Jan Troell

Uppehåll i myrlandet Svensk Filmindustri AB 1965 30 minuter

En dag anländer ett lok till en station i Näsberg, mitt ute i den karga ödemarken. Bromsaren Kvist, spelad av Max von Sydow, stiger av och vägrar plötsligt att följa med. De andra männen på loket muttrar argt och manar på honom att skynda sig innan de drar vidare. Kvist står envist kvar och låter dem hållas, tills loket blir tvunget att fortsätta sin resa längre in i landskapet. Stinsen blir uppjagad av bromsarens likgiltiga lugn inför situationen han just har försatt sig i:
"Ni är ju inte riktig. Vad i Jösse namn ska ni göra här?"
"Stanna ett tag", ler bromsaren nöjt med en viss lurighet i baktanken.

Efter denna händelse tas vi med på en kort dagstur där Kvist spatserar tre kilometer över rälsen, fram till områdets stenbrott, där han besöker banvakten (Allan Edwall) för att låna ett järnspett av honom.
"Tänker ni leta efter guld här? Här? - finns inget guld. Det är jag säker på... finns det guld här?" får han till ivrigt svar. Men bromsaren visar sig ha en helt annan avsikt med verktyget. Han går uppför en stor backe, sätter en stenbumling i rörelse och får den att göra ett enormt skutt i luften på en klippavsats. Detta förvånar först banvakten något enormt, men retar sedan upp honom och båda lunkar hemåt. Efter en kort visit vandrar Kvist tillbaka till stinsen och därefter slutar filmen.

Vid första anblick kommer denna i dag kultförklarade kortfilm att väcka både skratt och förundran. Fastän den innehåller en mängd barska och grovkorniga drag av svensk komik, är den först och främst en konstnärlig uttrycksform för något djupare och sinnesingivande. Kvist är den smutsiga arbetaren som bestämmer sig för att bryta av från samhällets sociala konventioner, och i stället leva ut sina personliga drömmar. Vid det ögonblick då han stiger av loket och vägrar följa med, säger han samtidigt upp sig från sitt gamla arbete, och påbörjar sin tjänst hos moder natur. Hans anledning till att stanna mitt ute i en till synes ogästvänlig och underlig ödemark, är att slippa vägar, hus och mänsklig samvaro. I stället vill han knyta an till naturen och det vardagligt sköna, som om han gick tillbaka till sina rötter för att stabilisera sitt eget liv.

Varje karaktär han möter, som huvudsakligen består av stinsen och banvakten, representerar samhällets skuldingivande krafter, vars kritik och förundran över Kvists beteende bygger på pliktmoral och materiell bekvämlighet. Stinsen håller långa utlägg för Kvist om hur han bryter mot staten, hur han ställer sig utanför samhället och nu har förstört sin framtid för evigt. Kvist ler. Banvakten blir utom sig när han får höra att bromsaren är intresserad av att låna ett järnspett - "Guld, finns det här?" Kvist ler.

Oavsett om man finner budskapet i filmen något klumpigt utfört, är den rent konstnärliga och stilistiska delen mästerligt skapad. Troell lyckas på kort tid klämma in en rad olika sekvenser, som för tittaren blir oförglömliga; bromsare som var och en placerar cigaretterna mellan två fingrar och smäller till med handflatan, för att den glödande delen ska falla av, Kvists spontana dans över rälsen på väg mot stenbrotten, och inte minst den minnesvärda scenen där stenbumlingen gör ett skutt i luften och banvakten spärrar upp ögonen - en scen som med sin uppenbara Sisyfos-referens förstärker filmens centrala tema.

