Mai Zetterling

Nattlek Sandrew Film & Teater AB 1966 105 minuter

Mai Zetterlings "Nattlek" är en form av expressionistisk ritual, där en medelålders man vid namn Jan, tvingas till att återuppleva och behandla sina förtryckta barndomsminnen. De består av ett synnerligen isolerat liv i ett slott för överklassen, där rika damer och män spenderar sin tid med att briljera över rikedom, leva ut lustar och iscensatta intriger. Jan slits mellan behovet av att få bekräftelse från sin mor Irene, som spelas av Ingrid Thulin, och att försöka bilda sig en identitet utifrån sina känslor och upplevelser. Men hon avskärmar sig ständigt från honom och är i stället upptagen med vilda sexlekar och rika fester, där Jan endast blir ett tillbehör att visa upp, liksom resten av hennes vänner och materiella tillgångar.

Presensformen i filmen skildrar Jan som man med sin flickvän, redo att flytta in i det slott där han en gång växte upp. Rune Ericson utnyttjar skickligt kameran för att förflytta sig mellan Jans barndom och nutid, vilket ger filmen både ett berättande djup och en rent artistisk smidighet som väl genomlöper verket från början till slut. Scenografin är stiliserad och dyster, fastän den ständigt fylls upp av liv och rörelse från de olika karaktärerna. Filmen behandlar inte bara överklasslivet och den inre tomhet som genomsyrar en sådan livsstil, men även mörkare sidor av Jans uppväxt. Då hans kärlek till sin mor vacklar, uppstår en inre konflikt som utmynnar i att Jan använder sig av det enda sätt han vet får sin mors uppmärksamhet: sexuell beröring. En särskilt gripande scen visar hur Irene börjar smeka honom naken och kyssa honom som om han vore hennes älskare. Då Jan börjar onanera under täcket och hans mor kommer på honom, blir hon rasande och skriker ut sin avsky över honom. Ju mer han försöker etablera en relation till henne, desto allvarligare växer sig problemen mellan de två. Stundom befinner sig mamman i nervösa sammanbrott och mentala upplösningstillstånd. Pappan förhåller sig känslokallt till dem båda och får aldrig riktigt en framstående position i filmen.

Det enda sättet för Jan att finna en existentiell, såväl som känslomässigt betryggande livsglädje, är hos tant Astrid - en gammal dam som absurt nog tycks spatsera runt i slottet utan att ta större proportioner runtomkring all kalabalik. Hon har sedan länge genomskådat den falska och tomma själ som de rika och ytliga människorna bär på. Jan söker sig till henne för svar på frågor och råd angående problem han själv inte lyckas lösa. Stunderna de delar visar Zetterlings förmåga att isolera viktiga och minnesvärda händelser tills det att de får mänsklig sinnesnärvaro och djup. Den gamla tantens visa ord lyfter den dystra och ihåliga atmosfären i filmen till en varmare och ljusare nivå, där insikten om Jans mammas liv fritt får utspel i olika former av ritualer mellan den gamla och den unga. En viss lekfullhet speglar Zetterlings introverta sätt att behandla övergripande frågor, vilket gör att filmen får en logik utanför sitt eget ramverk.

Jan slits hänsynslöst mellan att behandla sitt gamla liv, och försöka forma sitt nya tillsammans med sin flickvän. De båda längtar efter ett kärleksbaserat äktenskap, men då Jan endast ser sin mor i henne, tvingas kärleken tillbaka och vänder sig inåt mot hur det en gång var. Han blir därför mentalt knuten till slottets gamla jag, något som fängslar honom och försätter honom i barndomens bojor:
- Vet du inte att du ska gifta dig med ett barn?
- Du är ju en man...
- En man? Det vet jag inte vad det är. Jag är expert på att vara barn. Ett barn med skägg. Jag skulle kunna uppträda på cirkus.

"Nattlek" kan utan tvekan karaktäriseras som en postmodernistisk skapelse, stöpt enligt samma känslodrivande dramatik som kommit att definiera Bergmans främsta verk. Men även om influensen är tydlig, lyckas Zetterling tillsammans med en rad fantastiska skådespelare frambringa ett sorts teaterskådespel, där varje enskild scen tas till sin absurda höjd, just för att demonstrera en vacker, men samtidigt överväldigande symbolik. Det är kanske mindre förvånansvärt att filmen därför bär på en tydligt politisk kritik, som förvisso är presenterad på ett fumligt sätt, men som tack vare filmens mer konstnärliga sidor finner en naturlig balans i förhållande till Zetterlings bisarra undre värld. En värld som vi ständigt får ta del av i form av jazzmusik, bitska syner och chockerande sätt att tvinga överklassens dockor att löjliggöra sig själva inför varandra. För regissören vill just detta: placera oss som utomstående betraktare av varje enskilt moment, och låta oss själva bilda en uppfattning av just hur långt filmen verkligen är beredd att gå.

Belöningen utdelas i form av en festivalartad nihilism, där konventioner och samhälleliga konflikter bryts ner till sina allra minsta beståndsdelar. Denna avskalning av det överflödiga och skrattretande viker aldrig från det typiskt svenska i att behandla uppenbara problem: mänsklig symbolik vars dragningskraft är just relationen mellan det vardagligt sanna och det övernaturligt falska. Detta i sin tur gör att vi som människor kan relatera till vad Jan utsätts för, och i stället försöka finna en utväg ur det helvete som han faktiskt genomlider. Och mycket riktigt: när vintern ankommer och sällskapet är samlat, har vi endast kvar vår realitet och medvetenhet om hur vi måste rensa - inte bara vårt dunkla förflutna, utan även bereda väg för framtiden, för uppståndelsen - den sanna uppståndelse vi själva är skapare av. När grunden till vårt fundament är förruttnad och falsk, har vi endast en sak kvar att göra med vår olidliga plågoande: spränga den i luften.

~ Alexis