Citat

Marcus Aurelius

Ur Självbetraktelser, översatt av Ellen Wester

2.10 Visst säger Teofrastus att vid en jämförelse mellan förseelserna – försåvitt man kan jämföra dem – så väger de som är föranledda av begärelse tyngre än de som har sin rot i häftigt sinnelag. Den som vredgas tycks ju dock med en viss smärta och en viss hemlig beklämning avlägsna sig från förnuftet; den däremot som felar av begärelse och besegras av sin lusta förefaller mera tygellös och omanlig i sina fel. Från filosofisk synpunkt har han därför rätt i att det fel som begåtts med lustkänsla är mera straffvärt än det som förbundits med misstämning. Den vredgade har väl i allmänhet förut blivit kränkt och förleds av smärtan till vrede; den andre däremot beslutar sig frivilligt för det orätta, av sina begär driven till den givna handlingen.

2.14 Skulle du också leva i tretusen år eller i trettiotusen, så kom väl ihåg att ingen kan förlora mera liv än det han har och inte har mera liv än det han just mister. Det längsta liv och det kortaste kommer alltså på ett tu. Det närvarande ögonblicket är av samma längd för alla och det svunna likaså; även det ter sig blott som ett ögonblick. Varken det förflutna eller framtiden kan man förlora, ty hur skulle man kunna förlora vad man inte äger? Dessa två ting måste du alltså komma ihåg: det ena, att allt av evighet är sig likt och går i en kretsgång och att det är likgiltigt om man i hundra eller tvåhundra år eller i evig tid är vittne till ett och detsamma. Det andra, att den som dör urgammal och den som dör helt ung förlorar detsamma. Bägge går nämligen miste endast om det närvarande ögonblicket, ty blott det äger de; och vad man icke äger kan man ej förlora.

2.17 […] Vidare har vi att betrakta allt som vederfars oss såsom kommande från samma källa som denna gudomliga ande själv, och framför allt bör vi med frimodigt sinne bida döden och i den ej se annat upplösningen av de element av vilka varje levande väsen är sammansatt. Men om det för elementen själva inte ligger något fasansfullt i att vart och ett av dem beständigt förvandlas till ett annat, varför skulle man då bäva för samtligas förvandling och upplösning? Detta sker ju enligt naturens lag; och vad som sker enligt naturens lag är icke ett ont.

4.1 När det härskande inom oss följer sin natur, ställer det sig så till vad som sker att det alltid med lätthet finner sig i det möjliga och givna. Ty det kräver inte ett visst utvalt stoff för sin verksamhet, och endast under vissa betingelser eftersträvar det ett sådant. Vad som möter det gör det fastmera självt till stoff åt sig. Det är likt elden, som bemäktigar sig det föremål som faller i den och vilket skulle komma en liten låga att slockna; den starka elden åter tillägnar sig snabbt vad som tillförs den och förtär det, och dess låga stiger därigenom blott så mycket högre.

4.5 Döden är likaväl som födelsen ett naturens mysterium – det ena en sammansättning, det andra en upplösning av samma element. Alltså är döden ingenting man behöver blygas över, ingenting som strider mot ett förnuftigt väsens begrepp eller det förnuftsenliga i dess daning.

4.9 Vad naturen gör det gör den av nödvändighet, emedan det är gagneligt.

4.10 Allt som sker, sker med rätt. Om du noga ser efter skall du finna detta. Och jag menar inte bara att det sker enligt naturens ordning, utan också enligt rättvisa principer och härrör från ett väsen som lönar envar efter förtjänst. Fortsätt nu dina iakttagelser såsom du börjat, och vad du än gör så försök att vara god, god i ordets egentliga mening. Må det vara grundregeln för allt ditt handlande.

4.14 Du har hittills existerat som en del av det hela. Du kommer att på nytt försvinna i det som frambragt dig, eller rättare sagt, enligt förvandlingens lag blir du återupptagen i världens livsfrö.

4.18 Hur mycken tid vinner inte den som ej har ögonen riktade på vad nästan säger och gör och tänker, utan blott tillser att hans egna handlingar är rättvisa, fromma och goda. Se alltså icke på vad andra har före, utan vandra din egen väg rakt fram.