Denna kortfilm har blivit något av en svensk klassiker för filmvetare att studera närmare, och detta är inte utan fog. Troell leker med filmmediet på olika sätt för att ge liv och karaktär åt sitt verk. Stillbilder används effektivt tillsammans med ljudeffekter, för att ge talan åt uttryck som annars hade gått förlorade i vanliga filmsekvenser. Närfokus på ansikten och utelämnande av en större helhetsbild, ger upphov till en inre imaginär realitet, där våra lekfulla sinnen får möjlighet att komplettera upplevelsen med fria associationer av en närliggande och begreppsmässig natur. Det som måste sägas men inte kan sägas, lämnas helt åt tystnaden. Få dialoger förekommer i Troells film, och därför riktas tittarens fokus automatiskt på sinnesbilderna och ansiktsuttrycken, vilket leder oss till att gräva djupare in i filmens inre symbolik och livskraft.

Och den inre skönhet som mycket väl kan tillägnas ett epitet av svensk folklighet genomsyrar därför denna film på flera plan, och har utan tvekan bidragit till dess måhända oväntade succé i Sverige. Tematikens simpla utförande, där den rogivande konstnären beger sig ut på romantiska strövtåg bland granskogar och forsar, medan de moralistiska statsbeskyddarna ber om nåd för mannen att återvända till samhällets inre "verklighet", i form av en kollektivt uppfattad illusion, kommunicerar en livsbejakande existentiell frihet i att leva i respekt och närhet till livets enkla mening. "Uppehåll i myrlandet" är Jan Troells försök att genom improviserad filmteknik skildra ett absurt avbrott från vardagens plikter och fördrag, något han till fullo lyckas med; ännu ett tidlöst mästerverk i svensk filmkonst.

~ Alexis

Sagolandet Bold Productions AB, Sveriges Television AB. Malmö, Stiftelsen Svenska Filminstitutet, Polyphon Film- und Fernseh GmbH 1988 184 minuter

Under 70-talet och senare delen av 80-talet genomgick Sverige en allt mer intensiv moderniseringsprocess, där pessimismen från efterkrigstiden utbyttes mot en ny framtidstro på individuell frihet, jämlikhet och global marknadshandel. Multinationella företag växte, urbanisering och industrialisering blev globalisering, och kanske mer nu än någonsin insåg det svenska folket att det inte längre handlade om "Sverige, Sverige, fosterland", utan om det nya och moderna Sverige, med socialistisk demokratisering och humanistisk mångkultur. Det är utifrån detta perspektiv som Jan Troell, tillsammans med den amerikanska psykoanalytikern Rollo May skapade sin i dag mytomspunna och oändligt omtalade dokumentär "Sagolandet" - en inblick i vad Troell själv menar är "den tilltagande frånvaron av liv i Sverige".

Filmen består av en serie olika händelseförlopp, intriger, kontroverser och sociopolitiska debatter omkring ämnen, som genom det centrala motivet återknyts till Troells kritik mot det moderna Sverige. Han inleder med ett stilistiskt framförande av definitionen på lycka och livsglädje, där hans eget personliga barndomsminne bestående av närhet till sig själv och naturen, samt Mays mer analytiska förklaring av hur människan ständigt är beroende av nya utforskningar och äventyr, varvas med ett utdrag ur Beethovens nionde symfoni, och en ung pojke med sina hundar som dansar på en stor sommaräng. Det blir redan här ganska klart hur Troell har valt att lägga fram sin dokumentär: ett försök till poetisering och konstomvandling, något som är ganska ovanligt när det gäller samhällsskildringar av den här typen. Den ledande symboliken blir en fågelskrämma ute på öde mark, möjligtvis inspirerad av T.S. Eliots modernistiska verk "The Waste Land", som bygger på samma tematiska grund. Troell kopplar återblickar från sin barndom till en oljetavla med ett landskap föreställande det "Sagoland" som det i titeln syftas på.

Vargen

Efter en serie av korta filmsekvenser, som både sammanfattar och konkluderar hur den ökade materialismen och inre själsliga oron har tagit död på "andens frihet" i västvärlden, inleder Troell med ett avsnitt kallat "Vargen". Det handlar om en varg som sprungit lös i ett villasamhälle nere i Malmötrakten i Skåne, och politiker debatterar kring hur man ska tackla problemet. Vargen, som blir en symbol för naturens undanträngdhet av det urbana och ständigt växande samhället, ses som ett hot mot den moderna människans dödlighet och trygghet, medan naturens röst står i skymundan.

