Gösta Werner

Att döda ett barn Minerva Film AB 1953 9 minuter

Reklamfilmer har alltid utgjort filmregissörernas äss inom konsten att förbluffa och locka tittarna, till att åtfölja en viss tankeström eller se upp till ett visst konstruerat samhällsideal. Oftast har detta uppnåtts genom en kommunikativ erfarenhet mellan skådespelare och tittare, medan en i bakgrunden lurande moralisk uppläxning har smugit sig in i påståenden, rekommendationer och välvillig spontanitet i form av utstuderad humor. Gösta Werner måste ha varit högst medveten om detta faktum när han år 1953 släppte sin kortfilm vid namn "Att döda ett barn" - en av Sveriges kanske mest upprörande sådana som någonsin gjorts.

En ljuv sommardag letar sig solen fram över kullar och åkrar. Stillsam klassisk musik ackompanjerar Gunnar Sjöbergs lugna berättarröst, och målar tillsammans med de lantliga landskapen fram en typisk svensk idyll i form av naturbejakande sensibilitet. Vi förflyttas in i ett 50-talistiskt hem, med far som rakar sig vid spegeln, mor som skär upp bröd inför frukost, och den lilla flickan som tar på sig sina kläder. Två byar därifrån förbereder sig ett ungt par för att åka ut på en utflykt till havet. Kort senare ber mor flickan att springa över till grannen och låna socker till kaffet. På vägen tillbaka blir hon överkörd av det unga paret. Filmen slutar.

"Att döda ett barn" sägs ha fått en mängd illa berörda svenskar att lämna biograferna innan huvudfilmen startat. Medan dagens moderna svensk är relativt van vid grafiskt våld, spelar Werners kortfilm på helt andra faktorer för att fånga tittarens uppmärksamhet. Vi får redan från första början reda på att något hemskt ska hända. Några minuter senare in i filmen berättar Sjöberg hur den lilla flickan ska komma att dö, och hur den unge mannen som sitter i bilen ska komma att bli en mördare. Detta avslöjande, som ideligen vävs in i de annars vackra områdena, och den ljuva musiken, skapar en konflikt mellan det lyckliga och det oväntade fasansfulla. Stämningen blir illavarslande och skapar disharmonisk atmosfär. Genom att upprepa hur den oskyldiga lilla flickan snart ska mista sitt liv, blir tittaren ständigt påmind om det som komma skall, och hjälper till att forma den effektfulla klimax där flickan blir överkörd.

Vi får aldrig se olyckan, utan blir i stället hänvisade till en delvis symbolisk bild av en samling svartklädda människor, som vandrar över stranden nära roddbåten nere vid ån, där flickan och hennes far hade tänkt ro ut samma dag. Endast slirljuden från bildäcken och det höga skriket från barnet, uppmärksammar oss på vad som just har skett. Inga dialoger förekommer i filmen; samtliga ljud består av musiken och berättarrösten, vilket genom den underliggande tystnaden förstärker känslan av vemod och förargelse. Stig Dagerman, vars novell med samma namn denna film bygger på, skildrar händelseförloppen realistiskt och detaljerat, men ger delvis utrymme för korta och koncisa beskrivningar av känslor, som till största del fyller samma syfte som det övriga berättandet.

Sensmoralen är givetvis mer än övertydlig, och filmen behandlar kort den unge mannens existentiella kris efter olyckan, som slutligen ger oss en mycket sorglig och fatalistisk bild av framtiden. Den etiska läxan, att anpassa sin framfart efter omgivningen, blir det slutgiltiga budskapet i "Att döda ett barn". Rent filmtekniskt är denna kortfilm ingen större bedrift, och varken skådespelare eller regi utnämner sig genom någon större konstnärlig prestation. I stället ligger dess kraftfulla effekt i den till synes hänsynslösa presentationen att på oerhört kort tid lyckas skildra ett minst lika kort förlopp, och skapa en övergripande bild av de påföljande konsekvenserna av att ha gjort ett snedsteg i livet, som aldrig kan göras ogjort. Antagligen lika effektfull nu som då, och en mer eller mindre utomordentlig tankeställare inför framtiden, spelar Gösta Werner på livets inneboende råhet och kyla i att ta och ge vad som ligger oss människor allra närmast.

~ Alexis