4.19 Den som åtrår eftervärldens pris förgäter att alla som minns honom snart själva skall dö och så i sin tur nästa släkte, ända tills hela denna ära förgår jämte dem som fortplantat den. Men även om man antar att de som minns dig vore odödliga och odödligt ditt namns ära, vad skulle det gagna dig? Jag menar inte efter din död utan medan du ännu lever. Det enda det kunde inbringa dig vore några timliga fördelar. Fråga därför inte efter denna värdelösa gåva, som dock blott består i andras tal.

4.24 Gör litet, har det sagts [Demokritos], om du vill vara lycklig. Vore det inte bättre att säga: gör vad som är nödvändigt, nämligen vad ett samhälleligt väsens förnuft bjuder, och så som det bjuder? På det sättet vinner man tillfredsställelsen att inte blott handla väl, utan också att inte handla onödigtvis. Det mesta vi säger och gör är nämligen inte nödvändigt, och om vi avstod från det skulle vi vinna mera ledighet och slippa mycken oro. Därför bör man inför var sak fråga sig själv: hör detta till de nödvändiga tingen? Och inte bara onödiga handlingar, även onödiga tankar bör man undvika; därigenom förebygger man de onödiga handlingarna.

4.27 Endera är världen ett välordnat helt eller också ett slumpvis tillkommet virrvarr, som dock kallas världsordning. Men hur är detta möjligt? Inom dig själv kan ordning härska, men inom alltet skulle oordning råda? Och detta trots att det röjer sig en sådan frändskap och enhetsträngtan hos de söndrade och splittrade krafterna!

4.29 Om den är en främling i världen som ej vet vad där finns, så är den lika mycket främling som ej vet vad där sker. En rymling är den som undflyr statslivet, blind är den som sluter sitt andliga öga, tiggare den som söker andras hjälp och inte inom sig själv äger allt som behövs för livet. En utväxt på världen är den som skiljer och lösgör sig från världsförnuftet genom att vara missnöjd med det som sker; ty den som har frambragt honom har också frambragt skickelserna. En statsförrädare är den som sliter loss sin egen själ från den för alla förnuftiga väsen gemensamma, enda allsjälen.

4.33 […] Men vad betyder alltså ett odödligt namn? Intet! Vad återstår då för oss att sträva efter? Blott detta: rättvisa, allmängagnelig verksamhet, orubblig sannfärdighet, ett sinne som välkomnar varje skickelse som något nödvändigt och förtroget, kommet från den för allt gemensamma urkällan.

4.36 Se hur allt uppstår genom förvandling, och vänj dig vid tanken att ingenting älskar allnaturen så som att förvandla det varande och skapa nytt av liknande slag. Man kan säga att allt varande är fröet till det som skall varda. Du åter förmenar att blott det är frö som faller i jorden eller modersskötet. Men det är en ytlig åsikt.

4.41 ”Du är en stackars själ som släpar på en död”, säger Epiktetos.

4.42 Det är intet ont att vara inbegripen i en förvandling, intet gott att existera i kraft av en sådan.

4.45 Det följande hänger alltid samman med det föregående. Det är icke som vid ett uppradande av siffror som blott tillfälligt ställs bredvid varandra, utan här råder en logisk samhörighet; och liksom allt varande har ett inre sammanhang, så är det vardande icke ett rent yttre efterföljande, utan röjer en underbar samhörighet med det som föregått.

4.47 Om en gud sade dig att du skulle dö i morgon eller senast i övermorgon, skulle du väl ej hålla på att det blev i övermorgon, såvida du inte var en feg stackare; ty hur obetydlig vore inte tidsskillnaden. Anse skillnaden lika obetydlig om du skall dö efter många år eller i morgon.

4.51 Vandra alltid kortaste vägen. Naturens väg är den kortaste; man följer då i tal och handling blott sunda förnuftet. Ett sådant beslut besparar dig bekymmer och strider, hänsyn och oärligheter av alla slag.