Hunden

Gert Wilén är hundtränare och diskuterar hur man dresserar hundar till att lyda och tjäna människans tjänst. Troell spinner alltså här vidare på temat över människans försök att reglera, tukta, och pacificera naturen och djuren. Kopplingen mellan hur hundarna beter sig och hur människorna i det moderna Sverige tyglas efter massmedia och politiska ledare blir ofrånkomlig, men i filmen aldrig uppenbar i explicit form.

Dorte

Vidare förs vi in i ungdomens värld, där sextonåriga Dorte Hansen beskriver sitt utanförskap från sin omgivning. Hennes intellektuella kapacitet skapar gliringar med sina kamrater och hon finner sig vilsen i en värld, som tycks vara skapt för människor av likriktat beteende. Hennes personliga problem kanaliserar hon ut i poesi, som beskriver distansen till jaget och den yttre verkligheten. Som resultat går hon mer och mer in i sig själv och sina drömmar. Dorte blir en representativ symbol för medvetenheten om Sveriges tillstånd, och hur den kan bemötas på olika sätt; "men först vill jag leva, sen kan jag dö".

Träden

Lars Svelander och Henry Karlsson är två skogshuggare som med hjälp av den moderna tekniken kan avverka skog effektivare än man någonsin kunnat göra förut. Troell kontrasterar dåtidens och nutidens metoder till varandra, och tvingar av de båda männen fram en reflektion över deras arbete utifrån ett större perspektiv. Ifrågasättandet blir ett faktum men rättfärdigas samtidigt av kravet på att utföra sin vardagliga syssla. Detta avsnitt beskriver metaforiskt hur vi i dagens moderna samhälle håller på att utrota vår egen natur, med svaret att "det är vårt jobb", det vill säga att vi viljelöst och med likgiltighet drivs fram av vår egen oförmåga till förändring. Och träden fortsätter att dö.

Timo

Ungdomar utan hopp eller tro, kluvna från en större gemenskap, söker sig ofta till subkulturell avvikelse för att där finna tröst och livsglädje. Timo Nilsson är en ung sextonåring vars största intresse och drivkraft i livet är musik, närmare bestämt hårdrocksmusik. Han förklarar hur han har velat repa med sitt band i lokaler, men aldrig fått tillstånd av kommunen, som bara lovar och lovar men aldrig håller någonting. Timo förklarar att hans framtid antingen består av att bli rockstjärna, eller sluta som kriminell droglangare. Hans känsla av hopplöshet får uttryck genom hans behov av att få reaktioner från andra människor, genom sin musik och klädsel. Timo blir rent politiskt den levande konflikten mellan individ och stat, men kanske framförallt ett tecken på den drivande och meningslösa själen, som saknar mål och ideal att sträva mot och uppnå.

Skyltdocksmakare

Troell fortsätter med att metaforiskt skildra normaliseringen och likriktningen av mänskligt beteende i Sverige. Det själlösa konsumtionssamhället får sig en klackspark, då tillverkaren av skyltdockor, Einar Carenfelt, beskriver hur han anpassar sina produkter efter popularitet och att den nuvarande trenden dikterar hur dockorna ska vara ytligt sportiga och fräcka. Detta knyts an till tidigare diskussion i filmen och bearbetar den inre och den yttre verkligheten, där dessa två profileras mot varandra, och utifrån en modern ytlighet skapar disharmoni i den inre själen, som ses som en manifestation av det fysiska och mentala tillståndet hos individen.

