om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2009
Med upphovsrätt

Lars Molin

Lars Molin - Den tatuerade änkan

Den tatuerade änkan

Sveriges Television AB, Danmarks Radio, Norsk Rikskringkasting, Yleisradio Ab/Finlands Svenska Television

1998

100 minuter

När en person träder in på scenen hamnar alltid någon annan i skymundan. Som exempelvis på annandag jul, när familjerna har samlats. Barnen skriker och gnäller efter uppmärksamhet utan att få den. Männen diskuterar affärer eller spelar på travet, likgiltiga inför sin tillvaro. Kvinnorna pratar övervikt och mode, som om deras liv hängde på accessoarer. Mitt i allt julstök står mormor Ester ensam i köket och lagar mat till sina otacksamma och bortskämda "nära och kära", när telefonen plötsligt ringer. Faster Agnes har dött. Gästerna blir bestörta; hur ska de nu få mat? Till sist får den utnyttjade och bortglömda Ester nog, och bestämmer sig för att fly sitt gamla liv och börja om på nytt.

För varje utsläckt sorg tänds ett glädjeljus. Hon lämnar sin gubbige man, vägrar att ta emot sina ouppfostrade barnbarn och låser in sig i faster Agnes gamla lägenhet, som hon nu har ärvt, tillsammans med pengar och aktier. Sedan påbörjar Ester sitt nya liv. Hon bantar av sina 20 kilos övervikt, köper nya kläder och tatuerar sig. Hon bryter kontakten med sina barn och barnbarn, för att äntligen leva ut sitt liv i övre medelåldern och bli ung på nytt. Metodiskt smyger hon sig in på begravningar och lyckas charmera sörjande män som har förlorat sina fruar, för att kort därefter kunna slinka ner i deras sängar och erbjuda dem tröst inför framtiden. Samtidigt börjar hennes anhöriga fråga efter och sakna henne; vart tog mormor vägen? Ingen vet att hon inte längre är mormor, utan den tatuerade änkan.

Lars Molin, mer känd som regissören bakom en rad olika tv-dramatiseringar och komedier, spinner här fram en annorlunda berättelse om den äldre, bortglömda kvinnan, som lämnar det moderna kaoset bakom sig och i stället vågar ge tid och rum åt sig själv. Trött på människor som utnyttjar hennes kärlek och omtanke, riktar hon i stället dessa mot dem som behöver dem mest. Hon upplever ungdomens glans och äventyr på nytt, som vän och älskarinna. Mona Malm glider formligen in i sin roll som en varm och självsäker kvinna, utan ungdomens naivitet och ålderdomens trötta resignation. Nätt och livsglad dansar hon in sitt nya liv med konjak och bubbelbad.

Hennes något åldrade kavaljerer sträcker sig från den tunga, raka advokaten och känslofulla violinisten, till den jordnära växtodlaren och förhandlande affärsmannen. Alla delar de ett och samma öde: ensamhet. Ester har länge burit på samma känsla, älskad som en hjälpande Maria, men inte som människa. Därför är hon nu ute på jakt efter nya människor som kan förmå sig att förstå och älska henne för den hon är. "Den tatuerade änkan" handlar just mycket om det: att lära att älska och uppskatta sig själv. "Om man tillräckligt länge blivit nedvärderad börjar man till sist se sig själv med den utomståendes ögon" säger regissören om sin film.

Döden tvingar människan att söka ny tröst i livet. Men Ester är en person som inte bara har blivit utnyttjad och trampad på. Hon representerar även det skikt av det moderna svenska samhället som ingen vill bry sig om eller ta hand om. När vi inte längre duger till att slava för staten, skjutsas vi in på ålderdomshem, där andra människor kan ta hand om oss och våra anhöriga kan göra de obligatoriska besöken innan utlandssemestern. För den åldrande kvinnan är situationen ännu värre. Hon är inte längre ung, och därför, enligt medias förhärskande ideal, inte längre vacker eller önskvärd. Hon har slutat att vara kvinna och är nu i stället tant eller gumma, redan på väg att dö. Klär hon upp sig eller försöker njuta av livet, är hon äcklig och naiv. Bredvid henne står tonårsflickorna som knappt lärt sig att läsa, och pratar om sex och förhållanden. Det är framtiden.

Den underliggande samhällskritiken tillåts dock endast vara just underliggande. Den får aldrig övertag över filmen i sig, som humoristiskt och glädjerikt, med en obotlig kärlek till den bortglömda och lilla människan i hennes svåraste stunder, lyfts fram på scenen för att våga vara sig själv. Den realistiska dokumentärstilen som har använts i tidigare filmer, byts ut mot en annan typ av närhet, eller bristen på detsamma, som ärligt och rakt pekar ut var det går åt helvete, och var vägen till himmelriket kan tänkas finnas. Molin målar anspråkslöst med kameran för att skapa djup i berättelsen och skildringarna. Där inte ilskan eller sorgen finner ord, får i stället en ensam människas komik svara för lidandet och hopplösheten.

Om vi värderar gemenskap, tar vi hand om dem vi älskar istället för att parasitera på dem. Till sin hjälp har Molin har samlat gräddan av den svenska skådespelareliten, med namn som Erland Josephson, Sven Wollter och Jan Malmsjö. Mycket av slagkraften i filmen utgår från skådespelarprestationerna, som varken speglar ett Bergmandrama, men heller inte försöker skapa någon pretentiös komedi utan innehåll. Man undviker att bidra med ännu en platt och tom skapelse till högen av moderna svensk underhållning. Molin har någonting han vill säga och ironiserar över moderna stereotyper av den svenska medelklassen för att få oss att inse det omöjliga i vår egen vardag. Utan att moralisera påvisar han var mänskliga relationer brister och var de spirar.

Men det är det sistnämnda som Ester vill lyfta fram och uppvärdera. Livet är inte över förrän vi säger att det är över, och när vi gör det, står endast vi själva till skuld för likgiltigheten. Vi har ingen att skylla på när vi plötsligt står ensamma med travhästarna och de gnälliga barnen utan far. Livet blir vad vi gör det till. Denna utsatthet är mänsklighetens ständiga ok, vilket är anledningen till att Molin vill att vi ska ta kärleken och relationerna på allvar. Utan dem står vi ensamma mot livet och det är inte alltid ensam är stark. "Den tatuerade änkan" skildrar denna insikt om människans villkor genom en mustig, varm och kärleksfull komedi, som tillhör det mer sevärda inom modern svensk film.
~ Alexis

Kategorier

Community