5.1 När du om morgonen ovilligt står upp, så tänk: jag vaknar för att verka som människa. Skall jag vara trög när jag går att göra det för vars skull jag är till och har kommit till världen? Eller är jag kanske skapad för att ligga på mitt läger och må gott? – Men det är så skönt. – Alltså är du skapad för att njuta och alls inte för att verka och göra nytta? Ser du då inte plantorna, sparvarna, myrorna, spindlarna och bina? Alla utför de sitt arbete och tjänar världen var och en på sitt sätt. Och du vill ej göra vad som åligger dig som människa, hastar inte att uppfylla din bestämmelse! – Men man behöver ju också vila? – Det medger jag visst. Men även för detta, liksom för äta och dricka, har naturen satt en bestämd gräns. Du överskrider gränsen, överskrider det tillbörliga – dock ingalunda i ditt handlande; där når du inte ens upp till det möjliga. Således älskar du inte dig själv. Gjorde du det, skulle du också älska din natur och dess vilja. Till och med hantverkare som hyser kärlek till sitt yrke kan i sin arbetsiver förgäta både bad och måltidstimmar. Och du aktar din egen natur mindre än gälbgjutaren sina formar, dansaren sina språng, girigbuken sitt guld och den äregirige sin smula ära? Drivna av sin lidelse försakar dessa hellre sömn och föda än de avstår från att föröka vad som syns dem så begärligt. Och du skulle akta allmännyttiga handlingar som ringare och ej anse dem värda lika mycken möda?

5.13 Jag består av andligt och kroppsligt. Ingendera delen kommer att upplösas i intet, liksom det ej heller uppstått ur intet. Varje del av mitt väsen kommer således att genom förvandling övergå till en annan del av alltet, denna åter till en annan del av samma allt och så vidare i oändlighet. Genom en sådan förvandling har också jag uppstått och likaså mina föräldrar och så vidare bakåt i oändlighet. Ty ingenting hindrar oss att säga så, även om världens tillvaro skulle bestå av begränsade skeden.

5.19 Yttervärlden själv har inget inflytande på själen: den har ingen möjlighet att nå den och kan varken försätta den i rörelse eller styra den. Själen leder och styr sig själv allena, och efter hur den bedömer sig själv värderar den också tingen utanför sig.

5.21 Hylla det fullkomligaste i världen; och fullkomligast är det som har allt i sin tjänst och behärskar allt. Vörda likaledes det fullkomligaste inom dig själv, ty det är av samma art. Det är det inom dig som har allt annat i sin tjänst och styr ditt liv.

5.29 Som du skulle vilja ha levat vid slutet av ditt liv, så kan du leva redan nu. Om din omgivning inte tillåter dig det, så lämna livet, dock så som om intet ont vederfarits dig. Det ryker in; nåväl, då går jag min väg. Vad ligger det för märkvärdigt i det? Men så länge ingenting dylikt driver mig bort stannar jag lugnt, och ingen kan hindra mig att göra vad jag vill; och jag vill det som anstår ett förnuftigt och samhälleligt väsen.

5.30 Världsförnuftet är enande. Därför har det skapat de ofullkomliga varelserna för de fullkomligares skull, och de fullkomligare har det anpassat efter varandra. Du ser ju hur det underordnat och samordnat, givit allting sitt, i enlighet med dess värde, och förbundit de ädlaste varelserna i inbördes endräkt.

6.2 När du gör din plikt får det ingenting betyda om du i stelnar av köld eller glöder av värme, om du är utvakad eller utvilad, om man tadlar eller berömmer dig, om döden eller något annat förestår dig. Ty även döden är ju en av våra livsuppgifter. Sök därför att lyckligt lösa även den.

6.13 Inför kötträtter och annan föda skall man tänka: detta är endast liket av en fisk, en fågel eller ett svin; inför falernervinet: detta är den pressade saften ur en druva; inför purpurn: detta är fårull dränkt i en snäckas blod. Ty dessa begrepp täcker verkligen de motsvarande föremålen och intränger i deras väsen så att man får klart för sig vad de är. Men på samma sätt bör man gå tillväga med allt i livet, och om tingen ter sig än så trovärdiga avkläda dem, göra deras intighet uppenbar och kasta bort det lysande omhöljet. Ty skenet är en mäktig bedragare, och just när man tror sig syssla med de viktigaste ting bedrar skenet som mest.