Tjänstemannen

En kortare sekvens presenterar för oss den motocross- och hundgalna Stig Karlsson. Fastän han hamnat på sjukhuset ett flertal gånger, och till och med upplevt en nära väns död, har han genom åren fortsatt med sin stora passion, utan ånger eller rädsla. Troell lyfter fram Stig som en man ur det äldre Sverige, där drivkraften och viljan till att uppnå ett mål, oavsett hinder, var en naturlig del av att vara vid liv och hantera existentiella problem. Huvudfokus visar sig dock ligga på Stigs arbete, nämligen att avliva hundar. Plötsligt vänds allting upp och ner, och tittaren får i stället en kall inblick i hur dessa avlivas. Troell spelar här på den genomgående kontrasteringen mellan existentiell och byråkratisk systematisering, på ett socialrealistiskt men likväl symboliskt plan.

Experten

Ett kanske mer komiskt inslag i den här dokumentären är Harald Lundströms kemiska krig mot jättebjörnlokan, en växt som enligt Lundström själv skadar både växt- och djurrike, samt är skadlig för människan. Genom att spruta bekämpningsmedel på dessa jättebjörnlokor, hoppas Lundström kunna göra sig av med växten för gott och förhindra dess spridning. Han debatterar utifrån ett biologiskt perspektiv och lägger särskild vikt på att växten från början inte tillhör Sverige, utan kommit från ett annat land, och fastän var växt har sin skönhet, så bör den hålla sig till det område där den ursprungligen hör hemma. Troell utvecklar aldrig detta förrän längre fram i filmen, men de flesta kan ganska snabbt dra paralleller till invandring, även om symboliken kanske är lite väl lättförtjänt. Den huvudsakliga debatten blir i stället kring hur den moderna människan försöker sköta det arbete, som naturen vanligtvis gör genom sitt kretslopp.

Redskapet

Samma preparat som Harald Lundström använder i sin kamp mot jättebjörnlokan, nyttjar jordbrukarna i "Redskapet" för att gallra ut björk och asp, träd som anses hota barrträdens glesa tillväxt i Sveriges skogar. Bultpistolen, som med kilar tränger in i stammarna och tar död på trädet inifrån, knyts kort därefter an till Stig Karlssons egen bultpistol, som han avlivar hundar med. Detta avsnitt blir en något kort och vag del av dokumentären som helhet, och tjänar snarare till att ytterligare förstärka tematiken kring människans syn på natur och samhälleligt utanförskap.

Nålsögat

En grupp invandrare anländer med färja till Sverige och blir dokumenterade av polis genom fotografering. Troell verkar dock inte vilja gräva djupare i vad han ämnar kommunicera med detta avsnitt, utan hoppar snabbt över till intervjuer med svenska badgäster vid en camping, som han frågar vad de anser om friheten i Sverige. Kritiken här blir det så kallade "nålsögat"; svårigheten för den enskilda individen att ta sig in i systemet, samtidigt som konceptet bakom "frihet" vänds upp och ner och genom Rollo May beskrivs som individens möjlighet att upptäcka nya äventyr och upplevelser. Han går till hård attack mot den svenska statens benägenhet att agera som storebror över individens frihet. Ingvar Carlsson, socialdemokrat, och Tage Erlander, Sveriges statsminister under 50- och 60-talet, ställs inför svars för detta, och kontrar med den socialdemokratiska visionen av politisk frihet, d.v.s. rätten till demokrati och yttrandefrihet, samt den sociala och ekonomiska strukturens innefattning. May ger en mer filosofisk betydelse och beskriver hur frihet bör vara en ständig kamp och strävan, inte ett slutmål i sig, som han ser som destruktivt och missledande. Det blir ganska uppenbart hur denna diskussion blir malplacerad, i och med att de två parterna för ett resonemang på varsin planhalva, och aldrig lyckas återknyta till en gemensam överensstämmelse för vad frihet egentligen bör vara.

