tatuerat i pannan, medan hans far håller ett anförande om talang o.s.v. Varje sekvens bär på en underliggande metafor, men kan sättas i ett större sammanhang först när monologen slutar och klippet bryts.

Förväntningen av någonting stort faller platt till marken och exponerar i stället en inre vardag, som är synonym med i stort sett alla medelklassfamiljers, men som samtidigt river upp en dold verklighet, som, när den äntligen kommer fram i ljuset, framstår som en mörk och otäck mardröm. Med överdramatiskt naturalistiskt sceneri och en total fatalism inför existentiell valmöjlighet, blir denna upplevelse som att se ett absurdistiskt drama av Samuel Beckett: individens inre värld poetiserad genom minimalistiskt utförande i ett försök att framkalla reaktioner genom extrema yttre handlingar, som skurits av från den inre mentala uppfattningsförmågan. Det som vi förnekar blir plötsligt dubbelt så hemskt, när vi inser dess effekt på oss själva och vår omvärld.

Det simpla utförandet i denna kortfilm gör den till en omstridd problematik i sig; alldeles för mycket går att diskutera kring de olika förnimmelserna, och många kan fråga sig om Andersson inte går för långt då han blandar folkmord med bostadsfinans för att uppnå det absurda och förkastliga som bärare av budskap. Snarare är det kanske detta som slutligen gör "Härlig är jorden" till en svart frälsning: likt pesten sprider den fragmentariska idéer, som, först när de placeras i ett övergripande strukturellt sammanhang i anknytning till dagens moderna samhälle, får sin verkliga innebörd besannad. I vad som förmodligen är en av Roy Anderssons absolut bästa filmer, målas en kall, avskärmad, och obekväm verklighet upp: vi är en samling avtrubbade marsvin, som pratar om utveckling och välfärd, medan majoriteten av vår befolkning spenderar sina liv i ekorrhjul med sedlarna och folkvagnen i spetsen - det är härifrån skratten kommer, de tysta och hånfulla skratten, där själva skämtet består i att slösa bort en evighet på att springa, förneka, springa, och hela tiden vara fullt medveten om att vi ändå aldrig kommer att hinna fatt oss själva.

~ Alexis

Sånger från andra våningen Roy Andersson Filmproduktion AB, Sveriges Television AB, Danmarks Radio, Norsk Rikskringkasting, Arte France Cinéma, Société Parisienne de Production, Essential Filmproduktion GmbH, Easy Film A/S, Zweites Deutsches Fernsehen, La Sept/Arte 2000 98 minuter

Roy Anderssons comeback till långfilmen efter sin nästan 20-åriga sejour till reklambranschen är med en högst personlig film, 2000 års Cannes-belönade "Sånger från andra våningen". Innan vi sätter igång och dissekerar filmen kan vi konstatera att det inte finns någon annan i dag verksam svensk regissör som hittat ett eget filmspråk, och knappt någon annan som har några djupare konstnärliga ambitioner. Enbart ur den synvinkeln måste Anderssons ambition applåderas.

Verket är visuellt sett makalöst, men makabert i en tydlig europeisk filmtradition. Skådespelarna sminkas inte för att bli vackrare, utan för att bli blekare och fulare, alldagligare. Det är inte heller några filmstjärnor vi ser på duken "inte samma gamla slitna ensemble bestående av Persbrant, Endre, Lassgård och Eklund" utan skådespelarna är för det mesta vanligt folk, som Andersson har upptäckt under årens lopp. Bildspråket med den orörliga kameran har regissören utvecklat under sina många år som reklamfilmare, och användes bl.a. i hans reklamfilmer för Lotto. I stället för att låta kameran svepa genom rummet och så att säga "platta ut" bilden, hålls kameran blick stilla och utnyttjar i stället djupet på ett mycket effektivt sätt. Ett trångt rum öppnas upp av perspektivet, som låter oss ana vad som finns utanför; det är inte en förgrund och en fond, utan ett intryck av riktning in i bilden, med linjer som strävar mot horisontlinjens dolda centralpunkt.

Miljöerna är alldagliga "kontorskorridorer, sjukhus, tågstationer, kaféer (som förresten måste ha lånat sitt utseende från Edward Hoppers ödsliga diner), sovrum" men har en dimension av mystik, som förmodligen bottnar i att det mesta vi ser är påkostade kulissbyggen. Jag tycker mig kunna se en influens av David Lynch i den absurda estetiken med långsamma scener och den svarta, cyniska humorn. Musiken i filmen är ett kapitel i sig, faktiskt. Den är komponerad av en annan herre vid namn Andersson, nämligen Benny Andersson från ABBA, som här lyckats kasta av sig både de discoglittrande platåskorna och dalaknätofsarna, och skapat det perfekta ljudlandskapet för Roy Anderssons film. Musiken, vars ledmotiv är ofta återkommande, är inte direkt dyster, men den har en lågmäld, gripande kvalitet som gör att den väcker känslor, och understryker de svarta dragen i humorn och motverkar att de mer absurda scenerna ska glida över i flams.