6.15 Det ena strävar att bli till, det andra strävar ut ur tillvaron; månget försvinner redan i sin tillblivelse. Växlingar och förändringar förnyar ständigt världen, liksom tidens oavbrutna lopp ständigt tillför oss nya, oöverskådliga tidrymder. Ingenstädes i denna ström finner man fotfäste, och finns där väl något enda av de förbiilande tingen som man kan skatta högt? Det vore ju som att börja älska en flygande fågel: knappt har man fått syn på den förrän den är ur sikte igen. Sådant är också varje människoliv; det består i att blod går upp i ånga och luft dras in. Men vad är det nu för skillnad på att en gång inandas luften och så åter utandas den, som vi gör varje ögonblick, och att till ursprungsorten återlämna hela andningsförmågan, som vi undfick igår eller dessförinnan, vid vår födelse?

6.26 Om någon frågade dig hur namnet Antoninus stavas, skulle du kanske då med dunderstämma utropa varje bokstav? Och om man blev förargad, skulle du då i din tur förargas? Skulle du inte snarare lugnt räkna upp bokstäverna, den ena efter den andra? Likaså, och lägg detta på minnet, är plikten sammansatt så att säga av enstaka bokstäver, och utan oväsen och utan förbittring mot förbittrade tadlare skall du sammanfoga dessa till ett helt.

6.27 Hur grymt att icke låta människorna sträva efter vad som tycks dem gott och gagneligt! På visst sätt tillåter du dem ej detta, då du förargas över deras fel. Ty de förleds ju alltid till dem av föreställningen om något för dem gott och gagneligt. – Men det är ju inte så. – Upplys dem då och visa dem utan harm vad som är rätt.

6.33 Intet arbete är naturvidrigt för hand eller fot, såvitt foten gör sitt och handen sitt. Inte heller för människan såsom människa är något arbete naturvidrigt, såvitt det hör henne till. Men om det inte strider mot hennes natur, är det heller inte ett ont för henne.

6.36 Asien och Europa – en vrå av världen; hela oceanen – en vattendroppe i alltet; Atos – ett stoftgrand i alltet; hela den närvarande tiden – ett ögonblick av evigheten. Allt obetydligt, föränderligt, försvinnande. Allt kommer från en källa, från en, gemensam allhärskare, omedelbart eller medelbart. Således är även lejonets käftar, giftet, allt obehagligt, sådant som tistlar och träck, nödvändiga komplement till allt det sköna och härliga. Bort därför med den falska föreställningen att det skulle vara främmande för det väsen du dyrkar. Betrakta hellre alltings källa.

6.37 Den som ser det nu existerande har sett allt som har existerat och någonsin kommer att existera. Ty allt är av samma väsen och form.

6.48 Vill du glädja dig själv så tänk på dina medmänniskors förtjänster: på den enes duglighet, den andres blygsamhet, den tredjes frikostighet och så vidare. Ty ingenting kan glädja en så som anblicken av de dygder våra samtida lägger i dagen. Därför bör man också ha dem för ögonen.

6.51 Den äregirige söker sitt goda i en annans beteende emot honom, den njutningslystne i sina egna lidelser, den förnuftige i sina egna gärningar.

6.58 Ingen kan hindra dig att leva enligt ditt väsens lag; ingenting kan vederfaras dig som står i strid med allnaturens lag.

7.18 Skrämmer dig förvandlingen? Men vad kan väl ske utan förvandling? Vad är alltså kärare för allnaturen, mer överensstämmande med den? Kan du själv ta ett bad utan att veden förvandlas, kan du livnära dig utan att födan förvandlas? Eller kan något som helst gagneligt nå sin fullkomning utan förvandling? Inser du då inte att det med din egen förvandling förhåller sig på samma sätt och att den är lika nödvändig för allnaturen?

7.23 Än bildar allnaturen av materien, såsom av ett vax, en häst, än smälter den ned hästen och använder stoffet till ett träd, ett barn eller något annat. Vart och ett av dessa väsen består endast helt kort tid. För ett skrin ligger det ju ingenting hemskt i att spikas samman eller tas sönder.

