Ildjarn

Norsk minimalistisk svartmetall, som tycks nå det transcendentala genom att först borra sig ned i den råa verkligheten likt ett grymtande skogssvin.

Ildjarn Norse League Productions 1995 75:21 minuter

Av alla Ildjarn-plattor är detta troligen den som är mest krigisk, rå och rättfram. Ett misantropiskt oljud sänker lyssnaren omedelbart ned i ett militäriskt kaos, där denne tvingas underkasta sig de naturlagar som den moderna människan distanserat sig från, varför detta album för de allra flesta människor verkar mer avskräckande än inbjudande, vilket givetvis också är ambitionen. Bilder av natur och nordiska landskap blixtrar frenetiskt då jag sluter ögonen och slungas in i en extrem verklighet bortom det moderna samhället och teknokratins bländverk. Jag fylls av en kamplust och vilja att leva ovanför samhällets moral, en vilja att komma tillbaka till en äldre och mer heroisk värld.

1. Skogsslottet 2. Kulde 3. Tåkeheim 4. Snøen Dekker 5. Skogssvinet 6. Svarte Grangrann 7. Krigere 8. Atter en Gang 9. Nordiske Mørke 10. Blikkets Storhet 11. Himmelhvelv 12. Huset i Skogen 13. Draumeheim 14. Svarte Fjell 15. Mørkeheim 16. Himmelen Svartner 17. Der det Skjulte Lever 18. Som en Ensom Borg 19. Vinden Biter 20. Mørket Slyngen seg 21. Skogrommet 22. Innover i Dalsøkk 23. Lydløst over Åsen 24. Tildekket og kald 25. Det Mørkner 26. Dødmørke 27. Dødmørke

Här och var under denna sällsamma färd mellan skogar och berg, smyger underliggande melodier upp till vattenytan och krossar skogstjärnens tjocka is för att på djupet kalla på den nordiske krigarens slumrande själ och mana honom till strid. Varje låt avslutas tvärt, som en pisksnärt, som för att bräcka den hypnotiserande effekt som uppstår. Detta är i sanning ett alster som kräver många genomlyssningar innan dess inneboende essens kan uppskattas, och dess magi upptäckas och förstås i grunden. Dess våldsamhet och nihilistiska tongångar skrämmer lyssnaren, och primitiva känslor som rädsla, hat men också livslust växer i takt med trummornas strikta ekon.

Ildjarn tar sig enligt min mening bäst uttryck på norska, vilket är artistens modersmål. Vidar Vaaer, känd som den människoföraktande ensamvargen, skapar med Ildjarn ett audiellt mörker, som vi i konformismens namn lärt oss att frukta. Likt Varg Vikernes i Burzum eller Fenriz i Isengard förmedlar han på ett ocensurerat och värdigt sätt musiken till lyssnarens innersta vrår, där produktionen effektivt forslar musiken framåt, i stället för att hämma den, som i mer modern och påkostad metal-musik. Musik är och förblir ett sätt att upprätta kontakt och förståelse mellan artist och lyssnare, något som Ildjarn tydligt bevisar med detta minimalistiskt geniala verk.

~ Dekker