Kyrkogården

Edvin Bladh tampas även han med staten, då han försöker uppfylla sin avlidna frus önskan att få ha en grön natursten till gravsten. På stenen framträder ett naturligt kors, men då den inte följer de mått som standardiseringen av vanliga gravstenar måste följa, vägrar kommunen att låta Edvin föra upp stenen vid graven. Fallet tas upp i rätten och Troell finner återigen en chans att ställa Ingvar Carlsson mot väggen: konflikten mellan den enskildes rätt och den statliga maktapparaten tas upp på ett kanske klumpigt men likväl demonstrativt sätt. Det blir härmed mer och mer tydligt hur de olika sekvenserna i dokumentären är som mest relevanta, då man ser till den rent metaforiska och symboliska betydelsen, och inte direkt på de livshistorier och vardagsskildringar som tas upp; Troell vet hur man skickligt spelar på individens utsatthet i kontrast till den känslokalla och formella byråkratin i det moderna Sverige, men samtidigt ge sitt verk en ton av konstnärligt djup, som i tidigare produktioner också varit hans styrka som regissör.

Vägen

En ny väg genom Hörby har planerats och invånarna i staden som berörs av vägplaneringen är rasande. Antingen tvingas vägförvaltningen att låta den gå genom bostadsområden, eller att dra den genom en park, som en av de inflyttade familjerna ser som ett hot mot den natur de flyttat dit för, men även för åkrarna och deras hem, som vägen kommer att korsa. Vägförvaltningen hävdar att kommunstyrelsen har det slutgiltiga beslutet i sin hand, kommunen i sin tur hänvisar till vägförvaltningen, och den enskilda individen kommer återigen i skymundan, som inte har något som helst att säga till om. En konflikt uppstår om vad som är kulturmiljö och inte. Parken kan antingen ses besitta ett egenvärde i sig, eller rent praktiskt utgöra något, som får ge vika för de marknadskrafter, som ligger bakom planeringen av de flesta vägar i Sverige. Naturen får ge vika och vägen dras genom parken.

Politik

För att ytterligare utveckla det föregående avsnittet, intervjuar Troell mer grundligt den socialdemokratiska riksdagsmannen Per-Olof Håkansson, och låter honom beskriva sin uppgift som politiker, och tar fallet med jättebjörnlokan som exempel på hur enskilda individer kan uppmärksamma problem och genom staten få dem lösta - med tillägget att det sällan så är fallet. I anknytning till den politiska kartläggningen av hur problem bör lösas, tas begreppet utopi upp. Ingvar Carlsson gör en utläggning av hur han, genom mindre etapper fram till den slutgiltiga utopin, vill uppnå ett drömsamhälle. Rollo May hävdar att tron på utopier i längden är destruktiv, och att det just var tron på utopier som band både den ryska kommunismen och den tyska nationalsocialismen samman. May gör alltså här en konkretisering, som annars avviker från hans tendens till abstrakta och oftast vaga förklaringar av fenomen och problem, som enligt honom själv löses på ett individuellt och själsligt plan. Avsnittet avslutas med ett växthus där man genom mekanisk väg försöker uppnå optimal odling, en symbolik som Troell verkar vilja använda sig av för att påvisa hur staten genom standardisering och konformitet, avlar fram likriktade beteendemönster med hoppet om en optimal (utopisk) lösning.

Mörtfors

I episoden om Mörtfors går Troell tillbaka till en av de platser han bodde på under sin barndom. Här beskriver Britta Nylander hur den globala ekonomin påverkade det lilla bysamhället, och tvingade lokala affärer att stänga på grund av utkonkurrering av större marknadsföretag. Detta medförde att staden avbefolkades på invånare och husen köptes upp av sommargäster. Troell tar oss efter denna nostalgiska tillbakablick in i Mörtfors sommarpensionat, som är inne på sin sista dag innan stängning. Anna-Lisa Florén, som äger pensionatet, berättar hur huset är nedslitet, och hur hon har fått order av myndigheter och länsstyrelse att kunna fortsätta med sin verksamhet, men dock inte kunna låta någon ny ta över pensionatet, utan att det behöver rivas och byggas upp igen. En utauktionering annalkas och vi förstår den lokala befolkningens besvikelse, det vill säga, de som fortfarande bor kvar där.