Låt oss så kasta oss över handlingen, som i sanning är något diffus. Jag kan tänka mig att en del (och med "en del" menar jag majoriteten av Sveriges befolkning) har svårt att lägga ihop de pusselbitar, som varje scen i filmen utgör, till en koherent helhet. Kanske är det så att man måste se filmen två gånger för att koppla ihop allting, och säga vad man vill om Anderssons budskap, men den är oerhört konsekvent och koherent. Varenda scen är ett mikrokosmos som i sig bär med sig hela det universum som filmen utgör. Om det finns en huvudperson är det i så fall Kalle (Lars Nordh), innehavare av en möbelaffär som han har bränt ner för att få ut försäkringspengar, en materialist som hela tiden letar efter någonting att sälja "med en extra nolla på". Han har två söner, varav den ena har skrivit dikter "och blivit snurrig". Kalle förföljs av spöken, bland andra hans gamle affärskompanjon Sven, som tog livet av sig, och som Kalle var skyldig pengar.

Det Sverige som målas upp i filmen är i upplösningstillstånd, och hela verket genomsyras av en undergångsstämning: företagen offrar sin personal och ledningarna flyr landet, folk "gör nytta" genom att prygla sig själva på gatorna och en oförklarlig ström av bilar som alla är på väg åt samma håll, utan att någon vet vart eller varför, glider långsamt genom huvudstaden och orsakar trafikstockningar överallt. Kalle lockas av en ny affärsidé: det är år 2000 och vem har födelsedag om inte självaste Jesus Kristus? Alla kommer att vilja köpa krucifix nu!

Samtidigt sitter det ekonomiska rådet vid sitt långa bord och spår Sveriges framtid genom att skåda in i en kristallkula, och de försöker svara på frågan om varför vi inte har råd att arbeta. Det är inte vi som bestämmer över sådant - det är ödet, menar de. "Det enda vi kan göra är att hoppas", "att beveka ödet". Slutligen offras en ung flicka, för att rädda nationen och dess havererade politik.

Kalle misslyckas med sin försäljning av krucifix, och i den symboliskt mättade slutscenen, där Kalle och hans affärspartner, som först föreslog försäljningen av krucifix som världens affärsidé, kastar Jesusrelikerna på soptippen, utbrister partnern: "Att man kan vara så dum", "tro att man kan göra stålar på en korsfäst loser", "vilken jävla totalkörd produkt", "vi får försöka hitta nåt annat som går att säja med ett par extra nollor på".

Kalle står ensam på soptippen, och när han märker att tre spöken "affärskollegan Sven, den offrade flickan, och en rysk pojke som blev avrättad av tyska nazister under andra världskriget "långsamt kommer vandrande mot honom längs vägen, kastar han en tom bensindunk mot dem; resultatet blir det motsatta, för ur fältet reser sig hundratals vålnader, som lika långsamt börjar sin vandring mot honom. Kalle vänder sig bort från sina förföljare, och låter dem komma inpå honom. Filmen tar slut, och eftertexten rullar.

Rent estetiskt är filmen, i mitt tycke, ett enastående verk. Varje scen är som ett vackert fotografi, tack vare den stillastående kameran och ett enormt djup. Roy Andersson beskrev det som att han ville göra filmmediets karaktär av omvandling till något beständigt, som en tavla, något man kunde beskåda om och om igen, utan att tröttna på det. Paradoxalt nog är det Roy Anderssons innovationer inom reklamfilmen som möjliggjort den icke-kommersiella kvaliteten hos "Sånger från andra våningen". Det är de pengarna som finansierat filmen. Här finns ingen produktplacering, inga varumärken och inget insmickrande publikfrieri. Det är helt och hållet regissörens vision - han har haft full kontroll över processen, och ingen filmbolagsproducent har kunnat lägga sig i.

På det ideologiska planet tycks filmen vara en uppgörelse med Socialdemokraterna och LO, vilka regissören anklagar för att ha "offrat ungdomen", d.v.s. gjort en generation arbetslös, och underkastat sig den nyckfulla marknadens egendomliga makt över riksdagspolitiken. Denna oförutsägbara dimension hos "marknaden", som trots allt verkar stå över simpel politik, och som hela det politiska systemet tycks stå och falla med, förknippas med ren vidskepelse - vilket symboliseras av det ekonomiska rådets kristallkula, de självplågande flagellanterna samt det hedniska offret av flickan eller "ungdomen" - utgör kärnpunkten i "Sånger från andra våningen" och är den enande faktorn till denna till synes disparata samling scener. Men mitt i allting finns en kärlek till den lilla människan, en komisk dimension som alltid finns närvarande. Kort sagt är "Sånger från andra våningen" en humanistisk film i ordets sanna bemärkelse. Den är således inte helt i överensstämmelse med en nihilistisk livsåskådning, och den bär med sig värderingar som snarast påminner om en gammaldags socialdemokrati, men som estetiskt fenomen och som konsekvent genomförd konstuttryck är "Sånger från andra våningen" något som höjer sig över mängden av hjärndöd skit som förpestar våra biografer i dag.