7.32 Om döden: den är en upplösning, om alltet är atomer; men om alltet är en enhet, så är döden ett utslocknande eller en övergång.

7.49 Låt det förflutna dra förbi dig med dess ständiga växlingar. Därav lär du dig att förutse framtiden. Ty den blir det förgångna lik och kan omöjligt komma att avvika från det närvarande. Därför är det också likgiltigt om du iakttar människolivet i fyrtio år eller i tusen. Ty vad mera får du se?

8.12 När du ogärna vaknar ur sömnen, så tänk på att allmängagnelig verksamhet är enlig med både din egen daning och människonaturen, men att sömnen har du gemensam även med de oskäliga djuren. Men vad som är i enlighet med ett väsens natur passar och anstår det också bäst och är till och med angenämare för det.

8.54 Inte blott din andedräkt skall förena sig med den omgivande luften, utan också ditt sinne skall vara ett med det allomfattande förnuftet. Ty förnuftskraften är överallt och genomtränger envar som vill dra den till sig, alldeles som luften står envar till buds som vill inandas den.

8.59 Människorna är till för varandras skull. Alltså: upplys eller fördra dem.

9.1 [...] Vidare är den gudlös som eftertraktar njutningen såsom ett gott och flyr lidandet såsom ett ont. [...] Den som nu inför smärta och fröjd, liv och död, ära och skam inte bevarar sitt jämnmod fastän allnaturen i lika mån betjänar sig av allt detta, han är uppenbarligen gudlös. [...]

9.12 Fördra lidandet, men inte som ett offer för att väcka medlidande eller beundran, önska blott detta enda: att bruka och styra dina krafter på ett sätt som är det samhälleliga förnuftet värdigt.

9.17 För den slungade stenen är det ingenting ont att falla, ingenting gott att stiga.

9.22 Träng in i din egen, världsalltets och din nästas själ: i din egen för att vända dess håg till rättfärdighet, i världsalltets för att påminna dig om din samhörighet med det, i din nästas för att utforska om där råder okunnighet eller insikt, och för att betänka att den är befryndad med din egen.

9.30 Betrakta såsom från en höjd de oräkneliga människoskarorna med deras oräkneliga religionsbruk, sjöfärderna åt alla väderstreck i storm och stiltje och de ständiga växlingarna av vardande, varande och försvinnande. Begrunda också forna tiders levnadssätt, det som skall komma att råda efter dig och det som råder bland de barbariska folken. Tänk vidare på hur många som inte ens känner ditt namn, hur många som snart skall förgäta det och hur många som idag är dina lovtalare och som i morgon kanske skall tadla dig, tänk på att varken samtidens eller eftervärldens pris eller något dylikt besitter det ringaste värde.

9.35 Förlust är ingenting annat än förvandling. [...]

10.8 […] Förståndig: att sorgfälligt och samvetsgrant pröva och undersöka allt; from: att villigt ta emot vad allnaturen beskär; högsinnad: att till sitt andliga väsen vara höjd över varje obetydligt eller våldsamt fysiskt ingrepp, över intig berömmelse, även döden och allt annat sådant. […]

10.35 Ett friskt öga måste se allt synligt och inte säga: Jag vill endast se grönt. Det vore ett tecken på ögonsjuka. Hörsel och lukt måste när de är friska vara mottagliga för allt hörbart och luktbart. En frisk mage måste kunna smälta alla näringsmedel, liksom en kvarn mal allt som den är avsedd att söndermala. På samma sätt måste ett sunt förstånd tillgodogöra sig allt som sker. Säger det: Måtte barnen inte dö! eller: Måtte alla prisa mina handlingar! så liknar det ögat som bara vill se grönt eller tänderna som bara vill ha mjukt att tugga.

11.3 Den själ kan kallas stor som är beredd att i vilket ögonblick som helst skiljas från kroppen för att antingen slockna eller fördunsta eller fortleva. Men denna beredvillighet måste härflyta ur övertygelse och inte som hos de kristna blott och bart ur egensinne; den måste vara en frukt av moget omdöme och vara fri från teatraliskt braskande, så att den kan övertyga även andra.