Nybyggarna

Från det lokala till det lantliga och familjen Sprung, som har valt att ta avstånd från det urbana stadslivet och i stället bli en del av ett kollektiv ute på landet. De förklarar hur de kände en djup meningslöshet över att basera sina liv kring konsumtionen av produkter, och i stället sökte efter ett liv baserat på upplevelser och gemenskap i sitt dagliga arbete. Fastän deras grannar successivt en efter en har flyttat tillbaka in till staden, har familjen Sprung hållit sig kvar på landet och där funnit sin lycka. Detta avsnitt blir utan tvekan en av höjdpunkterna i "Sagolandet", främst för den pragmatiska demonstrationen av ett liv utanför det moderna samhället, som fullt fungerande ger individen en sann frihet. Som hustrun i familjen förklarar, känner de inte en bundenhet vid djuren, utan en frihet att kunna göra det de blir lyckliga av. Därmed blir frågan om "valmöjlighet" irrelevant, då det rätta valet är det enda eftersträvade för en beslutsam och lycklig människa. Samtidigt blir Joachim Sprungs beskrivning av ett arbete som verkligen behövs och tillfredsställer andra människor automatiskt en kritik mot det moderna jobbet baserat på ekonomisk efterfrågan och byråkratisk funktion. Han pratar även om naturen och tar till orda om hur existensen som sådan är under hot av det moderna industriella samhället. I en märkbar scen beskriver Joachim hur han en dag får syn på vargen, som sårat och dödat flera av hans får, men beslutar sig för att inte skjuta, av ren fascination över och respekt för djuret och dess överlevnad.

Bertil Nykvist och Ivar Edvardsson från Nordvärmlands vilt- och miljöförening, förklarar sin syn på vargen i Värmland som ett hot mot trivseln i naturen. Vargen exkluderas därmed som en del av sin naturliga omgivning, och anses i stället utgöra en fara för allmänheten. En motdebattör beskriver hur vargen i verkligheten inte är något större problem eller direkt fara för människan, och ser det som ett försök att pressa in djuren i det mänskligt konstruerade systemet. Troell verkar dock inte finna resonemanget effektivt nog för att kommunicera sin poäng, utan integrerar även ett filmklipp där man flår en varg in på bara kroppen. Här fogas också in en av Rollo Mays mer givande insikter, där han förklarar hur den moderna västerländska människan är rädd för döden, då chansen finns att hon aldrig har levt. Som resultat flyr hon och söker i blindo efter en ny mening, men misslyckas varje gång. I stället yrkar May på en insikt om döden och dess begränsningar, för att inom de ramarna skapa sig en mer lycklig och harmonisk existens enligt naturens gång.

Ekonomi

Seved Werntoft inleder avsnittet "Ekonomi" med den korta och koncisa förklaringen till varför lokala verksamheter gått omkull: central marknadshandel har konkurrerat ut dem. Kycklinguppfödaren Lars Norrman intervjuas kort därefter och beskriver att uppfödningen sker helt på djurens villkor. Könsbestämmaren Hideaki Yoshiguchi har dock en annan syn på det hela: efter utsorteringen på det löpande bandet visar det sig att tupparna inte fyller någon funktion längre. Var tar de då vägen? Eftersom de inte fyller något syfte för människan rent konsumtionsmässigt, och bär på så lite kött, så blir det hela en kostnadsfråga; tupparna avlivas. Norrman drar sig för att gå djupare in på detaljer och även Hideaki känner ett visst svårmod över att berätta hur det går till, men han avslöjar att fabriken som han arbetar på, maler ner kycklingarna i en avfallskvarn. Den systematiska avlivningen blandat med bilder av små kycklingar som hoppar rundor på det löpande bandet, bidrar till Troells väl medvetna effekt av en konflikt mellan vad vi anser är rationellt och vardagligt (d.v.s. att äta ägg), och vad som känslomässigt motsäger vår egen humanitära moral (att göra sig av med en viss grupp varelser för att de inte längre "behövs" enligt vårt konsumtionssystem).

