om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2009
Med upphovsrätt

Peter Andersson - Lars Bosma

Peter Andersson - Lars Bosma - Natura Fluxus

Natura Fluxus

Peter Andersson & Lars Bosma

2005

15 minuter

Det har på senare tid vuxit fram en mängd olika konströrelser, vars artistiska konception gått ut på att dra nytta av den ökade påtagliga tomhet, som kommit att genomsyra västvärlden och dess materialistiska sekulärhumanism, för att i nietzscheansk anda försöka återskapa nya värden och idésystem. Genom att fånga de delar av vår naturliga verklighet, som på olika sätt blivit föremål för den moderna människans rädsla och tabudemonisering, har man lyft fram en motsats till det moderna västerländska samhället.

Ett monument över det industriella samhällets isolerade ensamhet och tomhet. En sådan konstnärlig intention tycks regissören Peter Andersson, tidigare känd som mannen bakom musikprojekt som Raison d'Être och Atomine Elektrine, ha haft i åtanke när han tillsammans med Lars Bosma beger sig ut till övergivna och förfallna industriområden, för att med kamera dokumentera spår efter en mänsklighet, som flytt sin egen ödelagda värld i ruiner.

Med en underliggande bakgrundsmusik komponerad av Andersson själv, utgjord av långa elektroniska slingor, med integrerade ljudeffekter av skrapande stål och industriella maskinljud, passerar vi med en rörlig och rytmiskt jämn kamerabild en mängd olika valv, raserade takvåningar, utslagna betongväggar och mörka himlavalv. Upplevelsen är strukturerad enligt en serie filmsekvenser, som fungerar likt visuella metamorfoser; kamerafokus sjunker sakta in i noggrant utvalda stillbilder, vars grundmönster - ofta i form av en öppning från ett rum till ett annat - fotograferas identiskt med en liknande öppning, som därmed blir startpunkten för en ny rad sekvenser.

Etablerade mönster fortsätter att genomgå dessa dramaturgiska övergångar, som om en modern vilsen själ irrade omkring bland askan av sina förfäders tidigare liv. Den kyliga atmosfären förstärks av en glasklar förmåga att lyckas fånga det bleka, avflagnade, förruttnade och bortgångna, och applicera detta på ett existentiellt plan, som undermedvetet ger upphov till sinnesberörelser av associativa känslotillstånd: tomhet, melankoli, isolering, hopplöshet.

Den experimentella naturen i ett konstverk av detta slag innebär även att man till stor del har velat separera sig från vedertagna konventioner inom det moderna filmskapandet. Stålvajrar, som piskar mot golvet, och mekaniska delar som får liv, påvisar försöket till en dekonstruktiv baktanke, i det att försöka finna harmoni och skönhet i upplösta och föränderliga former.

Ständigt söker våra sorgsna själar efter en sista mening, innan vi går den mörka döden till mötes. Fastän kameran till största del skildrar sin omgivning med kall realism, löper de olika motiven parallellt med en motsvarande betydelse på ett poetiskt plan. Den suggestiva karaktären gör helhetsupplevelsen till vad som i övrigt bekräftar en konstnärlig nihilism: tolkningsprocessen kan inte ske utan ett samtida skapande, som vägleds visuellt, men lägger över det existentiella ansvaret på individen själv. Anderssons och Bosmas konst närmar sig den moderna människan, genom att tvinga henne att relatera till sin egen tomhet, något som blir en del av den reningsprocess som här är i full gång.

Regndroppar faller i samklang ner från öppna takhål, dunkla passager bildar med solens spel ett spektrum av ljus och mörker, mossiga trappsteg leder ut ur fabrikens fängelse - och en liten granplanta tittar förhoppningsfullt fram vid en dörröppning. Den professionella stilistiken, som lyckas formge en inre balans mellan bild, ljud, och musik, samt den inre skönhet och visuella rytm, som hela tiden fångar högre visioner genom det öde och bortglömda, formar en organisk och enhetlig presentation. Den post-industriella tematiken avspeglas av samma idé: en resa genom en mänsklighet i förfall, med havets böljande evighet som andlig slutdestination och återuppståndelse. Ljuset, solens värmande strålar, blir den naturliga symbolen, som passande nog får summera detta filmverk, denna nihilistiska inblick i den moderna människans själsliga fattigdom, på jakt efter en sanning, som endast hon själv är kapabel att skapa.
~ Alexis

Kategorier

Community