11.35 Kart, druva, russin, allt förvandlingar, men ej till ett icke-varande utan endast till ett ännu icke varande.

Översatt av Martin Gansten

Ur Äktenskapet mellan himmel och helvete

Fjodor Dostojevskij

Ur Brott och straff

Epiktetos

Ur Handbok i livets konst

Knut Hamsun

Ur Markens gröda, översatt av Eva Seeberg

– Köpa tillbaka stenarna alltså. Senaste gången lät jag min son sälja, det är en ung man i din ålder och annars ingenting. Han är blixten i familjen, jag är dimman. Jag hör till dem som vet det rätta med inte gör det. Men han är blixten, för tillfället har han ställt sig i industrins tjänst. Det var han som sålde åt mig senast. Jag är något, det är inte han, han är bara blixten, den snabba nutidsmänniskan. Men blixten som blixt är ofruktsam. Ta er på Sellanrå: ni ser varje dag på några blå fjäll, det är inga uppfunna föremål, de står djupt nedsjunkna i forntiden; men ni har dem som kamrater. Ni går där tillsammans med himlen och jorden och är ett med dem, är ett med detta vidsträckta och rotfasta. Ni behöver inte svärd i handen, ni går genom livet barhänta och barhuvade mitt i en stor vänlighet. Se, där ligger naturen, den är din och de dinas! Människan och naturen bombarderar inte varandra, de ger varandra rätt, de konkurrerar inte, springer inte i kapp efter något, de följs åt. Mitt i detta går ni på Sellanrå och finns till. Fjällen, skogen, myrarna, ängarna, himlen och stjärnorna – det är inte fattigt och utmätt, det är omåttligt. Lyssna på mig, Sivert: Var nöjd! Ni har allt att leva av, allt att leva för, allt att tro på, ni föds och skapar, ni är de nödvändiga på jorden. Det är inte alla som är det, men ni är det: nödvändiga på jorden. Ni upprätthåller livet. Från släkte till släkte är ni till i idel alstring, och när ni dör vidtar den nya alstringen. Det är det som menas med evigt liv. Vad har ni för det? En tillvaro i rätt och makt, en tillvaro i troskyldigt och riktigt förhållande till allt. Vad ni har för det? Ingen hunsar och regerar er på Sellanrå, ni har lugn och auktoritet, ni är omslutna av den stora vänligheten. Det har ni för det. Ni ligger vid ett bröst och leker med en varm modershand och diar. Jag tänker på din far, han är en av de trettitvå tusen. Vad är många andra? Jag är något, jag är dimman, jag är här och där, jag simmar, ibland är jag regn på ett torrt ställe. Men de andra? Min son är blixten som är inget, han är den ofruktsamma ljusglimten, han kan handla. Min son är vår tids typ, han tror uppriktigt på det tiden har lärt honom; på det juden och yankeen har lärt honom; jag skakar på huvudet åt det. Men jag är ingen mystisk människa, det är bara i min familj jag är dimman. Där sitter jag och skakar på huvudet. Saken är: jag saknar förmågan att handla utan att ångra. Om jag hade haft den förmågan kunde jag själv ha varit en blixt. Nu är jag dimman.

[---]

Till Bormann, 13 februari 1945:

Homeros

Ur Iliaden, översatt av Ingvar Björkeson

Osama bin Ladin

[---]

De västerländska regimerna och Amerikas förenta staters regering bär skulden för vad som kan hända. Om deras befolkning inte önskar att komma till skada inom sina egna länder, så borde de försöka välja regeringar som verkligen företräder dem och som kan värna deras intressen. […]

Ur Den glada vetenskapen, översatt av Carl-Henning Wijkmark

19 Det onda. – Se efter hur de bästa och fruktbaraste människorna och folken har levat och ställ er frågan om ett träd som stolt ska växa upp i höjden kan undvara dåligt väder och stormar, om inte ovilja och motstånd utifrån, om inte hat, svartsjuka, egensinne, misstro, hårdhet, vinningslystnad och våldsamhet hör till de gynnsamma omständigheter utan vilka ett stort växande ens i dygden knappast är möjligt! Det gift den svagare naturen dukar under för är för den starke stärkande – och han kallar det heller inte gift.