Att väva

"En modern människa kan inte ha någon livsåskådning." Den antimodernistiska Anita Grede blir en av de mer färgstarka personligheterna i dokumentären. Hennes ovilja att bli en del av det moderna samhället och i stället fullfölja sin barndom på landet, driver henne till att skapa sig ett tryggt liv nära sin familj och sin natur. Hennes resonemang grundar sig på samhörigheten hon känner till en omgivning hon älskar, medan det som den moderna människan har våldfört sig på, gör att hon drar sig tillbaka och blir ensam. De olika tankar och inre idéer, som rör sig inom Anita, kanaliserar hon ut i vävkonst, där den övergripande bilden blir en sammanfattning av olika bildkollage med ett centralt motiv. Den stillsamma och lugna processen låter Troell kontrastera mot stressen i den moderna livsstilen, och utnyttjar flitigt klassisk musik som bakgrund till den stämning som han tänker sig genomsyrar Anitas traditionalistiska förhållningssätt, både till sig själv och sin omvärld.

Livets mening?

Troell sammanfattar hela sin resa genom Sveriges nedgång med en kort fråga till såväl May som Ingvar Carlsson och de andra medverkande: vad är livets mening? Svaret vi får blir, kanske inte helt oförutsett, en gemensam tro på naturupplevelse, kärlek och gemenskap. May får tillfälle att utveckla sin tes om tron och hoppet i att genomgå det yttersta, och utifrån ett tillstånd i förtvivlan och maktlöshet till sist resa sig upp ur gyttjan och fånga dagen, i sin allra djupaste och betydelsefulla bemärkelse. Det är här som vi kanske får den mest mogna insikten från Mays håll, med en cirkelkompositionell sekvens som avslutning, där den lilla flickan Johanna, som vi genom filmens gång har fått följa i korta filmklipp, travar genom höstskogens stigar. Det är den nya generationen svenskar, som hoppet hänger på; om vi får styrka nog att bemöta och behandla de problem, som Troell tagit upp i sin dokumentär.

Sagolandet

"Sagolandet" är en ganska splittrad film, med sekvenser, som fastän de belyser en klar, tydlig och intelligent symbolik över ett större samhälleligt spektrum av problem, tenderar att kännas separata och distinkta i förhållande till varandra. Tanken bakom att kompilera en rad olika filmatiseringar om ett huvudtema och knyta dessa samman på ett skickligt vis, är givetvis svår att fullända. Troell lyckas dock sammanfoga pusselbitarna genom sina inslag av konkret poetisering; ovanliga kameravinklar riktade mot det tysta och stillsamma i livet, ett rytmiskt lugn, som passerar förbi och inte lämnar någon människa oberörd eller likgiltig inför vad som presenteras. Den bergmanska uppfinningsrikedomen präglar denna film: kalhyggen, mekaniska fåglar som sjunger, löpare som springer utan mål, döda djur på vägen, och soptippar med bortglömda och trasiga dockor. En smutsig, men likväl vacker inblick i Troells filmteknik utnyttjas här för att skapa kontrast till den dokumenterande andan i "Sagolandet".

Den amerikanska psykoanalytikern Rollo May beskriver hur den moderna materialismen berövar oss förmågan att själva skapa oss ett inre andligt djup som överskrider politisk frihet och den inneboende tomheten i konsumism, för att i stället finna en fast förankrad livsstil i det naturliga och fria. Hans idéer tenderar därmed att bli en antiauktoritär och liberal kritik mot den typ av samhällsbild, som den på 80-talet starka socialdemokratin stod för. Den mer genomgående kritiken består dock inte av ren politisk diskurs, utan av ett försök att fånga den själsliga fattigdomen hos det svenska folket, dess oförmåga att finna magi och mystik bortom den rationaliserade och konkretiserande livssyn, som det moderna västerlandet står för. May vill att vi ska upptäcka livet på djupet, att utforska nya platser och områden, både inom oss själva och i den värld vi lever i.