26 Liv, vad vill det säga? – Liv – det vill säga: oavbrutet avstöta något som vill dö; liv – det vill säga: vara grym och obönhörlig mot allt som håller på att bli svagt och gammalt hos oss själva och också hos andra. Liv – det vill alltså säga: vara utan pietet mot döende, elända och gamla? Ständigt vara mördare? Och ändå har den gamle Moses sagt: ”Du skall icke dräpa!”

122 Den moraliska skepsisen i kristendomen. – Också kristendomen har lämnat ett stort bidrag till upplysningen: den förkunnade den moraliska skepsisen på ett mycket inträngande och effektfullt sätt, anklagande, förbittrande, men med outtröttligt tålamod och raffinemang. Den förintade i varje enskild människa tron på hennes egna ”dygder”, den lät dessa stora dygdemönster som antiken inte var fattig på för alltid försvinna från jordens yta, dessa populära människor som i tron på sin egen fulländning skred omkring med värdigheten hos en tjurfäktarhjälte. När vi nu, fostrade i denna kristna skola i skepsis, läser de gamles moraliska böcker, till exempel Senecas och Epiktetos’, känner vi oss roat överlägsna och fulla av hemliga inblickar och överblickar, vi upplever det som om ett barn talade till en gammal man eller en ung svärmisk skönhet till La Rochefoucauld: vi har bättre reda på vad dygden är! Till sist har vi emellertid tillämpat just denna skepsis också på alla religiösa tillstånd och skeenden, som synd, ånger, nåd, helgelse, och låtit masken borra så grundligt att vi nu också vid läsningen av alla kristna böcker har samma känsla av fin överlägsenhet och insikt – vi har också bättre reda på vad de religiösa känslorna är! Och det är på tiden att vi känner dem väl och beskriver dem väl, ty också de fromma av den gamla tron dör ut – låt oss rädda deras avbild och deras typ åtminstone åt kunskapen!

130 En farlig föresats. – Den kristna föresatsen att finna världen frånstötande och usel har gjort världen frånstötande och usel.

136 Det utvalda folket. – Judarna, som känner sig som det utvalda bland folken, och detta därför att det är det moraliska geniet bland folken (i kraft av sin förmåga att djupare förakta människan inom sig än något annat folk) – judarna finner en njutning i sin gudomlige monark och helige liknande den som den franska adeln fann i Ludvig den fjortonde. Denna adel hade låtit frånta sig hela sin makt och självhärlighet och blivit föraktlig; för att inte känna detta, för att kunna glömma detta, var det nödvändigt med en kunglig glans, en kunglig auktoritet och maktomfattning utan like, som bara adeln hade fritt tillträde till. När man i enlighet med detta privilegium uppsteg till hovets höjder och med utblick därifrån såg alla under sig i en föraktlig dager, övervann man all samvetskänslighet. Sålunda tornade man med avsikt upp den kungliga maktens byggnad allt högre upp bland molnen och satsade den egna maktens sista byggstenar på detta.

212 Inte låta sig lura. – Hans ande har dåliga maner, den jäktar och stammar alltid av otålighet: på så sätt anar man knappast i vilken långdragen och bredbröstad själ den hör hemma.

224 Kritik från djuren. – Jag är rädd att djuren betraktar människan som en varelse av deras egen sort, som på ett ytterst farligt sätt förlorat sitt sunda djuriska förstånd – som det vanvettiga djuret, det skrattande djuret, det gråtande djuret, det olycksaliga djuret.

228 Mot de medlande. – Den som vill medla mellan två beslutsamma tänkare får medelmåttighetens stämpel på sig, han saknar blick för det unika; att se likheter och överensstämmelser är ett tecken på svaga ögon.

267 Med ett stort mål. – Med ett stort mål är man till och med överlägsen rättvisan, inte bara sina handlingar och sina domare.

268 Vad skapar heroism? – Att vara på väg mot på en gång sitt högsta lidande och sin högsta förhoppning.

Ur Västerlandets undergång

Varg Vikernes