May går hårt åt den statliga regleringen av den individuella friheten att uppleva det transcendentala i livet som sådant, och tycker att den stundande välfärden skapar en lättja, som bidrar till rastlöshet och tristess. Enligt de tankegångar som under romantiken var mycket vanliga, tilldelar han barnet och naturen ett epitet av medfödd oskuld i att bemöta motgångar, och därmed tvingas hantera sin yttre värld genom fantasi och magi. Detta, som han hävdar är det faktiska upphovet till sann kreativitet, blir en av huvudpoängerna i filmen: vi pratar om valmöjligheter men vet inte vart vi är på väg, förutom framåt, framåt längs ett räls, som inte tar hänsyn till det som står i vår väg.

Problemet som uppstår när May och Carlsson försöker debattera, är att de befinner sig i och utgår ifrån helt skilda positioner. May pratar om den inre och mer abstrakta friheten, som i filmen demonstreras genom de olika filmklippen. Carlsson passar på att bekräfta analyserna med sin politiska retorik, medan sanningen är att problemen är djupare än så. Troell försätter May och sig själv i en ganska lättförtjänt position, eftersom individen alltid kan utmålas som utsatt i förhållande till en större grupp människor eller politisk maktapparat. De filmsekvenser som upplevs särskilt malplacerade, exempelvis Edvin Bladhs dilemma med sin frus gravsten, blir ett tydligt exempel på detta: visserligen skapar den byråkratiska formaliteten ett problem för avvikelse, men utifrån statens perspektiv blir dilemmat minst lika förståeligt: avviker en så följer oftast de andra med. Felet som görs här är att man förutsätter att en generell standard ska kunna tillgodose individuella behov fullt ut, vilket uppenbarligen är något av den utopi som May och Troell senare går lös på.

Den fragmentariska uppbyggnaden av dokumentären är intressant och variationsrik, men samtidigt inte alltid konsekvent, något som skapar disharmoni i den annars röda tråd, som filmen följer. Resonemanget som förs från Mays sida bidrar lite till samma effekt, då han både försöker etablera en gemensam uppfattning för vad som är lycka och glädje, medan han starkt kritiserar den kollektivism, som för det svenska folket mer eller mindre alltid har varit en självklarhet. Skillnaden mellan Amerika och Sverige blir här uppenbar och det kan ibland bli svårt, om än helt förståeligt, att hålla med om Mays diskussion kring kollektivismens konformism. Paradoxen blir som uppenbarast då vi analyserar varje medverkande persons känslor och tankar i denna dokumentär, och finner flera gemensamma nämnare i moral och värdering. Således känns det aningen inkonsekvent att prata om vikten av individuell valfrihet till unikt egenvärde, medan sanningen är att de allra flesta människor söker sig till samma typ av förhållande till verkligheten: behovet av kärlek, gemenskap och harmoni med naturen.

Det centrala motivet i "Sagolandet" är alltså det moderna Sverige, öde och tomt på liv, som genom materialism och inåtvänd världsåskådning förletts in i en dunkel värld utan hopp och tro till varken sig själv eller sin omvärld. Ständigt lurar vi varandra med illusioner om "valfrihet" och "valmöjligheter", när vi faktiskt hela tiden bär på den egentliga sanningen, sanningen i att vara oss själva och leva med det vi trivs med. Och fastän det kan verka lockande att tolka hela den här dokumentären som en liberal kritik mot det socialdemokratiska styret, tillägger Troell i sin kommentar till filmen, att det "inte nödvändigtvis varit bättre om något annat parti suttit vid makten". Korruptionen ligger alltså djupare än på det politiska planet, något som vi tittare endast kan förstå och uppfatta genom att tolka metanivån i filmen och relatera våra egna liv till det som sker i andra människors livsöden. Bilden av en samling joggare som springer och springer men aldrig når sitt mål - den moderna svenska människan på flykt från sig själv och sin egen sanning - blir därmed den oundvikliga rösten, skriket efter hjälp, i Troells makalösa kartläggning av ett dött och öde Sverige i förfall.

~ Alexis